Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Vilka får man döda
Händelser som den i fredags och reaktionerna som följde gör att en rad frågor dyker upp i mitt huvud. Flera rör hur vi förhåller oss till den sorg människor förstås känner när de förlorat nära och kära men också den sorg många delar med dessa. Många har uppenbarligen ett stort behov av att manifestera denna känsla publikt. Även om jag personligen inte känner behov av att lägga blommor på en olycksplats eller brottsplats har jag förstås full respekt för att det känns viktigt för andra.
Själv kände jag mig lättad när det visade sig att polisen lyckats gripa den huvudmisstänkte. Har så många gånger undrat över det faktum att misstänkta för terrorism nästan alltid skjuts ihjäl, vilket förstås försvårar utredningen, minskar våra möjligheter att förstå de mekanismer som leder fram till handlingar av det slag nu ganska många länder fått erfara. Vill ge polisen en extra eloge för ett utmärkt arbete så här långt.
En av de frågor som väckts hos mig gäller just frågan om att döda. Finns det situationer när det kan motiveras. Det enkla svaret är förstås att det bara är befogat i självförsvar och för att förhindra någon annan från att döda. Den principen ligger ju till grund för vår hittills allmänt accepterade syn på människors rätt till liv, vår totala aversion mot dödsstraff – grundläggande för vår människosyn skulle man kunna säga. Numera möter man dock en uppluckring av detta. Ofta möter man uppfattningen att t.ex. drönarattacker mot av ”någon” utpekade terrorister är acceptabelt. Då behövs plötsligt ingen rättslig prövning.
Denna syn luckrar också upp grundläggande värden i vår rättsuppfattning. Man stöter numera ganska ofta på uppfattningen att människor som kommit tillbaka från Mellanöstern och kan misstänkas deltagit i strider på Daesh sida ska antingen utvisas (även om de är svenska medborgare), övervakas eller fängslas. Inser det problematiska när det gäller bevisläget men för mig är det självklart att de måste få en rättssäker prövning. Noterar också att en sådan uppfattning var betydligt mindre vanlig när vi under 90-talet tog emot rätt många med liknande erfarenheter men då från Balkan. Verkar som om vårt försvar av de mänskliga rättigheterna blivit alltmer selektivt.
Såg filmen Eye in the Sky häromkvällen. Den belyser en del frågor kring om och när det är rätt att döda misstänkta (som anses skyldiga utan prövning)och till vilket pris, i det fallet sk collateral damage. Den belyser också en annan mycket viktig fråga om hur även det sanktionerade dödandet påverkar utförarna. Det är också en fråga som upptar mig en hel del. Vi tycker självfallet att människor som deltagit i dödande på Daesh sida bör ställas till svars för det och många tycker nog det är obehagligt att några kanske kan vandra runt på våra gator. Samtidigt finns det numera inte så få personer som deltagit i strider, dödat andra människor, i aktioner sanktionerade av den svenska staten. Hur har deras föreställningsvärld påverkats av det. Tror det t.o.m. finns någon form av mera nyligen definierad typ av PTS som just drabbar de som opererar drönar-attacker, dvs dödar på mycket långt avstånd.
Slutligen en helt annan men relaterad fråga som jag också ibland funderar på. I vår rättsordning ingår att en mordåtalad mentala status ska fastställas genom en rättspsykiatrisk utredning. Inte så sällan meddelas att vederbörande är frisk och kan dömas till fängelse. För mig framstår det som märkligt, det betyder ju att vi anser att någon som med berått mod dödar en annan människa är frisk – jag fattar helt enkelt inte det.
Låt oss ge upp yttrandefriheten och rättssamhället för att skydda oss mot terrorismen
“@deray: And tell him you're French. pic.twitter.com/M5NLvouISl” POWERFUL
— Renzo Olivari (@Renzo_Olivari) January 17, 2015
Den senaste tidens diskussioner och händelser i skuggan av terroristangreppet mot Charlie Hebdo ger upphov till många tankar. Ska man t.ex. som Herman Lindqvist dra slutsatsen att
Yttrandefriheten är inte absolut och obegränsad, står inte över alla andra lagar. Det borde vara en lika stor rättighet att få värna sin egen tro och sina värderingar utan att bli hånad.
