Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Varför jagas Littorin?
Friktions fiktion – Neo avslöjar dubbelspelet bakom Littorinaffären: “Vad vi bevittnat den senaste veckan är, vid sidan av den politiska ”affären” med Littorins examen, med andra ord inget annat än en journalistisk skandal. Friktion har grävt fram och planterat en nyhet, förvisso en korrekt sådan, men vars yttersta syfte tycks ha varit att piska upp lynchstämning hos de för Littorin svåraste motståndarna – opinionsbildarna på den egna kanten av det politiska spektrat. Journalistik och lobbykampanj i ett och samma paket, men där kampanjmakarna mörkat sina kopplingar till nyhetskällan.
Vilka motiv Friktionmedarbetarna har haft för detta tänker jag inte spekulera i. Jag konstaterar bara att till exempel Andreas Bergh är avlönad av ett forskningsinstitut som inte har mycket till övers för den svenska arbetsmarknadsmodell Sven Otto Littorin som arbetsmarknadsminister har valt att försvara. Inte heller Andreas Bergh personligen gillar moderaternas nya linje i arbetsrättsliga frågor.”
(Hittat via knuff.se.)
Jag gillar inte drev överhuvudtaget och har dessutom uppfattningen att det är den politik regeringen för som skall kritiseras, de enskilda ministrarnas eventuella privata tillkortakommanden är rätt ointressanta. Intressant är dock att fundera över vilka intressen som ligger bakom kampanjer mot t.ex. enskilda ministrar. Man kan ju förstå Jinge som av politiska skäl jagar Bildt – vore dock mera klädsamt att göra det för den politik Bildt representerar som utrikesminister och inte för att han låter folk (i princip alla) kommentera fritt på sin blogg. I en demokrati får alla åsikter vädras, tyvärr har vi ju en del inskränkningar.
När spelet inom högeralliansen nu exponeras av Peter Wennblad på Neo får man en inblick i de motsättningar som Reinfeldts Nya Moderater skapat. Det retoriska erkännandet av huvuddragen i den “svenska modellen” och ett faktiskt försvar för åtmnstone delar av densamma väcker uppenbarligen sådan irritation hos mer fundamentalstiska grupper inom alliansen att de startar kampanjer för att skada/avlägsna misshagliga ministrar. Såväl media som bloggare ställer sig välviligt till förfogande vilket kanske inte är så hedrande. Ett utmärkt journalistiskt jobb av Wennblad!
Technorati Tags:
Politik, Mediekritik, Carl Bildt, Yttrandefrihet, Neo, Peter Wennblad, Sven Otto Littorin, Jinge
Moralisera kring städjobb
Socialdemokrater vill inte ta reda på sin egen skit: ““Vi anlitar en större städfirma, med kollektivavtal och detta har skett via upphandling.”
Inte helt överraskande. Så gör man ju på de flesta kontor. Men det bevisar att socialdemokraterna precis som många andra inte heller “vill ta reda på sin egen skit”. Man låter sig hållas med pigor för att utföra städningen.”
Stefan Olsson från vilket citatet är hämtat tycker sig identifiera någon typ av dubbelmoral hos dem som gör skillnad mellan städhjälp på arbetsplatser och i hemmet. Jag är böjd att hålla med honom, inte bara på grund av att städning förstås är en verksamhet som är värd all respekt, utan också därför att det är så tydligt att det inte går att dra rimliga gränser för vad som skulle kunna betraktas som föraktliga tjänster till privatpersoner. Jag har uppfattat att de som kallar tjänster i hemmet för pigjobb och alltså vill nedvärdera det som syssla (alldeles bortsett från att man kan ha synpunkter på hur det finansieras) verkar ha en underlig måttstock:
Exemplen kan göras många fler, hela synsättet är märkligt. Däremot är det viktigt att istället diskutera frågan ur ett annat perspektiv. Det handlar då om arbetsvillkoren som förstås har mycket stor betydelse. Ensamarbete i ett hushåll riskerar att sätta den anställde i en mindre bekväm sits i förhållande till arbbetsgivaren. Krav på rimlig utrustning kan vara svåra att få tillgodosedda etc.
Technorati Tags:
Socialdemokraterna, Politik, Stefan Olsson, Pigor, Moral
Verklig valfrihet – finns den?
