Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Massiv demonstration i Madrid |- så mycket behöver vi nog inte veta?
Massiv demonstration i Madrid | Utrikes | TT | Senaste nytt | Aftonbladet: ”Tiotusentals demonstranter samlades på lördagen i Madrid för att visa stöd för det nya vänsterpartiet Podemos, som är emot de åtstramningspaket som införts i Spanien.”
(Hittat via Aftonbladet.)
Ungefär så här långt sträcker sig alltså Aftonbladet (och TT) när det gäller att värdera denna manifestation ur nyhetssynpunkt, inga uppgifter om antal demonstrerande, inga bilder osv. Adam Erlandsson i SvD kompletterar TTs text med en del bakgrund och vi får veta att Podemos har 300 000 medlemmar vilket gör dem till Spaniens näst största parti. SvD har också bild från manifestationen men ingen uppgift om det totala antalet deltagare. Magnus Falkehed i DN har faktiskt en kommentar från en deltagande och DN har också bild.
Beatrice Janzon som befinner sig i Paris uppger på SR att det var uppemot 100 000 deltagare och SR har en bild. På SVT återfinns samma TT-text som i Aftonbladet men kompletterad med bild. Lite mera information och bild av den massiva manifestationen verkar inte förekomma i svenska medier, men finns förstås i engelskspråkiga sådana. TIME är ett exempel.
Den fråga jag ställer mig är om det är en medveten strategi från svenska medier att hålla oss i okunskap om detta, att inte ge oss en rättvisande och någorlunda komplett bild av den politiska utvecklingen i Spanien så som den manifesteras idag.
Kanske är klimatkatastrofen något överdriven
Inställd klimatkatastrof | 酩酊老翁: ”Det är nog inget som mallgrodorna på DN och dess politiserade vetenskapsreporter Karin Bojs kommer att rapportera om, eftersom det inte ligger i linje med den religiösa uppfattning kring klimatet som gäller därstädes.
Men en mer nykter analys föreligger nu hur som helst, och den ger som resultat att stora delar av den globala uppvärmningen beror på naturliga variationer.
Det är elementärt så att människan sedan industrialismens början släppt ut gaser som påverkar klimatet, och det är elementärt så att befolkningsexplosionen också har inverkan. Däremot är det inte alls elementärt att hela den uppmätta ökning i medeltemperatur vi sett under denna period beror på just dessa faktorer.
Vi vet nämligen att jorden har varit betydligt varmare under tidigare perioder, och att halterna av koldioxid varit oerhört mycket högre än vad de är idag. De naturliga klimatvariationerna är av en helt annan dimension än vad människan förmår ställa till med.”
Jag tillhör det som nog många betraktar som klimatskeptikerna – åtminstone i den meningen att jag inte riktigt litar på den klimatalarmism som under nu rätt många år varit PK. Huvudskälet är att att jag betraktar möjligheterna till stora temperaturvariationer som naturliga. Brukar exemplifiera detta med att den senaste istiden med kilometertjockt islager över delar av Sverige faktiskt bara ligger något 10 000-tal år bort. Annat exempel är förstås att det faktiskt odlats vindruvor/gjorts vin i våra trakter för mindre än 1 000 år sedan. Bara under min tid på Mörkö har jag upplevt vintrar då man kunds ploga bilväg på isen likaväl som vintrar då ingen is lagt sig. Mina egna barn växte upp utan riktiga vintrar överhuvudtaget medan jag själv (som jag minns) åkte skidor varenda vinter under min uppväxt på Lunnevad typ 20 mil söderut.
Det här innebär dock inte att jag betvivlar att vi kan orsaka stor skada genom okontrollerade utsläpp av allehanda skit i systemet. Att vi måste ersätta användandet av fossila bränslen är ju uppenbart både av det skälet och för att det i sig utgör ändliga resurser om än med rätt många år kvar till uttömning.
Sålunda är det förstås tillfredsställande att läsa artiklar såsom den i SvD med rubriken Klimathotet mindre än väntat. Väl värt att notera är förstås att rubriken inte alls negligerar hotet utan just att de norska forskarna faktiskt tagit hänsyn till naturliga variationer och därmed funni hotbilden något överdriven. Detta besvärar förstås alarmister. Lånar en bild från 酩酊老翁 som beskriver de senaste 1 000 åren: 
Technorati Tags:
DN, Framtiden, Niklas Dougherty, Politik, 之乎者也, Klimatalarmism, Klimatskeptiker, Klimat, Miljö
Bra understreckare om vår bild av världen
Världens största krig är osynligt i medierna | SvD: ”Felet, säger Hawkins, ligger enbart i den skeva nyhetsvärderingen. Konflikter där det inte finns någon tydligt urskiljbar god sida får medierna att tappa intresset. Då börjar journalisterna slarva, prata om urgamla etniska motsättningar eller om kaotiskt våld. Folkmordet i Rwanda var inte kaotiskt, kontrar Hawkins. Man dödar inte 800000 människor på hundra dagar utan ett visst mått av planering.
