Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Förtroende och avgångar – fattar de ingenting
”Wanja höll i yxan” | Nyheter | Aftonbladet: ”Officiell version: Håkan Juholt valde själv att gå.
Sanningen: partiledaren kämpade in i det sista, men fälldes av partiets innersta krets.– Det var Wanja Lundby- Wedin som höll i yxan, säger en källa med god inblick i det verkställande utskottet.
Klockan 16.30 i går inledde Carin Jämtin presskonferensen på Socialdemokraternas partihögkvarter i Stockholm.
Hon gjorde det genom att beklaga Håkan Juholts avgång och försökte till och med låta överraskad av beskedet.”
Gillar inte metaforer för att beskriva politik – betraktar idrottsmetaforer som enfaldiga. Här gör jag dock ett undantag:
Håkan Juholt var ett symptom på de sjukdomar som drabbat partiet. En del av dessa är dessvärre av nästan kronisk karaktär och de flesta har partiet lidit av länge. Den allvarligaste är förstås den bristande sjukdomsinsikten – som så väl demonstrerats av alla de som skyller problemen på media. Det finns också många som tror att vi har en bra politik men misslyckas med att föra ut den – hörde t.ex. Reepula uttala sig i den riktningen i radion häromdagen. Självbilden är helt enkelt förvrängd. Internt tycks man uppträda som snarstuckna primadonnor, agera som om man inte vuxit ifrån barndomens problemlösningsstrategier (som var fel redan då). Lojalitet förväxlas med tystnad och lydighet.
Vi lever i en tid med krav på ökad (total enligt min mening) öppenhet. Partiet envisas med att utveckla strategi och taktik inklusive val i nästan total slutenhet. Resultatet ser vi när Carin Jämtin i fredags uttalar VUs förtroende för Juholt trots att detta med största sannolikhet är en lögn. Obegripligt korkat och rubbar ju förtroendet också för henne och kamraterna i VU.
Sammantaget skulle detta kunna beskrivas som paranoid organisationsstörning – VU, andra partistyrelseledamöter och en hel del andra partimedlemmar borde göra testet.
Ibland krävs faktiskt symptombehandling för att kunna behandla själva sjukdomen. Att Juholt nu tvingats avgå är en del av symptombehandlingen. Att resterande del av partiledningen som inte anser sig kunna offentligt stå för sina handlingar och åsikter bör ta samma väg kommer nog att bli nödvändigt men behöver inte ske så snabbt. Oerhört viktigt nu dock att de inte stressar fram ett nytt partiledarval utan sätter fokus på partiets grundläggande problem – avsaknaden av svar på frågor om vilken utveckling av samhället vi vill ha i framtiden. Vi har inte en bra politik bara för att vi använder skattepengarna lite annorlunda än högerregeringen gör. Vi har bara en bra politik när vi också kan besvara frågor om vart vi är på väg. Den diskussionen måste vi föra under det närmaste året – öppet och ärligt – baserat på en fördjupad analys av vad människor i vårt land upplever som problem. Först då kan vi utifrån vår ideologi ge svar som kan vinna stöd.
Till detta behövs inga konsulter. Vi behöver bara återknyta till den folkrörelsetradition som partiet härstammar från, ta fram bra studie/diskussionsmaterial och låta tusen blommor. Inga utrensningar, ingen häxjakt – istället basera också partiarbetet på våra ideologiskt baserade värderingar. Alla människor kan, alla människor vill om de får chansen. Släpp diskussionen fri, respektera och hjälp varandra att utvecklas – frihet, jämlikhet och solidaritet tror jag det heter.
Några konkreta förslag:
Förlägg val av ny partiledning till ordinarie kongress 2013
Webbsänd alla partimöten
Börja producera studie/diskussionsunderlag (exempel inom utbildningsområdet: vilka kompetenser behöver samhället och dess medborgare ha 2030 – på det kan vi bygga en utbildningspolitik)
Förena de analoga och digitala arenorna – se båda som fora för kommunikation mellan människor, inte som informationskanaler
Technorati Tags:
Carin Jämtin, demokrati, Håkan Juholt, Johan Westerholm, Partiledare, Paul Ronge, På Uppstuds, Peter Högberg, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Solidaritet, Wanja Lundby-Wedin, VU
Inte ens Benulic har alla rätt
Marxister borde bekämpa sex timmars arbetsdag – Artikel av Boris Benulic – Newsmill: ”Med ett sådant svar så har man avlägsnat sig ännu mer från marxismen och än mer närmat sig de mer märkliga och uppgivna formerna av den västerländska vänsterradikalismen, rörelser där man tvärtemot Marx tror att allt är fast och givet – det finns ett visst antal jobb, det finns en ändlig mängd naturresurser – och vi måste anpassa oss.”
