Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Mona Sahlin: Kritik är inte farligt
Dags att vädra ut (s)tuglukten?: "Jag vill citera en till.
“Vi måste också fråga varför människor inte litade på oss. Kritik är inte farligt.”
Mona Sahlin i sitt tal till extrakongressen i mars 2007."
Och där fick Urban Ahlin så han teg:-)
Den gode Magnus Ljungkvist:
Ahlins syn på den viktiga solidaritet som ska hålla ihop ett parti hämtar han från konservativa Mariestadstidningen som på ledarplats skrivit
Det är uppenbart att Nuder, trots att han sitter i partiets verkställande utskott, struntar helt i att visa upp någon solidarisk front med sin partiledare.
Och Urban Ahlin sa alltså (och jag är inte nådig i min kritik skriver Erik Laakso på Arvid Falk) till DN att
Vi ska ha en öppen intern debatt för att vi är ett parti, annars kan vi lika väl mejla varandra eller blogga men så vill inte jag ha det och det kan tyckas gammelmodigt.
Men vad f-n menar Alexandra Einerstam med “Och medan företrädare för SAP tjafsar, är bittra, ägnar sig åt hatkampanjer gentemot varandra, lutar sig högeralliansen tillbaka, gnuggar händerna och ler stort.” Vi demonstrerar styrka när vi talar, när vi exponera våra debatter, tydliggör diskussionsfrågorna. Och inte är det hatkampanjer vi ser, det är de diskussioner som antagligen alltid förekommit men i slutna rum.
Currently playing in iTunes: Lyin’ Like a Dog by Buddy Guy
Vi ska ha en öppen intern debatt för att vi är ett parti, annars kan vi lika väl mejla varandra eller blogga
Öppenhet är ingen fluga: “Socialdemokraten Niklas Nordström skrev i en tänkvärd ”http://pmnilsson.wordpress.com/2008/08/28/niklas-nordstrom-om-vad-de-svenska-partierna-maste-gora-for-att-lyckas-i-de-sociala-medierna-vaga-slapp-pa-kontrollen/">kommentar att vad Barack Obama gjort har väldigt lite med teknik att göra. Istället är själva grejen att han omdefinierat relationen mellan partiet/kandidaten och väljaren/aktivisten:
“Lärdomen är att ska man få många engagerade måste man också våga släppa kontrollen och ge utrymme för egna initiativ. "
Men i ett läge där alla talar om öppenhet verkar socialdemokratin (som ju på pappret ska vara de progressiva) ha företrädare som känner att det istället är läge att gå ut och försvara principen att partiets protokoll ska vara hemliga i 20 år. “Efter det kan de lämnas ut till forskare eller författare för att omvärlden ska kunna förstå viktiga politiska skeenden” skrev Urban Ahlin på Newsmill igår.
Ahlin menar att förre finansminister Pär Nuders bok öppnat upp för ett skräckscenario: en värld där människor “mejlar varandra eller bloggar”.
“Så vill inte jag ha det och det kan tyckas gammelmodigt” säger Ahlin till DN, ett uttalande som förtjänar att bli lika klassiskt som det där Ines Uusmann sa om att Internet bara var en fluga. "
Katrine Kielos ledare på dagens Dagens Arena tar sin utgångspunkt i högralliansens partisekreterares artikel där de identifierar Internet som “den viktigaste förändringen på många år för möjligheten att involvera människor” och lanserade därmed en ambition om att sänka trösklarna till det politiska engagemanget. Och – konstaterandet är korrekt, frågan är väl om man kan vänta sig att förepråkare för massiv övervakning av nätburen kommunikation och rättsvidrigt jagande av fildelare med privatpolis verkligen har förstått.
Nu får det vara hur det vill med den saken – betydligt allvarligare är förstås att Kielos identifierat en stoppkloss av närmast monumentalt format inom det socialdemokratiska partiet, en man vars förståelse av begrepp som öppenhet, transparens tycks obefintlig, en man vars syn på förhållandet mellan väljare och valda, mellan medlemmar och deras företrädare, helt enkelt demokratisyn tycks hämtad från någon annan tid, någon annan värld än den jag lever i.
Mannen heter Urban Ahlin och är utrikespolitisk talesman. Det uttalande – och jag hoppas DN citerat honom korrekt – som förtjänar en plats i åtminstone partiets historieböcker lyder i sin helhet så här:
Vi ska ha en öppen intern debatt för att vi är ett parti, annars kan vi lika väl mejla varandra eller blogga men så vill inte jag ha det och det kan tyckas gammelmodigt.
