Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Om LO:s vägval
Om LO:s vägval: " LO måste därför prioritera att vara en stark facklig organisation som driver medlemmarnas intressefrågor"
Vad är det för fel på folk. Först läser jag alltså en ledare i Aftonbladet som säger nada. Så hittar jag en Göran Johansson som dels hyllar ledaren, dels själv lyckas häva ur sig några plattityder.
Technorati Tags:
Aftonbladet, Karl-Erik Thorwaldsson, Per Bardh, Göran Johansson, Ingvar Persson
Vänstern borde stå för frihet från allt tvång
Erik Laakso | På Uppstuds » Hårdrockvänstern lever: “En människa som vill vara en byggsten i ett solidariskt samhällsbygge där ingen medmänniska ska behöva lida nöd kan aldrig kompromissa med den grundläggande mänskliga friheten. Om man gör det, av hur goda skäl det än må låta som, så sätter man sig över människovärdet. All form av solidaritet måste någonstans baseras på starkt inslag av frivillighet. Här har arbetarrörelsen ett stort problem för vi baserar det mesta av solidariteten på majoritetsbeslut och statens våldsmonopol. För att skapa legitimitet åt finansieringsmetoderna måste botten finnas i respekten för människovärdet och den individuella friheten. Det gör den inte i dag, vi tar människorna för givet och det har straffat sig två val i rad.”
(Hittat via Uppstuds.)
Erik Laakso verkar ha vässat pennan (för att använda ett gammalt uttryck) eller kanske snarare återfunnit skärpan och hittat tillbaka till grunden för den kritik av socialdemokratin som jag tidigt fann hälsosam. Detta förstås beroende på att jag i stor utsträckning delar den kritiken även om min väg dit är en annan – för mig är mänsklighetens historiska projekt just att befria människan från förtryck och begränsningar, politiken medlet för detta. Radikal är den som går i spetsen för denna rörelse – historiskt alltid vänstern (oavsett om den kallats liberal – 1800-tal – eller funnits inom arbetarrörelsen – 1900-tal). Hårdrockens roll i detta har jag personligen aldrig upplevt, verkar ha varit Laaksos stora inspirationskälla, utan min väg har präglats av radikala strömningar i 60-och 70-talets ungdomsrörelser.
Ändå är det lätt att instämma i Laaksos rader när han uttrycker sig om rörelsens riktning:
Men vi riskerar att ha gjort den till varken en frihetsrörelse eller en rörelse för individen. Utan bara till en kollektivismens koloss som raljerar med hur häftigt det är att betala skatt, utan hänsyn till att det är folks ihoptjänade pengar som lite nonchalant samlas in för det politiskt beslutades bästa.
Observera dock att frihet för individen inte innebär att man är motståndare till solidariska kollektiva lösningar – det innebär dock att man slår vakt om en hög grad av frihet att utforma, delta i, påverka dessa.
Technorati Tags:
demokrati, Erik Laakso, Frihet, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Socialism, Solidaritet
Regn, kannibalism, protein och makt
Radioessä av Jan Norming: Europa och regnet: " Det var bara regnet jag mindes, Harris tes om att det som hände inte kunde hända någon annanstans än i Europa och att det berodde på regnet. Allt annat hade jag glömt. Nu har jag läst boken igen. Det fanns en mörkare historia. Harris är socialantropolog. Han kallar sig kulturell determinist. Det betyder helt enkelt att han betraktar mänskligt tänkande och beteende som en produkt av ekologiska hinder och möjligheter, kulturen utvecklas i samspel med de materiella förutsättningarna. Hjärtpunkten är intensifieringen av produktionen. Nya tekniker är alltid svaret på hotet mot levnadsstandaren, från början vilda djur, naturkatastrofer, människors och djurs vandringar, senare konkurrensen mellan stater."
(Hittat via Nedladdningsbart program från 20110520.)
