Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Vi kan göra mer än att prata (skriva)
Daily Kos: For the Burmese, We Can Do More than Talk and March: " As Amy Goodman writes:
Fueling the military junta that has ruled for decades are Burma’s natural gas reserves, controlled by the Burmese regime in partnership with the U.S. multinational oil giant Chevron, the French oil company Total and a Thai oil firm. Offshore natural gas facilities deliver their extracted gas to Thailand through Burma’s Yadana pipeline. The pipeline was built with slave labor, forced into servitude by the Burmese military.
The original pipeline partner, Unocal, was sued by EarthRights International for the use of slave labor. As soon as the suit was settled out of court, Chevron bought Unocal.
Chevron’s role in propping up the brutal regime in Burma is clear. According to Marco Simons, U.S. legal director at EarthRights International: “Sanctions haven’t worked because gas is the lifeline of the regime. Before Yadana went online, Burma’s regime was facing severe shortages of currency. It’s really Yadana and gas projects that kept the military regime afloat to buy arms and ammunition and pay its soldiers.”
It’s not just Chevron and Total and the Thais which underpin the generals. At its website, the group Campaigning for Human Rights and Democracy in Burma provides a “dirty list” of the many companies who make things easier for the country’s thugs. These include the Houston-based Baker Hughes (oil and gas products) and BJ Services (oil services), Korea’s Daewoo, Japan’s Mitsui and Suzuki, Britain’s Rolls-Royce, Germany’s Siemens, and the truly multinational Schlumberger, now based in Houston."
(Hittat via Daily Kos.)
Kanske behöver inte så mycket mera sägas. Själv har jag i mycket begränsad utsträckning deltagit i stödet till det burmesiska folkets kamp för demokrati – typ skrivit på någon namninsamling, gått med i någon Facebook-cause. Funderat har jag gjort när det gäller tre saker – varför är det en kvinnofråga, mängden munkar och kravet på OS-bojkott. Det senare adresserar Kinas roll och i samband därmed (jag är egentligen mycket okunnig när det gäller Burma) en undran om vad detta egentligen handlar om – alltså vilka intressen tillvaratar diktaturen i Burma?
Amy Goodman ger i citatet ovan en inte helt oväsentlig pusselbit. Följer man spåret från de företag som alltså exploaterar Burmas naturtillgångar hamnar man bland annt i Houston. Houston ligger i Texas. Från Texas kommer…..?
Självmordspolitik
SvD: Snart finns inget kvar av valvinnaren: "I praktiken betyder det att det stora mellanskiktet fastighetsägare inte kommer att få någon skattelindring alls, utan snarast en höjning av reavinstskatten om de säljer husen. De som överhuvudtaget tjänar något på det nya förslaget är de som äger riktigt dyra fastigheter.
Man kan fråga sig vad det finns för statsfinansiella argument för denna suicidala akt. I ett läge där staten gör över 100 miljarder i vinst borde det väl ändå finnas visst reformutrymme?
Av det stora populära löftet finns snart inget kvar. Avskaffandet av fastighetsskatten har blivit en cynisk lek med ord – avgift är inte skatt, skulle George Orwell sagt. En enorm grupp människor är snuvade på konfekten. På Lidingö går dock livet vidare."
(Hittat via knuff.se.)
Per Gudmundsson skriver riktigt underhållande om högeralliansens hanterande av det förmodligen valvinnande löftet att ta bort fastighetsskatten. Man undrar – finns det fler fel man kan göra?
Själv har jag uppfattningen att fastighetsskatten behöver reformeras. Det är inte rimligt att beskatta värden som inte kan materialiseras så länge de inte omsätts. Däremot skall de förstås beskattas just i samband med omsättningen eftersom värdeökningen rimligen är att betrakta som en inkomst. Det senare gäller förstås all avkastning som erhålls på liknande sätt.