Historia, politik och ekonomi är lika relevant som alltid för att förstå världens konflikter, men medierna har alltmer övergått till att ge kulturell identitet och etnisk tillhörighet en överdriven roll i nyhetsförmedlingen, skriver Hawkins. En identitetsbaserad konflikt är underförstått naturlig: den är oundviklig, möjligen olösbar, möjligen obegriplig för utomstående, som alltså lugnt kan strunta i den. De ’etniska’ konflikterna i Afrika vill Hawkins hellre beskriva som organiserad brottslighet: ’Den ’kultur’ som driver Afrikas konflikter liknar den sicilianska maffians […] Afrikas stridande fraktioner bör inte förstås som ’stammar’ utan som kriminell affärsverksamhet.’”
(Hittat via Knuff.)
Håkan Lindgrens understreckare från gårdagen, som i stor utsträckning bygger på läsning av Virgil Hawkins studie Stealth conflicts, bidrar till en mediekritik som är viktig. Som framgår ger medierapporteringen oss en väsentligen förvriden bild av världen. Fokus för Lindgren/Hawkins är rapporteringen kring konflikter men vi vet ju att detta missförhållande gäller också annan viktig information t.ex. om välståndsutvecklingen, fattigdomen m.m.
Vår tids märkliga fokus på identitet snarare än bakomliggande ekonomiska och maktpolitiska intressen bidrar till den bristande rapporteringen tycks Hawkins hävda. Lindgren skriver bl.a.
Historia, politik och ekonomi är lika relevant som alltid för att förstå världens konflikter, men medierna har alltmer övergått till att ge kulturell identitet och etnisk tillhörighet en överdriven roll i nyhetsförmedlingen, skriver Hawkins. En identitetsbaserad konflikt är underförstått naturlig: den är oundviklig, möjligen olösbar, möjligen obegriplig för utomstående, som alltså lugnt kan strunta i den. De ”etniska” konflikterna i Afrika vill Hawkins hellre beskriva som organiserad brottslighet:
”Den ’kultur’ som driver Afrikas konflikter liknar den sicilianska maffians […] Afrikas stridande fraktioner bör inte förstås som ’stammar’ utan som kriminell affärsverksamhet.”
Läs understreckaren, den innehåller en hel del tänkvärt, inte minst kring vår bild av kriget mot terrorismen.
Technorati Tags:
Etnicitet, Kriminalitet, Maffia, Mediekritik, Politik, SvD, Håkan Lindgren, Virgil Hawkins, Afrika, Identitet
Lite tänkande en lördagkväll
Tänkande kan få troende att vackla – DN.SE: ”Analytiskt lagda personer är mindre benägna att vara troende än de som brukar gå på magkänsla. Det visar en kanadensisk studie som publicerats i den vetenskapliga tidskriften Science.
En del människor med religiös övertygelse upplever sin tro som bergfast. Men en ny studie visar att personer som uppmanas att tänka analytiskt kan börja vackla i sin tro, om än bara lite.”
(Hittat via Knuff.)
Hittar ovanstående i mitt sökande efter lite tankestimulans så här en lördagskväll. 酩酊老翁 menar t.o.m. att religiösa (som väl kan likställas med troende) är oförmögna till logiska resonemang och refererar också till forskning refererad i Wikipedia. Göran Rosenberg däremot lyckas – kanske inte så övertygande – i en understreckare i SvD argumentera för mera religion i politiken
”Habermas hoppas för sin del att ett sådant möte kommer att väcka till liv ”sedan länge undertryckta, glömda, obrukade intuitioner som ligger begravda någonstans”. Taylor hoppas för sin del på en sekulär stat som inte gör skillnad på religiösa och icke-religiösa opinioner och värderingar. I dialogen mellan de båda filosoferna formas en ny förståelse för religionens roll och betydelse i det postsekulära samhället.”
Hela Rosenbergs resonemang (och sannolikt de båda refererade ”filosofernas”) framstår som rätt bisarrt.
En invändning mot Rosenberg (Habermas/Taylor) är förstås för alla uppenbar – religion har ett betydande inflytande i den sekulära staten (om vi t.ex. tar vårt eget land som utgångspunkt). Religiösa människor deltar utan problem och i betydande omfattning i det politiska livet. Lagstiftning och sedvänjor präglas i mycket hög grad av religion. I mitt eget parti är de religiösa t.o.m. organiserade i en egen partiorganisation. Om jag inte misstar innehåller vår konstitution krav på statschefens religionstillhörighet – bara som exempel.