Jan Norming minns bara regnet (Harris, Marvin: Kannibaler och kungar, Prisma, 1979 – hittar inte mitt exemplar av det engelskspråkiga orginalet). Själv associerar jag förstås Marvin Harris till proteinet, eller snarare hur makten över detta använts i en lång rad kulturer för att upprätthålla rådande ordning, hur detta format religioner som i sin tur utnyttjas just för att upprätthålla rådande ordning m.m. Kanske beror det på att jag började min läsning av Harris med Culture, People, Nature (ISBN 0-690-00708-6), men jag tror minnesbilden faktiskt främst kommer från Kannibaler och Kungar. Norming skriver:
Kannibalismen blev en historisk återvändsgränd. Välfärd och beskydd visade sig vara en framkomligare väg. På bynivå trädde de stora männen fram ur historiens töcken, driftiga välgörare och festfixare som distribuerade det överskott de samlat på sig. Med gåvorna befäste de sin maktposition och kom att utgöra ett slags prototyp för hövdingen, kungen, kejsaren, farao. En gång i världen handlade det om smågrisar och sagogrynspuddingar på Nya Guinea, idag om bonusar och jobbskatteavdrag. Men principen är densamma.
Den neolitiska revolutionen införde jordbruket och tämjde djuren. Långt senare slutade man i Mellersta östern att äta gris. Inte av något annat skäl än att svinhållningen hotade samhällets fortbestånd till följd av gravt försämrade ekologiska betingelser – skogarna hade skövlats och öknen bredde ut sig. Av liknande skäl helgades kon i Indien och köttätare förvandlades till vegetarianer. Ett religiöst tabu var förmodligen effektivare än vilken lag som helst. I de kulturella uttrycken urskiljer Harris alltid underliggande materiella förändringar. En krass historiesyn kan man tycka. Själv menar han att se saker som de var är det enda sättet att lära sig av det förflutna, och påpekar denne inbitne determinist, det finns utrymme för den fria viljan.
Att det finns utrymme för den fria viljan vet varje determinist:), åtminstone den som kan sin Bucharin. Viktigast är dock att konstatera att Harris ger oss verktyg att faktiskt förstå hur våra tankar formas av de materiella villkoren och hur detta kan (och oftast) utnyttjas av de härskande klasserna.
Att de materiella villkoren format vårt tänkande är såldes inget konstigt, att det är utvecklingen av det man med en mer marxistisk terminologi kallar produktivkrafterna som bestämmer de maktförhållanden som råder torde för de flesta egentligen vara lika uppenbart. Att vi nu befinner oss i det stadie där produktivkrafternas församhälleligande nått den nivå där för nästa steg i utvecklingen av makten över dessa står för handen visar sig bland annat i de senaste årens finanskris där staten framträder inte bara som ordningens upprätthållare när det gäller lag, ordning och territoriell integritet utan framförallt som upprätthållare av finansiell stabilitet.
Vad som däremot – så här några timmar efter jordens förutspådda men inte infriade undergång – framstår som lite oförklarat är uppkomsten av fundametalistiska religiösa föreställningar vare sig de manifesteras under islamisk eller kristen flagg.
Technorati Tags:
Marvin Harris, Jan Norming, essä
Israel och Palestina är ett
Enstatslösning enda vettiga på sikt: “Socialister bör förespråka klassförbrödring och enstatslösning. Den enda möjligheten på längre sikt är att palestinska och judiska arbetare enar sig mot den sionistiska kolonialstaten. Rent militärt går det inte att besegra Israel, enda vägen till reell förändring är att det börjar jäsa inne i själva Israel.”
(Hittat via knuff.)
Självklart är det så att en enstatslösning egentligen är den enda vettiga. Kartan som jag publicerade häromdagen visar ju det rätt tydligt ur ett rent geografiskt perspektiv. Frågan om den idylliserande bilden (som Mullvaden torgför) av den palestinska och den israeliska arbetarklassens roll i en sådan lösning är dock lite mera komplex. Jag associerar till den diskussion om arbetarklassens karaktäristika som Anders Nilsson och undertecknade påbörjade för några veckor sedan.
Vill man tilldela arbetarklassen en roll i sammanhang som dessa måste man realistiskt bedöma dess organisering. Jag har dessvärre sett få tecken på att det skulle finnas, vare sig bland israeler eller palestinier, en medveten och orgaiserad arbetarklass som skulle kunna ta kommandot över, eller åtminstone spela en betydande roll, i formandet av politiken. Tvärtom faktiskt, det tycks saknas ens embryon (såvitt jag känner till) till en sådan organisering med undantag för en del fredsdemonstranter av oklar klassbakgrund.
Ingenting tyder på att dessa fredsdemonstranter i dagsläget påverkar den israeliska aggressionen.
Till grundläggande värdens försvar
En sosses försvarstal: "Det som skulle behövas är nya entusiasmerande visioner om hur samhället skulle kunna fungera ANNORLUNDA, inte bara “bättre” i strikt “teknisk” mening.
