Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Vilka får man döda
Händelser som den i fredags och reaktionerna som följde gör att en rad frågor dyker upp i mitt huvud. Flera rör hur vi förhåller oss till den sorg människor förstås känner när de förlorat nära och kära men också den sorg många delar med dessa. Många har uppenbarligen ett stort behov av att manifestera denna känsla publikt. Även om jag personligen inte känner behov av att lägga blommor på en olycksplats eller brottsplats har jag förstås full respekt för att det känns viktigt för andra.
Själv kände jag mig lättad när det visade sig att polisen lyckats gripa den huvudmisstänkte. Har så många gånger undrat över det faktum att misstänkta för terrorism nästan alltid skjuts ihjäl, vilket förstås försvårar utredningen, minskar våra möjligheter att förstå de mekanismer som leder fram till handlingar av det slag nu ganska många länder fått erfara. Vill ge polisen en extra eloge för ett utmärkt arbete så här långt.
En av de frågor som väckts hos mig gäller just frågan om att döda. Finns det situationer när det kan motiveras. Det enkla svaret är förstås att det bara är befogat i självförsvar och för att förhindra någon annan från att döda. Den principen ligger ju till grund för vår hittills allmänt accepterade syn på människors rätt till liv, vår totala aversion mot dödsstraff – grundläggande för vår människosyn skulle man kunna säga. Numera möter man dock en uppluckring av detta. Ofta möter man uppfattningen att t.ex. drönarattacker mot av ”någon” utpekade terrorister är acceptabelt. Då behövs plötsligt ingen rättslig prövning.
Denna syn luckrar också upp grundläggande värden i vår rättsuppfattning. Man stöter numera ganska ofta på uppfattningen att människor som kommit tillbaka från Mellanöstern och kan misstänkas deltagit i strider på Daesh sida ska antingen utvisas (även om de är svenska medborgare), övervakas eller fängslas. Inser det problematiska när det gäller bevisläget men för mig är det självklart att de måste få en rättssäker prövning. Noterar också att en sådan uppfattning var betydligt mindre vanlig när vi under 90-talet tog emot rätt många med liknande erfarenheter men då från Balkan. Verkar som om vårt försvar av de mänskliga rättigheterna blivit alltmer selektivt.
Såg filmen Eye in the Sky häromkvällen. Den belyser en del frågor kring om och när det är rätt att döda misstänkta (som anses skyldiga utan prövning)och till vilket pris, i det fallet sk collateral damage. Den belyser också en annan mycket viktig fråga om hur även det sanktionerade dödandet påverkar utförarna. Det är också en fråga som upptar mig en hel del. Vi tycker självfallet att människor som deltagit i dödande på Daesh sida bör ställas till svars för det och många tycker nog det är obehagligt att några kanske kan vandra runt på våra gator. Samtidigt finns det numera inte så få personer som deltagit i strider, dödat andra människor, i aktioner sanktionerade av den svenska staten. Hur har deras föreställningsvärld påverkats av det. Tror det t.o.m. finns någon form av mera nyligen definierad typ av PTS som just drabbar de som opererar drönar-attacker, dvs dödar på mycket långt avstånd.
Slutligen en helt annan men relaterad fråga som jag också ibland funderar på. I vår rättsordning ingår att en mordåtalad mentala status ska fastställas genom en rättspsykiatrisk utredning. Inte så sällan meddelas att vederbörande är frisk och kan dömas till fängelse. För mig framstår det som märkligt, det betyder ju att vi anser att någon som med berått mod dödar en annan människa är frisk – jag fattar helt enkelt inte det.
This is a must see on terrorism versus religion
Sometimes your Facebooks friends link to things that you really need to see.
Låt oss ge upp yttrandefriheten och rättssamhället för att skydda oss mot terrorismen
“@deray: And tell him you're French. pic.twitter.com/M5NLvouISl” POWERFUL
— Renzo Olivari (@Renzo_Olivari) January 17, 2015
Den senaste tidens diskussioner och händelser i skuggan av terroristangreppet mot Charlie Hebdo ger upphov till många tankar. Ska man t.ex. som Herman Lindqvist dra slutsatsen att
Yttrandefriheten är inte absolut och obegränsad, står inte över alla andra lagar. Det borde vara en lika stor rättighet att få värna sin egen tro och sina värderingar utan att bli hånad.
