Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Liberaliseringen snabbast i Sverige – och vad har vi vunnit på det
Liberaliseringen snabbast i Sverige – DN.SE: ”Sverige är det land med avancerad ekonomi där liberaliseringen gått snabbast i världen när det gäller avregleringar, privatiseringar och valfrihetsreformer, konstaterar tankesmedjan The Heritage Foundation”
(Hittat via Knuff.)
Roligt när vi (Sverige) hamnar i topp på listor för det är ju så vi bygger vår självkänsla. Hamnar vi lite längre ned i någon internationell undersökning/ranking så använder vi det gärna som underlag för att utdöma våra lösningar alldeles oavsett – resultaten blir snabbt slagträ i mer eller mindre enfaldig politisk debatt.
Som 酩酊老翁 skriver:
Man påstår idag i gammelmedia att Sverige har liberaliserats snabbare än något annat västland. Till stöd för detta infantila påstående hänvisar man till en amerikansk ”tankesmedja”, varvid man undrar om det då är den amerikanska definitionen av ”liberal” (= socialistisk) som avses.
I vilket fall som helst ingår i ”beviskedjan” ett knippe socialliberala ytterst måttliga ”vafrihetsreformer” och några avregleringar. Oaktat dessa kan man än i denna dag inte handla vin och huvudvärkstabletter i livsmedelsaffären på samma sätt som i andra länder i Europa och Nordamerika, utan tvärtom består det statliga detaljhandelsmonopolet och den abnorma straffskatten på alkohol, liksom statligt monopol på spelverksamhet med mera. Liberalt?
Själv undrar jag förstås om hela kedjan med övervakningsreformer helt förbisetts av den amerikanska tankesmedjan The Heritage Foundation som själva presenterar sin verksamhet så här:
Founded in 1973, The Heritage Foundation is a research and educational institution—a think tank—whose mission is to formulate and promote conservative public policies based on the principles of free enterprise, limited government, individual freedom, traditional American values, and a strong national defense.
Så att det inte är medborgarens frihet som står i första rummet när The Heritage Foundation rankar liberala stater verkar rätt sannolikt, det skulle väl vara rätten att bära vapen då. Isobel Hadley-Kamptz skriver under rubriken Välkommen till ett nytt DDR
Om teknikutveckling gör att makt försvinner från den mäktige kommer hen försöka ta igen makten på andra områden.
Om tekniken gör det möjligt för den som redan har makt att få ännu mer kommer hen söka göra det också.
Så ser vi hur nätet med dess maktförskjutningar och -förstärkningar bidragit till ökad övervakning från såväl stat som arbetsgivare.
Ystra teknikevangelister påstår att vi numera alla har kontroll över våra produktionsmedel.
Marxismen genomförd! Det kallas humankapital och syftar ytterst på arbetssäljarens hjärna.
Men de som tidigare kontrollerade de fysiska produktionsmedlen försöker nu bara hitta nya styrningsmedel, arbetsgivare kräver arbetssökande på facebook-loginuppgifter för att kontrollera deras privatliv, kräver mobilen på dygnet runt, kräver att den anställde ska ”leva varumärket”.
Det är – förutom då kritiken mot detta kontrollsamhälle i vilken jag helt instämmer – värt att notera att det Hadley-Kamptz blottlägger är statens roll som kapitalets (de som kontrollerar produktionsmedlen) förlängda arm. Det är bara till ringa del som Annie Lööf förvandlats från ”ung och principfast till tyst och följsam partiledare” för att hon blivit regeringsmedlem (är kåt på makten) utan för att hennes roll därmed ändrats från att vara idealistisk ungdomspolitiker till att vara förvaltare av den borgerliga statens roll som övervakare/upprätthållande av den rådande produktionsordningen.
Men åter till sakfrågan – har de reformer som nu renderar oss denna framtående plats i rankingen av liberaliserade länder gett positiva resultat, alltså har vi medborgare i staten Sverige fått det bättre, blivit lyckligare. Svaret är dessvärre inte enkelt. Att fler människor nu kan komma hit och jobba måste ju ses som positivt både för de enskilda människor som därmed ges en utkomst och för att fler människor därmed bidrar till vår tillväxt (försåvitt de inte tvingas till usla arbetsförhållanden och svältlöner). Att vi inte fått bättre tågtrafik får väl ses som rätt negativt och väl belagt. Frågan om huruvida skolan faktiskt blivit bättre diskuteras men mer eller mindre välargumenterade rop på att åter reglera den mera statligt tyder ju på att många i alla fall drar slutsatsen att liberaliseringen också på det området misslyckats. Att vi har flera mobilnät varav inget egentligen har fullständig täckning tyder väl på att också telekom är ett område där vi ännu inte kunnat skörda frukterna av liberaliseringen. Frågan är om det finns några områden där vårt land fått ökad internationell konkurrenskraft genom de genomförda reformerna. Tvärtom verkar det väl mera som om vi öppnat för (vilket inte alltid men ofta innebär försämringar kanske) fler globala aktörer, tänker på drift av kollektivtrafik som exempel.