Det behövs en diskussion om grundvärderingar. En diskussion om frihet, inte bara som individuellt projekt, utan som strukturellt, med en diskussion inte bara om rätten till frihet utan också om möjligheten.
Det behövs en diskussion om marknaden; vad den är bra på och vad den är dålig på.
Det behövs diskussion om hur vi vill att samhället ska se ut om 50 år, vi behöver de provisoriska utopierna, våra föreställningar om i vilken riktning vi vill gå.
Det behövs nåt som kan ge inspiration och patos, något att brinna för. En tro på politikens möjligheter att förändra.
Då kanske i alla fall såna som jag kan få tillbaka viljan att delta i det socialdemokratiska partiet igen."
(Hittat via knuff.)
Jörgen Lindell sammanfattar, tror jag, på ett utmärkt sätt det som brister i dagens socialdemokrati och det som det senaste valresultatet borde ha aktualiserat. Tyvärr är det också lätt att dela den uppgivenhet som Lindell ger uttryck för
Tyvärr finns det inga indikationer på att en sån utveckling skulle vara inom synhåll. Tvärt om så är partiet lika präglat av enkelriktad kommunikation som det nånsin varit, och ordet för dagen hos samtliga riksdagspartierna tycks vara triangulering, att placera sig i mitten av opinionsfåran och undvika att skrämma bort så många väljare som möjligt.
Värst av allt är dock att vi på vägen hit förlorat kamrater som Lindell. Det är ju ingen tvekan om att den lilla grupp av FRA-aktivister med sådana som Laakso, Brockman m.fl. i spetsen inte räcker långt. Lindell kommer inte att rösta socialdemokratiskt så länge Bodströms anhang – fanns det ett bättre alternativ skulle jag också göra sammalunda.
Dessvärre tycker Lindell att det finns alternativ, i hans fall Piratpartiet. Personligen förstår jag inte detta, försvaret av demokratin kan inte föras till ett lyckligt slut genom ett vågmästarpartis agerande. Det ett sådant parti möjligen kan åstadkomma är att dessa viktiga frågor får den status i de etablerade partierna de kräver, men bara om det inom dessa finns brohuvuden, finns människor som är beredda att också internt slita med frågorna.
Dock, det är inte alla som hamnar i Lindells slutsatser. Upphovsmannen till ovanstående helt enkelt lysande affisch, Anders Widén, med den påhittade CC CopyCatbyrån, skriver
Jag kan bara säga att Jörgen, även om han gått över till piratpartiet, behövs i debatten. Jag håller med Jörgen i allt, men drar en annan slutsats. Jag måste stanna i SAP och oavsett vad det kostar i svett måste vi tillsammans få partiet att hitta igen sin verkliga identitet, sin verkliga ideologi.
Erik Laakso skriver, uppebarligen dagen efter:-), om idéutvecklingen inom vänstern i vid mening men med visst fokus förstås på socialdemokratin som är Laaksos hemvist. Jag menar att han pekar på en central frågeställning som handlar just om demokratisyn versus de värden som manifesteras i begreppen frihet, jämlikhet och solidaritet. Lite enklare för sig gör man om man ser att frihetsbegreppet i socialdemokratisk tappning faktiskt torde vara tämligen synonymt med demokrati; detta kan man förstå så att kampen för demokrati i vid mening just syftar till att frigöra människor från förtryck, översitteri…..
“Båd’ stat och lagar oss förtrycka,
vi under skatter digna ner.
Den rike inga plikter trycka,
den arme ingen rätt man ger.
Länge nog som myndlingar vi böjt oss,
jämlikheten skall nu bi lag."
Ser vi det historiskt så blir alltså kampen för allmän rösträtt ett steg i denna frihetskamp där demkrati är idealet. Parallellt förs facklig kamp för att frigöra arbetarna från de värsta formerna av löneslaveri och beroenden av kapitalägarna. Utbildning för alla utgör också en del i denna frigörelse. Återstår gör mycket och en del av förmynderiet, som nu inte längre utövas lika tydligt av brukspatron eller andra dignitärer, tar sig uttryck i allehanda symbollagstiftning. Riktigt skarp blir dock diskussionen först när vi närmar oss den aktuella diskussionen om inskränkningar av grundläggade demokratiska fri- och rättigheter som rätten till personlig integritet, åsiktsfrihet m.m. Ännu skarpare blir den förmodligen då vi närmar oss den sfär som handlar om makten “att leda och fördela arbetet”.