Tror inte det, eller snarare betraktar detta som en helt obegriplig argúmentationslinje. Yttrandefriheten måste i varje ögonblick vara överordnad risken att yttrandet av någon uppfattas som hån, som kränkande. Det enda andra kan kräva är att få göra sammalunda. Tyvärr kommer Fredrik Virtanen fram till samma omöjliga slutsats som Lindqvist.Han tycker uppenbarligen illa om allt häcklande (och där finns förstås också makten även om han självfallet undviker den i sin listning).
Jag tycker inte att en teckning som finns på SD-ledaren Jimmie Åkesson, avbildad som kackerlacka besprutad av alla andra partier, är meningsfull. Den retar bara upp de redan uppretade SD-männen ännu mer – på samma vis som sexism, klassförakt, criphån, rasistiska stereotyper, homofobi etcetera ökar motsättningar.
Då kommer Sakine Madon (en av dessa, antar jag, för Virtanen så förhatliga liberalerna) fram till en rimligare hållning
Rättsväsendet bör förstås koncentrera sig på reella hot och uppvigling, inte jaga uttryck som kan såra eller uppröra. I en demokrati måste man lära sig att leva med risken att känna sig kränkt.
Författaren Salman Rushdie, som retade upp islamister redan på 80-talet, har uttryckt det bäst: ”Vad är yttrandefrihet? Utan friheten att förolämpa, upphör den att existera.”
Men låt oss för lämna den enligt min mening enkla frågan om yttrandefrihet och fundera lite kring hur vi då ska förhålla oss till terroristerna (egentligen oaktat vilken ideologi eller religion de använder för att försvara sina brott. I veckan började man diskutera hur vi ska hantera de som återvänder från att ha deltagit i strider under IS fana i Irak eller Syrien. Någon tidning uppmärksammade att politiker i Örebro valt att fundera på om man kan förebygga att dessa fortsatt kommer att hamna utanför det svenska samhället och om det faktum att de kan ha traumatiserats av sina upplevelser i krig kan motivera viss beredskap att hjälpa dem hantera det. Så får man förstås inte tänka – antar att motståndarna till detta tycker att det är bättre att vi har krigsvana människor med trauman vandrandes runt på våra gator utan försörjning och stöd. Ett exempel på den senare inställningen framförs av Devin Rexvid i SvD.
Att erbjuda kurativa insatser till jihadister som stridit för en av samtidens mest brutala islamistgrupper och individer som själva med stor sannolikhet begått bestialiska handlingar mot oskyldiga människor, kan vara en provocerande politisk åtgärd. Förslaget är provocerande då de ”traumatiserade jihadisterna” inte är överlevande från sådana naturkatastrofer som Estonia eller tsunamin 2004. Snarare tvärtom, de har utsatt barn, kvinnor och män för trauma, förnedrat, våldtagit, förslavat, handlad med, korsfäst, halshuggit och massakrerat dem.
Rexvid tycks ha uppfattningen att eventuella insatser för att rehabilitera hemvändande IS-krigare skulle vara någon form av belöning, kanske t.o.m. en stimulans för fler att åka. Den linjen är nästan för absurd för att bemöta. Att vi snarast av ren självbevarelsedrift har ett intresse av att de kan återanpassas till ett rimligt normalt liv verkar ha undgått Rexvid. Man får en känsla av att det snarast är ”en öga för ett öga, en tand för en tand” som gäller, detta helt oavsett om den enskilde gjort sig skyldig till de förbrytelser som uppenbarligen gjorts i IS namn. Tyvärr är det ju också så att även om en del av de hemvändande också gjort oursäktliga handlingar så är det nog få av dem som kommer att kunna lagföras och sannolikt ännu förre som kan förväntas dömas.