Nyheten har också kommenterats bl.a. av Martim Moberg och Peter Högberg. Mer om vad sossar och andra progressiva tycker på Netroots, s-bloggar och Socialdemokraterna.
Technorati Tags:
Ideologi, Isobel Hadley-Kamptz, Kapitalet, Kommunalisering, Kommunikationer, Martin Moberg, Peter Högberg, Politik, Skola, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Utbildning, Yttrandfrihet, 之乎者也, Hans Bergström, Per Thullberg
Höj kommunens lägstalöner!
Peter Karlberg – Höj kommunens lägstalöner!: ”Jag tycker att det är dags att gå från ord till handling. Börjar i den lilla välden dvs min egen kommun och motionerar till arbetarekommunen om att vi här skall se till att ingen heltidare i kommunen har mindre än 16 000 kronor per månad. Vi får se hur det går!”
2007 försökte jag fortfarande påverka den politik min arbetarekommun för genom motioner – tröttnade eftersom det visade sig vara fullständigt meningslöst. Även mycket modesta förslag som detta – att partiet skulle verka för att höja lägstalönerna i kommunen avslogs efter relativt enfaldig argumentering av samma arbetarekommuns föredragande som jag kort rapporterade senare. En dag som denna borde man kanske damma av förslaget. Elof Hansjons, föräldraledigt kommunalråd i Södertälje, tänkte i alla fall inte alls beröra denna frågan när han inledde kommunens uppmärksammande av den Internationella kvinnidagen. Följer man en del bloggande kamrater (fast det finns inte så många i Södertälje där jag huserar) så torde/borde kanske stödet vara större nu. Martin Moberg är en av dem som uppmärksammat frågan mer generellt och han refererar både till LO och till Ingvar Persson.
Det jag, mitt parti och de fackliga organisationerna borde göra är att kräva anständiga löner inom de sektorer där det inte är så idag. Det gäller särskilt sektorer som ”råkar” domineras av kvinnor och för politiken borde det ligga nära till hands att åtgärda det inom den s.k. offentliga sektorn dvs inom vård och omsorg. Att ens tro att detta går att åstadkomma, som Ingvar Persson tycks göra, genom traditionella fackliga förhandlingar där t.ex. industriarbetare skulle avstå löneökningar till förmån för undersköterskor är inte bara naivt utan också oärligt. Det finns helt enkelt inget objektivt löneutrymme, det går inte att överföra en utebliven löneökning i en sektor till en löneökning i en annan.
Att alla ska ha en anständig lön som det går att leva på är en central jämlikhetsfråga!
Mer om vad sossar och andra progressiva tycker på Netroots, s-bloggar och Socialdemokraterna.
Technorati Tags:
Aftonbladet, Arbetarekommun, ekonomi, Elof Hansjons, Ingvar Persson, Jämlikhet, Kommunalråd, LO, Martin Moberg, Netroots, Politik, s-bloggar, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Solidaritet, Södertälje
Välfärd vill vi ha – lägg ner välfärdsstaten
ner kommer man alltid: Eller snarare, det är välfärdsstaten som går på knäna: ”Med ett sparbeting på 110 miljoner är nu Västerbottens landsting i färd med att avveckla en fullvärdig vård. Av kostnadsskäl. Inlandets medborgare, skattebetalare som alla andra, kan nu mestadels av tiden bara erbjudas b-vård och liktransporter. ”
Hakar upp mig lite på formuleringar som denna som antyder att före detta sparbeting så hade i detta fall Västerbotten en ”fullvärdig vård”. Den kunde alltså inte bli bättre, den kunde inte bedrivas rationellare. Resonemanget implicerar också att det omöjligen kan tänkas att det går att kanske t.o.m. organiserar en bättre vård till lägre kostnad. Detta sagt utan att ha en aning om situationen i sak – konstaterar bara att även jag som bor i Stockholms län nog får vänta närmare 30 minuter på ambulans under förutsättning att de förstås inte är upptagna på annat uppdrag.