Grattis till HAX
Årets politiska blogg 2008 – Hela listan: "Och vinnaren är:
Henrik Alexandersson HAX. Som den som på ett ytterst aktivt sätt lyft upp integritetsfrågan till en större fråga än enbart en fråga för en begränsad bloggsfär. För andra året i rad knep Blogge Bloggelito andraplatsen. Liksom förra året så var bloggelito hårt engagerad i den fråga som slutligen lyfte fram slutsegraren. Förra året som tvåa efter Isabella Lund då den dominerande frågan om prostitutionsdebatten och i år då frågan handlat om integritet.
Fyran Marie “Emma-Opassande” Andersson är årets stjärnskott som nästan från ingenstans rusat upp till att bli en mycket betydelsefull skribent. Även trean Oscar Swartz och femman Mark Klamberg har varit ledande debattörer i FRA– och IPRED-diskussionerna.
De tre bloggarna Johan Norberg, Dick Erixon och Johan Ingerö placerar sig för tredje året i rad bland de främsta bloggarna och är de som håller en jämn och hög nivå och är uppskattade av sina läsare.Sossebloggarna då?
Det pågår ju en lång och utdragen debatt om sossebloggar och därför är det intressant att ta del av omröstningsresultatet och titta lite närmare på det. I den första omröstningen 2006 vann den socialdemokratiske bloggaren Jonas Morian, förra året agerade han valövervakare och i år återfanns han återigen i omröstningen men klargjorde att han inte suktade efter seger igen. Han slutade i år på en framskjuten 14:e plats som näst bäste sossebloggare. Bäst i år blev bloggen Alliansfritt Sverige som slutade på 12:e plats. Tredje bäst placerade sosseblogg blev Catti Ullström på 19:e plats."
Hos Erik Laakso rapporteras från omröstningen Årets politiska blogg som ordnas av Bloggen Bent och jag sällar mig förstås oreserverat till gratulanterna av HAX som särskilt när det gäller integritetsfrågorna varit den säkert viktigaste skribenten under 2008. Alltså ett jättegrattis till Henrik Alexandersson!
Ser att HAX vill ta upp en mer principiell diskussion under rubriken Staten och vi som särskilt ur socialdemokratisk synvinkel är ytterst intressant
och då menar jag inte flumteorier om allehanda mer anarkistiska inriktningar. Däremot finns det en del att fundera över i det resonemang HAX för beträffande den lilla staten "Det enda alternativ som jag ser som någorlunda realistiskt (och nu talar vi om realistiskt, inte bara om önskvärt) är en liten stat. En stat där politikernas makt rullas tillbaka. En stat där den som vill kan få ta ansvar för sitt eget liv. (Och där den som vill ha “välfärdsstat” kan få något åt det hållet genom frivilliga gruppförsäkringar.) En stat med få lagar men mycket ordning – i meningen respekt, ansvar och tolerans.
Problemet är att sådana teorier helt bortser från att verklig makt i ett kapitalistiskt samhälle tillfaller ägare av produktionsmedel och att, som det heter i visan, staten och kapitalet sitter i samma båt. Det är önskvärt och helt i linje med socialdemokratins strävan att frigöra alla människor, inte bara de som klarar detta av egen kraft (ofta arv), att ge största möjliga frihet till människorna själva. Jag skulle dock inte rubricera det som en reduktion av politikens makt utan snarare betrakta det som politikens mål. På den nivå som produktivkrafterna befinner sig idag kan alla människor få i materiellt avseende drägligt liv. Det kräver något mer än att var och en är “sin egen lyckas smed”.
Laakso berör också en annan fråga – avsaknaden av socialdemokratiska bloggar bland de främsta i tävlingen och relaterar till en pågående debatt kring dessas betydelse, eventuella brister osv. Laakso själv har påbörjat en granskning av de (s)-märkta bloggarna liksom Ann-Catrin Brockman. Laakso misstänker att ett skäl till bristande framgångar i “tävlingar” skulle vara en allmän motvilja att rangordna. Går jag till mig själv så stämmer det även om jag förstås röstade i den här aktuella – dock utan att ta hänsyn till politisk hemvist. Det är dock inte alls problemet (alltså motviljan mot att rangordna) utan det ligger mycket i det Björn Pedersen skriver
Men ändå, så borde ju socialdemokraterna som ju trots allt har många, många flera medlemmar och sympatisörer än de flesta andra partier i Sverige komma bättre ut i sådana sammanhang. Tycker jag. Och varför gör de inte det när det finns skärpta och vassa sossar som Peter Karlberg och Johan Sjölander och Jonas Morian?
