Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Vad har vi lärt oss @oisincantwell
Kanske har vi inte lärt oss någonting | Oisín Cantwell | Kolumnister | Nyheter | Aftonbladet: ”Nu ville han (Tobias Rawet min anm.)varna. ’Om vi än en gång börjar dela in människor efter etnicitet, religiös tillhörighet, sexuell läggning eller något liknande så inleder vi färden till helvetet’.
Vad har vi egentligen lärt oss?”(Hittat via Aftonbladet.)
Är osäker på om att högtidlighålla specifika händelser bidrar till att vaccinera oss mot allt det extrema vi människor uppenbarligen är kapabla att göra mot varandra. Ibland undrar jag om det överhuvudtaget är möjligt att impregnera människor mot sådana handlingar ens genom att få dem att minnas, att aldrig glömma.
Funderar ofta på detta då vi uppenbarligen är beredda att spendera miljoner på att informera, på kampanjer, på program riktade till skolor. Har något av detta utvärderats i termer av eventuella förändringar av attityder? Minskade stödet till rasistiska organisationer efter bildandet av myndigheter som Forum för levande historia? Har antisemitismen minskat under dess existens?
Oisin Cantwell undrar
Vad har vi egentligen lärt oss? Balkan, Rwanda. Syrien och Irak.
och då räknar han bara upp en del av de senaste årtiondenas händelser som präglats av samma ofattbara extremism. Ibland behöver det inte ens karaktäriseras som extremism – tänk Gaza, Vietnam, Guantanamo, Chile, Kambodja …….
Läs gärna citatet från Tobias Rawet en gång till
Om vi än en gång börjar dela in människor efter etnicitet, religiös tillhörighet, sexuell läggning eller något liknande så inleder vi färden till helvetet
och fundera på vilka som har intresse av att vi delar in folk efter dessa (och en del andra kategorier), vilka som genom olika attribut arbetar för att dessa kategorier inte ska gå att förbise, vilka som tjänar på att folk ställs mot folk.
Tänker jag rätt
Kvällsfunderingar:
Huvudmotsättningen i världen går mellan arbete och kapital
Kapitalet och staten sitter i samma båt
Överheten har alltid använt allehanda distraktioner för att avleda kampen för verklig demokrati (dvs sådan som också omfattar kapitalet)
Distraktioner kommer i en lång rad skepnader – identitetspolitik i allmänhet och i synnerhet motsättningar mellan kön, etnicitet, ras, religion….
Under de senaste årtiondenas globaliseringen som borde varit de undertryckta klassernas guldålder i kraft av internationell solidaritet har överheten briljerat i distraktioner – klimatet, kön och det senaste årtiondet religion (igen).
Lider förmodligen av en depression……..
This is a must see on terrorism versus religion
Sometimes your Facebooks friends link to things that you really need to see.
Ska vi nu rensa ut de religiösa
Att bränna broar | 精神污染: ”Den svenska/västliga avståndskulturen har aldrig varit särskilt lyckosam. Man tar avstånd från Hamas, men det är en demokratiskt vald entitet man måste samtala med om man vill ha förändring. Man tar avstånd från Nordkorea och kräver det ena och det andra, men vill inte diskutera det som Nordkorea vill. Att ta avstånd från än det ena än det andra har blivit ett kriterium för deltagande i debatten, annars blir man utfryst och ignorerad.
Men det socialdemokratin gör här är bara att anpassa sig till en sverigedemokratisk verklighet. Man bränner därmed broarna och stänger dörren för muslimer. Resultatet blir att islam i Sverige radikaliseras snarare än reformeras.”
(Hittat via Knuff.)
Den gångna veckan har präglats av hetsjakten på Omar Mustafa, allt sedan EXPO anklagat honom för att han bjudit in personer som enligt uppgift gjort sig skyldiga till antisemitiska uttalanden:
Vi kallar det konsekvent antirasism.
Vi har aldrig hävdat att Omar Mustafa är antisemit. Det vi har velat belysa är hans deltagande i legitimeringen av rasister. En legitimering han nu säger sig ha slutat med.
Detta blev upptakten till en veckas smutskastande av Omar Mustafa där olika människor försökt leda i bevis att han därför kan stämplas som antisemit påspätt med homofobi och en oacceptabel kvinnosyn. Det hela har bara blivit alltmer obehagligt eftersom det mesta handlat om skuld genom samröre med få konkreta bevis. Tvärtom så tydliggjorde Mustafa själv sin syn på dessa frågor i ett öppet brev publicerat i Aftonbladet. Resultatet av det hela blev att först Mona Sahlin (som framförde obestyrkta uppgifter om antisemitism) och sedan Stefan Löfven tog avstånd från Mustafa – synnerligen obehagligt vilket förstås slutligen ledde till att Mustafa avgick från alla uppdrag i partiet. För mig luktar det mycket islamofobi även om säkert en del som deltagit faktiskt haft skäl att ifrågasätta Mustafas åsikter – tänker främst på kvinnorna.
