Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Vilka får man döda
Händelser som den i fredags och reaktionerna som följde gör att en rad frågor dyker upp i mitt huvud. Flera rör hur vi förhåller oss till den sorg människor förstås känner när de förlorat nära och kära men också den sorg många delar med dessa. Många har uppenbarligen ett stort behov av att manifestera denna känsla publikt. Även om jag personligen inte känner behov av att lägga blommor på en olycksplats eller brottsplats har jag förstås full respekt för att det känns viktigt för andra.
Själv kände jag mig lättad när det visade sig att polisen lyckats gripa den huvudmisstänkte. Har så många gånger undrat över det faktum att misstänkta för terrorism nästan alltid skjuts ihjäl, vilket förstås försvårar utredningen, minskar våra möjligheter att förstå de mekanismer som leder fram till handlingar av det slag nu ganska många länder fått erfara. Vill ge polisen en extra eloge för ett utmärkt arbete så här långt.
En av de frågor som väckts hos mig gäller just frågan om att döda. Finns det situationer när det kan motiveras. Det enkla svaret är förstås att det bara är befogat i självförsvar och för att förhindra någon annan från att döda. Den principen ligger ju till grund för vår hittills allmänt accepterade syn på människors rätt till liv, vår totala aversion mot dödsstraff – grundläggande för vår människosyn skulle man kunna säga. Numera möter man dock en uppluckring av detta. Ofta möter man uppfattningen att t.ex. drönarattacker mot av ”någon” utpekade terrorister är acceptabelt. Då behövs plötsligt ingen rättslig prövning.
Denna syn luckrar också upp grundläggande värden i vår rättsuppfattning. Man stöter numera ganska ofta på uppfattningen att människor som kommit tillbaka från Mellanöstern och kan misstänkas deltagit i strider på Daesh sida ska antingen utvisas (även om de är svenska medborgare), övervakas eller fängslas. Inser det problematiska när det gäller bevisläget men för mig är det självklart att de måste få en rättssäker prövning. Noterar också att en sådan uppfattning var betydligt mindre vanlig när vi under 90-talet tog emot rätt många med liknande erfarenheter men då från Balkan. Verkar som om vårt försvar av de mänskliga rättigheterna blivit alltmer selektivt.
Såg filmen Eye in the Sky häromkvällen. Den belyser en del frågor kring om och när det är rätt att döda misstänkta (som anses skyldiga utan prövning)och till vilket pris, i det fallet sk collateral damage. Den belyser också en annan mycket viktig fråga om hur även det sanktionerade dödandet påverkar utförarna. Det är också en fråga som upptar mig en hel del. Vi tycker självfallet att människor som deltagit i dödande på Daesh sida bör ställas till svars för det och många tycker nog det är obehagligt att några kanske kan vandra runt på våra gator. Samtidigt finns det numera inte så få personer som deltagit i strider, dödat andra människor, i aktioner sanktionerade av den svenska staten. Hur har deras föreställningsvärld påverkats av det. Tror det t.o.m. finns någon form av mera nyligen definierad typ av PTS som just drabbar de som opererar drönar-attacker, dvs dödar på mycket långt avstånd.
Slutligen en helt annan men relaterad fråga som jag också ibland funderar på. I vår rättsordning ingår att en mordåtalad mentala status ska fastställas genom en rättspsykiatrisk utredning. Inte så sällan meddelas att vederbörande är frisk och kan dömas till fängelse. För mig framstår det som märkligt, det betyder ju att vi anser att någon som med berått mod dödar en annan människa är frisk – jag fattar helt enkelt inte det.
Senaste kommentarerna