Johanna Graf: Valfrihet – blaha, blaha: “Kundval i hemtjänsten betyder att pensionärerna får välja mellan olika hemtjänstföretag. Men det betyder ju bara att de får välja vem som betalar hemtjänstbiträdets lön. De får inte välja vilka som kommer hem och hjälper dem, det gör företaget. Inte heller vad de ska få hjälp med, för det gör biståndsbedömarna.
Tänk om man fick säga: – Jag vill ha Sonja med det goda skrattet och Ahmed med de mjuka händerna, och jag vill bestämma när jag vill ha städning och när jag vill duscha eller gå ut och handla eller känna på solen. Det vore riktig valfrihet”
Johanna pekar med några exempel – som hemtjänst ovan, skola, barnmorska – på vad verklig valfrihet skulle innebära men konstaterar samtidigt att den ju inte existerar vare sig i det offentliga eller i upphandlad verksamhet. Vi får välja vem som betalar lönen men oftast inte alls det som verkligen betyder något, alltså vilken lärare mina barn har eller vem som skall hjälpa mig i hemmet.
Frågan är förstås hur man skulle kunna organisera fram en sådan verklig valfrihet. När det gäller vem som skall klippa mig finns den oftast, jag kan välja vilken frisör jag vill ha alternativt byta salong och skafa mig en favorit som jag alltid kan gå till. Jag känner inte till någon skola som erbjuder motsvarande valfrihet – oftast med hänvisning till att det inte skule fungera. För vem undrar man då – för på frisörmarknaden innebär ju valfriheten att en dålig frisör till slut sannolikt får lägga ner och byta jobb. Varför gäller inte samma princip när det gäller lärare, hemtjänstpersonal, barnmorskor?
De flesta av oss saknar t.ex. också denna möjlighet när det gäller läkare och annan vårdpersonal. Även om vi råkat få tag på en vi gillar får vi t.ex. inte flytta med om läkaren byter arbetsplats. Jag tror det hela beror på en felsyn när det gäller för vem verksamheten är till. Alltför ofta ges verksamheter ett eget liv oberoende av de som skall använda tjänsterna samtidigt som fackliga krav när det t.ex. gäller anställningstrygghet naturlgtvis samverkar med detta. Perspektivet blir därför inte brukarens. Detta syns ofta väldigt tydligt när det diskuteras schemaläggning inom vård och omsorg. Då är det de anställdas berättigade krav på sammanhängande arbetspass och ledighet som styr i långt högre grad än vårdtagarnas behov och önskemål. Bara att kolla hur man börjar lägga de äldre på äldreboende runt 18.00 för att hinna innan personal skall hem kl. 20.00 (eller liknande). Inte tillfrågas de äldre om när de vill gå till sängs eller vem de vill skall hjälpa till med detta.
Allt detta är emellertid långt från oprblematiskt. Om verksamheten och brukarnas behov/önskemål skulle vara utgångspunkt uppstår förstås ganska stora problem. Vem sm skall jobba när, hur man omplacerar impopulära medarbetare, uppstyckning av arbetspass (vanligt för personliga assistenter och då blir det rätt jobbiga dagar), svårigheter att fixa heltidsarbete etc. etc.
Undrar om det finns exempel på där man lyckats förena brukares behov och önskemål med rimliga arbetsvillkor och valfrihet när det gäller person?
Technorati Tags:
Politik, Ekonomi, Skola, Johanna Graf, Valfrihet
Egenmaktens död
Det var jag som dödade egenmakten, med kärlek: “Om egenmakt nu handlar om att socialdemokratin ska vara (mer) positiv till privatiserad vård – då tycker jag med Enn att vi lika gärna kan vara utan den. Dels för att begreppet då förfelas: inte ökar det människornas känsla av frihet och värdighet av att privata bolag tjänar pengar på driften av våra akutsjukhus. Och dels för att vi då tappar en chans att utveckla en egen socialdemokratisk ståndpunkt i viktiga frihetsfrågor.
Men det behöver inte vara så. Det måste finnas utrymme för en socialdemokratisk frihetsdiskussion som går bortom upplåtelseformerna för den offentligfinansierade välfärdsproduktionen. Jag tror fortfarande att egenmakt kan vara ett begrepp som går att använda i det sammanhanget. Om det blir så eller inte är fortfarande en öppen fråga. Men jag tror faktiskt att vi borde kunna ha lärt oss något av erfarenheterna från nittiotalets SSU.”