Ulf Bjereld har utförligt kommenterat händelseförloppet och bl.a ifrågasatt den källkritiska förmågan hos media kommenterat det hela liksom Staffan Lindström som har synpunkter på partiledningen:
Om Omar Mustafa var en olämplig kandidat till partistyrelsen borde han inte ha blivit nominerad. Var han inte en olämplig kandidat borde han ha försvarats. Nu viker sig partiledningen för en stark opinionsvind om en enskild individs lämplighet. Omar Mustafas avhopp från politiken är en logisk följd av den konflikträdsla som präglar vår partiledning och som skapar intrycket av att ord man använder i ett kongresstal bara är krimskrams för partisterna.
Också Marie Demker skriver bra om det hela:
Den totala brist på trovärdighet i frågor om mångfald och tolerans som socialdemokratin den här veckan har visat hade jag inte i min vildaste fantasi kunna föreställa mig att ett parti med regeringsambitioner skulle visa upp. Tolerans innebär att leva med det man inte tycker om, att vänja sig vid att de egna grundvärderingarna inte i alla sammanhang är den självklara referensramen. Det kräver politisk mognad.
Ingen har kunnat beslå Mustafa med något rasistiskt, anti-semitiskt eller kvinnoförnedrande uttalande eller handling av det slaget. Allt som visats upp är en jämmerlig radda misstänkliggöranden, rykten, sladder, moralpanik och gapighet. Och detta såväl från ledande socialdemokratiska företrädare som från dåligt pålästa journalister. Liksom den vanliga mobben på nätet.
För det socialdemokratiska partiet är beslutet att tvinga Omar Mustafa att avgå en total moralisk kollaps.
Till detta skulle jag vilja lägga följande funderingar: Vi har under rätt lång tid vant oss vid att leva i ett förhållandevis sekulärt samhälle. Till det bidrar att motsättningar mellan religion och politik varit lågmälda bland annat för att de dominerande samfunden sakta men säker dels accepterat att politiken ska vara skild från religionen, dels genom att de varit beredda att ompröva en hel del religiösa dogmer i takt med tiden. Det här är en utveckling som tagit lång tid – bara för att nämna några frågor under de senaste årtiondena som exempel; inställningen till abort, till homosexualitet och till kvinnans roll (i församlingen). Sannolikt har det haft betydelse att religiösa inte stängts ute från politiken utan kunnat delta i densamma. Är vi nu på väg att stänga den dörren och vad/vem tjänar på det?
Om man blir vald av en kongress är väl den stora frågan vem som är ansvarig. Med min syn på demokrati ligger hela ansvaret hos de som röstade för. Såvitt känt valdes partistyrelseledamöterna enhälligt. De som bör hudflängas är då rimligen kongressombuden. Såvitt jag sett har dessa inte ställts till svars. Jag gör det nu!
Det är inte partiledaren som väljer styrelseledamöter men denne måste förstås kunna hantera uppkomna frågor. Ett stort ansvar ligger förstås på de som nominerat (Veronica Palm m.fl.) och på valberedningen men det fråntar inte ombuden det direkta ansvaret.
PS Läs för övrigt gärna också Paul Ronges analys av bristen på krishantering DS
Mer om vad sossar och andra progressiva tycker på Netroots,
s-bloggar
och Socialdemokraterna.
Technorati Tags:
Aftonbladet, demokrati, Etnicitet, Identitet, Ideologi, Jämlikhetsanden, Mona Sahlin, Netroots, Newsmill, Partiledare, Paul Ronge, Politik, Religion, Sexualitet, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Ulf Bjereld
Jag är absolutist
Currently playing in iTunes: I Only Have Love by Phantom Blues Band
Staffan Danielsson och demokratin…: ”På detta svarar Centerpartiet att problemet inte är de ensamkommande som kommer till Sverige idag, utan alla de som inte får komma hit. Det håller jag med om, men ska man ha debattförbud bara för det?
Jag är invandringspositiv och vill låta många fler ensamkommande flyktingbarn komma hit och stanna här men vet att det finns problem att ta itu med. Om man inte diskuterar problemen så löser man dem inte. I det allmänna rättsmedvetetandet har myndigheterna hamrat in att 18 år är en helig gräns att hålla fast vid. Att inte våga ta diskussionen öppet om flyktingbarnen och antyda att 18-års gränsen inte är så viktig sticker många i ögonen, även folk som inte är Sverigedemokrater.
