Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Gillar Persson
Persson varnar Löfven för samarbete med V och Mp: ”-När jag hade lite inflytande över det här så hyllade jag uppfattningen att varje parti går fram med sitt eget program. Vi vet ju inte alls hur riksdagen kommer att se ut efter valet och att i förväg låsa sig vid vissa regeringsbildningar kan vara direkt skadligt för den svenska demokratin och parlamentarismen”
Visst har han rätt, den gode Persson. Han varnar ju dock inte för samarbete med V och MP utan uttrycker precis samma uppfattning som jag försökte torgföra när det begav sig, nämligen att man inte ska kopiera Alliansens strategi att utforma ett regeringsalternativ tillsammans med andra inför ett val utan gå till val på sin egen politik. Endast då får väljarna möjlighet att uttrycka sin uppfattning eftersom vi inte har något ”second best”-alternativ på valsedlarna.
Persson säger dock inte mycket om politiken. Det kanske han borde, han är väl fortfarande medlem i partiet antar jag. Tycker Mikael Romero gör en bra analys
”Det finns nämligen en allvarlig sjuka inom det socialdemokratiska partiet . Ett beteende som på sikt hotar att underminera dess samhällsförändrande kraft. Att tänka som förr är rätt och vänster. Att tänka nytt om framtiden är fel och höger. Och i skyttegravarna förändras verkligheten.
Egenmakt kan inte reduceras till en fråga om vänster eller höger. Det är istället en fråga om att vitalisera en mer än hundraårig tradition som handlar om att ge människor verktyg att frigöra sig från krafter utanför deras kontroll. Egenmakt handlar om att ge människor ökad makt att själva förändra sina liv. Det finns inga system eller offentliga lösningar som kommer att lösa livets alla problem. Politiken kan inte i dess alla delar lägga livet till rätta, men politiken kan och bör rätta till det som ligger i vägen för livet.”
Självklart ska politiken röja väg, självklart ska människor ha möjlighet att växa. För att uttrycka det lite pompöst; socialdemokratins historiska uppgift är att befria arbetarklassen från lönearbetets bojor. Det innebär inte – som en del tycks tro – att alla ska göra klassresor även om sådana är självklara utan att man också som lönearbetare ska kunna förverkliga sig själv, sina drömmar, sitt livs önskningar.
Westerholm har också kommenterat Romero och DNs ledare. Högberg också. Säkert flera proressiva på t.ex. Netroots, s-bloggar och Socialdemokraterna.
Technorati Tags:
demokrati, DN, Ideologi, Johan Westerholm, Peter Högberg, Politik, s-bloggar, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Stefan Löfven, Mikael Romero, Egenmakt
Liberaliseringen snabbast i Sverige – och vad har vi vunnit på det
Liberaliseringen snabbast i Sverige – DN.SE: ”Sverige är det land med avancerad ekonomi där liberaliseringen gått snabbast i världen när det gäller avregleringar, privatiseringar och valfrihetsreformer, konstaterar tankesmedjan The Heritage Foundation”
(Hittat via Knuff.)
Roligt när vi (Sverige) hamnar i topp på listor för det är ju så vi bygger vår självkänsla. Hamnar vi lite längre ned i någon internationell undersökning/ranking så använder vi det gärna som underlag för att utdöma våra lösningar alldeles oavsett – resultaten blir snabbt slagträ i mer eller mindre enfaldig politisk debatt.
Som 酩酊老翁 skriver:
Man påstår idag i gammelmedia att Sverige har liberaliserats snabbare än något annat västland. Till stöd för detta infantila påstående hänvisar man till en amerikansk ”tankesmedja”, varvid man undrar om det då är den amerikanska definitionen av ”liberal” (= socialistisk) som avses.
I vilket fall som helst ingår i ”beviskedjan” ett knippe socialliberala ytterst måttliga ”vafrihetsreformer” och några avregleringar. Oaktat dessa kan man än i denna dag inte handla vin och huvudvärkstabletter i livsmedelsaffären på samma sätt som i andra länder i Europa och Nordamerika, utan tvärtom består det statliga detaljhandelsmonopolet och den abnorma straffskatten på alkohol, liksom statligt monopol på spelverksamhet med mera. Liberalt?