En laptop per barn – ideen materaliserer seg
Tore Hoel :: Blog :: En laptop per barn – ideen materaliserer seg: “Vi har tatt på en av de første OLPC-maskinene, som nettopp er satt i produksjon. Samme dag holdt vi også for første gang en iPhone i hendene. Mens Apples banebrytende design stimulerer konsumgenet, er det ganske andre instinkter som settes i sving når man tar på den grønne bærbare som ikke ligner på noe annet du har sett av maskiner. Gå inn på nettsidene og se på animasjoner over hard- og bløtvare og les spesifikasjonene – og du vil se at dette er den første maskinen som er spesialdesignet for læring. Her er det ikke bare innhold som skal dyttes inn i ungene, men samarbeid, eksperimentering og lek. Nettverksteknologien er unik, idet maskinene automatisk bygger lokalnett og knytter seg til det store nettet ved første mulighet.”
One laptop per child – det är ett initiativ som går ut på att förse i första hand utvecklingsländernas barn, av vilka många fortfarande har mycket bristfällig tillgång till utbildning, med ett verktyg för lärande. One Laptop Per Child bildar akronymen OLPC. Det intressanta är att, som Tore Hoel påpekar, maskinen är konstruerad för lärande. Själv hann jag inte ta på den men den såg onekligen intressant ut. Kunde kanske vara något för vår biståndsmyndighet att fundera över. Kostnaden idag är 175 dollar men man räknar med att komma ner i 100 dollar relativt snart.
75 år och rätt till hemtjänst
y satsning utan innehåll från stadshusmajoriteten: "- Att få ett brev från stadsdelsnämnden är bra men inte tillräckligt, säger Leif Rönngren (s), vice ordförande i Äldrenämnden.
– Och lika bra som det är med en förebyggande kontakt, lika dåligt är de att de säger nej till att erbjuda hämtjänst utan biståndsbedömning för alla över 75 år. Rimligen borde bra information gå hand i hand med bra service, men inte i moderaternas Stockholm"
Ovanstående är alltså socialdemokratisk politik i Stockholm. Samtidigt kan man i LT läsa att nationaldemokraterna kunnat använda sin vågmästarställning i kommunfullmäktide till att påskynda en utredning av samma sak i Södertälje – här dock i skön förening med övriga högerpartier. Kanske har jag fattat fel men hur kan det (s) i Stockholm vill inför vara något som vi (s i Södertälje) motarbetar genom att förslå löjligt lång utredningstid av en motion i ärendet som är flera år gammal. Detta är ju faktiskt pinsamt – vem f-n är ansvarig för denna hantering.
Mina föräldrar som flyttade från Linköping till Södertälje tidigare i år tilhör den aktuella åldersgruppen. De flyttade i detta avseende till en betydligt sämre kommun – i Linköping hade de förstås rätt till hjälp med städning m.m. utan biståndsbedömning. Detta borde vara fullständigt självklart och kräver inga utredningar – bara beslut och genomförande.
Tyvärr slår ju också den helt outgrundliga ändringen av resurstilldelningen i primärvården inom Stockholms läns landsting antagligen mot Södertäljebor i allmänhet och tydligen Lina-bor i synnerhet. Den vårdcentral mina föräldrar nyttjar skall “befrias” från över 6 miljoner koronor. Turligt nog är den tydligen privat och har därmed avtal med landstinget vilket gör att “befrielsen” komer först 2009.
Jga har inte studerat det nya resurstilldelningssystemet är konstruerat. Om det verkligen, som bland annat Ingela Nylund Watz hävdar inte innehåller någon form av hänsyn til socioekonomiska eller mer direkt ohölsorelaterat (ohälsa är ett sådant där ord jag ogillar) är det ju fullkomligt galet. Vem kan överhuvudtaget tänka ut ett system som inte relaterar til verkliga och kända skillnader?
Förresten – det tycks ju som om Södertälje drabbas särskilt hårt av detta – var är vår centerpartistiska förkämpe Tage Gripenstam? Inget pendeltåg till Hölö, kraftiga nedragningar i vården – vad säljer han ut nästa gång för att få sitta och sleva i landstingshuset?