”
Definierar mig själv som extremist i flera avseenden. Ett av dessa är frågor som rör yttrande- och åsiktsfrihet. När det gäller dessa frågor är jag absolutist – för mig finns inga undantag – alla har rätt att uttrycka sin åsikt alldeles oavsett om den kan tänkas störa någon annan och självfallet också publicera den. Precis som Erik Laakso anser jag att åsikts/tankeförbud är farliga.
Så vad betyder då min extrema position i dessa frågor? Innebär förstås inte att framförda ståndpunkter ska stå oemotsagda. Tvärtom är det förstås så att yttrande- och åsiktsfriheten alltid gäller också meningsmotståndaren och att man faktiskt får tåla precis vad som helst – dåliga argument, extrema åsikter, personangrepp och annat. Det är ju just detta yttrandefriheten handlar om – rätten att uttrycka en åsikt hur extrem, hur avskyvärd, hur absurd den än må vara.
Tyvärr innebär förstås detta att vi får se en företeelse i debatten som stör mıg mycket – kategoriserandet av motståndaren. Så stämplas frekvent många som diskuterar aspekter av flyktingmottagandet som rasister – har man inte bättre argument så…. Precis på samma sätt som kritik av staten Israels politik ofta stämplas som antisemitism.
Är alltså Neuding rasist och bör hon som sådan associeras med Breivik, lite förenklat dagens stora fråga på Twitter. Ur mitt perspektiv är det rimligt att göra denna typ av association i den meningen att hennes argumentation tycks bygga på delvis samma lösan sand samtidigt som det är uppenbart att hennes argumentation också i sak måste bemötas då den bygger på generaliseringar när det gäller muslimer som om de gjordes om judar skulle bedömas som uppenbart antisemitiska. Innebär dock inte att jag vill begränsa hennes rätt/möjlighet att uttrycka dessa åsikter. Inte heller att jag finner det meningsfullt att stämpla vare sig henne eller Danielsson som rasister. Tvärtom – vi kommer aldrig att komma tillrätta med tilltagande rasism utan att alla varianter av åsikter/påståenden vädras.
Currently playing in iTunes: Who’s Gonna Fill Those Shoes by Buddy Guy
Riktigt problematiskt blir det i en av vår tids mest komplicerade frågor, religionens alltmer aggressiva framtoning ibland riktat mot vårt sekulära samhällsliv. Och då tänker jag på allt från Birro, aborter till civilisationernas krig.
Vad menar jag då med ”religionens alltmer aggressiva framtoning ibland riktat mot vårt sekulära samhällsliv”. Under hela min uppväxt/vuxna liv har utvecklingen gått mot att religionen alltmer förpassats till den enskildes privatliv. Man kan säga att denna utveckling kröntes när kyrkan skildes från staten. Denna utveckling innebar också att bärandet av religiösa symboler blev allt mindre framträdande/påträngande.
Under senare år (faktiskt egentligen de senaste 30) har det funnits en motsatt rörelse uttryckt t.ex. genom medialt genomslag för allehanda sektliknande rörelser (Livet Ord sannolikt den främsta kristna representanten). Numera vandrar det omkring präster fån ortodoxa kyrkor på stadens gator som tycks sätta en ära i att klä sig som man gjorde åtskilliga hundra år tillbaka i tiden. Sedan några år anordnas någon form av Golgata-vandring på samma gator under påsken. Ett intressant fenomen och jag vill på intet sätt begränsa rätten också till sådana uttryck men är konfunderad. Konfunderad därför att bärandet av symboler /specifik klädsel respektive demonstrativt offentligt utövande av religiösa ritualer ju syftar till att identifiera utövaren i första hand som tillhörig viss religion snarare än som medmänniska vilket jag faktiskt inte förstår.
Technorati Tags:
Erik Laakso, Flyktingpolitik, Främlingsfientliga, Ideologi, Invandring, Israel, Newsmill, Politik, Rasism, Torbjörn Jerlerup, Yttrandfrihet, Åsiktsfrihet, Religion
Lite tänkande en lördagkväll
Tänkande kan få troende att vackla – DN.SE: ”Analytiskt lagda personer är mindre benägna att vara troende än de som brukar gå på magkänsla. Det visar en kanadensisk studie som publicerats i den vetenskapliga tidskriften Science.
En del människor med religiös övertygelse upplever sin tro som bergfast. Men en ny studie visar att personer som uppmanas att tänka analytiskt kan börja vackla i sin tro, om än bara lite.”