Tror inte det, eller snarare betraktar detta som en helt obegriplig argúmentationslinje. Yttrandefriheten måste i varje ögonblick vara överordnad risken att yttrandet av någon uppfattas som hån, som kränkande. Det enda andra kan kräva är att få göra sammalunda. Tyvärr kommer Fredrik Virtanen fram till samma omöjliga slutsats som Lindqvist.Han tycker uppenbarligen illa om allt häcklande (och där finns förstås också makten även om han självfallet undviker den i sin listning).
Jag tycker inte att en teckning som finns på SD-ledaren Jimmie Åkesson, avbildad som kackerlacka besprutad av alla andra partier, är meningsfull. Den retar bara upp de redan uppretade SD-männen ännu mer – på samma vis som sexism, klassförakt, criphån, rasistiska stereotyper, homofobi etcetera ökar motsättningar.
Då kommer Sakine Madon (en av dessa, antar jag, för Virtanen så förhatliga liberalerna) fram till en rimligare hållning
Rättsväsendet bör förstås koncentrera sig på reella hot och uppvigling, inte jaga uttryck som kan såra eller uppröra. I en demokrati måste man lära sig att leva med risken att känna sig kränkt.
Författaren Salman Rushdie, som retade upp islamister redan på 80-talet, har uttryckt det bäst: ”Vad är yttrandefrihet? Utan friheten att förolämpa, upphör den att existera.”
Men låt oss för lämna den enligt min mening enkla frågan om yttrandefrihet och fundera lite kring hur vi då ska förhålla oss till terroristerna (egentligen oaktat vilken ideologi eller religion de använder för att försvara sina brott. I veckan började man diskutera hur vi ska hantera de som återvänder från att ha deltagit i strider under IS fana i Irak eller Syrien. Någon tidning uppmärksammade att politiker i Örebro valt att fundera på om man kan förebygga att dessa fortsatt kommer att hamna utanför det svenska samhället och om det faktum att de kan ha traumatiserats av sina upplevelser i krig kan motivera viss beredskap att hjälpa dem hantera det. Så får man förstås inte tänka – antar att motståndarna till detta tycker att det är bättre att vi har krigsvana människor med trauman vandrandes runt på våra gator utan försörjning och stöd. Ett exempel på den senare inställningen framförs av Devin Rexvid i SvD.
Att erbjuda kurativa insatser till jihadister som stridit för en av samtidens mest brutala islamistgrupper och individer som själva med stor sannolikhet begått bestialiska handlingar mot oskyldiga människor, kan vara en provocerande politisk åtgärd. Förslaget är provocerande då de ”traumatiserade jihadisterna” inte är överlevande från sådana naturkatastrofer som Estonia eller tsunamin 2004. Snarare tvärtom, de har utsatt barn, kvinnor och män för trauma, förnedrat, våldtagit, förslavat, handlad med, korsfäst, halshuggit och massakrerat dem.
Rexvid tycks ha uppfattningen att eventuella insatser för att rehabilitera hemvändande IS-krigare skulle vara någon form av belöning, kanske t.o.m. en stimulans för fler att åka. Den linjen är nästan för absurd för att bemöta. Att vi snarast av ren självbevarelsedrift har ett intresse av att de kan återanpassas till ett rimligt normalt liv verkar ha undgått Rexvid. Man får en känsla av att det snarast är ”en öga för ett öga, en tand för en tand” som gäller, detta helt oavsett om den enskilde gjort sig skyldig till de förbrytelser som uppenbarligen gjorts i IS namn. Tyvärr är det ju också så att även om en del av de hemvändande också gjort oursäktliga handlingar så är det nog få av dem som kommer att kunna lagföras och sannolikt ännu förre som kan förväntas dömas.
Cameron – smartaste PM ever
Currently playing in iTunes: How Blue Can You Get by Jeff Healey
ISIS guy 1: I know, let's use cryptography to hide our messages! ISIS guy 2: We can't, it's against the law in the UK. ISIS guy 1: Oh, OK.
— Mustafa Al-Bassam (@musalbas) January 12, 2015
I dessa dagar marscherar alltså ledare från en mängd stater i Paris, varav många uppenbarligen ger fullständigt f-n yttrandefriheten i sina respektive länder. Och av de ledare som faktiskt leder länder där åtminstone delar av yttrandefriheten fortfarande består är det flera som omedelbart börjar diskutera inskränkningar – David Cameron kanske det främsta exemplet, han vill tydligen förbjuda allt som regering/säkerhetspolis inte kan läsa
British PM Cameron exploits Paris attack to say: "There should be no "means of communication" which "we cannot read" http://t.co/jugblDwZP9
— Glenn Greenwald (@ggreenwald) January 12, 2015
Kan inte låta bli att undra om Cameron tror att terrorister är lika korkade som han själv verkar vara.