Facklig flykt
Fortsatt flykt från LO: “Fortsätter utvecklingen har 100.000 medlemmar lämnat facket vid årsskiftet och då förlorar inte bara de enskilda förbunden intäkter utan också centralorganisationen LO som får in avgifter från förbunden i förhållande till medlemsantalet. För LO kan det handla om 16-17 miljoner kronor om året.”
(Hittat via knuff.se.)
Det DN tar upp som problem med det relativt stora antal medlemmar som lämnar facket – sannolikt beroende på att den sammanlagda avgiften (av a-kassa och fackavgift) upplevs som för hög – är att förbunden och LO förlorar pengar. Visst är det ett problem för dessa organisationer men det är ju faktiskt inte alls huvudfrågan.
Medlem i facket är man ju inte för att betala avgift utan medlem är man i första hand av egenintresse. Medlemskap i en fackförening ger (formell) möjlighet att påverka hur man gemensamt kan kämpa för dessa intressen vare sig det gäller lön, arbetsförhållanden, arbetsköparens skötsel av verksamheten m.m. Eftersom medlemskapet ju i praktiken också är et erkännande av det gemensamma intresset – tillsammans är vi starka – så innehåller det också ett betydande mått av solidaritet. Jag är med för vår skull – ena gången är det du som drabbas och behöver hjälp, en annan gång är det kanske jag som drabbats.
När folk alltså väljer att lämna facket händer två saker: Den ena är at det skydd som den enskilde får genom sitt medlemskap urholkas. Risken att man står ensam i en svår situation ökar, risken för godtycklig behandling ökar. Den andra är att kampen för de gemensama intressena försvagas. Låg anslutningsgrad försvagar facket i förhandling med arbetsköparen. Det drabbar alla.
Det är alltså inte fackförbunden som drabbas av förre medlemmar – det är vi alla.
Frågan blir då – vad göra? Hur resonerar medlemmar som väljer att lämna? Har verkligen den sammanlagda avgiften höjts så mcket att en vanlig medlem går back jämfört med förhållandet före årskiftet? Har den fackliga skolningen som alltid varit viktig för att medlemmar skal kunna utöva sitt inflytande över organisationen misslyckats? Kan inte facken visa att medlemsskapet är värt de hundralappar man betalar? Borde inte en regeringspolitik som t.ex. orsakar höjd sammanlagd avgift verka i motsat riktning – få folk att inse att behovet av fackligt arbete är än viktigare?
Svära i kyrkan eller öka frihet för föräldrar
Ett bidrag som kommer att öka utanförskapet: “Tomas Eneroth var befriande tydlig på kvällens teve-nyheter. Vinner (s) valet 2010 kommer Sverige att göra som exempelvis våra norska grannar och avskaffa vårdnadsbidraget. Argumenten för detta är många, och de allra flesta har att göra med jämställdhet och utanförskap. Ett vårdnadsbidrag kommer att urholka resurserna till förskola, vilket försvårar för de föräldrar som faktiskt vill kombinera familj med yrkesliv. Bidraget blir helt självklart till en kvinnofälla, och det kommer dessutom skapa ett utanförskap i verklig mening då fler kommer längre bort från arbetsmarknaden och i den vevan dessutom blir allt mer beroende av sina män.”
Johan Sjölander, från vilken jag hämtat citatet ovan, tillhör dagisfunamentalisterna i partiet. För honom och tyvärr många av mina partikamrater existerar ingen annan modell för omsorg om det uppväxande släktet än dagis. Föräldrar skall så fort som möjligt börja jobba heltid båda två. Denna inställning uppfyller inte mina krav på en socialdemokratisk familjepolitik. En sådan skall baseras på att öka människors frihetsgrad, öka människors möjligheter att själva välja sin väg inte bara när det gäller utbildning och yrkesval utan också i det “lilla” – samlevnadsform, familjestruktur och organisation.
Jag är inte alls säker på att vårdnadsbidrag är lösningen på problemet, i synnerhet som vi nu riskerar ett system som kreerar betydande skillnader mellan medborgarna beroende på i vilken kommun de råkar bo. Det jag däremot är helt säker på är att grunden för kritiken mot det vårnadsbidrag som högeralliansen nu tänker införa inte är att öka föräldrars/familjernas möjligheter att själva bestämma hur de vill göra under barnsens uppväxt. Tvärtom så innebär ju den politk vi varit med att forma i kombination med att det numera inte går att leva drägligt med familj och en lön reelt att möjligheten att själv ta större del i barnens småbarnstid i stort sett eliminerats.