(Hittat via Enn Kokk om frihetlig socialism…..)
Lite roligt blir det när olika uttolkare ger sin version av begreppet egenmakt och des konsekvenser – alla igång därför att Mona Sahlin använde begreppet i en intervju i DN häromdagen. Både Enn Kokk och Johan Sjölander ger oss lite av historien – lite förenklat i Kokks version upphov till en del onda ting (särskilt privatiseringar) och i Sjölanders nästan en dödsruna men med antydan till potential. Jonas Morian refererar “När Mona Sahlin förklarar vad hon menar med det, så pratar hon om att lita till att individen både har och tar ett eget ansvar efter förmåga” och övergår sedan till att argumentera för alternativa (privata) driftsformer.
Jag har egentligen inget riktigt förhållande till begreppet. Det har jag däremot till den tradition av frihetlig socialism som Kokk referarar till bl.a. hämtat från Folke Fridell som också betydde mycket för mig när jag i tidiga tonår kom i kontakt med hans böcker, de har för övrigt fortfarande en hedersplats i boksamlingen. Bilden av begreppet som dessa fyra ger förvirrar.
Jag tilltalas mycket av Sjölanders fokus på makt i arbetslivet. Det är ett område som på något sätt kommit i skymundan. Vet dock inte om begreppet egenmakt passar särskilt för detta område. Jag relaterar det av någon anledning hellre till frigörelsen och bemyndigandet av den enskilda människan. Det är emellertid också ett område som vi saknar politik för och då handlar det inte om kundbaserad valfrihet utan verklig frihet att själv forma sitt liv. Alltså att ha möjligheter att reellt välja boende, familjeförhållande, utbildning, arbete etc. Det handlar om att ta bort så mycket hinder som möjligt för självförverkligande oavsett om det hanlar om val av livsstil, företagande eller tid för barnen.
Det handlar då också om det Kokk kallar brukarinflytande, bemyndigade medborgare måste som brukare kunna ha ett reellt inflytande över verksamheter av vilka de berörs (faktiskt på bekostnad av de anställda). Har dock svårt att se hur det skulle kunna handla om driftsformer. Den frågan tycker jag skall behandlas med extrem pragmatism – offentliga finansierade verksamheter skall bedrivas med stor aktsamhet om våra gemensamma pengar och verksamheterna kan då bedrivas i vilken regi som helst så länge de är kostnadseffektiva – något utrymme för vinster torde då inte finnas.
Technorati Tags:
Jonas Morian, Johan Sjölander, Socialdemokraterna, Demokrati, Politik, DN, Enn Kokk, Mona Sahlin, Konkurrens, Egenmakt
individuella eller samhälleliga lösningar?
Helena Markstedt utmärkta initiativ att starta en Wiki för diskussion inför den socialdemokratiska extrakongressen har redan fött flera intressanta diskussionsämnen. Flexicurity som en del av arbetsmarknadspolitiken och hushållsnära tjänster är några. Individuella utsläppsrätter är en annan:
Marknadslösning som gynnar vem?: “Men det bekräftar ju bara min tes eftersom det innebär att höginkomsttagaren alltså inte förändrar sitt beteende men det tvingas låginkomsttagaren till vilket väl knappast kan sägas vara mera klassisk fördelningspolitik. Jag tycker också att det är intressant att vi här gör samhälleliga problem till individuella istället för tvärtom vilket skulle vara mer i enlighet med ett klassiskt socaldemokratiskt sätt att angripa sådana.”
Currently playing in iTunes: Part Time Love by Phantom Blues Band
Technorati Tags:
Jonas Morian, Socialdemokraterna, Demokrati, Politik, Miljö, Kongress, Kongressombud, Helena Markstedt, Wikikongress, wiki
Upp till kamp
Currently playing in iTunes: Nantucket Sleighride (To Owen Coffin) by Mountain
Det nakna klassförkaktet på frammarsch: “Hotell- och restauranganställdas förbund (HRF) har ca 60 000 medlemmar. En majoritet av medlemmarna är restaurangbiträden men förbundet organiserar också t ex bingovärdinnor, hotellstäderskor, dörrvaktmästare och liftskötare. En majoritet av medlemmarna är kvinnor, många har utländsk bakgrund. Cirka 30 procent av medlemmarna har tillfälliga anställningar och lönerna ligger runt 15 000 i månaden för heltid.