Urban Ahlin är naturligtvis inte “gammelmodig”, sannolikt inte heller korkad. I själva verket faller han bara in i raden av debattörer som på olika sätt försöker tysta debatten kring partiets politik genom att lägga munkavle på allt som kan tolkas som kritik av den nuvarande ledningen och dess agerande.
Också kommenterat av bl.a. Rosemari Södergren och Jonas Morian.
Arbetarrörelsen är död
Fack och adjö?:
"Jag ska erkänna att jag öppnade boken med viss oro. Genom åren har Sahlström ofta bedrivit en rätt populistisk kritik av fackföreningsrörelsen. Jag har retat mig på förenklade attacker på pampvälde och svepande kritik av patriarkala mönster i LO-borgen.
Sådant finns där, verkligen, men han har ofta missat de stora maktsammanhangen och då hamnat i en närapå haveristisk position: facket får ta smällarna för det kapitalet och en reaktionär tidsanda är skyldigt till och åtskilliga högerintellektuella har glatt sig åt hans kritik. Så inte här. Gång på gång förundras han över att fackföreningar kan vara så olika i skilda hörn av Europa och han urskiljer för- och nackdelar med olika strategier. ”Jag vet inte längre vad jag ska tro och tänka”, utbrister han och vågar känna hur marken skakar under honom. Han resonerar, söker historiska djup, skriver med radikal uppbrottsvilja. Boken har rentav litterära kvaliteter, som i skildringen av när hans morfar, bruksarbetaren, i finaste kostymen besöker förbundskontoret i Stockholm en dag på tjugotalet.
Vem ska läsa denna tankeväckande bok? Den borde sättas i händerna inte bara på ombudsmän och förtroendevalda i den svenska fackföreningsrörelsen utan på alla som kallar sig vänster. Den skrevs före krisen, men det är som om den får sin rätta innebörd dessa turbulenta höstdagar: Äntligen knäar den övermakt som så länge fått fackföreningsrörelsen att knäa."
(Hittat via Måste läsas: Greiders recension av Olle Sahlströms bok om fackets död.)
När en halv miljon människor lämnar a-kassan och ofta facket för att avgiften till a-kassan stiger med ett antal hundralappar är det förstås helt relevant att diskutera facket och dess roll. Greider frågar
“Är framtiden ett servicefack där den individuella medlemsnyttan är det centrala, alltså facket som ett försäkringsbolag, politiskt mer eller mindre neutralt?”
Där är vi ju redan även om den fackliga rörelsen i Sverige inte blivit partipolitiskt neutralt, för många av medlemmarna är det ju uppenbarligen ett servicefack i första hand.
Nu tror jag inte att man skall begränsa diskussionen till den fackliga rörelsen. Hela arbetarrörelsen berörs – en rörelse vars huvudsakliga motor idag är heltidsanställda funktionärer. Claes Krantz menar att
Det behövs en förnyad världsbild hos den svenska vänstern. Frågorna är de samma men samhället har ändrats. Och världen har globaliserats på ett sätt som 1800-talets ideologer inte kunde drömma om. Därför, om terrängen avviker från kartan anpassar den pragmatiska realisten kartan och kursen med oförändrade värderingar.
En förnyad världsbild – ja. Men är verkligen frågorna desamma när samhället ändrats? För att ta ett mycket trivialt exempel (från brukssamhället):
När arbetarna organiserade sig för att kortare arbetsdag (från 12 timmarsdagar 6 dagar i veckan) och skapade kooperationen för att slippa beroendet av brukspatron var det lokalt i första hand, ofta för sin (och/eller sina barns) överlevnad man slogs. När Kommunal idag försöker samla sina medlemmar till strid handlar det inte om överlevnad utan om några hundralappar mer i lönekuvertet.
Motståndaren då var en identifierbar företrädare för den härskande klassen – motståndaren idag är partikamrater.
Även om det visst finns människor idag vars levnadsvillkor också i ekonomisk mening är torftiga så är den generella levnadsstandarden ljusår ifrån 1800-talets brutala utsugning. Även kapitalet har förstått att någorlunda nöjda arbetare är effektivare, ger mer vinst än motsatsen.