Nu är det förstås lätt att raljera över dylikt. Långt viktigare är Anders Nilssons generella resonemang om välfärdsstatens kris. Som väl alla vet så kräver fortsatt uppehållande av en viss servicenivå på sådana tjänster antingen en betydande tillväxt och/eller ökat skatteuttag från det ena året till det andra. Detta gäller alltid, alltså även om inget nytt tillförs, inga nya sjukdomar behandlas, inga nya barn i skolan eller fler gamla i äldrevård bara genom det faktum att tjänsterna som sådana blir några procent dyrare varje år på grund av ökade löner och stigande priser. Att vi sedan av olika skäl ser att vi måste utvidga åtagandet – det kommunala och/eller det statliga ökar förstås svårigheterna att i längden finansiera verksamheten.
Eftersom skatter inte är en ständigt flödande kran som man bara öpppnar lite till så flödar det mera måste vi nog förlita oss på att finansiera såväl nuvarande nivå på välfärden som utvecklingen av densamma i första hand genom tillväxt. Det är det egentliga problemet som alltså därmed kommer att ha mycket att göra med hur vi lyckas få tillstånd högre produktion, fler företag, mer människor i arbete helt enkelt.
Att det är vad vi borde fokusera våra diskussioner kring verkar dock många inte inse. Idag diskuterar man hellre psuedofrågor om t.ex. möjligheten för företag som driver välfärdstjänster ska få göra vinst. I Nya Aktuellt tidgare ikväll kunde man se Carin Jämtin stå och svettas då det visade sig att 75% av de lokala ordförandena tycker att man ska förbjuda sådant. Det är ju faktiskt helt fantastiskt – för 30 år sedan hade man väl fått samma stöd för att förbjuda paraboler.
Vad vi kanske också borde diskutera mera är alternativa sätt att finansiera välfärden. Kanske är det dags att hitta nya kollektiva former (som kan likna gamla tiders egenfinansierade försäkringskassor, gamla tiders kooperativa ideal) som ger makten till de människor som driver dessa snarare än till växande statliga och kommunala byråkratier.
För övrigt anser jag att socialdemokraterna i riksdagen ska rösta nej till datalagring.
Mer om vad sossar och andra progressiva tycker på Netroots, s-bloggar och Socialdemokraterna.
Technorati Tags:
Anders Nilsson, Carin Jämtin, Martin Moberg, Ner kommer man alltid, Netroots, Peter Högberg, s-bloggar, Skola, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Solidaritet, Staten, Ola Möller
Jobbpolitik – för att skapa nya?
Roger Jönsson (s): Hur ska socialdemokratins jobbpolitik se ut?: ”Dock tror jag att detta är en bra mix av grundpelare som med hjälp av skarpa förslag kan berätta hur vi vill att nya arbetstillfällen ska skapas. Det är genom aktiv arbetsmarknads- och näringspolitik som socialdemokratin kan visa på hur vi vill att de nya arbetstillfällena ska komma och hur människor ska kunna få ett nytt arbete. Vi har ett stort arbete framför oss. Det är bara att sätta igång”
(Hittat via Knuff.)
Roger Jönsson listar de spår han ser av en socialdemokratisk jobbpolitik, utöver det klassiska utbildning, gröna jobb m.m.och återfinner man också satsning på nya idéer och staten som starkare samarbetspartner. Martin Moberg håller med. Allt är mycket bra om än en smula vagt i konturerna. Ännu vagare blir det om man läser Gabriel Wikströms inlägg i SvD som såvitt jag kan förstå egentligen inte innehäller något förslag som permanent ökar antalet jobb.
I den globala ekonomi vi kommer att verka är det förstås viktigt att kunna erbjuda något i synnerhet som jag tror att det inte längre är nationer som tävlar om marknadsandelar vi kommer att se, utan en alltmer sammanflätad ekonomi inom vilken man måste vara en intressant samarbetspartner – något som t.ex. tycks vara vad de kinesiska bilproduktionsuppköparna är ute efter. Nästan inga industrier är numera nationella, inte ens när det gäller ägandet. Varje beslut om förläggning av produktion, utveckling m.m. tas utifrån var man kan skapa de bästa förutsättningarna. Låglöneproduktion kommer för överskådlig tid att vara möjlig i de delar av världen där överskottet på arbetskraft är långt större än här. 8% arbetslöshet är inte massarbetslöshet – det har de i t.ex. Spanien med över 20% och förstås på en del andra kontinenter.