(Hittat via Newsmill.)
Självklart har Boris Benulic helt rätt i det ovan citerade stycket. Det är ju också den mest fantastiska effekten av klimatfrågan – att vanligtvis rationella radikala rörelser tappat den insikten. Givet den insikten är det förstås inget problem att förespråka kortare arbetstid utan för att det är ett led i att frigöra människor ”från lönearbetets slaveri”. Det står heller inte alls i motsättning till att utveckla arbetets organisationsformer – tvärtom skapar det nog bättre förutsättningar för sådan utveckling som ju åtminstone i rätt stor utsträckning gäller mer kvalificerade arbeten.
Precis som Erik Laakso resonerar så är väl frågan snarare hur arbetstidsförkortningar (eller andra förbättringar) ska åstadkommas – han ställer facklig kamp mot politisk genom att förorda den fackliga vägen och sammanblanda lagstiftning med socialism. Problemet som behöver adresseras är att de sektorer inom vilket det finns störst behov av ganska snar förkortning av arbetstiden – tänker särkilt på omsorgssektorn – också är de sektorer som har den absolut svagaste fackliga organisationen vars kraft att genomdriva sådana förändringar är mycket begränsad i synnerhet som dominerande arbetsgivare är offentliga.
Technorati Tags:
6-timmarsdag, arbetstid, Boris Benulic, Erik Laakso, Klasskamp, Mer tid att leva, Newsmill, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Socialism
Skär ner arbetstiden till max 20 timmar per vecka
Cut the working week to a maximum of 20 hours, urge top economists | Society | The Observer: ”She argued that we need to think again about what constitutes economic success, and whether aiming to boost Britain’s GDP growth rate should be the government’s first priority: ”Are we just living to work, and working to earn, and earning to consume? There’s no evidence that if you have shorter working hours as the norm, you have a less successful economy: quite the reverse.” She cited Germany and the Netherlands.
Robert Skidelsky, the Keynesian economist, who has written a forthcoming book with his son, Edward, entitled How Much Is Enough?, argued that rapid technological change means that even when the downturn is over there will be fewer jobs to go around in the years ahead. ”The civilised answer should be work-sharing. The government should legislate a maximum working week.”
Tydligen inte bara Vänsterpartiet och undertecknad som uppmärksammar frågan om arbetstidsförkortning i dagarna. Hittar (med lite hjälp från vänner på Facebook) artikeln ovan. I den beskrivs hur the New Economist Foundation (NEF) argumenterar för detsamma. Och NEF nöjer sig inte med 6-timmars arbetsdag, de argumenterar för 20-timmars arbetsvecka. Gillar.
Technorati Tags:
arbetstid, ekonomi, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Guardian
Har alltid haft lite svårt med karriäristerna
Rollbytenas tidsålder | Näringsliv | SvD: ”Att Håkan Juholt hade svårt att värva ’the best and the brightest’ stod klart redan de första veckorna. Den typ av högerstämplade elitsossar som Göran Persson lutade sig på känner sig inte längre hemma i S. Förre finansministern Pär Nuder jobbar idag för Wallenbergarnas riskkapitalbolag EQT, hans statssekreterare Jens Henriksson var en sväng på Swedbank innan han blev chef för Stockholmsbörsen.
I individualismens och värdeförskjutningarnas tidevarv är det precis lika tänkbart för en S-karriärist att börja jobba på en storbank som för en finansfurste att prisa Per-Albin Hanssons folkhem. Problemet för Håkan Juholt är att han varken har makt eller pengar att locka med i kampen om de mest eftertraktade rollbytarna.”
(Hittat via knuff.)
