Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Ska vi nu rensa ut de religiösa
Att bränna broar | 精神污染: ”Den svenska/västliga avståndskulturen har aldrig varit särskilt lyckosam. Man tar avstånd från Hamas, men det är en demokratiskt vald entitet man måste samtala med om man vill ha förändring. Man tar avstånd från Nordkorea och kräver det ena och det andra, men vill inte diskutera det som Nordkorea vill. Att ta avstånd från än det ena än det andra har blivit ett kriterium för deltagande i debatten, annars blir man utfryst och ignorerad.
Men det socialdemokratin gör här är bara att anpassa sig till en sverigedemokratisk verklighet. Man bränner därmed broarna och stänger dörren för muslimer. Resultatet blir att islam i Sverige radikaliseras snarare än reformeras.”
(Hittat via Knuff.)
Den gångna veckan har präglats av hetsjakten på Omar Mustafa, allt sedan EXPO anklagat honom för att han bjudit in personer som enligt uppgift gjort sig skyldiga till antisemitiska uttalanden:
Vi kallar det konsekvent antirasism.
Vi har aldrig hävdat att Omar Mustafa är antisemit. Det vi har velat belysa är hans deltagande i legitimeringen av rasister. En legitimering han nu säger sig ha slutat med.
Detta blev upptakten till en veckas smutskastande av Omar Mustafa där olika människor försökt leda i bevis att han därför kan stämplas som antisemit påspätt med homofobi och en oacceptabel kvinnosyn. Det hela har bara blivit alltmer obehagligt eftersom det mesta handlat om skuld genom samröre med få konkreta bevis. Tvärtom så tydliggjorde Mustafa själv sin syn på dessa frågor i ett öppet brev publicerat i Aftonbladet. Resultatet av det hela blev att först Mona Sahlin (som framförde obestyrkta uppgifter om antisemitism) och sedan Stefan Löfven tog avstånd från Mustafa – synnerligen obehagligt vilket förstås slutligen ledde till att Mustafa avgick från alla uppdrag i partiet. För mig luktar det mycket islamofobi även om säkert en del som deltagit faktiskt haft skäl att ifrågasätta Mustafas åsikter – tänker främst på kvinnorna.
Ulf Bjereld har utförligt kommenterat händelseförloppet och bl.a ifrågasatt den källkritiska förmågan hos media kommenterat det hela liksom Staffan Lindström som har synpunkter på partiledningen:
Om Omar Mustafa var en olämplig kandidat till partistyrelsen borde han inte ha blivit nominerad. Var han inte en olämplig kandidat borde han ha försvarats. Nu viker sig partiledningen för en stark opinionsvind om en enskild individs lämplighet. Omar Mustafas avhopp från politiken är en logisk följd av den konflikträdsla som präglar vår partiledning och som skapar intrycket av att ord man använder i ett kongresstal bara är krimskrams för partisterna.
Också Marie Demker skriver bra om det hela:
Den totala brist på trovärdighet i frågor om mångfald och tolerans som socialdemokratin den här veckan har visat hade jag inte i min vildaste fantasi kunna föreställa mig att ett parti med regeringsambitioner skulle visa upp. Tolerans innebär att leva med det man inte tycker om, att vänja sig vid att de egna grundvärderingarna inte i alla sammanhang är den självklara referensramen. Det kräver politisk mognad.
Ingen har kunnat beslå Mustafa med något rasistiskt, anti-semitiskt eller kvinnoförnedrande uttalande eller handling av det slaget. Allt som visats upp är en jämmerlig radda misstänkliggöranden, rykten, sladder, moralpanik och gapighet. Och detta såväl från ledande socialdemokratiska företrädare som från dåligt pålästa journalister. Liksom den vanliga mobben på nätet.
För det socialdemokratiska partiet är beslutet att tvinga Omar Mustafa att avgå en total moralisk kollaps.