Detta är alltså denna maffia som luf, cuf och muf – ivrigt påhejade av borgerliga riksdagsledamöter och mediala tyckare – nu trappar upp kriget emot. Genom att framställa facket som en överhet som av nåt slags osund makthunger försöker tvinga stackars företag att teckna avtal döljer de effektivt vad saken handlar om: en helt legitim kamp för hyggliga och likvärdiga villkor på jobbet för några av dem som faktiskt tjänar allra minst och sitter allra lösast på arbetsmarknaden.”
(Via Esbatis kommentarer.)
Det är inte utan att man har en viss förståelse för Josefin Brinks syn på saken, inte minst efter att ha tagit del av en Fredrick Federleys åsikter i DN “Cuf-ordföranden tycker inte att facket ska kunna gå in i konflikter på arbetsplatser där de inte har några medlemmar. Likaså retar han sig på fackets rätt att vidta sympatiåtgärder som gör att en tredje part drabbas. Går det inte på något annat sätt vill Federley förbjuda det i lag.”
Det intressanta med detta är proportionalitetsfrågan. Vore kul om Federley utvecklade sin syn på hur arbetare skall kunna vidta stridsåtgärder som å ena sidan är verksamma mot arbetssäljaren och å den andra inte drabbar någon annan. Att klassföraktet skulle bli så tydligt kunde man förstås vänta efter den överväldigande valsegern för högeralliansen, men finns ingen historisk kunskap, lärde sig inte centerpartister något under 1900-talet? OBS Jag klagar inte på skolan då den aldrig varit särskilt väl skickad att diskutera maktrelationer på arbetsmarknaden utan snarare på den politiska skolningen inom i detta fall högerpartierna.
Riktigt roligt blir det faktiskt (eller är patetiskt en mer adekvat beteckning?) när man finner att nämnde Federley tycks ha för avsikt att köpa någon salladsbar i Göteborg tillsammans med Dominika Peczynski (som driver mobbingsajten Förbannelse.se), enligt en artikel av den senare publicerad i Sourze.
Eller som utifrån ett mera globalt perspektiv Rosemari Södergran uttrycker det: “Globaliseringen rymmer enorma möjligheter för alla oss som tror på internationell solidaritet.
Frihandel utifrån rättvisa och gemensamma regler kan vara ett kraftfullt verktyg för både tillväxt och välstånd. Men ekonomi och välstånd måste bygga på folkligt inflytande och demokratisk påverkan.
Globalisering borde bygga på demokrati och mänskliga rättigheter, inte på ökade klyftor mellan människor och länder.
I en globaliserad värld måste arbetstagare ha rätt att sluta sig samman och samarbeta för bättre villkor. Både i Sverige och i övriga världen.”
Själv tar jag strid i det lilla, stöd mitt försök att få Södertälje kommun att bli ledande när det gäller löner i kvinnodominerade sektorer!
PS Twinglyeffekt 1 DS
Technorati Tags:
Socialdemokraterna, Politik, DN, Solidaritet, Södertälje, Ekonomi, Rosemari Södergren, Avtalsrörelse, Kommunal, Lägstalöner, Ali Esbati, Arbetarekommun, Fredrick Federley, Dominika Peczynski, Sourze
Arbete åt alla
Vi är ett folk av bidragstagare: “Socialdemokraterna måste använda oppositionsåren för att utveckla en modern politik för full sysselsättning.
Ingenting betyder så mycket för ett jämlikt samhället som arbete. Arbete är det effektivaste verktyget för att utjämna ekonomiska och sociala klyftor, ge livschanser, inträdesbiljett till alla trygghetssystem och pension. Arbetet inkluderar.
Arbetslinjen har därför alltid varit central i socialdemokratisk politik och i den svenska och nordiska modellen. I 10–15 års tid har dock socialdemokratin förfuskat arbetslinjen. Den har inte präglat eller tillämpats i arbetsmarknadspolitiken, inte heller i socialförsäkringarna. I stället har förtidspensioneringar, långtidssjukskrivningar och rundgång i Ams-åtgärder och a-kassa fått explodera och ersätta aktiva insatser.”
(Via Aftonbladet.)