Vi ska skydda oss mot terrorism men samtidigt undanröja dess orsaker
Vi måste försvara oss mot skräcken | Anders Lindberg | Ledarkrönika | Ledare | Aftonbladet: ”Men på samma sätt som man måste bekämpa både brott och brottens orsaker så kan man inte stoppa terrorismen utan att samtidigt lösa vad som ligger under den.
Politisk extremism och terrorgrupper uppkommer inte i ett vakum.De kräver sitt sällskap.
Det internationella samfundet måste bli bättre på att stoppa tillflödet av pengar och nya stridande till terroristerna. Väst måste sätta stenhård press på Turkiet att ta större ansvar i det arbetet. Men även Sverige måste göra mer för att hindra rekryteringen från vårt land.”
Förundrad – Anders Lindberg argumenterar oerhört märkligt. När han gör analogin med annan brottsbekämpning så ser han att man både måste bekämpa brott och brottens orsaker. När det kommer till terror finns bara brottsbekämpning, inte ett ord om vad som faktiskt är ”sitt sällskap”.
Tyvärr – för oss som inser att det finns sociala, ekonomiska och geopolitiska komponenter i detta ”sällskap” – så ger en djupare insikt inte tillgång till enkla framgångsrecept. Men bara för att skapa en utgångspunkt:
Terrorismen i den skepnad den numera ofta tar sig – inkapslad i islamistisk retorik – tycks mig ofta hämta sin näring ur övergrepp mot arabisk/muslimsk befolkning i flera delar av världen. Allt från (och jag överblickar så här på kvällskvisten förstås inte allt) upprättandet av en judisk stat i det brittiska protektoratet och där följande krig/ockupation via fransmännens fruktansvärda övergrepp under Algeriets befrielsekrig, stöd till just islamister under rysk ockupation av Afghanistan följt av USA-ledd ockupation av samma land, stöd till förtryckarregimer i oljeproducerande länder – listan är mycket längre förstås.
Eftersom det är uppenbart att man inte kan bomba något land till demokrati, det är nog så att byggandet av demokrati måste vara ett projekt som engagerar befolkningen, som baseras på att man kan skapa lag och ordning i någorlunda samklang med befolkningens behov och samtidigt bygga en rimlig välfärd åt samma befolkning, så måste vi backa bandet. Vad krävs för att befolkningen i t.ex. Syrien ska kunna etablera en trygg tillvaro från vilken de kan bygga en fungerande demokratisk stat? Sannolikt inte mera dödande (tror faktiskt att dödandet i sig riskerar att öka tillströmningen av potentiella terrorister) men att få stopp på det är förstås inte enkelt men man kan ju se att försvagandet av regimen parallellt med stöd till olika upproriska grupper knappast förbättrat förutsättningarna.
USA har bedrivit krig mot terrorismen uttalat sedan 2001 – finns det något som tyder på att det varit en framgångsrik strategi.
Var terroristerna i Paris verkligen förnärmade av Charlie Hebdo’s satir?
We think the Paris terrorists were offended by Charlie Hebdo’s satire. What if we’re wrong? – Telegraph: ”Here’s a theory. Terrorists aren’t offended by cartoons. Not even cartoons that satirise the Prophet Muhammad. They don’t care about satire. For all I know they may not even care about the Prophet Muhammad.
Instead, they merely pretend to be offended by cartoons, in order to give themselves a pretext to commit murder. Murder so horrifying, on a pretext so unWestern, that non-Muslims – blinded by grief and rage – turn on Muslims. Blame them. Persecute them. Burn their book, attack their mosques, threaten them in the street, demand their expulsion from Western societies. Actions that, in turn, scare Western Muslims, isolate them, alienate them. And thus drive some of them to support – and even become – terrorists.
Result: terrorists swell their ranks for a civil war they long to provoke non-Muslims into starting.”
Michael Deacon har presenterat en intressant och sannolikt korrekt teori. Terrorister använder från tid till annan olika former av ideologiska satser som försvar för sina handlingar men det är ju självfallet inte den faktiska drivkraften. I det enskilda fallet handlar det väl sannolikt om någon form av personlighetsstörning men som företeelse är det väl snarast uttryck för mer geopolitiska och/eller social motsättningar.
Själv vidarepublicerar jag gärna satirteckningar (som jag ofta gillar/skrattar åt) vare sig de handlar om katoliker, judar, muslimer, svarta, araber eller andra etniska/religiösa/politiska företeelser. Problemet jag har är att det oftast är oklart vilken copyright som gäller.