Till detta skulle jag vilja lägga följande funderingar: Vi har under rätt lång tid vant oss vid att leva i ett förhållandevis sekulärt samhälle. Till det bidrar att motsättningar mellan religion och politik varit lågmälda bland annat för att de dominerande samfunden sakta men säker dels accepterat att politiken ska vara skild från religionen, dels genom att de varit beredda att ompröva en hel del religiösa dogmer i takt med tiden. Det här är en utveckling som tagit lång tid – bara för att nämna några frågor under de senaste årtiondena som exempel; inställningen till abort, till homosexualitet och till kvinnans roll (i församlingen). Sannolikt har det haft betydelse att religiösa inte stängts ute från politiken utan kunnat delta i densamma. Är vi nu på väg att stänga den dörren och vad/vem tjänar på det?
Om man blir vald av en kongress är väl den stora frågan vem som är ansvarig. Med min syn på demokrati ligger hela ansvaret hos de som röstade för. Såvitt känt valdes partistyrelseledamöterna enhälligt. De som bör hudflängas är då rimligen kongressombuden. Såvitt jag sett har dessa inte ställts till svars. Jag gör det nu!
Det är inte partiledaren som väljer styrelseledamöter men denne måste förstås kunna hantera uppkomna frågor. Ett stort ansvar ligger förstås på de som nominerat (Veronica Palm m.fl.) och på valberedningen men det fråntar inte ombuden det direkta ansvaret.
PS Läs för övrigt gärna också Paul Ronges analys av bristen på krishantering DS
Mer om vad sossar och andra progressiva tycker på Netroots,
s-bloggar
och Socialdemokraterna.
Technorati Tags:
Aftonbladet, demokrati, Etnicitet, Identitet, Ideologi, Jämlikhetsanden, Mona Sahlin, Netroots, Newsmill, Partiledare, Paul Ronge, Politik, Religion, Sexualitet, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Ulf Bjereld
Modernisera S
”Största förnyelsearbetet på 20 år ska modernisera S” – DN.SE: ”Ny strategi för partiet. Fler unga på valbar plats, en bättre mix av olika kompetenser och ny strategi för samarbeten med näringsliv och den akademiska världen.”
Förmodligen ett ålderssymptom men ibland blir jag mycket trött. Det är ingen förnyelse att införa ytterligare en kvotering när det gäller valbara platser samtidigt som man inför någon form av kompetensprofiler. Det är bara ett sätt att i ännu högre grad än idag göra politik till en karriärväg. Självklart ska våra valda företrädare vara kompetenta – på politik, på utveckling av politiken, på att framföra politiken. Ålder, kön, utseende och andra ovidkommande faktorer ska naturligtvis inte ens diskuteras än mindre avgöra. Skäms faktiskt en del när jag hör vår kära partiledare i radion helt misslyckas med att förklara varför inte också andra medfödda faktorer ska utgöra grund för listornas sammansättning.
Vi behöver inte mera identitetspolitik i vårt parti, i vårt land eller i världen. Den utgör grunden för splittring mellan människor som egentligen har gemensamma intressen. Den saboterar den grundläggande solidariteten som arbetarrörelsen bygger på – den mellan mer eller mindre maktlösa människor och ersätter den kollektiva kampen, den kollektiva kraften. Hade väntat något helt annat av en fackföreningsman.
Vi har faktiskt både nationellt och internationellt betydande problem med separatism och splittring med nationalitet som symbol. Etnicitet och religiös tillhörighet utnyttjas alltmer för att så splittring, försvaga folks kamp för bättre liv, frihet och mänskliga rättigheter.
Undrar för övrigt över ambitionen ”För att modernisera skolan vill Socialdemokraterna investera i ett ”nationellt forskningsinstitut för lärande” som också markerats idag. Baseras väl på förslag beskrivet i artikel den 24 augusti (återanvändande kallas det kanske) av Baylan. I den talas om modernisering av skolan utan att med ett enda ord nämna digitaliseringen – obegripligt, uttryck för kompetens – knappast. Uttryck för förmåga att formulera en slagkraftig utbildningspolitik – knappast.
Peter Högberg har för övrigt kommenterat samma utspel.
Mer om vad sossar och andra progressiva tycker på Netroots, s-bloggar och Socialdemokraterna.