Lena Askling skriver väl om det kanske allra viktigaste politikområdet och fortsätter
“Arbetslinjen måste återupprättas men med en helt annan utgångspunkt. Arbete ska vara en rättighet och efter förmåga en skyldighet. För att vi ska kunna finansiera välfärden måste antalet arbetade timmar öka. Det är riktigt att 1,5 miljoner står utanför arbetsmarknaden, de flesta av välgrundade orsaker. Cirka en halv miljon av dessa skulle, åtminstone delvis, kunna återgå till arbete visar flera undersökningar. De flesta vill också ha ett jobb. Problemet är att jobben inte finns för dem, arbetsgivarna vill inte anställa dem. Det är den brutala sanningen.”
Sänkta ersättningsnivåer skapar som alla ju förstår inga nya jobb, tvärtom skapar det bara större utanförskap. Helt andra åtgärder måste till om alla de människor som i dagsläget inte är så “anstälningsbara” skall bli det. Dagens arbetsliv, vare sig vi talar om offentliga eller privata jobb präglas av extremt driven rationalisering. En rationalisering som faktiskt rensat bort utrymmet för människor som inte är normal eller hellre högpresterande. Antingen har jobben blivit för krävande, kunskapsmässigt eller fysiskt, eller så har de helt enkelt försvunnit.
Numera kan man t.ex. inte motivera att ha personal som ser till att allting flyter i sin egen takt, som kan ge service av olika slag. Tvärtom så används ofta högt betalda tjänstemän till att koka kaffe, kopiera, frankera osv. Ett exempel jag brukar ta på detta är när jag på en arbetsplats där vi väl debiterade runt 2000 kronor per timme för konsulttjänster fick information om att det fanns rengöringsmedel för tangentborden så att alla nu kunde rengöra sitt, vilket väl kanske tar en halvtimme eller så. Visst – egen skit men ekonomiskt rimligt? Ett litet stickspår kanske men…
Kan vi skapa ett arbetsliv som är inkluderande också för dem som inte är högpresterande (oaktat orsak)? Eller måste vi ha särskilda anställningsformer och hur skall de i så fall utformas? Kan vi skapa ökad flexibilitet utan att ge avkall på tryggheten?
Technorati Tags:
Socialdemokraterna, Politik, Aftonbladet, Arbetslöshetsförsäkring, Lena Askling
Sex som arbete
Blogge Bloggelito sågar Linna Johansson fullständigt när han visar hur hennes argument i prostitutionsdebatten havererar genom användandet av det inte helt ovanliga knepet att jämföra äpplen och påron (eller trattkantareller som Blogge valt som uttryck).
Blogge skriver bland annat:
Så det handlar om arbete. Vad vi kan tillåta människor att arbeta med. Det kan tyckas vara en rimlig Ansatz. Personer som kan laga mat får också bedriva näring i samma syssla, nämligen att laga mat åt andra på restaurang. Detsamma gäller personer som kan ge massage, de kan ge massage åt andra yrkesmässigt. Bara de inte rör vid kuken (eller motsvarande). Gud nåde den massör som masserar fel ställe så att champagnen sprutar ur flarran. Där går gränsen, enligt lag, ty i samma ögonblick kuken är involverad är det förtryck, våld och patriarkat på gång.
Så där kan vi hålla på en längre stund, att rada upp olika saker människor kan ta sig för på sin fritid och som de också kan göra i en mer yrkesmässig roll, mot betalning. Gillar man att dansa är det fritt fram att också dansa professionellt, i tävlingar eller genom att öppna dansskola. Man kan till och med dansa kring en stång på en strippklubb, men om man börjar med mer avancerad avklädning i samband med detta säger lagen stopp. Ty då vaknar kuken hos åskådaren, och då är det könsförtryck, våldtäkt och djuriskhet. Sexskräck.