Skillnaden mellan de som förspråkar dagens modell av ytterligt begränsad egen kontroll över den egna familjens organiserande och oss få som fortfarande envisas med att svära i kyrkan är att vi inte vill ha ett system som på något sätt hindrar föräldrar att välja att jobba. Vi kritiserar heller inte förskolan eller tror att barn far illa. Vi vill bara ha en faktiskt möjlighet att själva spela en mera aktiv roll i just våra familjer och med just våra barn.
Vi saknar dock stöd för detta särskilt från dagisfundamentalisterna. Detta är mcket framträdande hos oss socialdemokrater där man i stort sett inte kan föra ett vettigt samtal kring ökad frihet för människor att själva forma sina liv utan omedelbart klassas som suspekt. Trots att många i realiteten kämpar för att, genom att dela dygnets timmar, kunna erbjuda sina barn en uppväxt i huvudsak inom familjen respekteras inte detta. Man får intryck att tesen är att bara för att de flesta vill eller i praktiken tvingas till att – när föräldradagarna börjar ta slut – börja jobba och därmed följande inskolning av barn på dagis (som jag förstås kallar det bara för att retas) så skall ingen annan modell tillåtas.
Konsekvensen av detta är förstås att många barnfamiljer får en fullständigt orimlig livssituation. Den sm varit hemma med några stycken barn vet att det å ena sidan är mer jobb än de flesta arbeten men å den andra sidan gör det att familjelivet förenklas något dvs man hinner med lite tvätt och städning också vilket väsentligt underlättar de mer logistiska delarna av familjelivet och kanske också lite relationsvård:-)
Själv är jag stolt far till sex barn varav väl egenligen bara den yngsta spenderat en del tid inom barnomsorgen (dagmamma). Det har kostat familjen en hel del i förlorad inkomst förstås men har varit värt också ett antal år av riktigt slitande med att få pengarna att räcka till.
Idag är det bara det t.ex. bara de allra starkaste föräldrarna som vågar hävda rätten att tillbringa mer tid med barnen än föräldraförsäkringsnormen.
Idag är det bara de allra starkaste kvinnorna som vågar hävda rätten att själva ta hand om sina barn.
Silfverstrand, Morian, Nordström…….
Socialdemokraterna (Bengt Silfverstrand): "1. Skolområdet. Ska socialdemokratin fortsätta att mer eller mindre passivt åse den pågående privatiseringen av den svenska skolan med allt vad detta innebär i bl a en allt tydligare skiktning av elever – ekonomiskt, socialt och begåvningsmässigt? Ska skolor på etnisk och religiös grund beviljas bidrag av skattemedel? Ska bidrag av skattemedel utgå till skolor som delar ut överskott genererade av dessa skattemedel till aktiägare?
2. Saknar drift- och ägarformen betydelse på skolans, äldreomsorgens och sjukvårdens
områden?
3. Hur ska välfärden i framtiden finansieras? Är skattevägen stängd och måste välfärden framöver delfinansieras med egenavgifter och försäkringar?
4. Ska socialdemokratin ligga lågt i skattedebatten eller ska vi utmana borgarna
och våga säga att den demografiska utvecklingen, d v s ett ökat antal äldre-äldre med
ty åtföljande ökade behov inom sjukvård och äldreomsorg, kan komma att kräva framtida skattehöjningar?"
(Hittat via s-bloggar.se.)
Bengt Silverstrand vill konkretisera debatten om förnyelse (konstigt ord förresten jag skulle säga utveckling) av partiets politik. Han adresserar detta genom att avkräva herrar Lundberg, Morian, Nordström besked aftersom de enligt Silverstrand använder svepande formuleringar och därmed undviker att precisera
“hur politiken ska omprövas, vilka områden den ska omfatta, d v s vad förnyelsen i mera konkreta innebär.”