Vad gör administrationssamhället med offentlig sektor
Peter Karlberg – Vad skall polisen göra (1): ”Själv hade jag en kort period som ordförande för polisnämnden i Södertälje polismästardistrikt för några år sedan. Jag gjorde då precis samma reflektion och framförde kritik mot att vi tvingades ha en verksamhetsplan full av dessa av Rikspolisstyrelsen angivna kvantitativa målen. Utrymmet för lokal anpassning var i själva verket knappast reell. Att effekten blev att ‘pinnjakten’ prioriterades före åtgärder som, vilket Anders Svenssons pekar på, faktiskt skulle leda till att antalet brott minskar. I praktiken innebar det t.ex. att arbetet mot grov brottslighet nedprioriterades till förmån för att t.ex. uppnå x antal gjorda utandningsprov.”
Visst kan man konstatera att polisen åtminstone i Södertälje numera tycks lägga ner mer energi på den grova brottsligheten (även om jag även har en del synpunkter på det arbetet, t.ex. när det gäller häktningstider) än då ovanstående skrevs 2008. Tyvärr tycks dock själva huvudfrågan kvarstå, åtminstone om man får tro Petter Larsson som i Aftonbladet anmält en ny bok av polisforskaren Stefan Holgersson. Larsson skriver
Polisen jagar pinnar för att puffa upp statistiken. Man plockar hellre in tio kända knarkare varje vecka än försöker sätta dit en riktig skurk, eller bokför ett sms från en langare till 150 kunder som 150 enskilda försök till brott.
Höga polischefer håller sig undan medieelden, men är glada att synas när de får beröm.
Kritiska rapporter mörkläggs, positiva exempel pumpas upp.
Ni har sett det i amerikanska filmer och tv-serier. Men får man tro polisforskaren Stefan Holgersson pågår det också här. I debattboken Polisen bakom kulisserna anklagar han polisen för att systematiskt försköna bilden av sin verksamhet.
Tror inte att det egentligen behöver handla om medvetet fusk, snarare om orimliga redovisningskrav och oändligt administrerande istället för att göra ett bra jobb. Stärks i denna min tolkning dels förstås av egen erfarenhet, dels också efter att ha lyssnat på ett program från Vetenskapsradion Forum med titeln Välkommen till administrationssamhället. Programmet presenteras såhär
Målplaner och styrdokument, tidsrapportering och interndebitering, uppföljningar och möten – allt fler ägnar allt mer av sin arbetstid åt administration. Anders Ivarsson Westerberg vid Södertörns högskola och Anders Forssell vid Uppsala universitet forskar i ett projekt om det här som de kallar Administrationssamhället, och som har resulterat i en ny bok med just namnet Administrationssamhället.
Bland annat har de tittat närmare på hur administrationen påverkar arbetet inom skolan, vården och polisen, och mellan tummen och pekfingret lägger de yrkesgrupper som de studerat ungefär 50 procent av sin arbetstid på administrativa uppgifter. Det handlar då om yrkesgrupper vars huvuduppgifter är att jobba med kärnverksamheten – förutom de här yrkena så finns det ju olika slags administratörer som är specialiserade på administration.
Nu råkar det ju vara så att de båda forskarna – Anders Ivarsson Westerberg och Anders Forsell – studerat just polisen så deras slutsatser får väl antas vara ytterst relevanta för denna verksamhet. Tyvärr tror jag inte att deras slutsatser är riktiga bara för de studerade verksamheterna. Tyvärr gäller de nog i de flesta myndigheter och offentliga verksamheter. Sannolikt ett resultat av New Public Management (beskrivs bra av Tom Karlsson) som fortfarande tycks dominera som ledningsfilosofi. Regeringen vill i alla fall se bortom denna filosofi.
Rekommenderar alla sysselsatta inom offentlig verksamhet att lyssna på programmet!
Boris Benulic – Egentligen så skulle vi inte behöva diskutera…
Boris Benulic – Egentligen så skulle vi inte behöva diskutera…: ”Och låt oss heller inte glömma hela den förbannade kränkthetskultur som växt fram som gör det nästintill omöjligt att diskutera till exempel den reaktionära roll som islam, hinduism och buddism spelar eller som gör det omöjligt att diskutera olika kulturer och vad som är bra eller dåligt med dem eller delar av dem.
Bara i ett samhälle där det offentliga samtalet är totalt fritt kan de vrickade uppfattningarna bemötas. Bara i ett sådant samtal visar man verklig respekt för dem vars religion, kultur eller ideologi man driver med.
Vi ska inte vara rädda för ett sådant samtal.