Björn Wadström påstod i ett inlägg tidigare att sossarna var dåliga på att blogga. Och jag är böjd att hålla med. Inte så att de inte producerar en mängd blogginlägg – för de är många och de skriver friskt. Men bloggande är inte bara en fråga om produktion, det är också en fråga om deltagande och nätverkande.
Bloggandet är helt enkelt en kollektiv syssla tre olika sfärer. Det första är att registrera en blogg och producera. Det andra är att engagera sig i bloggen, och att låta andra engagera sig. Det tredje är att nätverka med andra bloggare, och med de som läser bloggen.
För övrigt vill jag också förstås gratulera Blogge Bloggelito som nu knipit en andraplats för andra året i rad. Grattis!
Hur ser klassanalysen ut
Där borde den socialdemokratiska självkritiken ta sin början.: "Utanför arbetsmarknadens avtal om löner, arbetstider och andra rättigheter återskapades en sorts förkapitalistiska manufakturer av webbdesigners, frisörer, städare, säljare och franchise-kontrakterade, hantverkare etc. Utanför arbetsmarknaden trygghetssystem och regelverk ställdes 2 miljoner vuxna arbetsföra människor. 12 timmar om dagen och 7 dagar i veckan är ingen ovanlighet. För det handlade ju inte bara om att göra ett jobb, de skulle också sköta ett allt krångligare regelverk, bokföring och redovisning.
Och igen står en heterogen gruppering, 2/5-dels samhället, som idag står utan företrädare på det politiska fältet. De har varken objektiva eller organisatoriska gemensamma intressen med LO´s höglönegrupper. De representerar en social omstrukturering som saknar historisk relevans, de har ingen politisk historia att relatera till, bara en väldigt osäker framtid. "
Anders Nilsson kommenterar mitt inlägg Socialdemokrat – nationalist eler internationalist och pekar på att det saknas en analys av de senaste 15 årens utveckling av den svenska arbetarrörelsen. I det har han förstås rätt, en annan sak är förstås om han har rätt i sak. Jag svarade i en kommentar till det inlägget:
Är inte säker på att din historieskrivning fångar hela historien, Anders.
Som jag ser det sker en väsentlig ändring av förhållandena i Sverige sannolikt sent 50-tal och under 60-talet. Då försvinner möjligheten för en familj att leva på en lön.
Trots att den allmänna levnadsstandarden ökar så sker senare ytterlgare urholkningar av värdet på lönearbetares arbete genom hög inflation/devalveringar. Höga nominella löneökningar vars värde reduceras eller helt försvinner. Det är en smula paradoxalt.
Visst bidrar en ökad andel egenföretagare på områden som traditionellt varit reserverade för kollektivavtalsanställda till splittringen. Frågan är hur det slår för de berörda.
Sen är jag inte riktigt överens när det gäller “degenerationen”. Särskilt gäller det genom facklig kamp uppnådda resultat som jag nog inte skulle vilja beskriva som privilegier. Att uppnådda resultat måste försvaras är också rimligt. Jag tycker t.ex. inte att det är riktigt att i avtalsförhandlingar “avstå” s.k. löneutrymme för att någon annan sektor skall få mer – så fungerar inte marknaden och vi lever trots allt i ett kapitalistiskt system. Det blir så att säga inte större utrymme för städerskan i offentlig sektor för att industriarbetaren får mindre.
Här är jag dock inte tänkt färdigt (om man nu kan det i frågr som dessa). Hittar däremot ett intressant bidrag till frågan om klassamhällets utveckling hos Anders Svensson som i huvudsak utgörs av citat från Göran Therborns bok Klasstrukturen i Sverige 1930-80. Här missas förstås utvecklingen de senaste 28 åren och jag är inte säker på att Svenssons beskrivning av utvecklingen under den perioden är korrekt.
Under den peirod Therborn studerat menar han att mellanskikten ökat enormt i samhället, främst inom cirkulation och tjänster, från cirka 300 000 till 1,5 miljoner. Proletariseringen har enligt Therborn inte varit så omfattande under denna period.