Brist på utbildning gav upphov till bildningsverksamhet, brist på samlingsplatser och kultur upphov till egna lokaler – drivet av idealitet baserad på solidaritet med lika resurssvaga kamrater. Idag har den stora massan tillgång till utbildning och ett konsumtionsutrymme som inte längre kräver idealitet, inte kräver kollektivt engagemang.
Visst blir frågorna andra, frågan är om inte värderingarna också måste prövas mot förutsättningarna i en ny tid? Eller är det kanske så att värderingarna borde återupptäckas om vi till dessa just räknar sådant som att skapa själv tillsammans med andra!
I skuggan av en storhetstid
Olle Sahlström
ISBN 9789173891462
Atlas Bokförlag
Noterar för övrigt att Ulla Johansson kommenterar möjligheten att tänka själv/förstå världen genom att presentera en aning konspiratoriskt upplagd betraktelse över hur vårt tänkande styrs.
Drömmen om ett bättre samhälle
Att komma från bruket I: “Drömmen om universitetsutbildning, drömmen om flytt till storstad, drömmen att komma bort från bruket fick skjutas upp. I mitt fall endast ett år men för många av mina skolkamrater lever kanske drömmen än, eller så har den inhöljts i fabrikens sulfitluktande rök och slukats av vardagens verklighet med fotbollsträningen, pizzerian och inlämningen av veckans V75-kupong som får tjäna till att dölja att livet en gång önskades se annorlunda ut. Där har vi arbetarrörelsens kärna, människor som var vi går, bär bruket med oss på ett eller annat sätt.
Hur påverkar det den politik som arbetarrörelsen vill se? Hur kan strukturomvandlingar hindras eller förstärkas av det folk som ska omstruktureras? Vad gör det i partier som formar sin politik med eller utan hänsyn till det kvardröjande bruket i människors medvetande?”
Att komma från bruket II: “Staten tog över det patron hade monopol på, kommunen byggde och ägde både Folkets Hus och idrottsanläggningarna. Man satte sig i knät på staten som fick ta hand om de solidariska försäkringssystemen och uppräthållandet av de fackliga löftet. Och kanske var det någonstans där vi steg tillbaka in på bruket igen.
Om vi ska hitta verktygen som gör att våra barn ska komma loss från detta nya bruk igen så behöver det grävas runt och dikas ur. Drömmen och friheten om egnahem och första bilen, självförsörjning och oberoende, allt detta finns kvar och behöver återupprättas. Dessutom kompletteras med rättigheten att utbilda sig till vad man vill, och även att ombilda sig om man valt fel tidigare i livet. Hitta möjligheterna att studera i andra länder, arbeta var man vill, starta det egna företaget och bli ekonomiskt oberoende. Drömmar för dagens arbetarklass, nya mål, omformade metoder men samma levande dröm att ge våra barn en väg ut från bruket.”
Erik Laakso beskriver sin egen resa men också många många andras. Lite olika slår det generationsmässigt – den förändring av det svenska samhället som nu pågått åtminstone de senaste 50 åren och som inneburit att rätt många med “brukssamhället” som start numera får sägas tillhöra en medelklass. För de allra flesta innebär denna resa visserligen en väsentlig standardförbättring, väsentligt högre utbildningsnivå men i arvet ingår viljan att förbättra för de efterkommande och många av de värden som präglade ursprunget – allt från bymentalitet, skepsis mot inflyttande till den solidaritet som präglar grupper med knappa resurser och liten egen makt.
Laakso reser också den viktiga frågan om vad detta innebär för politiken och delvis också vem som har rätt att forma den. Alldeles uppenbart är ju att det fortfarande finns en del att göra när det gäler att ge alla människor oavsett social bakgrund tillgång till utbildning m.m. Lika uppenbart är emellertid att när en så pass stor del av befolkningen redan åtnjuter dessa möjligheter man måste ställa frågan vad det nu är som skulle förbättra livsvillkoren. Ett av svaren står att finna i frågan om makt, makt att forma sitt eget liv i alla avseenden utan att patron (staten i Laaksos terminologi) lägger sig, försöker styra.
Staten är kanske inte alltid svaret
Låt oss bolåna – av staten: “Det känns fel i dag att ta bolån i någon av storbankerna eftersom vi har begripit att räntan vi betalar kan gå till spekulation, miljardbonusar och subventionerade privatlån till bankernas toppledare.
Vi skattebetalare har inte råd att hantera en finanskollaps vart femtonde år genom förmånliga miljardlån och annat statligt understöd till privata marknadsaktörer.