Jag skall förstås inte svara å de adresserade herrarnas vägnar men tycker att det hela är värt en kommentar. Viktigast är kanske att konstatera att såsom Silverstrand ställer sina frågor blandas finansiering och driftsform samman, vilket innebär att den solidariska grunden för tillhandahållandet av en del tjänster via skatter och/eller obligatoriska försäkringar också blir grunden för val av driftsform. Enklare formulerat – det tycks vara så att bara driftsformer med offenligt ägande uppfyller det ideologiska kriteriet. Visst stämmer det med vår praktik under lång tid men solidariteten ligger väl t.ex. i att alla har likvärdig tillgång till vård inte i att all vårdpersonal har samma arbetsköpare?
Uppdaterat lite senare: Om några lärares bild av verksamheten vid Walthers gymnasium ABs skolor stämmer kan man ju undra vilka föräldrar/elever som väljer dessa skolor – relativt snart borde ju ryktet vara fullständigt nedsvärtat.
Intressant är också retoriken kring eventuella överskott från skattefinansierad verksamhet såsom skolor. Såvitt jag förstås angrips här rätten att i bolag disponera överskottet i enlighet med ägarnas beslut om verksamheten alltså är skattefinansierad. Gäller det om verksamheten till 100% är skattefinansierad eller finns det en skala. Det finns massor av företag som har hela eller delar av sina inkomster från skatttemedel – skall alla dessa omfattas av “förbud”?
Det förefaller som om det är ok att göra vinst på alla typer av försäljning till skolor, sjukhus m.fl. (mat, böcker, utrustning, läkemedel) men inte på själva vårdgivandet, skolverksamheten etc. Utifrån antagandet att ingen kommer att efterfråga tjänster som är undermåliga och givet att verklig valfrihet för den enskilde finns så har jag svårt att se evntuella vinster från sådana verksamheter som ett egentligt problem.
Betydligt allvarligare är de segregerande effekter som sannolikt är ett resultat av ökade valmöjligheter inom t.ex. skolområdet – skillnaderna mellan kommunals akolor har också ökat. Viktigt att notera här är dock att just konfessionella skolor har starkt stöd i internationella överenskommelser liksom föräldrars rätt att fatta beslut å sina barns vägnar när det t.ex. gäller religionsutövning. Detta är reella problem som sannolikt inte längre kan lösas med “traditionella” metoder såsom förbud, indragna bidrag.
Första steget i att formelera en skolpolitik borde därför baseras på att skapa förutsättningar för (och krav på) kommunerna att erbjuda kommunal skolgång som är bättre än vad alternativa skolor kan ge (och eftersom t.ex. vinstintresse saknas borde det ju vara enkelt). Även om detta är avgörande för att fortsatt kunna ge alla barn en utmärkt start i livet så är det ändå de mer innehållsliga frågorna som borde stå högst på dagordningen för skoldebatten. Redan inför de läroplansreformer som initierades i början av 90-talet borde ha haft et starkare inslag av framtidsanalys – nu är det dags att utgå från att det vi egentligen vet om framtiden är att utbildning kommer att vara än viktigare och att informationstekniken kommer att vara än mer viktig (dominerande).
För 20 år sedan drömde en del av oss om datorernas möjligheter men mycket få hade en sådan hemma – idag finns de i nästan varje hem.
För 20 år sedan hade enstaka människor mobila telefoner av släpbar typ – idag finns de i (nästan) varje unges ficka.
För 15 år sedan var vi några få som såg Internets möjligheter (inte minst för lärandet) – idag använder alla nätet.
För 10 år sedan hade ingen hört talas om Ipod – idag är det ett begrepp och återfins i podcasts m.m.
Vilka tekniker kommer vi att använda till vad 2020?
Beskatta vinster!