Technorati Tags:
demokrati, DN Debatt, Ibrahim Baylan, Ideologi, IT i skolan, Peter Högberg, Politik, Religion, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Solidaritet, Stefan Löfven, Utbildning
Löfven, Almedalen metaforerna och köksbordsrasismen
Stefan Löfvens tal på Almedalen: ”Alla i Sverige har en skyldighet, men ska också ha en möjlighet att arbeta. Samtidigt behöver vi tillsammans göra samhället ekonomiskt, socialt och ekologiskt hållbart. Det gör att den frihet vi har idag går att ge i arv till våra barn. Det uppdraget – att genom allas arbete säkra en hållbar frihet – bär vi tillsammans.”
Lyssnar en andra gång på Stefan Löfvens tal i Almedalen. Som helhet tycker jag det var mycket bra. Det var tydligt och retoriskt väl uppbyggt.
Så några kommentarer:
Apropå EU riktar Löfven kritik mot de ensidiga nedskärningarna. Han talar om att inte bara spara – bromsa – utan också investera – gasa. Som alla som kört bil inser kan man inte göra båda samtidigt utan att få motorstopp eller andra problem. Metaforen håller alltså inte och då är den ju inte särskilt bra att använda.
Löfven säger att hållbar frihet innebär för individen att dra sitt strå till stacken, ta ansvar för varandra, att utveckla sin frihet utan att begränsa andras och för samhället allas rätt till arbete, utbildning, välfärd och ett hållbart resursutnyttjande för att behålla vårt sätt att leva.
Missar dock att reflektera över frihetens gränser i denna relation dvs vad som regleras i lagar och förordningar, som styr hur enskilda ska leva vare sig det handlar om arbetsfördelning i hemmet, konsumtionsval eller hur den enskildes informationsutbyte ser ut.
Om skolan tycker Löfven liksom att alla ska ges möjlighet att lyckas. Frågan är dock om obligatorisk sommarskola (för alla?) är den bästa metoden för att alla ska klara sina grundskolestudier. Borde inte skolan utvecklas så att detta kan klaras inom den rätt frikostiga tidsram den redan har? Skolans digitalisering (modernisering) glömdes också bort.
Bäst av allt var enligt min mening hans tilltro till människornas förmåga uttryckt bl.a. så här
”Människan har odlat upp kontinenter, tyglat elektriciteten, byggt upp världen efter två världskrig, fångat vindens kraft, fångat solens strålar……framtiden är inte ödesbestämd, det är vi som formar vår samtid, vi som formar vår framtid. Detta får vi aldrig glömma.”
Gäller dock inte bara den gröna omställningen kring vilket Löfven talar en hel del, lika relevant för samhällets alla delar. Vi kan om vi vill åstadkomma det mesta.
Eric Sundström i Dagens Arena hävdar att Löfven har en spansk spelidé. Enligt denna metafor försöker alltså Löfven hålla bollen (politiken) inom laget för att förhindra motståndaren från att göra mål. Det konkreta exempel Sundström tar upp handlar om jobben och så pekar han på missar som görs inom Alliansens lag (oenighet). Ogillar sportmetaforer inom politiken generellt då den reducerar politiken till frågan om att vinna val. Politik handlar om att tillsammans forma en politik som får stöd genom att de upplevs som relevant av människorna. Bör inte beskrivas som en tävling.
Danne Nordling, nationalekonom, tycker att Löfven när han försökte agitera blev en kalkon. För att få den upplevelsen av talet måste man nog ha laddat med en ansenlig dos förutfattade meningar. Nordling tycks basera sin uppfattning på att Löfven borde framträda i egenskap av regeringschef och alltså ha den exekutiva makten att agera snarare än att vara den oppositionsledare han faktiskt är. Fredrik Söderquist, studierektor i retorik på Södertörns högskola tycker att just balansen mellan vision och konkretion var det bästa med talet:
Bra balans mellan vision och konkretion i talet. Löfven levererar flera slagkraftiga formuleringar såsom ”Ett samhälle där ingen tvingas sänka sitt pris – men där alla har en möjlighet att höja sitt värde”.
En annan viktig sak som Löfven gjorde var att tala inkluderande. I hans tal fanns inget av de närmast obehagliga tendenser som t.ex. Göran Dahlström, kommunstyrelsens ordförande i Katrineholm gav uttryck för i Aftonbladet igår. Dahlström fick dock ordentligt svar på tal av Kawa Zolfagary. Helena Ericson och Staffan Lindström har också kommenterat.