En mer kostnadseffektiv idé är att du och jag får låna till vårt boende direkt av staten.”
Maria Küchen vill bolåna av staten. SBAB nämns men duger tydligen inte – därför att det är till salu eller kanske för att det visserligen är ett statligt bolag men väl finansierar sin utlåning på samma sätt som andra banker?
Är det inte också så att staten finansierar sitt eget lånebehov (som ju är rätt stort) på motsvarande sätt dvs vänder sig till privatpersoner och företag? Om staten i större utsträckning skulle finansiera just bolån ökar väl dstatens eget lånebehov och vem skall stå för finansieringen av det – bankerna kanske?
Vill vi ha ett mindre profitdrivet bolåneinstitut får vi nog använda oss av andra instrument. HSB och liknande kooperativa lösningar kan stå modell. Den samlade kooperationen Folksam, KF, OK skulle kunna ställa sig bakom och ge finansiell styrka (fast då får man kanske rensa för bonus och höga löner där också). Just erfarenheterna av att staten faktiskt inte är en garant för något annat än det bestående borde göra att man söker lösningar “på marknaden” men med kollektivet som ägare. I mindre skala finns ju t.ex. Ekobanken.
Avslutningsvis en lite reflektion: Den finansiella kris vi sett de senaste månaderna utlöstes genom att några stora bolåneinstitut i USA havererade. Detta på grund av att de lånat ut stora summor till “vanligt folk”, vanligt folk som annars inte skulle ha fått låna och som förstås är extremt känsliga för räntehöjningar och inte alls klarar eventuella förluster vid försäljning av den belånade fastigheten. Å ena sidan förstås bra att vanligt folk kan få låna, å andra sidan ohanterligt med stora kreditförluster eftersom dessa måste betalas av någon.
Lösningen är vanligtvis större krav på låntagaren (egen insats, större marginaler m.m.) och högre ränta ju osäkrare objektet (låntagaen och/eller fastigheten) är. Detta leder till att de som redan har hyfsad ekonomi får låna och till lägre kostnad och att de som har lägre inkomster inte får låna eller får låna till högre kostnad. Så förstärker vi segregationen i boendet.
Newsdesk, del i den mer sociala webben
Newsdesk kopplar ihop bloggare med 7000 företag: “I natt lanserade ”http://www.newsdesk.se/">Newsdesk både “kommentarer” och “Twingly blogstream” på Newsdesk. Det betyder två saker: Dels så kan vem som helst i dag kommentera all den information som publiceras på Newsdsesk. Dels så kommer alla de blogginlägg som länkar till informationen också visas i anslutning till den."
(Hittat via knuff.)
Newsdesk tycks ha 7000 företag registrerade som alltså använder deras tjänster. De nya möjligheterna att i direkt anslutning till pressmeddelanden från dessa företag kommentera respektive ge synlighet till bloggkommentarer är förstås intressanta och välkomna men…
Vill företagen ha sin interaktion med kunderna hos Newsdesk – vore det inte rimligare att ha den “hemma” (dvs på den egan webbplatsen)?
Kommer företagen att i verklig mening utnyttja de nya tjänsterna dvs gå i svaromål kanske både på Newsdesk och hos de bloggar som kommenterat?
Eftersom företagen inte har någon kontroll över den konversation som uppstår kommer de att bli försiktigare när det gäller vilka pressmeddelanden som går denna väg?
Kan krishantering skötas via Newsdesk?
Nåja, nyheten väcker en del frågor – samtidigt är det ju förstås ur Newsdesk perspektiv en lysande idé. Deras tjänst blir nu mycket mera intressant för t.ex. folk som bloggar.
Jag hittar allFairs pressmeddelande då jag besöker Newsdesk. De, allFair, gratulerar Svenska Spel som utsetts till världens mest ansvarsfulla spelbolag av sina branschkollegor.
Jag gillar inte spel personligen och är därför allmänt negativ till sådan verksamhet. Att ett statligt bolag får pris för visst ansvarstagande (det är ju bara relaterat till andra motsvarande företag med tillstånd) är väl knappast särskilt märkvärdigt – motsatsen vore värd mera uppmärksamhet. I synnerhet som Svenska Spel (bortsett från trav) har monopol, åtminstone formellt. Svenska spel omsätter sådär en 21 miljarder. Av det utgör vinsten över 5 (miljarder). Större delen av vinsten går direkt in i statskassan, resten fördelas till idrottsverksamhet. Hur mycket som är omkostnader har jag inte riktigt koll på men det är mindre än 3000 spelare som blir miljonärer varje år. Ansvarsfullt????