Vi ska vara rädda för det som händer om ett sådant samtal inte förs.”
I detta har förstås den gode Benulic helt rätt. Sen kan jag samtidigt känna lite tveksamhet till påståendet att
För det är hennes inställning (åsa Linderborg min anm.) – och som sagt många andras liknande inställning – i frågan om de debila terroristernas hot mot misshagliga framställningar av Muhammed eller islam eller whatever som gjort att IS och andra hela tiden trappar upp sitt mördande.
Tror Benulic våldsamt överskattar Linderborgs betydelse här i världen.
Det finns en del saker jag har svårt med när det gäller diskussionen kring attentatet mot Charlie Hebdo även om jag förstås samtidigt stämmer in i kören. Kan t.ex. inte låta bli att undra hur många av de som nu självklart solidariserar sig med några döda journalister (sagt utan missaktning) i Paris som också demonstrerar med anledning av mer än hundra döda sådana i Mexiko, eller med de som dödats i Irak/Syrien och andra oroshärdar. Kan inte låta bli att undra om döda kvinnor och barn i Irak/Syrien är mindre viktiga än dessa västerländska journalister.
En annan sak gäller detta med yttrande- och pressfrihet. Har alltid trott att dessa friheter, del av de mänskliga rättigheterna, var rättigheter vi skall tillförsäkras gentemot staten (det allmänna tror jag formuleringen är i vår grundlag). Av det följer att attacken mot och mördandet av människor på en tidningsredaktion i Frankrike är just en attack (gärna rubricerad terrorattack) och mord på människor (som var journalister) men faktiskt inte var en attack vare sig på yttrande- eller pressfriheten. Det var ju (hoppas jag) inte den franska staten som låg bakom. Möjligen är det rimligt att beskriva det som en (terror)attack mot vårt västerländska öppna demokratiska samhälle – allvarligt nog. Att terrorverksamhet redan kraftigt skadat detta öppna samhälle är ju uppenbart – allt från meningslösa kontroller av resenärer till all övervakning av kommunikation är ju bevis härför.
Något om JOME – hemtjänsthärvan
Gunduz advokat: ”Inte skyldig till något” – Södertälje – www.lt.se: ””
(Hittat via LT.)
JOME är ett företag i hemtjänstbranschen. Nu tycks myndigheter, såväl statliga som polis, åklagare m.fl. som kommunala ha bestämt sig för att framgångsrika sådana drivna av syrianer ska vi inte ha i Södertälje. Jag kan ju ha fel men det tycks mig som om det är fullständigt orimligt att som gjorts antyda att ett sådant företag skulle utföra tjänster till äldre som inte har rätt till hemtjänst. Detta av det enkla skälet att det är kommunen som beslutar om antal timmar, över detta har förstås företaget inget inflytande. Kanske kan några fler ansökt om hemtjänst när de vetat att de kan få den utförd av ett företag med förankring i den egna gruppen men det är fortfarande helt och hållet kommunens ansvar att bevilja sådan.
Vidare har det antytts att det skulle vara skumt att JOME haft många anställda med nystartsbidrag. Jag kan ju ha fel, men såvitt jag förstår (vet) så är det arbetsförmedlingen som beviljar dessa och de syftar till att ge människor som varit arbetslössa länge en väg in till eller tillbaka till arbete. Om nu JOME anställt många sådana så är det ju utmärkt, t.o.m. vällovligt då det ger fler (sannolikt mest kvinnor) riktiga jobb.
Jag kan ju ha fel, men effekten av det närmast brutala ingripandet mot JOME i samband med misstankar om oegentligheter är helt oacceptabla. För det första drabbas förstås de äldre som valt att få sin hemtjänst via företaget, hade varit rimligare att sätta det under förvaltning så att tjänsterna hade utförts som vanligt. För det andra drabbas personalen, hade varit rimligare att låta de fortsätta att utföra tjänsterna. För det tredje drabbas förstås ägarna/ledningen för företaget. Oavsett om de är skyldiga till det de misstänks för eller inte är frihetsberövande (av i åtminstone något fall småbarnsmammor) helt orimligt, de är såvitt jag vet inte misstänkta för någon verksamhet som framkallar fara för liv och lem.