Mer om vad sossar och andra progressiva tycker på Netroots, s-bloggar och Socialdemokraterna.
Technorati Tags:
Aftonbladet, Dagens Arena, Eric Sundström, Etnicitet, EU, Flyktingpolitik, Framtiden, Frihet, IT i skolan, Jämlikhet, Jämlikhetsanden, Kommunalråd, Netroots, Partiledare, Politik, s-bloggar, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Solidaritet, Staffan Lindström, Stefan Löfven, Teknik, Utbildning, Danne Nordling, Kawa Zolfagary, Helena Ericson
Gillar Persson
Persson varnar Löfven för samarbete med V och Mp: ”-När jag hade lite inflytande över det här så hyllade jag uppfattningen att varje parti går fram med sitt eget program. Vi vet ju inte alls hur riksdagen kommer att se ut efter valet och att i förväg låsa sig vid vissa regeringsbildningar kan vara direkt skadligt för den svenska demokratin och parlamentarismen”
Visst har han rätt, den gode Persson. Han varnar ju dock inte för samarbete med V och MP utan uttrycker precis samma uppfattning som jag försökte torgföra när det begav sig, nämligen att man inte ska kopiera Alliansens strategi att utforma ett regeringsalternativ tillsammans med andra inför ett val utan gå till val på sin egen politik. Endast då får väljarna möjlighet att uttrycka sin uppfattning eftersom vi inte har något ”second best”-alternativ på valsedlarna.
Persson säger dock inte mycket om politiken. Det kanske han borde, han är väl fortfarande medlem i partiet antar jag. Tycker Mikael Romero gör en bra analys
”Det finns nämligen en allvarlig sjuka inom det socialdemokratiska partiet . Ett beteende som på sikt hotar att underminera dess samhällsförändrande kraft. Att tänka som förr är rätt och vänster. Att tänka nytt om framtiden är fel och höger. Och i skyttegravarna förändras verkligheten.
Egenmakt kan inte reduceras till en fråga om vänster eller höger. Det är istället en fråga om att vitalisera en mer än hundraårig tradition som handlar om att ge människor verktyg att frigöra sig från krafter utanför deras kontroll. Egenmakt handlar om att ge människor ökad makt att själva förändra sina liv. Det finns inga system eller offentliga lösningar som kommer att lösa livets alla problem. Politiken kan inte i dess alla delar lägga livet till rätta, men politiken kan och bör rätta till det som ligger i vägen för livet.”
Självklart ska politiken röja väg, självklart ska människor ha möjlighet att växa. För att uttrycka det lite pompöst; socialdemokratins historiska uppgift är att befria arbetarklassen från lönearbetets bojor. Det innebär inte – som en del tycks tro – att alla ska göra klassresor även om sådana är självklara utan att man också som lönearbetare ska kunna förverkliga sig själv, sina drömmar, sitt livs önskningar.
Westerholm har också kommenterat Romero och DNs ledare. Högberg också. Säkert flera proressiva på t.ex. Netroots, s-bloggar och Socialdemokraterna.
Technorati Tags:
demokrati, DN, Ideologi, Johan Westerholm, Peter Högberg, Politik, s-bloggar, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Stefan Löfven, Mikael Romero, Egenmakt
Är alla namnen totalt olämpliga
– Alla namnen är totalt olämpliga | Babylyckan | Nyheter | Aftonbladet: ”– Totalt oväntat och mycket olämpligt, säger Herman Lindqvist.”
Magdalena Emma Jennie Ylva och Fredrik Mikael Sven-Erik Ibrahim Morgan är alla ganska opassande namn – så långt får man ge Lindqvist rätt. Skälet är förstås att de alla är mer eller mindre omoderna och att de alla mer eller mindre tydligt förknippas med det senaste årtiondets accentuering av partioets tillbakagång – några får ju faktiskt ansetts haft betydande positioner under ännu längre tid.