Själv undrar jag förstås om hela kedjan med övervakningsreformer helt förbisetts av den amerikanska tankesmedjan The Heritage Foundation som själva presenterar sin verksamhet så här:
Founded in 1973, The Heritage Foundation is a research and educational institution—a think tank—whose mission is to formulate and promote conservative public policies based on the principles of free enterprise, limited government, individual freedom, traditional American values, and a strong national defense.
Så att det inte är medborgarens frihet som står i första rummet när The Heritage Foundation rankar liberala stater verkar rätt sannolikt, det skulle väl vara rätten att bära vapen då. Isobel Hadley-Kamptz skriver under rubriken Välkommen till ett nytt DDR
Om teknikutveckling gör att makt försvinner från den mäktige kommer hen försöka ta igen makten på andra områden.
Om tekniken gör det möjligt för den som redan har makt att få ännu mer kommer hen söka göra det också.
Så ser vi hur nätet med dess maktförskjutningar och -förstärkningar bidragit till ökad övervakning från såväl stat som arbetsgivare.
Ystra teknikevangelister påstår att vi numera alla har kontroll över våra produktionsmedel.
Marxismen genomförd! Det kallas humankapital och syftar ytterst på arbetssäljarens hjärna.
Men de som tidigare kontrollerade de fysiska produktionsmedlen försöker nu bara hitta nya styrningsmedel, arbetsgivare kräver arbetssökande på facebook-loginuppgifter för att kontrollera deras privatliv, kräver mobilen på dygnet runt, kräver att den anställde ska ”leva varumärket”.
Det är – förutom då kritiken mot detta kontrollsamhälle i vilken jag helt instämmer – värt att notera att det Hadley-Kamptz blottlägger är statens roll som kapitalets (de som kontrollerar produktionsmedlen) förlängda arm. Det är bara till ringa del som Annie Lööf förvandlats från ”ung och principfast till tyst och följsam partiledare” för att hon blivit regeringsmedlem (är kåt på makten) utan för att hennes roll därmed ändrats från att vara idealistisk ungdomspolitiker till att vara förvaltare av den borgerliga statens roll som övervakare/upprätthållande av den rådande produktionsordningen.
Men åter till sakfrågan – har de reformer som nu renderar oss denna framtående plats i rankingen av liberaliserade länder gett positiva resultat, alltså har vi medborgare i staten Sverige fått det bättre, blivit lyckligare. Svaret är dessvärre inte enkelt. Att fler människor nu kan komma hit och jobba måste ju ses som positivt både för de enskilda människor som därmed ges en utkomst och för att fler människor därmed bidrar till vår tillväxt (försåvitt de inte tvingas till usla arbetsförhållanden och svältlöner). Att vi inte fått bättre tågtrafik får väl ses som rätt negativt och väl belagt. Frågan om huruvida skolan faktiskt blivit bättre diskuteras men mer eller mindre välargumenterade rop på att åter reglera den mera statligt tyder ju på att många i alla fall drar slutsatsen att liberaliseringen också på det området misslyckats. Att vi har flera mobilnät varav inget egentligen har fullständig täckning tyder väl på att också telekom är ett område där vi ännu inte kunnat skörda frukterna av liberaliseringen. Frågan är om det finns några områden där vårt land fått ökad internationell konkurrenskraft genom de genomförda reformerna. Tvärtom verkar det väl mera som om vi öppnat för (vilket inte alltid men ofta innebär försämringar kanske) fler globala aktörer, tänker på drift av kollektivtrafik som exempel.
Nyheten har också kommenterats bl.a. av Martim Moberg och Peter Högberg. Mer om vad sossar och andra progressiva tycker på Netroots, s-bloggar och Socialdemokraterna.