Knulla är något alla gör på sin fritid, men här säger lagen definitivt stopp för en mer yrkesmässig hantering av denna ädla sport. Det får man inte tjäna pengar på. Såvida det inte finns en kamera som spelar in förloppet i syfte att publicera innehållet förstås – då griper grundlagen in och skyddar handlingen. Man får alltså knulla för pengar, förutsatt att det handlar om fotografisk (men inte scenisk) framställning. Linna Johansson säger sig ha sett en helvetes massa fler porrfilmer än Petra Östergren, varför det är rimligt utgå från att Johansson faktiskt är för pornografi och rätten att spela in sådan film. Så varför går det inte för sig om man helt enkelt tar bort kameran? Varför kan man inte knulla på en scen framför en publik, om man kan göra exakt samma sak inför en kamera? Och varför skulle man inte kunna göra det privat, på tu man hand med någon som betalar en större timpenning än porrproducenten? Se där ett par kniviga frågor Linna Johansson inte är mäktig att besvara. Orsak: sexskräck. Q.E.D.
Det är faktiskt mycket svårt att frigöra sig från den bild av motståndet mot sexköp som tonar fram, som inspirerat snarare av sexskräck och nymoralism än som inspirerat av en verklig analys av vad som kan/får utföras mot betalning. Än mer problematiskt är väl dock maktfrågan. Oaktat vilken tjänst som säljs så kan man ju hävda att köparen har någon form av maktrelation till säljaren. Din arbetsgivare har ju alltid makt över dig som arbetssäljare. Skiljer sig den relationen från andra när det handlar om sex? Exemplifierar man den prostituerade med en missbrukande kvinna som tvingas sälja sin kropp för att finansiera fortsatt missbruk förefaller det ju så. Så även om exemplet är kvinnor som tvingas prostituera sig av sina hallickar, inte minst sk. trafficing. Är exemplet istället sådana som Isabella skulle man ju kunna hävda motsatsen.
Uppenbart har vi en inkonsekvent lagstifting, knulla mot betalning är tillåtet om det sker framför kamera men inte om det sker utan densamma. En utvärdering av sexköpslagen, som bland annat RFSU krävt (enligt artikel i Arbetaren) vore nog på sin plats. Också Isabella skriver bra om detta och har desutom valt att illustrera sitt inlägg snyggt!
Technorati Tags:
Socialdemokraterna, Politik, Moralpanik, Sexualitet, Blogge Bloggelito, Isabella, Prostitution, Sexköpslagen
Sänkt a-kassa ger jobb
Lars Calmfors: Vänsterdebattörer tar ingen hänsyn till forskningen: “Av dessa skäl är OECD:s ”grundsbedömning” att en lägre ersättningsgrad i arbetslöshetsförsäkringen med tio procentenheter minskar arbetslösheten med en dryg procentenhet i ett genomsnittsland förmodligen en mycket bättre utgångspunkt för att bedöma effekterna på total arbetslöshet (inklusive ams-program) i Sverige än OECD:s andra skattningar. Samtidigt är förstås alla försök till exakta uppskattningar osäkra, även om det finns starkt stöd för betydande effekter. Dessa kan förmodligen komma snabbare i Sverige än de gjort i andra länder, eftersom a-kasseförändringarna genomförs i en högkonjunktur.”
(Via Aftonbladet.)
Artikelförfattaren Lars Calmfors uppges vara en 58-årig professor i internationell ekonomi. Han hävdar att det finns starkt stöd i forskningen (främst OECD-baserad sådan) för tesen att lägre arbetslöshetsersättning minskar arbetslösheten. Skälet till denna artikel tycks varar att kritisera några icke närmare specificerade vänsterdebattörer.
Själv definierar jag mig i någon mån som det senare. Att jag kan vara kritisk till sänkt arbetslöshetsersättning grundar sig bl.a. på att jag tror att det har just de effekter som Calmfors indikerar i följande passus:
En del forskning har undersökt individers arbetslöshetstider. De flesta studierna i olika länder har funnit att lägre a-kassa gör att arbetslösa får jobb snabbare. Detsamma gäller Sverige, där tre av fyra studier funnit klara sådana resultat.
Men individstudier tar inte hänsyn till hur hela lönebildningen i ekonomin påverkas och underskattar därför totaleffekterna på jobben.
Självklart är det så att lägre arbetslöshetsersättning sätter större press på individen att ta vilket jobb som helst (som ger mer än den låga ersättningen). En förutsättning för det är förstås att det faktiskt finns sådana jobb för vilket den arbetslöse är kvalificerad. I en högkonjunktur är det sannolikt så att sannolikheten för att det skall finnas sådana jobb är stor.