Däremot menar jag att proletariseringen har varit omfattande under perioden därefter. Från 1980-talet och framåt har datoriseringen av samhället och andra förändringar lett till en omfattande proletarisering. Call-centers har inneburit en proletarisering av telfonisters och kontoristers arbete såväl som av säljares och servicepersonals. Stora delar av lärarkåren har proletariserats och programmeringsfabriker med uppdelning av programmeringen i delar och strömlinjeformning har inneburit en proletarisering av det yrket osv.
Sannolikt är det snarare så att tillväxten av mellanskikt fortsatt, vilket ju bland annat illustereras av en ökad andel egenföretagare i traditionellt lönearbetarsektorer. Datoriseringen har nog faktiskt också snarast bidragit till att fler kommit att tillhöra de s.k. mellanskikten. Allt detta kräver dock lite fördjupad diskussion/analys – kanske något att fundera vidare på under julledigheten som för övrigt innebär att jag önskar alla läsare en mycket god helg!
Socialdemokrat – nationalist eller internationalist
Pizzabagare och vårdbiträden är socialdemokratins kärna: "Socialdemokratin bör vara ett parti för de som ekonomiskt och socialt står sämst till i samhället. Även om vi inte kan tala om fattigdom i global mening så finns det i Sverige en stor grupp människor med relativt låg inkomst (mindre än 20.000 per månad) som beaktas av få. Makt är inte bara en fråga om utbildning eller förhållande till produktionsmedlen. En god privatekonomi ger idag makt. På en fri marknad med världen som spelplats har den med pengar makt över sitt liv på ett sätt som den (även relativt) fattige inte har. Därför har inte en löntagare med hög inkomst (+30.000/månad) omedelbart samma intresse som en med halva inkomsten, även om båda organiseras i LO.
Jag skulle vilja påstå att inkomstnivå förenar mera än relation till produktionsmedlen. Ett sjukvårdsbiträde har mera gemensamt med enmansföretagaren med egen städfirma, än med byggnadsarbetaren i storstadsregionen.
Det som en gång var socialdemokratins självklara kärna, arbetarklassen som inte hade annat att förlora än sina bojor, är idag ett mycket mera sammansatt och komplicerat politiskt intresse. Det kräver en helt annan politisk plattform än den som formulerades på 1970-talet."
Anders Nilsson tar ytterligare steg på vägen mot en fördjupad analys – gott så! Frågan är dock om hans resonemang räcker ända fram – såväl socialdemokratin som andra socialistiska rörelser har alltid haft drag av internationalism men av det ser vi idag inget. Borde inte den s.k. globaliseringen ha passat socialdemokratin som hand i handske just när arbetarklassens tidigare homogenitet upplösts här hemma, något som väl Olof Palmes retorik gav underlag för och en tradition som sedan förflyktigats.
Att i dagens Sverige – och jag envisas med att kalla vårt land för ett välfärdssamhälle som omfattar flertalet i allt väsentligt – och i beaktande av globaliseringen borde väl begreppet solidaritet i än högre grad än tidigare innefatta just det internationella perspektivet. Det undergräver på intet sätt det nationella perspektivet på samma fråga men det sätter densamma i perspektiv – visst har lågavlönade det besvärligt i dagens Sverige men jämfört med….!
Visst är det så – som Anders Nilsson påpekar – att den relativa levnadsstandarden förenar vad gäller livsbetingelser. Oaktat detta så sett mera objektivt befinner sig den (relativt sett) högavlönade byggjobbaren i storstadsområdena faktiskt i samma position vad gäller faktisk kontroll över det egna livet som vårdbiträdet (. I tider av ekonomisk kris blir detta mycket tydligt. Det har dock alltid varit en del av det kapitalistiska systemets försvarsmekanismer att framkalla motsättningar bland de “förtryckta”, ofta uttryckta genom relativa skillnader t.ex. vad avser materiella förhållanden (också jag tyckte det var rätt märkligt att t.ex. läsa uppgifter om att soppåkarna i min kommun tjänar över 30 000 kronor medan vårdbiträenas ingångslön fortfarande hamnar en bra bit under 20 000). Det är ju den materiella förklaringen till identitetspolitikens starka ställning i vårt parti.
Inom parantes, dagens “framgångar” för främlingsfienliga/rasistiska strömningar kan förklars på samma sätt – motsättningen mellan arbete och kapital, mellan de i huvudsak egendomslösa och ägarna av produktionsmedlen osynliggörs genom projiceringar på motsättningar inom de egendomslösas egna led. Rasister blir därmed de “duktiga idioterna” i kapitalets tjänst utan att ens förstå det själva.