Technorati Tags:
Ideologi, Isobel Hadley-Kamptz, Kapitalet, Kommunalisering, Kommunikationer, Martin Moberg, Peter Högberg, Politik, Skola, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Utbildning, Yttrandfrihet, 之乎者也, Hans Bergström, Per Thullberg
Välfärd vill vi ha – lägg ner välfärdsstaten
ner kommer man alltid: Eller snarare, det är välfärdsstaten som går på knäna: ”Med ett sparbeting på 110 miljoner är nu Västerbottens landsting i färd med att avveckla en fullvärdig vård. Av kostnadsskäl. Inlandets medborgare, skattebetalare som alla andra, kan nu mestadels av tiden bara erbjudas b-vård och liktransporter. ”
Hakar upp mig lite på formuleringar som denna som antyder att före detta sparbeting så hade i detta fall Västerbotten en ”fullvärdig vård”. Den kunde alltså inte bli bättre, den kunde inte bedrivas rationellare. Resonemanget implicerar också att det omöjligen kan tänkas att det går att kanske t.o.m. organiserar en bättre vård till lägre kostnad. Detta sagt utan att ha en aning om situationen i sak – konstaterar bara att även jag som bor i Stockholms län nog får vänta närmare 30 minuter på ambulans under förutsättning att de förstås inte är upptagna på annat uppdrag.
Nu är det förstås lätt att raljera över dylikt. Långt viktigare är Anders Nilssons generella resonemang om välfärdsstatens kris. Som väl alla vet så kräver fortsatt uppehållande av en viss servicenivå på sådana tjänster antingen en betydande tillväxt och/eller ökat skatteuttag från det ena året till det andra. Detta gäller alltid, alltså även om inget nytt tillförs, inga nya sjukdomar behandlas, inga nya barn i skolan eller fler gamla i äldrevård bara genom det faktum att tjänsterna som sådana blir några procent dyrare varje år på grund av ökade löner och stigande priser. Att vi sedan av olika skäl ser att vi måste utvidga åtagandet – det kommunala och/eller det statliga ökar förstås svårigheterna att i längden finansiera verksamheten.
Eftersom skatter inte är en ständigt flödande kran som man bara öpppnar lite till så flödar det mera måste vi nog förlita oss på att finansiera såväl nuvarande nivå på välfärden som utvecklingen av densamma i första hand genom tillväxt. Det är det egentliga problemet som alltså därmed kommer att ha mycket att göra med hur vi lyckas få tillstånd högre produktion, fler företag, mer människor i arbete helt enkelt.
Att det är vad vi borde fokusera våra diskussioner kring verkar dock många inte inse. Idag diskuterar man hellre psuedofrågor om t.ex. möjligheten för företag som driver välfärdstjänster ska få göra vinst. I Nya Aktuellt tidgare ikväll kunde man se Carin Jämtin stå och svettas då det visade sig att 75% av de lokala ordförandena tycker att man ska förbjuda sådant. Det är ju faktiskt helt fantastiskt – för 30 år sedan hade man väl fått samma stöd för att förbjuda paraboler.
Vad vi kanske också borde diskutera mera är alternativa sätt att finansiera välfärden. Kanske är det dags att hitta nya kollektiva former (som kan likna gamla tiders egenfinansierade försäkringskassor, gamla tiders kooperativa ideal) som ger makten till de människor som driver dessa snarare än till växande statliga och kommunala byråkratier.
För övrigt anser jag att socialdemokraterna i riksdagen ska rösta nej till datalagring.
Mer om vad sossar och andra progressiva tycker på Netroots, s-bloggar och Socialdemokraterna.
Technorati Tags:
Anders Nilsson, Carin Jämtin, Martin Moberg, Ner kommer man alltid, Netroots, Peter Högberg, s-bloggar, Skola, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Solidaritet, Staten, Ola Möller
Vi klarade krisen – åtminstone över helgen, kanske hela veckan
Ulf Bjereld: Juholt klarade krisen – åtminstone över helgen: ”Jag är professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och ledamot av förbundsstyrelsen för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet. ”
(Hittat via knuff.)