Alla jobb kommer dock inte att finnas i den högteknologiska och/eller kunskapsintensiva sektorn. Låt oss inte glömma bort att ett fungerande samhälle fortsatt kommer att vara helt beroende av att kunna rekrytera människor också inom sektorer som omsorg, servicenäringar och liknande.
Mer om vad sossar tycker på Netroots, s-bloggar och Socialdemokraterna.
Technorati Tags:
Jobb, Martin Moberg, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Politik, Gabriel Wikström, Roger Jönsson
Tänk vilka dåliga bilar vinstdrivande företag producerar
Om drivkraften är vinst blir resultatet vinst, inte god vård « Röda Berget: ”Samhället tjänar inte på att privata vårdkoncerner tar hem stora vinster i sjukvårdsbolag. Samhället tjänar däremot på en bra vård. För att ta ett konkret exempel. istället för att deta ut pengar till Caremas aktieägare kan man anställa folk som bara talar med de gamla. Det är samhällsnyttigt, i motsats till Caremas vinst, ”
(Hittat via knuff.)
Själv tillhör jag de som är lite tveksam till resonemang som utesluter att vinstdrivande företag kan erbjuda kvalitet. Ibland inbillar jag mig faktiskt att de allra flesta företag som finns faktiskt har som målsättning att erbjuda just hög kvalitet. Skälet till det är att företag som inte gör det knappast överlever under längre tid.
Till yttermera visso trodde jag att vinst i första hand handlar om avkastning på investerat kapital. Det tror inte Katrine Kielos.
I debatten frågar sig en del hur det kan vara så självklart att ett företag som utvecklar medicinsk utrustning ska få dela ut stora vinster – men inte de som levererar sjukvården. Det handlar väl om den hederliga marknadsekonomiska principen att vinst har man rätt till eftersom man tar en risk.
Den som investerar kapital vill ha avkastning, på samma sätt som vi alla förväntar oss att åtminstone få lite ränta på våra sparade pengar. Den principen är väl rätt ok – och helt avgörande för att en marknadsekonomi ska fungera. Problem uppstår förstås bl.a. när det finns aktörer som på kort tid vill ha stor avkastning på sitt kapital. Sådana finns det väl egentligen bara två typer av – skurkaktiga typer (som det ju alltid funnits) och förvaltare av fonder (ofta eftersom vi alla vill ha bra pension och förvaltaren hög bonus).
Sedan åtminstone 20 år befinner vi oss i en postindustriell ekonomi. Det innebär bland annat att en stor del av kapitalet inte binds i långsiktiga investeringar med medföljande engagemang i utvecklandet av långsiktig avkastning utan istället sker en stor del av den ekonomiska aktiviteten genom handel med finansiella instrument – från aktier till derivat m.fl. Kapitalet investeras inte i företag utan i handel med företagens aktier. Avkastningen genereras genom köp och försäljning av dessa aktier – inte genom utdelning från samma företag. Vd:n för ett börsbolag blir mer intresserad av att kortsiktigt öka aktiens värde (som ju i praktiken är betydelselöst för företaget) istället för att säkerställa bolagets långsiktiga intjänandeförmåga (lite förenklat och inte alltid en motsättning).
Oaktat detta så är argumentationen som utgår från att företag som kan/får göra vinst inte skulle vara intresserade av att erbjuda hög/god kvalitet på sina tjänster och produkter enfaldig.
Klas Eklund har förstås i huvudsak rätt i sin artikel i DN rubricerad Vi behöver en ny kapitalism som är mer ansvarstagande. I den artikeln beskriver han just spekulationsekonomin (även om han inte problematisear utvecklingen mot ett dominerande institutionellt ägande där hög avkastning är det enda saliggörande). När det gäller ungdomsarbetslösheten har dock Eklund fel – rätt så långt som att det är ett allvarligt problem men inte när det gäller lösningarna. Detta tankefel gör han förmodligen på grund av att få som resonerar om arbetslöshet tycks vilja adressera den viktigaste orsaken – brist på jobb! Istället fokuseras oftast på hur olika grupper ska få det lättare att ta sig in på ”arbetsmarknaden” som om detta inte momentant måste innebära att någon anna grupp slås ut. Det måste helt enkelt till tillväxt som genererar fler jobb.