Jag tror däremot inte att jag därigenom riktar avgörande slag mot terrorister och inte heller att jag därmed gör en stor insats för yttrandefriheten. Den senare ser jag dock som oerhört viktig. Den bygger på att vi faktiskt respekterar allas rätt att ha en åsikt och att få uttrycka den. Respekt är en s.k. two-way-street – för att jag ska kunna avkräva någon annan respekt för min rätt måste jag respektera denna andres absoluta rätt. Precis samma gäller för begrepp som tolerans – jag kan inte förvänta telerans mot mitt sätt att leva om inte jag accepterar andras.
Absolut rätt innebär verkligen just det. Det spelar ingen roll hur föraktlig jag finner en åsikt eller en livsstil/kultur – det är just då som det verkligen prövas om jag hyser respekt, tolererar. Men för att det ska funka måste man också ha rätt att uttrycka sitt förakt, t.ex. i satirens form. Dit hade jag hoppats att vi kommit.
Nu är det ju snarare tvärtom – i den heliga identitetspolitikens namn har vi fått ett klimat där var och en istället för att tolerera andras åsikter getts rätt att känna sig kränkta av dessa. Istället för att avdramatisera uttryck (som bögarna gjorde med just begreppet bög) så har vi numera listor med ord/benämningar som inte får användas. Istället för att acceptera att vår syn på företeelser i världen ändras över tid så börjar vi acceptera att gömma undan gamla texter eller t.o.m. ändra i dem för att ”passa”. I sanning en tillbakagång, inte långt från vissa rörelsers bokbål.
Bra understreckare om vår bild av världen
Världens största krig är osynligt i medierna | SvD: ”Felet, säger Hawkins, ligger enbart i den skeva nyhetsvärderingen. Konflikter där det inte finns någon tydligt urskiljbar god sida får medierna att tappa intresset. Då börjar journalisterna slarva, prata om urgamla etniska motsättningar eller om kaotiskt våld. Folkmordet i Rwanda var inte kaotiskt, kontrar Hawkins. Man dödar inte 800000 människor på hundra dagar utan ett visst mått av planering.
Historia, politik och ekonomi är lika relevant som alltid för att förstå världens konflikter, men medierna har alltmer övergått till att ge kulturell identitet och etnisk tillhörighet en överdriven roll i nyhetsförmedlingen, skriver Hawkins. En identitetsbaserad konflikt är underförstått naturlig: den är oundviklig, möjligen olösbar, möjligen obegriplig för utomstående, som alltså lugnt kan strunta i den. De ’etniska’ konflikterna i Afrika vill Hawkins hellre beskriva som organiserad brottslighet: ’Den ’kultur’ som driver Afrikas konflikter liknar den sicilianska maffians […] Afrikas stridande fraktioner bör inte förstås som ’stammar’ utan som kriminell affärsverksamhet.’”
(Hittat via Knuff.)
Håkan Lindgrens understreckare från gårdagen, som i stor utsträckning bygger på läsning av Virgil Hawkins studie Stealth conflicts, bidrar till en mediekritik som är viktig. Som framgår ger medierapporteringen oss en väsentligen förvriden bild av världen. Fokus för Lindgren/Hawkins är rapporteringen kring konflikter men vi vet ju att detta missförhållande gäller också annan viktig information t.ex. om välståndsutvecklingen, fattigdomen m.m.
Vår tids märkliga fokus på identitet snarare än bakomliggande ekonomiska och maktpolitiska intressen bidrar till den bristande rapporteringen tycks Hawkins hävda. Lindgren skriver bl.a.
Historia, politik och ekonomi är lika relevant som alltid för att förstå världens konflikter, men medierna har alltmer övergått till att ge kulturell identitet och etnisk tillhörighet en överdriven roll i nyhetsförmedlingen, skriver Hawkins. En identitetsbaserad konflikt är underförstått naturlig: den är oundviklig, möjligen olösbar, möjligen obegriplig för utomstående, som alltså lugnt kan strunta i den. De ”etniska” konflikterna i Afrika vill Hawkins hellre beskriva som organiserad brottslighet:
”Den ’kultur’ som driver Afrikas konflikter liknar den sicilianska maffians […] Afrikas stridande fraktioner bör inte förstås som ’stammar’ utan som kriminell affärsverksamhet.”
Läs understreckaren, den innehåller en hel del tänkvärt, inte minst kring vår bild av kriget mot terrorismen.
Technorati Tags:
Etnicitet, Kriminalitet, Maffia, Mediekritik, Politik, SvD, Håkan Lindgren, Virgil Hawkins, Afrika, Identitet
Senaste kommentarerna