Så presenterar sig Ulf Bjereld. I fredags skrev den allestädes närvarande (bryr mig inte om att länka till alla radioprogram m.m.) professorn under rubriken Juholt klarade krisen åtminstone över helgen:
Till mångas förvåning (dock icke min) lyckades Håkan Juholt politiskt överleva även de två senaste dagarnas tumultartade och medialt extremt uppmärksammade sammanträde med Socialdemokraternas verkställande utskott (VU). Trots att två partidistrikt (Västmanland och Örebro) mitt under pågående sammanträde öppet deklarerade sitt misstroende mot partiledaren kunde partisekreterare Carin Jämtin i dag möta pressen och summera två dagars diskussion med orden ”vi har fortsatt förtroende för Håkan Juholt”.
Idag konstaterar samma professor att partiet har ett akut behov av ledarskap (precis som om Håkan Juholt utövat ett effektivt sådant) och skriver:
När Socialdemokraterna nu skall utse en ny partiledare ställs partiet inför ett dilemma. Å ena sidan innebar Håkan Juholts hastiga avgång att partiet har ett akut behov av ledarskap. Partistyrelsen och verkställande utskottet får press på sig att snabbt utse en person som kan samla ett sargat parti, hejda opinionsraset och på allvar utmana regeringen Reinfeldt. Å andra sidan finns det på flera håll en övertygelse om att partiet borde utse sin ledare i en öppen process, där medlemmarna för möjlighet att förhålla sig till olika kandidater vilka i sin tur får möjlighet att berätta hur de vill leda och utveckla socialdemokratin. En sådan process tar tid.
Erkänner att jag har stor respekt för alla partikamrater inklusive Bjereld som just medlemmar i samma rörelse men saknar respekt för professorer, doktorander m.fl i statskunskaps förmåga att göra mer avancerade analyser av det dagsaktuella läget inom socialdemokratin. Nivåmässigt ligger de i paritet med de på inrikespolitik specialiserade journalister som är ett annat av medias favoritintervjuobjekt dessa dagar och andra ”experter”.
Själv är jag partimedlem men saknar varje form av fördel av detta under denna partiets största kris i mannaminne. Hänvisas helt till mer eller mindre korkade uttalanden och beskrivningar av händelseförloppet såsom det beskrivs i media. I fredags hävdade Carin Jämtin att VU uttalat sitt förtroende för Håkan Juholt, idag kan jag i Aftonbladet läsa att VU hade en omröstning i frågan där 9 saknade förtroende, bara 3 förklarade sig ha det. Just nu säger samma Jämtin i TV (Rapport) att ”vi har nu beslutat att ha ett förslag till partistyrelsen på fredag”. Den diskussionen borde föras så att även medlemmar kan delta, fundera över argumenten, ta ställning men det verkar vara något som VU tror kan hållas internt och sakna intresse bland medlemmarna. Vi medlemmar får möjligen ta del av detta via kvällspressen. Jag finner detta obegripligt. Jag finner det kränkande. Jag finner det så korkat att jag inte förstår hur en sådan linje vinner stöd i VU och accepteras av de distriktsordförande som trots allt verkar hållas lite informerade.
Vidhåller att partiledarfrågan är rätt underordnad politiken. Självfallet behövs kanske en tillförordnad, men det ska ses som en tillfällig och tidsbegränsad lösning fram till ordinarie kongress. Ungefär som Stefan Stern säger i SvD idag:
– Sätt igång politikutvecklingsarbetet. Det var ett misstag efter valet att tro att allt handlar om kommunikation och retorik. Politik handlar om människors drömmar och rädslor. Formulera svar och börja i sysselsättningsfrågan. Arbetslösheten ökar – hur ser S program ut? De svenska storföretagen kommer att vara fortsatt viktiga, men jobben kommer i mindre och växande företag.
Precis som Erik Laakso hävdar så har vi gott om tid t.o.m. så gott om tid att poltiken bör prioriteras före partiledarfrågan. Nu behöver bara konstateras att val ska ske på ordinarie kongress 2013 och att en öppen process inför det ska inledas under senhösten i år. Till dess bör en tillförordnad partiledare driva politkutveckling i samma öppna anda engagerande hela partiet och alla intresserade runt detsamma. Peter Högberg har ett förslag till beslutspunkter som jag antar ställs till partistyrelsens förfogande – de kan åtminstone tjäna som en utgångspunkt för diskussionen tycker jag. Stefan Lindgren har lagt ett anspråkslöst förslag när det gäller politikutvecklingen (som åtminstone beträffande EU-frågan inte överensstämmer med min syn) som åtminstone pekar ut några områden som kan diskuteras – tyvärr pekar han dock inte ut en riktning och det är det jag tror vi saknar mest, kanske uttryckt som en ny vision som tydliggör vad frihet, jämlikhet och solidaritet faktiskt innebär några tiotal år in i framtiden.