Jonas Sjöstedt ser pensionskapitalet, en inte oväsentlig del av problemet. Lägre avkastning på det ger lägre pensioner vilket väl kan tänkas orsaka en del problem, det skriver han inte om dock.
Trodde Peter Andersson skrivit om detta, men icke. Peter Högberg kommenterar Eklund. Sven-Erland har förstås en poäng:)
Här kommer kapitalismens verkliga svek: Den levererar inte den eviga tillväxten! Den fluktuerar, den är oförutsägbar, den påverkas av faktorer vi inte räknat med. Hade bara kapitalismen levererat tillväxt så hade skulderna gradvis minskat i betydelse, i takt med ökande BNP!
Martin Moberg kommenterar också Eklund – eller inte. Johan Sjölander verkar tycka att Eklund borde ha skrivit en typ fem-sidig artikel, utvecklat svar på alla frågor. Mycket begärt kanske i en debattartikel.
Technorati Tags:
Aftonbladet, ekonomi, Jonas Sjöstedt, Kapitalet, Katrine Kielos, Martin Moberg, Peter Andersson, Peter Högberg, Röda Berget, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Klas Eklund, Sven-Erland, Johan Sjölander
Lösningar från förr kanske inte passar men visionerna gör nog oftast det
Martin Mobergs betraktelser…: Om en bristande politisk taktkänsla eller vem glömde metronomen?: ”Men i likhet med Westerholm ser jag ingen reell möjlighet att genomföra detta på den arbetsmarknad som vi de facto har idag och som beror på att samhällsanalysen inte är så uppdaterad som den faktiskt borde vara. För ska vi i socialdemokraterna och sålunda även för vänsterpartiets och miljöpartiets vidkommande vara ett relevant och attraktivt alternativ i kommande val ja då håller det inte med att köra med lösningar som påminner om en svunnen tid.”
Martin Moberg köper Johan Westerholms invändningar mot arbetstidsförkortning, samma typ av invändningar som kapitalets företrädare alltid använt. För även den som bara är lite bevandrad i marxistisk teori inser ju att förhållandet mellan arbete och kapital – så som det kommer till uttryck i form av anställningsvillkor t.ex. lön och arbetstid just är uttryck för relativa positioner, maktförhållanden, klasskamp om man så vill. Man väntar sig kanske inte att resandet av krav, formulerandet av visioner kring hur lönearbetares förhållanden ska kunna förbättrats förkastats av företrädare för det socialdemokratiska arbetarepartiet.
Produktivkrafternas utveckling används som argument mot arbetstidsförkortning. Som om det faktum att produktiviteten fortsatt ökar inom nästan alla industrigrenar, ett faktum som innebär att ett ökat mervärde skapas som kan användas för såväl förbättrade löner som arbetstidsförkortningar inte betyder något. Som om ens majoriteten av alla lönearbetande skulle ha högt kvalificerade kunskapsintensiva arbeten där den enskildes alldeles unika kompetens är den avgörande. Det finns fortfarande (och kommer alltid att finnas) massor med arbeten som dels förutsätter närvaro på bestämda tider, dels innehåller betydande inslag av mer manuellt utförande av arbetsuppgifterna. Det gäller produktion av lastbilar såväl som vård av äldre, det gäller processtyrning i läkemedelsindustrin såväl som hela restaurangbranschen. Att alla arbeten kräver högre grad av kunskap (språk m.m.) idag jämfört med för 50 år sedan ändrar inte detta faktum.
Tidsandan är emellertid annorlunda nu. 6-timmars arbetsdag betydde kanske för 50 år sedan lika arbetstid för alla (fast det gäller väl fortfarande för de flesta – stämpelklocka finns ju t.o.m. i regeringskansliet) – idag tror jag det borde förverkligas genom att den enskilde ges betydande möjligheter att själv förlägga sin arbetstid så den passar övriga livsprojekt, är kanske t.o.m. så att arbetstiden normalt ska uttryckas i årsarbetstid för att ge än större flexibilitet.
Det största problemet med att minska arbetstiden föreligger faktiskt inom den offentligt finansierade sektorn – främst vård och omsorg – där behovet är störst men de möjliga produktivitetsförbättringarna mycket begränsade.
Technorati Tags:
6-timmarsdag, arbetstid, Johan Westerholm, Kapitalet, Karl Marx, Klass, Martin Moberg, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Klasskamp
Senaste kommentarerna