Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Kommentar till Kyeyune om konflikthantering
Kan vi längre hantera verklig konflikt? — Kvartal: ”Vi har i dag svårt att föreställa oss att just en politisk konflikt – i dess ursprungliga, existentiella form – ens kan finnas. Nazister är ’fyllda av hat’, och jihadister är så känslostyrda att de egentligen inte är politiska på riktigt. Eller så är de helt enkelt förfördelade: deras bombningar är en ohjälplig följd av en lång historia av rasism, kolonialism, islamofobi – välj den orsak som passar. Problemet med detta tankesätt och de allt oftare förekommande förklaringar till terror och våld det genererar är inte bara att det infantiliserar människor, utan att det bygger på ett cirkelresonemang. Om man antar att någon som bär på i våra ögon felaktiga, hemska eller farliga åsikter enbart gör det på grund av sjukdom eller förfördelade, då blir resultatet i praktiken att inga andra åsikter egentligen existerar. De ståndpunkter som radikalt skiljer sig från våra egna kan helt enkelt inte räknas som ’riktiga’.
Varför försvarar då vänstern polygyni, och varför är liberaler så måna om att värna kriminella ungdomsgängs rätt till offentligheten? Kanske för att man i brist på fiender bara urskiljer offer. Om någon har en radikalt skiljaktig kvinnosyn så detta följden av vår rasism, eller av att någon inte lagt nog med pengar på ungdomsgårdar. När man avskaffar fienden kommer varje rationell, tänkande människa att visa sig vara helt liberal i sina åsikter. De som ännu inte är liberaler måste vara personer som är i behov av utbildning, coachning, eller ytterligare en drive för att avskaffa den strukturella rasismen i samhället.”
(Via kvartal.se.)
Läser oftast med god behållning texter av Malcom Kyeyune. Han vänder och vrider och lyckas därmed sätta lite fart på tänkandet. Funderar dock på om den ovan citerade slutsatsen är rimlig av flera skäl. Det första och mest uppenbara är att det definitivt finns konflikter som är är av just det slag som uppfyller Carl Schmitts definition. De flesta sådana konflikter i Sverige hanteras genom lagstiftning, ser vi en bit bortom landets gränser så är det inte särskilt ovanligt att de tar sig våldsammare uttryck.
Ett annat är att Kyeyune inte gör någon distinktion mellan det tankegods som uttrycks i ideologiska termer och de faktorer som kan antas bidra till att detta appellerar på olika grupper. Det är rimligt, särskilt om man utgår från ”diverse skäggiga män från arton- och nittonhundratalen”, att utgå från att det finns grundläggande konflikter i samhället och att dessa tar sig olika uttryck. Också att maktförhållandena är sådana att motsättningar inom och mellan befolkningsgrupper alltid kommer att vara ett hinder för verklig framsteg.
Ett tredje är frågan om hur politiska konflikter, i Schmitts/Kyeyune mening, löses i mer generell mening. Kyeyune skriver
”…motsättningen måste snarare förstås i existentiella termer. En kvinna som vill leva i ett jämställt samhälle och en man som vill bevara gamla könsroller är i existentiell konflikt med varandra: deras olika anspråk på att få leva som människor utesluter varandra; själva existensen av en frigjord kvinna är negationen av den traditionelle patriarkens livsrum, och vice versa.”
Kyeyune väljer ett exempel som visserligen kan beskrivas som en existentiell konflikt men som inte berör de mera grundläggande motsättningarna i ett samhälle. Exemplet skulle ju kunna uppfylla kravet på att det ska finnas en fiende men denne behöver ju inte förintas, den kan omvändas/förändras vilket när det gäller denna typ av konflikter är det vanliga. Det kan ske genom information, utbildning, lagstiftning etc.
Jag har många problem – här ett till
För ungefär ett halvår sedan påbörjade jag en lite serie betecknad Jag har många problem. Dags att ta itu med ett annat – rasismen!
Kanske borde skriva kampen mot rasism men det är just den jag har problem med. Under hela efterkrigstiden (efter andra världskriget som slutade 1945 för den som missat) har utbildningsväsendet byggts ut i de flesta länder. Vi har därmed rimligen en alltmer välutbildad befolkning. Detta till trots verkar rasistiska uppfattningar inte minska, tvärtom verkar rimligare att hävda. Frågan blir då om tesen att ökad kunskap skulle skydda mot förenklad och fördomsfull världsbild är falsk – vi har väl ändå hyst förhoppningar.
Generellt kan man väl konstatera (och jag känner inte till forskning som motbevisat) att den höjda kunskapsnivån inte skapat människor som förmår se bortom den egna gruppens särintresse. Inte ens den påtagliga globaliseringen, ökat resande, migration har inneburit någon större ändring på det. Inte heller aldrig så ambitiösa kampanjer har haft någon märkbar effekt – t.ex. ”Om detta må vi berätta” verkar inte ha märkbart minskat antisemitismen. Så frågan blir om det kan vara så att kampanjer har en tendens att få motsatt effekt?
Intressant är ju också att notera att under senare år har kampen mot rasism ofta riktats mot högerextrema grupper till vilket jag räknar SD. Sådan kamp har ofta förts i form av motdemonstrationer, försök att störa möten, under en period genom att försvåra hyrandet av lokaler, isolering etc. Finns det något stöd för att det varit en framgångsrik strategi? Har vi inte snarare kunnat notera en direkt motsatt effekt – ju mer militant motståndet varit desto framgångsrikare har rasistiska ideologier blivit.