Fastighetsskatten flyttar inte till Monaco: “Sanningen är ju den, att inget hushåll behöver betala mer än 4 procent av hushållets totala inkomst i fastighetsskatt. Det gynnar de med låga inkomster och med låga taxeringsvärden, det vill säga de allra flesta utanför storstäderna. Självklart finns det undantag där, men fortfarande gäller det: Max fyra procent av hushållets totala inkomst.”(min fetmarkering)
Erik Laakso har tillsammans med två andra partikamrater (Bengt Silfverstrand, Höganäs,
Christina Meltin Westerlund, Härnösand) publicerat en artikel om fastighetsskatten. De tar upp en rad frågor men kan väl sägas i huvudsak försvara den nuvarande konstruktionen som varandes rättvis, solidarisk, stabil etc.
Jag tycker emellertid att de missar en (hel) del. Skatteverkets generaldirektör Mats Sjöstrand tar t.ex. i dagens SvD upp nivån på reavinstbeskattningen och regelverket kring uppskov. Svenska folket resterar med 220 miljarder kronor i uppskjuten skatteskuld. 80% av alla uppskov är mindre än 500 000 kronor. Sjöstrands förslag är att reavinsten beskattas lägre men att uppskovsmöjligheten tas bort samtidigt som “skulden” betalas av under lång tid. Verkar vettigt. Dessutom slår Sjöstrand hål på den myt Laakso och kamraterna odlar, nämligen att fastighetsskatten inte kan flytta till Monaco – uppskovsreglerna ger just den möjligheten! Själva fastigheten kan förstås inte flytta (enkelt) varför de förstås ändå i viss utsträckning har rätt, de dvs fastigheterna är stabila skatteobjekt.
Vi (socialdemokrater) brukar hävda att bostaden är en social rättighet. En mycket stor andel av befolkningen (arbetare såväl som bönder, borgare och adel) bor i bostäder de äger. Trots att denna alltså skall betraktas som en social rättighet (eller gäller det bara hyresgäster) så anses själva bostaden vara en kapitalplacering. Ur skattesynpunkt har det dessutom ingen betydelse om den är belånad. Laakso och hans kamrater tycker att det är som det skall vara trots att det innebär ett skattessytem som beskattar en, i vissa fall dessutom helt fiktiv, värdestegring som inte motsvaras av någon inkomst. De missar dessutom att det finns ett antal möjliga investeringsobjekt som är befriade från motsvarande beskattning – vi har inte alls ett skattesystem som beskattar kapital likvärdigt. Köp t.ex. en tavla eller båt.
Eftersom taxeringsvärdets utveckling är omöjlig att förutse (över tid) bidrar nuvarande konstruktion till svårigheterna att planera sina boendekostnader. Att det nuvarande systemet har måst kompletteras med en begränsningsregel (max 4% av inkomsten) demonstrerar ju tydligt denna svaghet. Som framgår av citatet från Laakos ovan så är kamraterna dessutom nöjda med att detta gynnar låginkomsttagare med låga taxeringsvärden utanför storstäderna – solidarisk skattepolitik kallar de detta. Man undrar var de tror att stora delar av landets befolkning bor. Får man tro vår värdade ledare, partiordförande Mona Sahlin, så är det ju just folket i storstäderna vi borde uppmärksamma.
Visst skall vi fortsatt beskatta fastigheter. Huvuddelen av densamma bör tas ut i samband med försöljningen (då man har pengar i handen). Jag tror Sjöstrands idé´om att ta bort uppskovsmöjligheten är riktig. Vår politik bör utgå från att göra det möjligt också för folk med låga inkomster att ha råd att köpa en egen bostad (även i storstadsområdena)!
Mona Sahlin debuterar och får godkänt!
Sahlin vill storsatsa på förorten: "- Om vi vinner valet så är det här en av de största utmaningarna för socialdemokratin.
– Vi vill göra en satsning tillsammans med de boende i de här områdena. De här områdena behöver inte fler projekt av välgörenhet utan en långsiktig upprustning. Det handlar om jobben. Minst 15 miljarder måste vi satsa från 2010, sade Sahlin till TT."
(Hittat via knuff.se.)
Jag var där förstås liksom ett tyvärr kanske inte så stort antal lyssnare som jag väntat. 