Jag blir faktiskt riktigt glad när jag läser Nilssons skrivningar om 1975:
1975 är ett märkesår. Nu stod socialdemokratin inför skördetiden. Ett halvsekel av socialdemokratiskt byggande av välfärdsstaten skulle förfärdigas. Den politiska och sociala demokratin var på plats, nu skulle den ekonomiska demokratin erövras med löntagarfonder som främsta medel. Själv arbetade jag i dåvarande Svenska Fabriksarbetarförbundet, med den största iver, för Rudolf Meidners förslag. Vi var många socialdemokrater med stora förhoppningar.
Därmed inte sagt att de s.k. löntagarfonderna var den slutliga lösningen. Jag tror nämligen att Nlsson är något viktigt på spåren. I en globaliserad värld tar faktiskt möjligheterna att förflytta industriproduktion till låglöneländer slut förr eller senare. Inte idag och inte i morgon men inom kort (i ett historiskt perspektiv, såväl i stort sett hela Afrika som delar av Sydamerika finns kvar att explotera).
Vad händer då? Kanske uppnår vi då det den gode Marx egentligen pratade om när han beskrev den “församhälleligade produktionen”. Vi ser ju redan tendenser till detta i de globala multinationella företagens strategier. Frågan är hur den makt som därmed tillkommer det globaliserade kapitalet skall hanteras. Frågan är också om kapitalets makt skall utmanas av staten ( till vilket jag ställer mig tveksam) eller av mer kollektivt organiserade initiativ.
För övrigt vill jag bara uppmärksama att Enn Kokk liksom jag tycker att det är intressantare med debatt om idéer snarare än debatt om debatten om idéer.
Vad jag framför allt saknar i “Från smedja till sambandscentral” är det politiska/ideologiska innehållet i denna röda kil: Det är utmärkt om arbetarrörelsens idédebatt får större bredd och djup genom att den förses med nya kanaler – men vilka är idéerna vi ska slåss för?
Debatt om debatt istället för debatt
Bör socialdemokratiska studentförbundets intellektuella få yrkesförbud?: “För ska man vara lite elak* kan man säga att det har funnits två spår bland socialdemokratiska intellektuella under de senaste åren: de som har klagat över att socialdemokratin har brist på visioner eftersom den inte anpassat sig tillräckligt till de nya tiderna och de som har klagat över att socialdemokratin har brist på visioner eftersom den anpassat sig för mycket till de nya tiderna. Kännetecknande för bägge inriktningarna har varit att de har lagt väldigt mycket tid på att klaga och mindre på att faktiskt föreslå något konstruktivt framåtsyftande, eller som Enquist formulerar det, något ”operativt”. (Till dessa två grupperingar bör dessutom fogas den politiska högern som mer menar att socialdemokratin saknar visioner eftersom den har fel. Men dem lämnar jag därhän tills vidare.)”
Johan Sjölander tycks leva i villfarelsen att idepolitiskt tänkande sker bland något han definierar som intellektuella och så referarar han till den i dagarna aktuella skriften Från smedja till sambandscentral. Lite senare i artikeln gör han ett betydligt intressantare konstaterande
Detta har också skapat ett sorts ”demokratiskt underskott”; det finns ingen gemensam socialdemokratisk berättelse som vi som partimedlemmar kan diskutera och förhålla oss till och därmed försvinner den grundläggande förutsättningen för ett framåtsyftande politiskt samtal, och därmed förstärks också (den i grunden riktiga) känslan av att allt detta bara är ett “ovanifrånprojekt”, långt bort från själva folkrörelsen.
Det är ju just diskuterandet bland vanliga medlemmar och sympatisörer som konstituerar en idepolitisk debatt, som gör dessa delaktiga i formandet av partiets visioner. De s.k. intellektuella utgör bara i bästa fall formulerare av problemställningar, summerare av de mångas tankar. I övrigt sällar sig Sjölander till kategorin gnällspikar dvs bidrar inte till debatten utan ägnar sig åt densamma.
Fredrik Jansson har redan den 29 november recenserat boken som hade releaseparty igår. Jansson ägnar sig också åt psuedodiskussionen om debatten snarare än att ge sig in i den men bortsett från besserwisserattityden “Jag har hört allt förut” går han rätt på det viktiga
Framförallt saknas det som regel en ordentlig diskussion om idédebattens former som är något annat än predikan för massorna, som något som skiljer vänstern från högern. Vi kommer aldrig kunna konkurrera med kapitalets resurser när det gäller att driva traditionella tankesmedjor och dagstidningar. Ändå är det stjärnögt blickande mot amerikanska institut och drömmar om forna tiders a-press som dominerar.