Rasism är ett utmärkt exempel på motsättningar inom underklassen som gynnar överklassen. Såväl rasismen som sådan som antirasismen tenderar att bli ofarliga rörelser (sett ur överklassens perspektiv) därför att de tilldrar sig som strider inom underklassen. Egentligen handlar alltså frågan om att bekämpa rasism snarare om att bekämpa bristen på jämlikhet och solidaritet i samhället. Tror att ett politiskt arbete för att ena folk i arbetet för att skapa drägliga levnadsvillkor för alla skulle vara långt effektivare för att utrota rasism en aldrig så ”vällovliga” kampanjer, initiativ, insatser…. Ett samhälle där alla faktiskt har likvärdiga förutsättningar att bygga ett liv, klara sin försörjning, fixa sitt boende, ge sina barn en framtid at se fram emot!
Kampen mot rasismen kan bara bli framgångsrik om….
Tankar kring reaktionerna på SD-kampanjen i tunnelbanan… | e:sense: ”Det perspektiv jag vill lägga handlar om varför vi inte istället ser kreativa politiska kampanjer som vill stötta utsatta, minska segregationen, sänka trösklarna. Varför vi inte drabbas av konstruktiva budskap på annonspelare i tunnelbanan… som sedan sprids i sociala medier och väcker människors engagemang, mod och vilja till medskapande…. och nyskapande.
Vi pratar om att vi är oroliga för att rasism blir normaliserat. Det perspektiv jag vill lägga handlar om att VI (det etablerade politiska Sverige) borde se vad det är vi redan normaliserat… nämligen segregationen, de höga trösklarna på arbetsmarknaden, de höga ekonomiska trösklarna på bostadsmarknaden, de höga sociala trösklarna i våra gemenskaper, separerade samhällsstrukturer och komplexa regelsystem som knappast gagnar någon annan än de som avlönas för att upprätthålla regelverken.
Det vi kallar rasism kan säkert i vissa fall vara rasism. Låt oss fortsätta kämpa mot rasism. Men jag ser minst lika ofta att det etablerade ’goda’ makt-sverige omvandlar relevant samhällskritik till ’rasism’ för att få fortsätta leva i illusionen om att man är på ’de godas sida’ .. och sakta glida ur ansvaret för att situationen är som den är.”
Daniel Lundqvist har skrivit ett mycket tänkvärt inlägg på sin blogg. Det finns bara ett sätt att vinna kampen mot rasism och det är att undanröja missförhållanden.
Jag tror att vi alla vill ha bort tiggandet på våra gator och usla boendeförhållanden som drabbar dessa. Det bör ske genom att vi tar bort behovet av att tigga och ser till att alla människor har tillgång till bostäder. Saknas tillräcklig mängd bostäder (och det gör det ju uppenbarligen så får vi se till att bygga ifatt. Nu (och inte om fem år när nya planer antagits).
Segregationen är ett stort problem som bland annat kan motverkas genom att många fler arbetstillfällen skapas inom såväl offentligt finansierade som privata verksamheter. Självfallet behövs andra åtgärder också som att se till att vi får sammanhållna skolor och att boendeformer blandas, stadsdelar byggs ihop m..m.
Jag skulle precis som Daniel vilja se kampanjer i t.ex. tunnelbanan på teman som (gärna konkretiserade)
Bostäder till alla
Arbete åt alla
En sammanhållen skola
Säg vad du vill – men riskera inte bara kritik utan att bli hängd
Emanuel Karlsten: Säg vad du vill – men var beredd på kritik – Kultur & Nöje – Göteborgs-Posten: ”Situationen anses så kritisk att några av landets mest profilerade mediemän börjat agera i informella aktionsgrupper. Skapar provokationer med syfte att rädda Sverige från ängslighet. Det var så komikern Henrik Schyffert förklarade det efter att han på internet skrev att han ville bajsa folk i ansiktet och sexuellt angripa människors ändar på olika sätt. ‘Om allt fler ropar bajs och kiss kanske ängsligheten lägger sig’, svarade han till SVT.”
Sanslöst meningslöst inlägg av Karlsten och lika löjliga ”provokationer” av Schyffert och andra. Kiss och bajs kombinerat med sex är inte frågan. Det handlar heller inte om att få kritik som Karlsten tycks tro utan om att bli attackerad, få schavottera, exkluderas för att man uttrycker en annan åsikt än den gällande. Hävdar man t.ex. att det är rimligt att kalla negerbollar för just det eftersom det är ett traditionellt namn på en produkt (som aldrig använts för att uttrycka rasism/missaktning) så blir man hudflängd. På samma sätt som det kan kännas tveksamt att uttrycka åsikter om benägenheten att anse att staten ska bestämma (genom utformandet av försäkringssystem) hur familjer hantera sin vardag dvs att vara för är ok men att vara emot kan rendera en kampanj.
Ibland lockas jag att tro att Jan Sjunnesson har en poäng
”Men vänd på frågeställningarna och fråga om svensken vågar vara kritisk till HBTQ-vurmen, multikulturalism, alla småbarn i förskola eller mot abort – då riskerar vi att bli mobbade av medier och kanske kan ha svårt att hävda oss på arbetsmarknaden. Riktiga fritänkare och dissidenter tolereras inte i det progressiva toleranta Sverige”
men tas ur det snabbt
Redan rasblandat och är lika trogen SD Min svensk- indiska dotter https://t.co/IAyTZeNwPv @janxikallio @westernreviews
— Jan Sjunnesson (@sjunnedotcom) June 20, 2015
Hur är det – har du rasblandat något idag? En renodlat rasistisk föreställning enligt min uppfattning.
Just när jag ska trycka på publicera undrar jag – får man säga detta i det här landet 🙂
Senaste kommentarerna