Platsen var också lite ödslig och istället för den önskade asfaltsdoften dammade makadammen:-)
För övrigt var den vägbeskrivning jag hittat kanske inte den bästa – det fanns ingen skyltning från Alby-hållet och man fick gå en bit för att hitta Fittja Äng. Man borde ha kommit från Fittja-hållet förstod jag senare. Fint väder var det dock så det gjorde ju ingenting.
Mona inledde med att försöka ta lite billiga poäng på att hon minsann tog t-banan till Fittja (en förort som liksom alla andra liknande utgör en rätt stor del av vårt land) medan Reinfeldt åker båt till Waxholm. Jag tror symboliken i detta talar sitt eget språk och blir mer verkningsfull om man inte talar om den. Enligt DN så gav Mona Sahlin också en släng till Göran Persson som ju talade i Björkvik under sin tid (hörde dock inte det) men stämmer det så var det inte snyggt. Persson vårdade ett arv inom arbetarrörelsen från en tid när relativt lågavlönade människor med gemensamma ansträngningar i frivillig form byggde upp samlingslokaler m.m. Det är i alla fall jag stolt över och kanske kunde det bilda någonslags förebild för hur vi borde jobba i förorterna (och annorstädes) – ge människorna möjlighet att göra själva snarare än att göra åt dem.
Budskapet Mona framförde var dock lysande när det gäller partiets närvaro bland människor och i förorterna. Hon sa att vi komit för att stanna och det lät löftesrikt. Hopas verkligen att hon med det i första hand faktiskt menar att vi skal få igång politiskt arbete i förorterna – jag försökte för några år sedan diskutera behovet av mera klassiskt organisationsarbete, att det är vad vi skal ha våra ombudsmän till (samtidigt som min arbetarekommun anställde en kanslist/administratör!).
Förutom detta lovade Mona Sahlin 15 miljarder i satsning på förorterna om/när vi får en socialdemokratisk regering.Fick inte riktigt klart för mig under vilken tidsperiod men de skulle som jag uppfattade användas för att rusta upp dessa – antagligen till det 7-punktsprogram hon presenterade:
Våra äldre. Se till att alla våra äldre får rätt till en bra vård och omsorg på sitt eget hemspråk. Fler lärare och vuxna i skolan. Alla barn ska ha rätt till läxläsningshjälp. Resurser ska riktas till elever som har det allra svårast i skolan. En trygg fritid. Det ska finnas ungdomsgårdar eller andra platser för barn och ungdomar att träffas efter skolan utan att de ska behöva ha med sig plånboken. Fler poliser, vuxna och belysning ute på gatorna för en ökad trygghet. Miljö och hållbarutveckling. Satsningarna på att rusta upp miljonprogrammens bostäder ska ske på ett miljövänligt och resurseffektivt sätt. Målet är att halvera förortens energiförbrukning på sex år. Utbyggnad av kollektivtrafiken. Trängselavgifterna ska användas till att bygga ut lokaltrafiken och öka tillgängligheten till våra förorter. Och inte bara till fler vägar som de borgerliga nu satsar alla pengar på. Demokrati. Sätta ett ansikte på makten, minska avståndet mellan politiken och människor som bor och lever i förorten. Ge makt till de ekonomiskt maktlösa och rätten att påverka sitt eget liv.
Det är ju förstås alltid lätt att i efterhand raljera över vad någon sagt i ett tal. Ett problem som jag tycker Mona Sahlin berör men inte fördjupar är det faktum att många av miljonprogramsområdenas fastigheter (och omgivning) har eftersatt underhåll, behöver moderniseras. Gör man samma konstaterande på något anat område så är väl kanske inte den första tanken att det skall lösas av någon annan än ägarna. I det här fallet är det väl sannolikt i ganska stor utsträckning kommunala bostadsbolag. Vad säger t.ex. Erik Andersson, Telgebostäders ordförande, om den kritik som Sahlin har (om låg standard, fallfärdiga balkonger etc). I längden är det faktiskt inte rimligt att fastighetsägare skall kunna smita undan sitt ansvar att vårda och utveckla sin egendom även om den råkar ligga i förort.