(Hittat via Knuff.)
Hittar ovanstående i mitt sökande efter lite tankestimulans så här en lördagskväll. 酩酊老翁 menar t.o.m. att religiösa (som väl kan likställas med troende) är oförmögna till logiska resonemang och refererar också till forskning refererad i Wikipedia. Göran Rosenberg däremot lyckas – kanske inte så övertygande – i en understreckare i SvD argumentera för mera religion i politiken
”Habermas hoppas för sin del att ett sådant möte kommer att väcka till liv ”sedan länge undertryckta, glömda, obrukade intuitioner som ligger begravda någonstans”. Taylor hoppas för sin del på en sekulär stat som inte gör skillnad på religiösa och icke-religiösa opinioner och värderingar. I dialogen mellan de båda filosoferna formas en ny förståelse för religionens roll och betydelse i det postsekulära samhället.”
Hela Rosenbergs resonemang (och sannolikt de båda refererade ”filosofernas”) framstår som rätt bisarrt.
En invändning mot Rosenberg (Habermas/Taylor) är förstås för alla uppenbar – religion har ett betydande inflytande i den sekulära staten (om vi t.ex. tar vårt eget land som utgångspunkt). Religiösa människor deltar utan problem och i betydande omfattning i det politiska livet. Lagstiftning och sedvänjor präglas i mycket hög grad av religion. I mitt eget parti är de religiösa t.o.m. organiserade i en egen partiorganisation. Om jag inte misstar innehåller vår konstitution krav på statschefens religionstillhörighet – bara som exempel.
En annan invändning som åtminstone jag har är att religionen ofta är organiserad, kapitalstark och därmed tar stor plats i samhällslivet – ofta helt oproportionerligt mot antalet aktivt engagerade. Religion är ett så väletablerat fenomen att Skatteverket effektuerar religiösa samfunds medlemsavgifter. Sekulära människor är av helt naturliga skäl inte organiserade på samma sätt. Det finns inga företrädare för de sekulära som staten/politiken kan samtala med.
En annan aspekt som pockar på uppmärksamhet i sammanhanget, men som ligger lite vid sidan av frågan om relationen mellan religion och politik är huruvida man kan/borde tala om vad som i de mer sekulära samhällena ibland ersätter religion. Mitt resonemang i det följande bygger på tesen att religion under stora delar av mänsklighetens historia fyllt flera funktioner – att hålla folk i herrans tukt och förmaning, kanalisera engagemang, erbjuda tröst i en eländig värld och hopp om något bättre (om än efter döden).
Att t.ex. arenaidrotterna och supporterskap fått ersätta både religiöst engagemang och blivit substitut för hoppet om en bättre värld är ju uppenbart. Men faktiskt är det så att nästan vad som helst kan ersätta ”tron” – det kan vara den egna kroppen (träning), det kan vara att man vet hur bra undervisning är och det kan vara bekännandet till en politisk idé`(eller faktiskt t.o.m. en bestämd organisation).
Det senare var en fundering jag fick i samband med läsandet av Anders Nilssons Hur länkar man till tystnaden?
Sen finns det förstås i politiska organisationer ofta en grund, en ideologisk bas som kan anammas utan att den blir trossatser. Socialdemokratins frihet, jämlikhet och solidaritet är sådana som måste få sin uttolkning i envar tid och alltså inte betyder exakt detsamma oavsett. Att jämlikhet dock i alla lägen betyder respekt för alla människors lika värde är förstås självklart. Inte heller demokrati dvs en man – en röst såväl i parti som på olika nivåer i styrandet av stat, kommun etc behöver vara en trossats utan ett rationellt val enligt devisen – bästa möjliga (såvitt vi nu vet). Tvekan om det är något jag personligen ser som svårförenligt med att ”få” kalla sig socialdemokrat.
Technorati Tags:
Anders Nilsson, demokrati, DN, Elitism, Frihet, Integritet, Johan Westerholm, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Solidaritet, Wikipedia, Göran Rosenberg
Att fildela – En religion | Nyheter | Aftonbladet
Därmed hade Sverige inte längre någon officiell statskyrka och Svenska kyrkan blev ett trosförbund på lika villkor med övriga i landet. I samband med det infördes registreringen av trossamfund hos kammarkollegiet, och det var de som strax innan jul formellt erkände Kopimismen som religion i Sverige.
via Att fildela – En religion | Nyheter | Aftonbladet.
Även om jag förstår syftet, det måste det ju vara något allvarligt fel på svensk lagstiftning – vore intressant att veta vem som ligger bakom den (någon med mycket begränsad….).
Senaste kommentarerna