Skämt åsido (eller hur det nu var) – man undrar varför Löfven är klädd som om han skulle på begravning när han presenterar sin laguppställning. Själv är jag kraftigt allergisk mot sportmetaforer i politiken, har faktiskt nästan lika svårt med det som med ståndpunkter av typen
Det är nu jobbet börjar för att kunna ge tydliga besked om politikens inriktning, gärna med tydliga kontraster mot den väg som Reinfeldts regering har kört så vilse på
, här hämtat från Peter Andersson. Om det är något jag är trött på så är det tjatet om högeralliansens tillkortakommanden, dels har vi just tjatat om dem (typ ”vargen kommer”), dels kan väljare faktiskt avgöra själva (och hittils är det tyvärr rätt många som fortsatt stödjer den politiken). Det jag och kanske en del andra faktiskt försökt lyfta fram är att det är vår egen politik som inte räcker till, som inte ger svar på människors frågor, som inte ger hopp, visioner, väcker ambitioner.
Löfven har tycker jag redan hunnit göra några markeringar i mycket positiv riktning. Det handlar om tilväxt som ger jobb, om att åter leda byggandet av landet. Ett land där det kanske inte flödar av honung men väl energi, för att ta ett exempel. En politik på sådan grund kräver något mer än ”mer av samma” som är det som representeras av namn från 90-talets partinomenklatura. Det kräver att erfarenheter inifrån parti och regeringskansli kraftigt kompletteras med inslag som hämtas från helt andra sektorer.
Ytterligare ett genidrag från Löfven kan noteras – Bodström återfinns inte bland de nämnda vilket gläder mig mycket.
För övrigt väntar jag mig (hoppas, önskar) att partiet nu röstar emot datalagringsdirektivet.
Technorati Tags:
Aftonbladet, Bodströmsamhället, Ibrahim Baylan, Peter Andersson, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Stefan Löfven, Thomas Bodström
Nya lösningar och modeller
”Nu kräver den nordiska modellen nya lösningar” – DN.SE: ”Modellen har tjänat medborgarna i de nordiska länderna väl.
Men Den nordiska modellen möter i dag och i framtiden nya utmaningar. Yttre och inre förändringar genom ökad global konkurrens, den snabba industrialiserade utvecklingen i befolkningsmässiga giganter som Kina och Indien, delar av Sydamerika och Östeuropa, klimathot, demografiska förändringar med en åldrande befolkning, finanskriser och en ökande arbetslöshet, kräver nya lösningar och idéer.”
(Hittat via Lena Sommestad.)
Sant och förstås ett välkommet initiativ av Samak att starta ett forskningsprojekt. Hoppas bara inte det blir ett alibi för att inte driva på diskussionen redan nu och framförallt se till att den förs bland vanliga medlemmar.
En sak som ständigt återkommer och som jag tror bottnar i en felaktig analys av vad globaliseringen innebär är talet om ökad global konkurrens och dess konsekvenser (där svaret alltid tycks vara att vi ska konkurrera med de växande ekonomierna runt om i världen). Visserligen är det sant att i ett kort perspektiv dominerar konkurrensperspektivet men, och det är viktigt, även i detta måste vi söka nya lösningar och modeller och de bör grunda sig på samarbete snarare än konkurrens. Hävdar vi – som ju de nordiska socialdemokratiska ledarna gör – att den nordiska modellen är en historiskt framgångsrik modell som bör den internationaliseras och alltså tillämpas globalt.
Det är sannolikt så – för att ta en aktuell fråga – att Europa behöver mer samarbete, mer solidaritet mellan länderna för att kunna beträda en väg där tillväxt råder. Jag tror inte att den isolationistiska linje som t.ex. Lena Sommestad förespråkar bidrar till detta:
Sverige har förvisso haft budgetregler, men Sverige har också haft en flytande växelkurs och därmed en annan möjlighet till anpassning än nedpressning av löner och priser.
Bara i detta lilla citat finns två dolda feltänk, flytande växelkurs innebär att andra länders konkurrenskraft försvagas, flytande växelkurs innebär att lönearbetare i vårt land får försämrad köpkraft (i realiteten lönesänkning).
Mer om vad sossar tycker på Netroots, s-bloggar och Socialdemokraterna.