Jag är f-t trött på hur vi nu tycks acceptera helt oproportionerliga ingripanden mot människor! Förhindra mord och andra våldsbrott klarar vi inte men spärra in människor som i värsta fall fifflat lite ekonomiskt klarar vi! Slå sänder en ekonomisk verksamhet klarar vi tydligen utmärkt!
För vem finns socialdemokratin
Ylva Johansson: Mycket att göra: ” Vi är ett politiskt parti som gör anspråk på att få människors förtroende för att leda landet. Vi kan inte bara lämna misslyckanden bakom oss och vända fram ett nytt blad eller gå in i ett nytt år. Vi måste visa att vi har förstått vad vi har gjort för fel, att vi förstår varför många människor har lämnat oss och varför andra inte tycker att vi är relevanta alls.”
(Hittat via knuff.)
Visst har Ylva Johansson rätt även om hon inte är särskilt tydlig med att precisera vad det är ”vi har gjort fel” och varför ”människor lämnat” respektive ”inte tycker vi är relevanta”. Och det är nog de viktigaste frågorna att besvara – något som varken partiet som helhet eller vår partiledare hittills gjort.
Jag tror Anders Nilsson är en av de få som faktiskt försöker med viss framgång
”Med bygget av välfärdsstaten övergav Socialdemokratin alla andra vägar till gemensam välfärd. Kooperation och folkrörelsen reduceras till pynt och prydnadsbuskar i partiets trädgård. Reflexmässigt prisas folkrörelserna på kongresser och årsmöten och LO var så starkt att man vågade inte avveckla, men konsument-, försäkrings-, finans-, bostadskooperation mm lämnades därhän och förföll. Studieförbund och folkhögskolor fick en underordnad roll som obskyrt tillhåll för diverse avgrundsexistenser i den politiska strategin. Staten blev detsamma som samhället och staten skulle vara det byggnadsverk som garanterade alla medborgare en jämlikt fördelad välfärd. Människornas egna insatser skulle reduceras till närmast noll. Deras viktigaste funktion blev att vart fjärde år infinna sig i vallokalerna och tillförsäkra denna stat dess legitimitet och nödvändiga funktionärer.”
Vad vi behöver är en diskussion om vad frihet, jämlikhet och solidaritet faktiskt innebär nu. Vi är långt från en frihetsrörelse med det arv Bodström lämnade, vi har svårt att formulera en trovärdig politik som ger alla möjlighet att försörja sig själva och vi har stora svårigheter att formulera idéer för samhällsbyggandet som frigör människors solidariska kraft. Vi har inte ens en politik för tillväxt (fler jobb, mer resurser). Att svaret inte är mer stat, mer skatt, mer reglering, mer övervakning är självklart.
Jag tror – till skillnad från en rad förståsigpåare typ Paul Ronge – att vi faktiskt behöver en hel del strid. Det finns så många partikamrater som saknar varje form av insikt om att vi har problem, vilka de är och hur de skulle kunna tänkas lösas. Frågan är bara var man finner arenan för denna/dessa strider. Lokalt förekommer nästan ingen diskussion, är man en vanlig medlem erbjuds inga andra arenor, vilket ju är ytterst märkligt i dessa dagar.
Lite märkligt är det ju också att det får så stort medialt genomslag när någon av de ”gamla” uttalar sig som nu när Ylva Johansson tar till orda. Borde inte frågan till henne vara vilket ansvar hon haft?
Technorati Tags:
Anders Nilsson, Frihet, Håkan Juholt, Jämlikhet, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Södertälje, Paul Ronge, Ylva Johansson
Många kriminella invandrare blir det – Magnusson, Marie, Gudmundsson
Hanna om Gudmundson om rapport om invandring om kriminalitet om samband « Avva: "Så Gudumndson tycker att det var intressant att berätta att det finns en norsk studie som undersöker människors ursprungsland kontra brottsstatistik. Varför begår människor brott? Innan vi kan svara på det måste vi definiera brott, vilka brott då? Våldsbrott säger vi, de allvarligare. Nå varför begår man våldsbrott? Vilken typ va våldsbrott, oftast sker ju våldsbrott fortfarande i hemmet mellan två bråkande vänner eller släktingar, ofta med alkohol. Så ta oprovocerade våldsbrott ute mot okänt offer. Ofta vill man nog komma över rånbyten, sådant som fattigdom, utslagning kan spela in. Även medfödd eller upptränad aggressivitet, vilket i sin tur kan bero både på hormonnivåer och att personen i fråga är uppfostrad i våldskultur. OSV.
