Ska vi nu rensa ut de religiösa

Att bränna broar | 精神污染: ”Den svenska/västliga avståndskulturen har aldrig varit särskilt lyckosam. Man tar avstånd från Hamas, men det är en demokratiskt vald entitet man måste samtala med om man vill ha förändring. Man tar avstånd från Nordkorea och kräver det ena och det andra, men vill inte diskutera det som Nordkorea vill. Att ta avstånd från än det ena än det andra har blivit ett kriterium för deltagande i debatten, annars blir man utfryst och ignorerad.

Men det socialdemokratin gör här är bara att anpassa sig till en sverigedemokratisk verklighet. Man bränner därmed broarna och stänger dörren för muslimer. Resultatet blir att islam i Sverige radikaliseras snarare än reformeras.”

(Hittat via Knuff.)

Den gångna veckan har präglats av hetsjakten på Omar Mustafa, allt sedan EXPO anklagat honom för att han bjudit in personer som enligt uppgift gjort sig skyldiga till antisemitiska uttalanden:

Vi kallar det konsekvent antirasism.

Vi har aldrig hävdat att Omar Mustafa är antisemit. Det vi har velat belysa är hans deltagande i legitimeringen av rasister. En legitimering han nu säger sig ha slutat med.

Detta blev upptakten till en veckas smutskastande av Omar Mustafa där olika människor försökt leda i bevis att han därför kan stämplas som antisemit påspätt med homofobi och en oacceptabel kvinnosyn. Det hela har bara blivit alltmer obehagligt eftersom det mesta handlat om skuld genom samröre med få konkreta bevis. Tvärtom så tydliggjorde Mustafa själv sin syn på dessa frågor i ett öppet brev publicerat i Aftonbladet. Resultatet av det hela blev att först Mona Sahlin (som framförde obestyrkta uppgifter om antisemitism) och sedan Stefan Löfven tog avstånd från Mustafa – synnerligen obehagligt vilket förstås slutligen ledde till att Mustafa avgick från alla uppdrag i partiet. För mig luktar det mycket islamofobi även om säkert en del som deltagit faktiskt haft skäl att ifrågasätta Mustafas åsikter – tänker främst på kvinnorna.

Ulf Bjereld har utförligt kommenterat händelseförloppet och bl.a ifrågasatt den källkritiska förmågan hos media kommenterat det hela liksom Staffan Lindström som har synpunkter på partiledningen:

Om Omar Mustafa var en olämplig kandidat till partistyrelsen borde han inte ha blivit nominerad. Var han inte en olämplig kandidat borde han ha försvarats. Nu viker sig partiledningen för en stark opinionsvind om en enskild individs lämplighet. Omar Mustafas avhopp från politiken är en logisk följd av den konflikträdsla som präglar vår partiledning och som skapar intrycket av att ord man använder i ett kongresstal bara är krimskrams för partisterna.

Också Marie Demker skriver bra om det hela:

Den totala brist på trovärdighet i frågor om mångfald och tolerans som socialdemokratin den här veckan har visat hade jag inte i min vildaste fantasi kunna föreställa mig att ett parti med regeringsambitioner skulle visa upp. Tolerans innebär att leva med det man inte tycker om, att vänja sig vid att de egna grundvärderingarna inte i alla sammanhang är den självklara referensramen. Det kräver politisk mognad.

Ingen har kunnat beslå Mustafa med något rasistiskt, anti-semitiskt eller kvinnoförnedrande uttalande eller handling av det slaget. Allt som visats upp är en jämmerlig radda misstänkliggöranden, rykten, sladder, moralpanik och gapighet. Och detta såväl från ledande socialdemokratiska företrädare som från dåligt pålästa journalister. Liksom den vanliga mobben på nätet.

För det socialdemokratiska partiet är beslutet att tvinga Omar Mustafa att avgå en total moralisk kollaps.

Till detta skulle jag vilja lägga följande funderingar: Vi har under rätt lång tid vant oss vid att leva i ett förhållandevis sekulärt samhälle. Till det bidrar att motsättningar mellan religion och politik varit lågmälda bland annat för att de dominerande samfunden sakta men säker dels accepterat att politiken ska vara skild från religionen, dels genom att de varit beredda att ompröva en hel del religiösa dogmer i takt med tiden. Det här är en utveckling som tagit lång tid – bara för att nämna några frågor under de senaste årtiondena som exempel; inställningen till abort, till homosexualitet och till kvinnans roll (i församlingen). Sannolikt har det haft betydelse att religiösa inte stängts ute från politiken utan kunnat delta i densamma. Är vi nu på väg att stänga den dörren och vad/vem tjänar på det?

Om man blir vald av en kongress är väl den stora frågan vem som är ansvarig. Med min syn på demokrati ligger hela ansvaret hos de som röstade för. Såvitt känt valdes partistyrelseledamöterna enhälligt. De som bör hudflängas är då rimligen kongressombuden. Såvitt jag sett har dessa inte ställts till svars. Jag gör det nu!

Det är inte partiledaren som väljer styrelseledamöter men denne måste förstås kunna hantera uppkomna frågor. Ett stort ansvar ligger förstås på de som nominerat (Veronica Palm m.fl.) och på valberedningen men det fråntar inte ombuden det direkta ansvaret.

PS Läs för övrigt gärna också Paul Ronges analys av bristen på krishantering DS

Mer om vad sossar och andra progressiva tycker på Netroots,

s-bloggar

och Socialdemokraterna.

Technorati Tags:
Aftonbladet, demokrati, Etnicitet, Identitet, Ideologi, Jämlikhetsanden, Mona Sahlin, Netroots, Newsmill, Partiledare, Paul Ronge, Politik, Religion, Sexualitet, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Ulf Bjereld

Att bränna broar | 精神污染: ”Den svenska/västliga avståndskulturen har aldrig varit särskilt lyckosam. Man tar avstånd från Hamas, men det är en demokratiskt vald entitet man måste samtala med om...