Rätt alltså såtillvida att i ett folkrörelseparti formas inte politiken i tankesmedjor utan i själva rörelsen, fel i den meningen att han vill diskutera formerna snarare än att vara en del av rörelsen själv. Jag fick inget recensionsex:-( och tycker kanske listan av skribenter kändes rätt trist. Nu har jag dock beställt boken i avsikt att faktiskt se vad de socialdemokratiska studenterna betraktar som intressant läsning.
Catharina Ullström skriver också om debatten, refererandes andra bloggar som gör detsamma, om avsaknaden av debatt men konstaterar ändå
Att den socialdemokratiska idédebatten haltar, inom bloggosfären liksom inom hela rörelsen, är inget nytt. Det gör den. Vi har ingen socialdemokratisk vision för framtiden och vi är rädda för att skapa den. Delvis för att, som Jansson påpekar, vi väntar på att visionen ska levereras uppifrån. Delvis för att vårt parti suttit så länge vid regeringsmakten att allt som inte går att förverkliga nästa mandatperiod är orimliga (kanske till och med farliga) utopier eller onödigheter. Vår rörelse fokuserar mer på att vinna val än på att skapa ett samhälle eller ett samhällsystem som vi faktiskt tror på. Solidaritet, rättvisa och jämlikhet har förmiskats till byråkrati. De som vågar drömma är galna och vi tycker i blindo.
Under tiden försöker t.ex. undertecknad och Anders Nilsson föra en diskussion kring hur vår samhällsanalys bör se ut, men det saknar förstås relevans i sammanhanget.
Var finns dagens frihetsrörelse
Dags för den kladdiga lösningen?: "Tidigare har jag tagit upp hur politiker som Thomas ”Stasi” Bodström vill använda samma teknik för att stävja prostitution på nätet. Idén om ett ”prostitutionsfilter” får även gehör bland moderater, och kristdemokratiska kvinnoförbundet föreslår en liknande lösning – ”tekniken finns”, och då ska den användas för att ta bort sådant som är icke önskvärt, menar man. Det där ytterst extrema undantaget för ”dokumenterade övergrepp mot barn” som a-l-d-r-i-g skulle följas av något annat undantag.
Det har också lagts förslag om liknande filter för fildelning, vad jag förstår genom att försöka spärra torrentsajter. Detta har redan prövats, i och med att man försökte lägga The Pirate Bay i det allmänna barnporrfiltret, efter dansk idé. Och från EU-håll har vi hört tankar om allmän censur av vissa sökord som bomb, terrorism och andra farliga saker. Det där ytterst extrema undantaget för ”dokumenterade övergrepp mot barn” som a-l-d-r-i-g skulle följas av något annat undantag.
Det senaste i raden av förslag av denna kaliber kommer från spelutredningen. Utredningen föreslår ett batteri av åtgärder för att sabotera den fria marknaden och befästa det svenska monopolet, bland annat att förbjuda banker att förmedla insatser mellan kunder i Sverige och utländska spelbolag. Men man föreslår också – på fullt allvar – att utländska spelsajter som utmanar det svenska spelmonopolet ska blockeras enligt metoderna beskrivna ovan. Det där ytterst extrema undantaget för ”dokumenterade övergrepp mot barn” som a-l-d-r-i-g skulle följas av något annat undantag."
Låt oss konstatera att Blogge Bloggelito har rätt. Han illustrerar också att vi har behov av en frihetsrörelse. Den kan ta sitt uttryck genom nyskapade partier som Piratpartiet (som gör ett förtjänstfullt arbete på området!), genom etablerade partier (och vilket skulle kunna axla uppgiften?) eller genom en bred s.k. enhetsfront. Kanske är det det sistnämnda som egentligen utgör hoppet då enfrågepartier saknar livskraft i vårt parlametariska styrelseskick och det är svårt att se något av de etablerade partierna som härförare i frågan. Göran persson gjorde två misstag som partiledare och statsminister – Thomas Bodström var ett och det största, kanske det som för evigt kommer att befläcka Perssons tid i ledningen.
Socialdemokratin bildades för att frigöra alla människor. Var hörs vi i denna alldeles avgörande strid?
För att åter citera Blogge:
Det är väl ungefär här det är dags att börja beväpna sig.
Senaste kommentarerna