Rosemari Södergren har också kommenterat liksom Richard Gatarski.
Intressant läsning
En av de myndigheter sokm omfattades av förändringarna av den statliga skoladministrationen (läs lagts ner) är CFL – Centrum för flexibelt lärande. Ibland kan man ju undra om nedläggningar av det slaget också indikerar att vi inte skall ha något flexibelt lärande i vårt land framgent – men så skall man förstås inte tänka:-)
I april i år blev jag intervjuad av Ingrid Anderson Pavlasevic inför framtagandet av en artikel om Framtidens lärande som CFL höll på med. Slutresultatet finns “bevarat” genom att det numera finns tillgängligt på Skolverkets webbplats IT för pedagoger under rubriken Lär dig mera.
För den som är intresserad av att mera direkt ta del av just intervjun med mig finns den sammanställd här.
Intervjun tycks ha avslutats med följande resonemang om behovet av en nationell strategi:
Det finns ett stort behov av ett nationellt initiativ. Danmark och Norge och definitivt England ligger bättre till i detta avseende. När jag träffade företrädare för Becta i samband med BETT i januari berättades att de drar igång en reklamkampanj, för att få föräldrar och näringsliv att ställa krav på skolornas IT-användande. Det finns checklistor på nätet. Ring till din skola och fråga! Gör de det här och det där? Alltså ett ”pushande” på ett helt annat sätt än vad vi har.
Egentligen är jag mest ute efter en nationell strategi, ett nationellt mål, att uttrycka något slags vision eller riktning som många skulle uppfatta som rimlig och riktig. Jag tror inte att det handlar om stora nationella pengar i första hand, för utförandet måste ju ske på varje skola. Det är mycket viktigare att det är nationellt uttalat att vi ska vara en ledande kunskapsnation och att det betyder att vi ska ha ett framstående nyttjande av modern teknik för att understödja lärande, så att bilden av vad det egentligen betyder blir tydlig.
I Main i USA, som jag besökte för något år sedan, har en guvernör fått till stånd att hela delstaten satsar på en dator till varje elev. Detta baseras på en politisk vision att den här delstaten behöver, för att kunna stå sig i framtiden i konkurrens med resten av världen, elever
som har tillgång till den bästa kunskapen och de bästa verktygen och så får han en uppslutning på det och så blir det en idé som lärare och andra kan förhålla sig till.I Sverige har det inte funnits något nationellt initiativ egentligen sedan början på 2000-talet. Det var ju ITIS-satsningen som representerade detta. Den lärarsatsning som nu görs av KKstiftelsen
är inte samma sak. Jag skulle vilja ha det uttalat av Riksdagen eller i en visionär proposition från Utbildningsdepartementet hur IT ska fungera som en dragmotor i utvecklingen av Sverige.
Mobba Lotta
Bilden av Mona: “Men debatten om min bok visar hur mycket känslor det finns runt Mona Sahlin. Att skriva om henne är att sticka in handen i ett getingbo.
Jag vill inte Mona Sahlin illa. Jag hatar henne inte, jag aldrig hatat henne och skulle aldrig i mitt liv leda en kampanj emot henne. Tvärtom hoppas jag att hon lyckas, men då behöver hon betydligt bättre medarbetare än de som nu skriker ut sitt hat och förakt mot alla oliktänkare.
Det blir ju enklast att hoppa på budbäraren. För om jag kan stämplas som hatisk och inte riktigt klok då är det ju inga problem. Makten behöver inte idka någon självkritik eller fundera över vem de representerar och vad som har gått fel. Det är ju bara att fortsätta om ingenting har hänt.”(Hittat via Behandlar man sina medmänniskor så här?.)
Jag har visserligen kvar ett bokmärke som leder till Lotta Grönings blogg men den har sedan rätt lång tid inte lockat till läsning. Det drev som en del av mina partikamrater tycks ha inlett mot Gröning med anledning av hennes nyligen utkomna bok Sanning eller konka. Mona Sahlins politiska liv fick mig dock att söka upp Grönings blogg och då fann jag citatet ovan.
Erik Laakso skrev häromdagen (på Arvid Falk) att
När omdömena om Lotta Gröning huggs in i bloggsfärens tangentbord, hur många är det då som håller i minnet att Gröning faktiskt också är en medmänniska, oavsett vad man tycker om hennes formuleringskonst, åsikter eller eventuella bitterhet. Utan att peka ut någon speciell tycker jag att politiskt aktiva ska formulera sig snyggare och komma ihåg att det alltid är en människa som står som mottagare till uttrycken.