Intellektualisera politiken – en intressant paroll jag hittar i Bengt Göranssons 5 reflektioner över Juholts avgång!
Technorati Tags:
Aftonbladet, Bengt Göransson, Carin Jämtin, demokrati, Erik Laakso, Håkan Juholt, Peter Högberg, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Ulf Bjereld, VU, Stefan Stern
Tänk vilka dåliga bilar vinstdrivande företag producerar
Om drivkraften är vinst blir resultatet vinst, inte god vård « Röda Berget: ”Samhället tjänar inte på att privata vårdkoncerner tar hem stora vinster i sjukvårdsbolag. Samhället tjänar däremot på en bra vård. För att ta ett konkret exempel. istället för att deta ut pengar till Caremas aktieägare kan man anställa folk som bara talar med de gamla. Det är samhällsnyttigt, i motsats till Caremas vinst, ”
(Hittat via knuff.)
Själv tillhör jag de som är lite tveksam till resonemang som utesluter att vinstdrivande företag kan erbjuda kvalitet. Ibland inbillar jag mig faktiskt att de allra flesta företag som finns faktiskt har som målsättning att erbjuda just hög kvalitet. Skälet till det är att företag som inte gör det knappast överlever under längre tid.
Till yttermera visso trodde jag att vinst i första hand handlar om avkastning på investerat kapital. Det tror inte Katrine Kielos.
I debatten frågar sig en del hur det kan vara så självklart att ett företag som utvecklar medicinsk utrustning ska få dela ut stora vinster – men inte de som levererar sjukvården. Det handlar väl om den hederliga marknadsekonomiska principen att vinst har man rätt till eftersom man tar en risk.
Den som investerar kapital vill ha avkastning, på samma sätt som vi alla förväntar oss att åtminstone få lite ränta på våra sparade pengar. Den principen är väl rätt ok – och helt avgörande för att en marknadsekonomi ska fungera. Problem uppstår förstås bl.a. när det finns aktörer som på kort tid vill ha stor avkastning på sitt kapital. Sådana finns det väl egentligen bara två typer av – skurkaktiga typer (som det ju alltid funnits) och förvaltare av fonder (ofta eftersom vi alla vill ha bra pension och förvaltaren hög bonus).
Sedan åtminstone 20 år befinner vi oss i en postindustriell ekonomi. Det innebär bland annat att en stor del av kapitalet inte binds i långsiktiga investeringar med medföljande engagemang i utvecklandet av långsiktig avkastning utan istället sker en stor del av den ekonomiska aktiviteten genom handel med finansiella instrument – från aktier till derivat m.fl. Kapitalet investeras inte i företag utan i handel med företagens aktier. Avkastningen genereras genom köp och försäljning av dessa aktier – inte genom utdelning från samma företag. Vd:n för ett börsbolag blir mer intresserad av att kortsiktigt öka aktiens värde (som ju i praktiken är betydelselöst för företaget) istället för att säkerställa bolagets långsiktiga intjänandeförmåga (lite förenklat och inte alltid en motsättning).
Oaktat detta så är argumentationen som utgår från att företag som kan/får göra vinst inte skulle vara intresserade av att erbjuda hög/god kvalitet på sina tjänster och produkter enfaldig.
Klas Eklund har förstås i huvudsak rätt i sin artikel i DN rubricerad Vi behöver en ny kapitalism som är mer ansvarstagande. I den artikeln beskriver han just spekulationsekonomin (även om han inte problematisear utvecklingen mot ett dominerande institutionellt ägande där hög avkastning är det enda saliggörande). När det gäller ungdomsarbetslösheten har dock Eklund fel – rätt så långt som att det är ett allvarligt problem men inte när det gäller lösningarna. Detta tankefel gör han förmodligen på grund av att få som resonerar om arbetslöshet tycks vilja adressera den viktigaste orsaken – brist på jobb! Istället fokuseras oftast på hur olika grupper ska få det lättare att ta sig in på ”arbetsmarknaden” som om detta inte momentant måste innebära att någon anna grupp slås ut. Det måste helt enkelt till tillväxt som genererar fler jobb.
