Demokratins förfall oroar inte makten (från st.nu)

Demokratins förfall oroar inte makten: “Det måste löna sig att vara demokratiskt aktiv, och kosta att vara inaktiv. Medborgarna måste känna att de är med, att deras kunskaper och förslag tas på allvar, att de har ansvar därför att de har inflytande. Vi behöver ett stort nationellt projekt för vidgat medborgarinflytande. En modell för kontakter där makt kan delas. Mer demokratisk rörlighet, inte mer regler och kontroller. Det skriver ett antal samhällsdebattörer.”

(från Sundsvalls Tidning.)

Technorati Tags:
Demokrati, edemocracy, Bodström, Democracy, Swedish, Politik, Socialdemokraterna

På justitiedepartementet arbetar en polis- och kontrollminister Thomas Bodström och en demokratiminister Jens Orback. Den förre sprudlar av aktivitet. Svenskarna ska för sin egen säkerhets skull övervakas, avlyssnas och registreras i ständigt ökande utsträckning.

Den senare gör nästan ingenting. Vårens “demokratisatsning” har ett program för demokratisk stimulans (“Delaktiga Sverige”) som i sin futtighet knappast lär få några effekter.

Men vår organisation för demokrati är faktiskt i kris. Enligt en enkätundersökning som Sveriges Kommuner och Landsting genomförde härom året sedan har två av tre medborgare inte förtroende för politiken. De tycker inte att det är meningsfullt att kontakta sina lokala folkvalda. Två av tre! Och Barnombudsmannen har nyligen konstaterat att nära två av tre tillfrågade gymnasieungdomar svarar att kommunledarna aldrig har frågat dem vad de tycker.

Deltagandet i riksdagsval har sjunkit, sakta men säkert, i decennier. Valen till EU-parlamentet är rena pinsamheter. Fortsätter de politiska partierna att förlora medlemmar i nuvarande takt är antalet noll år 2017.

Ändå tycks statsmaktens ledande företrädare inte oroade. Makten är koncentrerad till några få, besluten fattas över folkets huvuden. Möjligheterna till kontroll av de styrande är små. En praktisk ordning, sedd uppifrån.

Politikerna kämpar på i sin vardag – alla möten, alla konferenser, alla artiklar som skrivs, alla hundratals mejl, alla resor ut i landet. Kan någon begära mer? Ja, men i nya former. Det är dags att ta medborgarnas missnöje på allvar. De demokratiska institutionerna fungerar inte som de ska.

Hur ska vi utkräva ansvar efter att missförhållanden har uppdagats. Dagens representativa system utgår från att det sker på valdagen, och att medborgarna är nöjda med att utse representanter mycket sällan. Vi tror inte att de är det. De är bättre utbildade än någonsin och har nya tekniska möjligheter att både söka och sprida kunskap. Medborgarna kan ta ett större ansvar än någonsin för sitt samhälle. Men det förutsätter att demokratins processer förnyas.

Ska medborgarna få mer att säga till om måste de som dominerar beslutsapparaten idag få mindre. En sådan omfördelning av makt måste föregås av forskning och praktiska experiment.

Nyhetsfabrikerna är del del av problemet. I den medialiserade världen är det ofta viktigare hur något beskrivs i tidningar, radio och TV än hur det förhåller sig i verkligheten. Politikern kan sällan tala vänd mot folket utan tvingas tala till ett journalistuppbåd som spetsar öronen bara när det vankas konflikter eller spektakulära utspel. Ofta går person före sak. En kändis kör för fort eller vägrar betalar sin trängselskatt – det blir en helsida i tidningen. Har du en genomtänkt modell för att lösa några av skolans problem får du knappt in en rad.

Genomgripande reformer är nödvändiga, men exakt hur medborgarna ska flyttas närmare makten är inte givet. Margot Wallström har för EU tagit fram “Plan D” som i Demokrati. Hon vill börja nedifrån. Genomföra samråd med medborgarna. Medborgarpaneler. Nya mötesplatser för kunskapsspridning och debatt. Det är lättare sagt än gjort, men det är rätt inställning.

Det måste löna sig att vara demokratiskt aktiv, och kosta att vara inaktiv. Medborgarna måste känna att de är med, att deras kunskaper och förslag tas på allvar, att de har ansvar därför att de har inflytande.

I den bästa av världar krävdes väl bara att Orback och Bodström bytte plats, att den saktfärdige fick ansvar för statliga tvångsmedel, och den febrilt aktive uppgiften att förnya demokratin.

I den riktiga världen är det svårare. Där krävs att nästan alla, men framförallt våra politiska ledare, tänker om.

På kommunal nivå finns idéer och embryon till intressanta experiment. Det fåtal som uppmärksammas idag är helt otillräckligt. Man måste förstå vidden av medborgarproblemet, fatta att varje landsända är berörd.

Vi behöver ett stort nationellt projekt för vidgat medborgarinflytande. En modell för kontakter där makt kan delas. Mer demokratisk rörlighet, inte mer regler och kontroller.

Bo Djörke
dialogutvecklare

Ana Durán
projektledare

Lars Ilshammar
forskare

Peter Karlberg
politiker

Laila Niklasson
lärare, utvärderare

Tomas Ohlin
professor

Anders R. Olsson
författare och forskare

Siri Reuterstrand
journalist

Karl-Erik Tallmo
journalist och författare

Gail Watt
demokratianalytiker

Ingwar Åhman-Eklund
författare och politiker

PS Också Kajsa Klein är medförfattare men det lyckas Sundsvalls tidning missa. DS

Demokratins förfall oroar inte makten: “Det måste löna sig att vara demokratiskt aktiv, och kosta att vara inaktiv. Medborgarna måste känna att de är med, att deras kunskaper och förslag...