En annan invändning som åtminstone jag har är att religionen ofta är organiserad, kapitalstark och därmed tar stor plats i samhällslivet – ofta helt oproportionerligt mot antalet aktivt engagerade. Religion är ett så väletablerat fenomen att Skatteverket effektuerar religiösa samfunds medlemsavgifter. Sekulära människor är av helt naturliga skäl inte organiserade på samma sätt. Det finns inga företrädare för de sekulära som staten/politiken kan samtala med.
En annan aspekt som pockar på uppmärksamhet i sammanhanget, men som ligger lite vid sidan av frågan om relationen mellan religion och politik är huruvida man kan/borde tala om vad som i de mer sekulära samhällena ibland ersätter religion. Mitt resonemang i det följande bygger på tesen att religion under stora delar av mänsklighetens historia fyllt flera funktioner – att hålla folk i herrans tukt och förmaning, kanalisera engagemang, erbjuda tröst i en eländig värld och hopp om något bättre (om än efter döden).
Att t.ex. arenaidrotterna och supporterskap fått ersätta både religiöst engagemang och blivit substitut för hoppet om en bättre värld är ju uppenbart. Men faktiskt är det så att nästan vad som helst kan ersätta ”tron” – det kan vara den egna kroppen (träning), det kan vara att man vet hur bra undervisning är och det kan vara bekännandet till en politisk idé`(eller faktiskt t.o.m. en bestämd organisation).
Det senare var en fundering jag fick i samband med läsandet av Anders Nilssons Hur länkar man till tystnaden?
Sen finns det förstås i politiska organisationer ofta en grund, en ideologisk bas som kan anammas utan att den blir trossatser. Socialdemokratins frihet, jämlikhet och solidaritet är sådana som måste få sin uttolkning i envar tid och alltså inte betyder exakt detsamma oavsett. Att jämlikhet dock i alla lägen betyder respekt för alla människors lika värde är förstås självklart. Inte heller demokrati dvs en man – en röst såväl i parti som på olika nivåer i styrandet av stat, kommun etc behöver vara en trossats utan ett rationellt val enligt devisen – bästa möjliga (såvitt vi nu vet). Tvekan om det är något jag personligen ser som svårförenligt med att ”få” kalla sig socialdemokrat.
Technorati Tags:
Anders Nilsson, demokrati, DN, Elitism, Frihet, Integritet, Johan Westerholm, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Solidaritet, Wikipedia, Göran Rosenberg
Vem/vilka har problem
Valstatistiken för de senaste 50 åren visar hur otroligt homogent som stödet för det röda blocket S+V har varit. Under åren 1960 – 2002 noterade de två socialistiskt inspirerade partierna med ett enda undantag valresultat i spannet 47,5 – 53,1 procent.
I Alliansens segerval 2006 gick både S och V kraftigt tillbaka och fick inte mer än 40,8 procent ihop, vilket var all time low. Och ändå var det betydligt mindre lågt än det gemensamma resultatet för Mona Sahlins S och Lars Ohlys V 2010: 36,3 procent. Detta gemensamma resultat var svagare än vad Göran Perssons S ensamt lyckades skrapa ihop i partiets ”katastrofval” 1998 (36,4 procent)
via Den svenska socialismens kris | Ledarredaktionens blogg | SvD.
Fastnar för ovanstående två avsnitt ur P J Anders Linders inlägg av två skäl. Det första handlar om att siffrorna i sig åskådliggör att socialdemokratins problem till stor del handlar om att politiken kommit i ofas med väljarna (verkligheten) och det andra att ”fel” partiledare nog inte ska se som orsak utan som symptom. Detta är kanske inga ny revolutionära slutsatser men de förtjänar att reflekteras över.
Om medborgarna säger ”jag kan själv”, naturligtvis baserat på att de numera har en betydligt bättre kunskapsnivå än för 50 år sedan (vem har möjliggjort det?), så kan ju knappast svaret vara ”vi vet bättre”, om detta ska vi lagstifta. Svaren hittar vi snarare i den frihetliga traditionen där människor bemyndigas – vare sig det handlar om spontandans på krogen, lösningar på familjelivets område eller livsstil i övrigt.
Ur samma tradition hämtar vi förstås viktiga principer när det gäller privatlivets helgd, respekt för den personliga integriteten och teknisk övervakning ersätts med fungerande sociala miljöer/sammanhang för människor att leva och verka i.
Peter Högberg skriver
Oppositionspolitik kan man bedriva på två sätt. Antingen det enkla som innebär att säga nej, eller det mer konstruktiva att visa på alternativ. Om man gör det senare framgångsrikt så kan man till och med få den sittande majoriteten att agera som om de vore i opposition.
Om man har en egen väl formulerad politik – och när det gäller konkreta frågor – med genomarbetade (diskuterade) förslag så löser sig detta med oppositionsrollen av sig självt. Idag saknas denna politik och istället ägnar sig många åt en eländesbeskrivning som alltför få känner igen sig i.
Senaste kommentarerna