.
Man fattar ganska fort varför det blir svårt att skriva en vettig ledarkrönika om ämnet right? Det är helt enkelt för många olika parametrar som spelar in. På ett begränsat utrymme blir det svårt att föra metodkritiska, statistiska resonemang. Om vi tittar vidare på undersökningen i fråga så tycker jag det känns ganska tydligt att siffror som är så oklara också blir svåra att dra slutsatser ifrån som man där försöker göra"
(Hittat via Knuff.)
Hanna Marie beskriver ganska väl problemen som gjorde att också jag reagerade på Gudmundssons text (och ifrågasatte dess försvarare). Hon uttrycker sig dock på ett kanske något mindre konfrontatoriskt sätt:)
Summa sumarum, nej, Gudmundson eller den norska studien, eller SD eller någon annan har fortfarande inte bevisat att man blir kriminell av att födas med vissa gener eller att växa upp i vissa kulturer. Det finns inte en förklaringsmodell eller en variabel som kan sägas förklara allt eller förutse med perfektion, människor är fortfarande för varierande och samtidigt för homogena för att man ska kunna dra enkla raka sträck om ”ras” och beteende. Däremot finns det mer eller mindre utsatta grupper i samhällen och de kommer alltid att vara i riskzon för en mängd olika beteenden. Vi kan prata om den frågan, men låt oss inte göra det så vansinnigt infantilt.
Lisa Magnusson som jag refererat till i tidigare inlägg söker förtydliga sin ståndpunkt i frågan. Till de som tycker hon var för hård i sitt omdöme om Gudmundsson riktar hon frågan:
Varför gjorde han det egentligen?
Och i den frågan hittar vi kanske pudelns kärna. Att man såväl i den “vanliga” nationella statistikinsamlingen finner allt möjligt som kan redovisas för olika kategorier, att man ibland nyttjar de nationella statistikorganen för att samla in särskilda uppgifter om specifika grupper, att man i forskningssammanhang behöver statistiska uppgifter där samband kan kartläggas innebär inte att sådant material med självklarhet blir användbart i andra sammanhang, tillåter vilka slutsatser som helst – helt enkelt inte att man har fått fakta att lägga på bordet. Allt sådant måste problematiseras när det ska användas i det offentliga samtalet.
Technorati Tags:
Kriminalitet, Lisa Magnusson, Per Gudmundsson, Hanna Marie
Ännu fler kriminella invandrare – Widham, Gudmundsson, Persson, Johansson, Ericsson och Magnusson
Fördomar fördummar | Sagor från livbåten: “De människor som kommer till Sverige är människor med samma rättigheter som de som redan bor här har. En av dessa är rätten att anses oskyldig till motsatsen bevisats. En annan är rätten att bara behöva dömas efter sina egna handlingar. Att klumpa ihop dem under rubriker som invandrare eller muslimer eller under deras respektive nationaliteter och på grundval av generaliseringar om dessa grupper utöva makt mot dem – avvisa, utvisa eller anvisa särskilda åtgärder är inte värdigt en demokratisk rättsstat.”
(Hittat via Knuff.)
Göran Widham gör något jag inte riktigt förstår. Först bygger han upp ett försvar för Per Gudmundssons ledare i SVD för att avsluta det hela med att deklarera att just det användande Gudmundsson gör av gruppbaserad statistik inte kan ligga till grund för generaliseringar (dvs just det Gudmundsson gör). Och det anknyter till det som jag uppfattade som mest problematiskt med Gudmundssons skriverier. T.o.m. Louise Persson ägnar sig åt att försvara Gudmundsson med den något märkliga argumenteringen att det inte är hans siffror utan norska SCBs. Lysande – vi kan alltså använda vilka uppgifter som helst och överlåta ansvaret för användandet på den vi hämtat dem från.