Jag har inga problem med att människor går från vanliga jobb till politiken och tillbaka. Finner det tvärtom önskvärt, politiska uppdrag bör man bara ha under en begränsad tid. Har egentligen bara ett krav – nämligen att den som får ett politiskt uppdrag (förtroendevald eller anställd av partiet) accepterar detta driven av ideologisk övertygelse.
Tyvärr så förekommer det ju – precis som tesen är i Olle Zachrisons artikel – dels att partiet städslar medarbetere vars huvudsakliga intresse är den egna karriären, dels att förtroendevalda parkera på sina poster. Båda fallen är problematiska då andra intressen än partiets då blir överordnade. Man skulle ju kunna tänka sig att det utvecklades en alldeles särskild professionalism, och visst tillägnar sig en del en slags politisk färdighet. Det avtagande avståndet till vardagen utanför politiken motverkar dock oftast denna.
Kunskap från livet utanför politken är viktig, avgörande. Partiet är dock ganska dåligt på att ta tillvara den vilket gör att många med kompetens från olika områden utanför politiken tröttnar.
Technorati Tags:
Håkan Juholt, Kommunalråd, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Olle Zachrison
Vem/vilka har problem
Valstatistiken för de senaste 50 åren visar hur otroligt homogent som stödet för det röda blocket S+V har varit. Under åren 1960 – 2002 noterade de två socialistiskt inspirerade partierna med ett enda undantag valresultat i spannet 47,5 – 53,1 procent.
I Alliansens segerval 2006 gick både S och V kraftigt tillbaka och fick inte mer än 40,8 procent ihop, vilket var all time low. Och ändå var det betydligt mindre lågt än det gemensamma resultatet för Mona Sahlins S och Lars Ohlys V 2010: 36,3 procent. Detta gemensamma resultat var svagare än vad Göran Perssons S ensamt lyckades skrapa ihop i partiets ”katastrofval” 1998 (36,4 procent)
via Den svenska socialismens kris | Ledarredaktionens blogg | SvD.
Fastnar för ovanstående två avsnitt ur P J Anders Linders inlägg av två skäl. Det första handlar om att siffrorna i sig åskådliggör att socialdemokratins problem till stor del handlar om att politiken kommit i ofas med väljarna (verkligheten) och det andra att ”fel” partiledare nog inte ska se som orsak utan som symptom. Detta är kanske inga ny revolutionära slutsatser men de förtjänar att reflekteras över.
Om medborgarna säger ”jag kan själv”, naturligtvis baserat på att de numera har en betydligt bättre kunskapsnivå än för 50 år sedan (vem har möjliggjort det?), så kan ju knappast svaret vara ”vi vet bättre”, om detta ska vi lagstifta. Svaren hittar vi snarare i den frihetliga traditionen där människor bemyndigas – vare sig det handlar om spontandans på krogen, lösningar på familjelivets område eller livsstil i övrigt.
Ur samma tradition hämtar vi förstås viktiga principer när det gäller privatlivets helgd, respekt för den personliga integriteten och teknisk övervakning ersätts med fungerande sociala miljöer/sammanhang för människor att leva och verka i.
Peter Högberg skriver
Oppositionspolitik kan man bedriva på två sätt. Antingen det enkla som innebär att säga nej, eller det mer konstruktiva att visa på alternativ. Om man gör det senare framgångsrikt så kan man till och med få den sittande majoriteten att agera som om de vore i opposition.
Om man har en egen väl formulerad politik – och när det gäller konkreta frågor – med genomarbetade (diskuterade) förslag så löser sig detta med oppositionsrollen av sig självt. Idag saknas denna politik och istället ägnar sig många åt en eländesbeskrivning som alltför få känner igen sig i.
Läs på! Världen har förändrats
Endast 5 procent av svenskarna valde rätt svar av fyra möjliga. Bland aporna på Skansen skulle 25 procent ha svarat rätt! Svenska folkets svar beror inte på okunnighet, ty i så fall hade de gett slumpmässiga svar och fått samma resultat som aporna. Svenskarna vet hur världen var för 30 år sen, men inte vad som hänt sen dess. Det är därför de får sämre resultat än aporna.
via Läs på! Världen har förändrats – DN.SE.