Jag delar också Sahlins demokratiska ambition. Ökad partiaktivitet måste utgöra en del i det men det behövs mycket mer. Att ge människor faktisk makt att forma sina liv kräver en hel del. Det krävs kontroll över den egna ekonomin – vilket betyder att det måsta finnas jobb åt alla och att man har en lön som man faktiskt kan leva på. Kan vi också inspirera folk att med gemensamma ansträngningar bygga mötesplatser och aktiviteter istället för att bara “tillhandahålla” kommunala lösningar tror jag mycket vore vunnet.
Jag är också mycket nöjd med att Sahlin så klart uttrycker att skola får och ska kosta olika beroende på elevernas behov. Det skall dock enligt min mening ske på ett sådant sätt att det är skolans huvudman som får ansvar för att så sker.
Ännu inte så många av mötesdeltagarna som bloggat om talet – se t.ex. bloggar.se och så där vansinnigt upphetsande var det ju faktiskt inte. Upptäcker dock precis att den gode Erik Laakso, här till vänster ambitiöst antecknande under talet, för några minuter sedan gjort en första kommentar – också med flera bilder från talet och från tunnelbaneresan ut där han hamnade i samma vagn som Mona Sahlin.
Laakso kommenterar bland annat att Mona Sahlin också pratade om könsneutrala äktenskap. Det har inte heller jag något emot men – och det är ett avgörande men – det skall vara en könsneutral samlevnadslagstiftning inget tvång att viga vilka konstellationer som helst för att få vara vigselförättare i någon församling! Mitt förslag är att vi i likhet med andra länder skiljer på den juridiska vigseln som skall vara borgerlig (underlig term egentligen) och sedan får folk göra precis som de vill när det gäller ev. religiösa riter.
Jag uppskattade – när jag tänker efter – mycket att så lite av talet handlade om den sorgerliga högeralliansens regering, även om de förstås fick några slängar, och så mycket handlade om vad vi vill göra. Det var faktiskt riktigt bra!
Det var bättre förr
Nima Sanandaji: “Skatterna måste sänkas ytterligare”: “Sverige var redan för hundra år sedan ett land med mycket jämn inkomstfördelning, relativt lite sociala problem i termer av exempelvis brottslighet och relativt hög livslängd. Redan när skatterna var väldigt låga och välfärdsstaten inte var uppbyggd fanns de påstådda fördelarna med det svenska välfärdssystemet inbäddade i svenskt samhälle”
Nima Sanandaji från den s.k. tankesmedjan Captus som också ger ut en tidning med samma namn argumenterar för ytterligare skattesänkningar. Han har dock en konstig världsbild och betydande brister i sina historiska kunskaper – som framgår av citatet ovan. Sverige var tydligen ett välfärdssamhälle i början av 1900-talet – förbluffande okunnigt.
Naturligtvis är det svårt att ta hans fortsatta argumentering på allvar även om jag länge också hävdat att det inte är rimligt att höja några skatter för låginkomsttagare. Hans argument blir inte heller bättre när han försöker sig på internationella utblickar. Bland annat tycks han missat att Frankrike sedan länge har högerregim och nyligen valt en ny president från det lägret – han skriver:
Inte ens Frankrike kan idag stå emot den globala vågen av skattesänkningar.
Frågan är förstås också vilka skatter Sanandaji räknar in när han beräknar vad en genomsnittlig inkomsttagare betalar och varför just 50% är någonslags ideal. Man skulle ju kunna tänka sig att också frågan om vad man som genomsnittlig inkomsttagare får – i termer av t.ex. att slippa betala höga privata försäkringskostnader. Sådana frågor existerar dock inte i Sanandajis artikel. Högeralliansen har ju visserligen sänkt skatter också för låg- och medelinkomsttagare (som inte inneburit ökad köpkraft eftersom sänkningarna ätits upp av avgiftshöjningar) men faktiskt beslutat om sänkningar som företrädesvis gynnar höginkomsttagare och kapitalägare. Hur stort utrymme finns då för ytterligare sänkningar för låginkomsttagare?
Senaste kommentarerna