Technorati Tags:
DN, ekonomi, EU, Euro, Lena Sommestad, s-bloggar, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Netroots, SAMAK
Så kröntes Stefan Löfven – är ganska kluven
Så kröntes Stefan Löfven « Ledarbloggen: ”Klockan 12.00 trädde Stefan Löfven fram inför partistyrelsen som hälsade honom med orden ’Välsignad vare han som kommer i Brantings namn’. Därefter steg Löfven tillsammans med partisekreterare Carin Jämtin, till körers sång och trumpeters dön, fram till altaret där den socialdemokratiska eden avgavs av Löfven.
Löfven smordes sedan av Carin Jämtin med en helig olja över pannan, bröstet, skuldrorna, axlarna, handlederna samt händerna. Oljan anses ingjuta rättfärdighet, samt mildhet och styrka att bära och skydda sina medlemmar. Jämtin satte på Löfven vita handskar och trädde partiringen på ett av hans fingrar. Detta symboliserade att Löfven skall bevara den rätta socialdemokratiska tron (Bernstein, inte Marx!).”
Om inte Daniel Swedins ironiserande hade satt ljuset på ett av partiets stora problem hade skrattet kanske varit hjärtligare. Här tar sig den ledande klicken (för något annat kan väl inte VU/partistyrelse/distrikstordförande kallas i ett parti med över 100 000 medlemmar) rätten att inte bara, vilket rimligen är deras uppgift, utse en tillförordnad partiordförande på grund av att den tidigare avgått under mandatperioden utan som det verkar faktiskt just kröna en partiordförande utan några begränsningar i mandatet. Hela den mycket korta processen som föregick valet hålls så hemlig som möjligt medan själva krönandet sker inför menigheten med ett öppet partistyrelsemöte. Mår faktiskt illa av spelet – kanske därför jag har svårt att sova. Fler som kommenterat Swedin på Knuff
Hur andra kamrater reagerat kan man hitta på Netroots och s-bloggar. Förlåt dock dem som framför de mest okritiska hyllningarna, ty de veta icke vad de gör (och hade gjort likadant oavsett vem som utsetts och gjorde likadant när Sahlin respektive Juholt valdes).
Processen som ju närmast måste beskrivas som ett skämt, avsett att verkligen rubba in i medlemmarnas sinnen att med partiets ledning har ni inget att skaffa, kan vi ju nu lägga bakom oss. De möjligheter den uppkomna situationen skapat har försatts.
Själv tänker jag – oaktat den brist på legitimitet som alltså karaktäriserar processen så är alltså nu Stefan Löfven partiordförande och kan i den rollen förhoppningsvis växa till att också bli partiets ledare. Förhoppningsvis en typ av ledare som förmår att mobilisera kraften i en folkrörelse som väcks till liv (för den är i huvudsak avsomnad).
Det bekymrar mig därför att Carin Jämtin i gårdagens Studio 1 faktiskt lite papegojaktigt upprepar att politiken ligger fast som svar på de frågor som ställs. Frågorna handlar om huruvida valet av just Löfven betyder något i politiska termer. Ingenting förändras om man får tro Jämtin. Kan det verkligen vara möjligt att partiledningen inte förstår att det är hur vi formulerat vår politik som är huvudskälet till att vi förlorat stöd under lång tid. Att partiets historiska framgångar t.ex. när det gäller utbildningsnivån hos befolkningen faktiskt innebär att kraven på ökad kontroll över det egna livsprojektet växer och att politiken måste utformas därefter. Eller att de flesta förstår att arbetslöshet inte bekämpas genom a-kassa utan genom politik som skapar förutsättningar för fler jobb. Att välfärd inte bara består av skattefinansierad verksamhet utan också av varor och tjänster som kan tillhandahållas av allehanda aktörer.
Tillåter mig dock att vara lite optimistisk. Får Löfven chansen att bidra till dagordningen för partiets politiska utveckling finns det givet hans gedigna fackliga bakgrund förutsättningar för att vi kan röra oss i rätt riktning – i synnerhet som han ju har denna erfarenhet från den konkurrensutsatta sektorn. Såvitt jag förstår har han också en del internationell erfarenhet och kan därför antas förstå att världen numera är ”platt”.
Technorati Tags:
Carin Jämtin, Daniel Swedin, demokrati, Partiledare, s-bloggar, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Stefan Löfven
Senaste kommentarerna