Effekten av den sänkta ersättningsnivån blir då att fler konkurrerar om de lågt betalda jobben. Givet en fortsatt bra konjunktur behöver det inte betyda så mycket för lönebildningen men relativt snart bör detta ge upphov till än fler uselt betalda jobb som de låga ersättningarna tvingar folk att ta. Kanske, men bara kanske, leder det till att det faktiskt totalt sett blir fler jobb. Av dessa kommer emellertid alltfler att vara sådana som folk inte kan försörja sig på (arbetsmarknaden i USA är väl såvitt jag förstått ett bra exempel på detta). I vårt land kommer detta att innebära att allt fler blir beroende av försörjningsstöd trots att de har jobb.
Är det ett sådant samhälle vi vill ha?
Technorati Tags:
Socialdemokraterna, Politik, Aftonbladet, Lars Calmfors
Även vi behöver diskutera a-kassan och…..
Diskutera a-kassan!: “I stället borde vi inom socialdemokratin våga föra en öppen diskussion om hur vi ska se på a-kassan i en värld och en tid som kräver omställningar i arbetslivet.”
(Via AiP.)
Nina Blomberg pekar på behovet att inte bara ryggmärgsmässigt kritisera högerkartellens förslag när det gäller a-kassan utan också faktiskt se till diskussionen om utformningen av densamma kommer igång inom socialdemokratin. Rätt så!
En som för fram konstruktiva tankar om detta är Erik Laakso som föreslår en
-Svensk flexicuritymodell med hög a-kassa och höjda tak, förkortad karenstid och anställningsskyddet i avtalen istället för i lagen.
-Riktade stöd såsom sänkta arbetsgivaravgifter, extra anställningsstöd och sänkt moms till hela tjänstesektorn enligt samma tankesätt som vi tidigare stöttat industrisektorn och byggsektorn.
-Konkreta förslag på riktade överskottsmedel för att anställa fler människor i offentlig sektor i riktiga jobb.
Poängen med Laaksos förslag när det gäller a-kassan är såvitt jag förstår att den skall vara så utformad att den stödjer en ökad rörlighet – det skall vara lättare att t.ex. säga upp sig för att skaffa nytt jobb genom förkortad karens, det skall inte innebära en särskilt stor belastning att under en kortare period vara arbetslö genom höjt tak (så att fler, de flesta får 90% av lönen). Rätt tänkt!
Både Blomberg och Laakso är överens om det viktigaste (vilket framgår av Laaksos punkter ovan) att det viktigaste trots allt är att det skapas nya jobb. Nya jobb inte bara inom privat sektor, inte bara inom offentlig sektor utan i båda. Jag tror att det var på denna punkt vi förlorade valet, vi framstod inte som det alternativ som skulle ge “arbete till alla” trots att det varit socialdemokratins adelsmärke i alla tider.
Också Jonas Morian kommenterar Blomberg och Laakso under rubriken Kloka sossar. Personligen skulle jag till frågan om a-kassan också vilja föra en diskussion om hur vi förhåller oss till stat och kommun, till av fria människor i förening organiserade system versus offentliga (statliga/kommunala) system. Det är inte bara a-kassan som vi “förstatligat” dvs gjort beroende av den “goda staten” vilket ju t.ex. vid maktskiften i samband med val gör systemen känsliga. Renodlade av lönearbetarna själva kontrollerade försäkringssystem skulle ge större uthållighet och också skapa större engagemang kring deras utveckling tror jag.
Tyvärr finns det en uppenbar risk att diskussionerna inom partiet drunknar i den i och för sig vällovliga ambitionen att bekämpa högeralliansens politik. Man kan nu – med viss förvåning – konstatera att partikamrater anser att de inte fått mandat att genomföra förändringar, någon tar den senaste opinionsundersökningen til intäkt för detta. Sånt är förstås bara trams! Vi tjatade om de katastrofer högeralliansens politik skulle för med sig – inga väljare kan ha missat det. Majoriteten av dem valde detta alternativ!
Självklart innebär inte detta att vi skall sluta kritisera, demonstrera och protestera men vi måste faktiskt mentalt erkänna att vi inte lyckades mobilisera väljarna mot detta i den avgörande omröstningen – valet!
Technorati Tags:
Demokrati, Solidaritet, Politik, Socialdemokraterna, Arbetsrätt, Jonas Morian, Högeralliansen, Erik Laakso
Senaste kommentarerna