Ibland undrar man om denna okunskap också gäller den mer överblickbara verklighet som omger oss här i landet. Ett exempel som jag brukar fundera över gäller utbildningsnivån (som ju rimligen borde kunna relateras t.ex. till behovet av att reglera människors liv via lag och förordning). Med samma tidsperspektiv (borde kanske vara 40-50 år snarare än Roslings 30) kan vi konstatera att numera har alla minst 9 års skolgång, de allra flesta mera – typ 12-13 år och andelen med högskoleutbildning har ökat dramatiskt. Förr var det vanligt med bara 6-7 års skolning. Betyder det något t.ex. för hur vi ser på behovet av regleringar av människors liv (som val när det gäller familj, konsumtion etc)?
Viktigt om solidaritet och kooperation
I staten omvandlas solidaritet till myndighetsutövning och kooperation till förvaltning. Det var som om att målet helgade alla medel. Det fanns inte tid till reflektion.
via ner kommer man alltid: Solidariteten var det som förändrade livsförutsättningarna..
För vem finns socialdemokratin
Ylva Johansson: Mycket att göra: ” Vi är ett politiskt parti som gör anspråk på att få människors förtroende för att leda landet. Vi kan inte bara lämna misslyckanden bakom oss och vända fram ett nytt blad eller gå in i ett nytt år. Vi måste visa att vi har förstått vad vi har gjort för fel, att vi förstår varför många människor har lämnat oss och varför andra inte tycker att vi är relevanta alls.”
(Hittat via knuff.)
Visst har Ylva Johansson rätt även om hon inte är särskilt tydlig med att precisera vad det är ”vi har gjort fel” och varför ”människor lämnat” respektive ”inte tycker vi är relevanta”. Och det är nog de viktigaste frågorna att besvara – något som varken partiet som helhet eller vår partiledare hittills gjort.
Jag tror Anders Nilsson är en av de få som faktiskt försöker med viss framgång
”Med bygget av välfärdsstaten övergav Socialdemokratin alla andra vägar till gemensam välfärd. Kooperation och folkrörelsen reduceras till pynt och prydnadsbuskar i partiets trädgård. Reflexmässigt prisas folkrörelserna på kongresser och årsmöten och LO var så starkt att man vågade inte avveckla, men konsument-, försäkrings-, finans-, bostadskooperation mm lämnades därhän och förföll. Studieförbund och folkhögskolor fick en underordnad roll som obskyrt tillhåll för diverse avgrundsexistenser i den politiska strategin. Staten blev detsamma som samhället och staten skulle vara det byggnadsverk som garanterade alla medborgare en jämlikt fördelad välfärd. Människornas egna insatser skulle reduceras till närmast noll. Deras viktigaste funktion blev att vart fjärde år infinna sig i vallokalerna och tillförsäkra denna stat dess legitimitet och nödvändiga funktionärer.”
Vad vi behöver är en diskussion om vad frihet, jämlikhet och solidaritet faktiskt innebär nu. Vi är långt från en frihetsrörelse med det arv Bodström lämnade, vi har svårt att formulera en trovärdig politik som ger alla möjlighet att försörja sig själva och vi har stora svårigheter att formulera idéer för samhällsbyggandet som frigör människors solidariska kraft. Vi har inte ens en politik för tillväxt (fler jobb, mer resurser). Att svaret inte är mer stat, mer skatt, mer reglering, mer övervakning är självklart.
Jag tror – till skillnad från en rad förståsigpåare typ Paul Ronge – att vi faktiskt behöver en hel del strid. Det finns så många partikamrater som saknar varje form av insikt om att vi har problem, vilka de är och hur de skulle kunna tänkas lösas. Frågan är bara var man finner arenan för denna/dessa strider. Lokalt förekommer nästan ingen diskussion, är man en vanlig medlem erbjuds inga andra arenor, vilket ju är ytterst märkligt i dessa dagar.
Lite märkligt är det ju också att det får så stort medialt genomslag när någon av de ”gamla” uttalar sig som nu när Ylva Johansson tar till orda. Borde inte frågan till henne vara vilket ansvar hon haft?
Technorati Tags:
Anders Nilsson, Frihet, Håkan Juholt, Jämlikhet, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Södertälje, Paul Ronge, Ylva Johansson
Senaste kommentarerna