Att det bildats ett litet drev med måltavla Lotta Gröning är ju uppenbart med rubriker som Ett slaskigt angrepp på Sahlin, En Lotta Gröning-fri dag i veckan!, Gröning sjukligt fixerad vid Sahlin och Grönings bok om Sahlin en studie i härskarteknik. Tyvärr döljer sig ju bakom dessa rubriker skribenter för vilka jag tidigare hyst viss respekt, nu känner jag hur denna skadas.
Själv har jag inte läst boken, har inte så mycket till övers för Lotta Grönings tyckanden i allmänhet, men blir lite sugen. Att de mot Gröning kritiska bidrar till att öka intresset är väl kanske inte den av dessa önskade effekten.
Polisen får redan avlyssna folk utan konkret misstanke om brott.
FRA-lagen i dess olika varianter innebär att en stor del av våra data- och telekommunikationer kommer att överföras till staten för analys.
I morgon klubbas lagstiftning som uttalat ger Säpo rätt till avlyssning och övervakning på politiska grunder.
Den piratjägarlag som regeringen överlämnat till lagrådet innebär att information om enskilda internetanvändare kan lämnas ut till privata aktörer, i syfte att bekämpa ett skitbrott.
Under våren kommer lagen om teledatalagring. Den innebär att staten kan få ut information (trafikdata) om alla våra telefonsamtal, SMS, MMS, e-postmeddelanden och internetuppkopplingar. Lagrad positionsdata för våra mobiltelefoner gör att staten kan få reda på var du har befunnit dig vid en viss tidpunkt.
Snart kommer även lagen om hemlig dataavläsning – som ger staten rätt att installera spionprogram i din dator.
ACTA-avtalet kan komma att leda till att myndigheterna får rätt att snoka i din dator och i dina digitala lagringsmedia när du reser in i eller ut ur till exempel EU och USA."
Varje gång någon, i detta fall Henrik Alexandersson, väljer att göra en uppräkning av aktuela lagar som hotar medborgarnas integritet, som minskar rättssäkerheten blir man en aning uppgiven. Det verkar som om det inte längre finns någon hejd på rörelsen mot Bodströmsamhället. Idag har riksdagen en ny möjligheten att tvärbromsa denna rörelse, vilket vore rimligt i avvaktan på att kunna ta ett helhetsgrepp om dessa frågor.
Gun Svensson kallar det En flora av lagar som skapar en djungel. Anders Löwdin skriver på Arvid Falk
Högerregeringen måste vara minst svensk mästare i att kasta ut dimridåer. Onsdag 22 oktober tänker de rösta igenom ännu en lag som ökar avlyssningen av landets invånare. Samtidigt ser de till att få mediers uppmärksamhet på något helt annat, de träder fram och talar om att de fyra partierna ska samverka ännu tajtare och dessutom satsa stort inför valet med både tidning och sajt.
Förstatligande – kapitalets sista försvarslinje
Ett ideologiskt jordskred: “Med sina förslag på måndagen öppnar den svenska regeringen för fler övertaganden av kreditinstitut. Detta är förstås inte i linje med regeringens tidigare marknadsliberala hållning”
Förmågan att skilja på ideologi, retorik och den härskande klassens intressen verkar inte så utvecklad hos borgarskapets kolportörer. Fredrik Braconier tillhör dessa. Han blir förvirrad när den borgerliga staten i de flesta västeuropeiska länder ingriper bl.a. med övertagande av ägandet i banker, som om denna form av åtgärder vore ideologiska. I själva verket handlar det ju om försvaret av det rådande kapitalisktiska systemet för vilket staten har ett antal verktyg till förfogande – allt från övervakning och kontroll av medborgarna (läs t.ex. FRA) över våldsmonopol till övervakning och kontroll av de finansiella institutionerna.
Tyvärr begriper ju inte ens vänsterdebattörer detta samband och uppträder därför som radikala alibin för den borgerliga statsapparatens expansion ropandes på förstatliganden som lösningen på världens problem när sådana i realiteten bara idag skulle befästa tingens ordning.
Björn Fridén har nästan förstått🙂 Det gäller också för förstatligandets överstepräst Anders Svensson.
Senaste kommentarerna