Via Göran Johansson hittar jag ett citat från Bengt Ericsson som jag tycker rätt väl illustrerar hur man bör förhålla sig till statistik, dvs faktiskt problematisera den och inte ta för givet att den beskriver verkligheten.
Vad händer om vi bryter ner statistiken? Vilka siffror får vi om vi jämför illitterata, arbetslösa unga norrmän med motsvarande invandrargrupp? Är brottsbenägenheten bland iranska överläkare högre än hos de norska kollegorna? Vad betyder det att bland lika många åtalade, så fälls procentuellt fler invandrare än infödda. Vilken betydelse har det att unga män alltid är överrepresenterade i brottstatistiken och att unga män är överrepresenterade i invandringen? Hur ser statistiken ut när det gäller skatte- och förmögenhetsbrott? Kan man överhuvudtaget dra några slutsatser av detta? Naturligtvis inte.
Så – även om det nu går att visa att människor med utländsk härkomst är överrepresenterad i statistiken över begångna brott (eller är det misstänkta för/dömda) om man redovisar det för vissa länder vad kan vi utnyttja denna “fakta” till. Lisa Magnusson frågar:
Så hur kommer det sig då egentligen att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken?
Det skulle ju utmärkt väl kunna bero på en rad olika saker som inte har så mycket med invandrarna att göra som med främlingsfientlighet. Till exempel kan man tänka sig att människor blir mer benägna att begå brott om de inte är delaktiga i samhället utan systematiskt misstänkliggörs och utestängs. Vidare kan det också vara så att rättsväsendet faktiskt tenderar att diskriminera mot invandrare. Per Gudmundson själv är emellertid ointresserad av den sortens förklaringar.
Bengt Ericsson väcker frågor, Lisa Magnusson gör detsamma medan Gudmundsson bara refererar “fakta”. Kanske har man rätt att ställa lite högre krav på ledarskribenter?
Technorati Tags:
Invandring, Kriminalitet, Per Gudmundsson, Bengt Ericsson, Louise Persson, Lisa Magnusson
Gudmundsson, Jerlerup, Demirbag-Sten och kriminella invandrare
Absurd twitterdebatt om brottslighet och invandring! « Sverige är inte världens navel!: “Twitterdebatter kan vara lugna och givande. Men ibland övergår twitterdebatter till krig och pajkastning. Så var det igår när en diskussion kom igång om något per Gudmundsson skrivit i SvD. Per hade nämligen skrivit ”http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/brottslighet-bland-invandrare-borde-oroa-alla-partier_6272110.svd">om invandring och brottslighet. Och om något är känsligt så är det det. Varför antar så många att om man vill prata om invandring och brottslighet så är man rasist eller främlingsfientlig? "
(Hittat via Knuff.)
Till skillnad från Torbjörn Jerlerup förstår jag reaktionerna på Per Gudmundssons skriverier (se t.ex. Dilsa Demirbag-Sten). Det är ju snarast så att man uppfattar att Gudmundsson faktiskt är ute efter att visa att vissa invandrargrupper är mer benägna till kriminalitet än andra – alltså inte att visa att vissa invandrargrupper av olika skäl har svårare än andra att etablera sig – hitta jobb, bostad etc. För gör man det senare kan man ju hitta lösningen i den politik som bedrivs/har bedrivits och kanske också i strukturer i majoritetssamhället. Detta förstår ju Jerlerup och det är hans drivkraft för att medelst statistik över brottslighet fördelat på ursprungsland (vilket ju rätt väl sammanfaller med etnicitet/hudfärg) presentera fakta och utifrån det hitta möjliga åtgärder.
Själv har jag försökt få Jerlerup att förstå att själva ansatsen att presentera statistik fördelat på nationalitet/etnicitet bygger på ett antagande om att det föreligger skillnader baserat på denna typ av härkomst (eller möjligen på idén om att sådana skillnader inte föreligger vilket man vill visa). Det är ju nämligen så att vi numera utan nya undersökningar vet att socioekonomiska förutsättningar förklarar det vi behöver veta och därmed också ger oss utgångspunkt för hur man minskar brottsligheten på sikt (även om nu Gudmundsson tycks hävda att den norska statistiken skulle visa att sambandet inte är så stort). Att alltså bara lista vilka nationaliteter/etniciteter som har vilken andel i brottsstatistik utan att samtidigt placera samma grupper på en socioekonomisk skala är rätt ohederligt och understödjer fördomar mer än hjälper. Vilka människor (och var de bor, var deras barn går i skolan etc) det gäller kan man åtminstone i lokalsamhället (kommunen) enkelt identifiera. Behövs ingen nationell/etnisk gruppering för detta.