Jonas Sjöstedt ser pensionskapitalet, en inte oväsentlig del av problemet. Lägre avkastning på det ger lägre pensioner vilket väl kan tänkas orsaka en del problem, det skriver han inte om dock.
Trodde Peter Andersson skrivit om detta, men icke. Peter Högberg kommenterar Eklund. Sven-Erland har förstås en poäng:)
Här kommer kapitalismens verkliga svek: Den levererar inte den eviga tillväxten! Den fluktuerar, den är oförutsägbar, den påverkas av faktorer vi inte räknat med. Hade bara kapitalismen levererat tillväxt så hade skulderna gradvis minskat i betydelse, i takt med ökande BNP!
Martin Moberg kommenterar också Eklund – eller inte. Johan Sjölander verkar tycka att Eklund borde ha skrivit en typ fem-sidig artikel, utvecklat svar på alla frågor. Mycket begärt kanske i en debattartikel.
Technorati Tags:
Aftonbladet, ekonomi, Jonas Sjöstedt, Kapitalet, Katrine Kielos, Martin Moberg, Peter Andersson, Peter Högberg, Röda Berget, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Klas Eklund, Sven-Erland, Johan Sjölander
Vem/vilka har problem
Valstatistiken för de senaste 50 åren visar hur otroligt homogent som stödet för det röda blocket S+V har varit. Under åren 1960 – 2002 noterade de två socialistiskt inspirerade partierna med ett enda undantag valresultat i spannet 47,5 – 53,1 procent.
I Alliansens segerval 2006 gick både S och V kraftigt tillbaka och fick inte mer än 40,8 procent ihop, vilket var all time low. Och ändå var det betydligt mindre lågt än det gemensamma resultatet för Mona Sahlins S och Lars Ohlys V 2010: 36,3 procent. Detta gemensamma resultat var svagare än vad Göran Perssons S ensamt lyckades skrapa ihop i partiets ”katastrofval” 1998 (36,4 procent)
via Den svenska socialismens kris | Ledarredaktionens blogg | SvD.
Fastnar för ovanstående två avsnitt ur P J Anders Linders inlägg av två skäl. Det första handlar om att siffrorna i sig åskådliggör att socialdemokratins problem till stor del handlar om att politiken kommit i ofas med väljarna (verkligheten) och det andra att ”fel” partiledare nog inte ska se som orsak utan som symptom. Detta är kanske inga ny revolutionära slutsatser men de förtjänar att reflekteras över.
Om medborgarna säger ”jag kan själv”, naturligtvis baserat på att de numera har en betydligt bättre kunskapsnivå än för 50 år sedan (vem har möjliggjort det?), så kan ju knappast svaret vara ”vi vet bättre”, om detta ska vi lagstifta. Svaren hittar vi snarare i den frihetliga traditionen där människor bemyndigas – vare sig det handlar om spontandans på krogen, lösningar på familjelivets område eller livsstil i övrigt.
Ur samma tradition hämtar vi förstås viktiga principer när det gäller privatlivets helgd, respekt för den personliga integriteten och teknisk övervakning ersätts med fungerande sociala miljöer/sammanhang för människor att leva och verka i.
Peter Högberg skriver
Oppositionspolitik kan man bedriva på två sätt. Antingen det enkla som innebär att säga nej, eller det mer konstruktiva att visa på alternativ. Om man gör det senare framgångsrikt så kan man till och med få den sittande majoriteten att agera som om de vore i opposition.
Om man har en egen väl formulerad politik – och när det gäller konkreta frågor – med genomarbetade (diskuterade) förslag så löser sig detta med oppositionsrollen av sig självt. Idag saknas denna politik och istället ägnar sig många åt en eländesbeskrivning som alltför få känner igen sig i.
Senaste kommentarerna