Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Sexbarnsfar som inte oroar sig
8 dagar: Oroad fembarnsfar undrar:
I själva verket är det naturligtvis en ödesfråga för varje nation om den långsamt tynar bort eller förmår reproducera sig. Det gäller i synnerhet små folk – vore jag balt eller georgier skulle jag vara extremt oroad. Att Ungern diskuterar fertilitet är självklart – de har bland Europas lägsta och dessutom lever sex miljoner ungrare utanför landets gränser.
Nu kan man förstås fundera på varför i tider med omfattande migration just den egna befolkningen (som tydligen i Lindgrens värld inte består av andra än sedan urminnes tider infödda) reproduktionsförmåga/lust är en avgörande fråga.
Såvitt jag vet så ökar Sveriges befolkning trots ett visst underskott i fertilitet (antar med svenskt ursprung), Därmed föreligger ju inget hot mot nationen i termer av att den ”långsamt tynar bort ”om man nu inte hävdar att det är antalet svenskar med rätt härstamning som räknas. Tror att det finns något begrepp för den inställnikngen, kan bara inte komma på det just nu 🙂
Övrigt tror jag att jag håller med Lindgren. I denna av nästan alla hyllade normkritiska tid borde förstås rådande kränkthetsnorm just utsättas för en kritikstorm.
På jakt efter intellektualiserad politik (1)
Partiets ras började med samarbetet med Vänstern | Lennart Holmlund, kommunalråd | Västerbottens-Kuriren – Bloggen: ”Partiets ras började med samarbetet med V. Inför förra valet inledde Mona Sahlin ett organiserat samarbete med Miljöpartiet. Det blev ett ’djävla’ liv på grund av detta då inte vänsterpartiet var med och hon tvingades ta med Ohly.
Detta var början på tappet för partiets förtroende och Reinfeldt kunde sitta kvar. ”
(Hittat via s-bloggar.)
När man så här på kvällskvisten surfar runt i jakt på intellektuell stimulans stöter man ibland på helt fantastiska alster. Lennart Holmlunds analys av det socialdemokratiska partiets problem slår det mesta idag. Herr Holmlund kan dock ursäktas givet att han inte alls känner till den långsiktiga trend som karaktäriserar stödet för partiet i väljaropinionen. Fast det är något visst med den västerbottniska synen på världen. Thomas Hartman menar att den grundläggande skiljelinjen i alla samhällen är
den politiska motsättningen mellan de som ser politik som verktyg för att befria människor och de som ser politik som ett hinder. Så kommer det se ut så länge mänskligheten befolkar denna planet.
Man undrar vart klassmotsättningarna tog vägen.
Det fortsatta sökandet efter stimulans för mig ända ner till Skåne. Där hittar jag en fantastisk analys av tillståndet i partiet och landet signerad Daniel Suhonen:
Så är det naturligtvis – visst kan man se klassaspekten i att en lantis skjuts ner av stockholmsreportrar med bostadsrätt och rutavdrag. Samtidigt som den tydligaste aspekten av drevet mot Juholt är ideologisk. När den ekonomiska, politiska och mediala makten samlas på ett fåtal händer är det logiskt att den som går emot hegemonin skjuts ner.
Vilken demagogi! Nu ska vi tydligen odla myten om Juholt som ”the underdog” som utmanade borgarklassens hegemoni i landet och som skyndsamt organiserade en medial kampanj för att undanröja (i närmast bokstavlig bemärkelse) det stora hotet mot det kapitalistiska systemet. Och detta skriver en chefredaktör för Tiden – att vi inte klarar av att driva medier får här sin förklaring.
Den envies får dock sin belöning. Mellanlandar på Newsmill och där hos den emellanåt eminente Benulic:
Fabian Månsson hade så rätt när han 1915 svarade så här på Brantings krav om enighet i försvarfrågan: ”Så försumpat har aldrig partiet varit, att det varit enigt; riktig enighet finns bara på idiotanstalterna, på kyrkogårdarna, men en skenbar enighet har man ibland lyckats åstadkomma i tyranniskt styrda samhällen, med smörja eller hot.”
Socialdemokratin växte i inflytande när spänningarna var så stora att vänstern lämnade partiet på 1910-talet, och socialdemokratin växte när de ledande företrädarna släpptes in igen ett årtionde senare. Zäta Höglund var till och med välkommen trots att han fortfarande betecknade sig som kommunist.
På den tiden var socialdemokratin en levande och kämpande organisation, och i en sådan rörelse, är det inget konstigt med motsättningar. Den som är van att arbeta och kämpa för sina intressen i samhället, kommer att se det som en självklarhet att han måste göra det också i det egna partiet.
Man undrar – andra tycks tro att konflikter ska biläggas, kanske lite oklart hur dock. Själv lutar jag åt Benulics analys – det är genom att olika röster ständigt hörs, genom att argumenten kontinuerligt bryts mot varandra, genom ständig diskussion som vi gemensamt kan gå framåt. I ett parti ska det inte finnas någon rädsla för skarpa motsättningar i sak, ingen rädsla för att tydliggöra åsiktsskillnader.
Oaktat den nedåtgående trend som partiet alltså befinner sig när det gäller väljarstöd (och medlemstal) så håller jag med om Stefan Lindgrens slutsats
(s) sjunkande rösteandelar är ingen historisk nödvändighet. Det är en följd av hur partiledningen förvaltat arvet och hur den politiska nomenklaturan i Sverige avskilts från väljarna.
Konstaterar avslutningsvis att Peter Kadhammar har rätt.
Framgång i jakten 2.0
Technorati Tags:
Boris Benulic, Daniel Suhonen, Lennart Holmlund, Newsmill, s-bloggar, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Thomas Hartman, Västerbotten
Senaste kommentarerna