Jerlerup visar dock att människor med samma nationella/etniska bakgrund förkommer i olika hög grad i brottsstatistik om man jämför olika länder (exempelvis är somalier inte alls lika kriminellt belastade i USA). Därmed bekräftas ju att nationalitet/etnicitet inte är en förklarande faktor och det visar ju att statistik baserat på det egentligen inte behövs. Den mest rimliga förklaringsmodellen baserat på detta faktum är ju att det är människors förutsättningar att etablera sig – försörja sig, skaffa barnen en bättre framtid – som spelar roll.
Att sedan all statistik baserad på nationalitet/etnicitet (som ju för de flesta bara är en omskrivning av hudfärg som i sin tur ligger nära det rasbegrepp vi tidigare använde) kommer att präglas av den strukturella diskrimineringen gör ju det hela än svårare.
Technorati Tags:
Statistik, Kriminalitet, Dilsa Demirbag-Sten
Kontanthandel är pengatvätt och Götblad
”Så ska vi stoppa den grova brottsligheten i Södertälje” – DN.SE: "Väldigt stora penningsummor är i omlopp i Södertälje vid fastighets- och företagsköp. Det finns tillfällen då köparen velat betala med flera tiotals miljoner kronor i kontanter.
Men svarta pengar måste bli vita. Penningtvätt görs på många sätt. En väg är branscher som omsätter mycket pengar i kontanter: krogar, kaféer, nätpoker, frisörer, med flera.
Företag som drivs av kriminella ställer till stor skada. Skatter och avgifter betalas inte. Samhället förlorar många miljarder i intäkter och konkurrensen snedvrids naturligtvis och hederliga företagare kan tvingas lägga ned sin verksamhet.
I Södertälje kan vi se att den organiserade brottsligheten är uppbyggd som en triangel med tre nivåer.
I triangelns bas, nivå 3, finns de som misshandlar, säljer narkotika, mördar, eller vad som krävs av praktiskt arbete. Omskrivna ledaregestalter är oftast personer på den här nivån. De flesta finns i polisens register.
Nivå 2 i triangeln består av människor som underlättar den illegala verksamheten. Där kan principiellt finnas en kamrer på en bank, en offentlig tjänsteman, någon jurist och kanske rent av någon politiker. De finns sällan i brottsregistret..
I triangelns topp, nivå 1, sitter de som styr, planerar och hämtar hem de stora pengarna. De kommer aldrig i närkontakt med brotten utan har stort avstånd till morden, narkotikahandeln och annat som lägger basen för deras förmögenhet. De förekommer inte i polisens register.
Verksamheten är svår att tränga igenom. Det är än svårare när personerna också tillhör andra slutna kretsar, där lojaliteten är viktigast och problem löses internt. Många upplever sig inte som direkt kriminella, men kraven på lojalitet är starka.
En sluten krets kan lappa över en annan. Intressegrupper, föreningar och företag går ihop. Det är svårt att skilja det ena från det andra.
"
Carin Götblad skriver i DN om hur grov organiserad brotslighet bekämpas i Södertälje i en unik och omfattande insats där massiv polisinsats kompletteras med samarbete med andra myndigheter. Artikeln nämner inte någon specifik grupp men några företrädare för Assyrian-Chaldean-Syriac Association (ACSA), Özcan Kaldoyo och Olle Wiberg uppfattar att Götblads artikel pekar ut och i polemik skriver de
Det som är oroande är att Carin Götblad drar in hela kollektivet av framåtsträvande kristna invandrare från Mellanöstern, assyrier-kaldéer-syrianer – och hela yrkeskategorier som de ofta tillhör – i den kriminella gruppen.
Precis som i sina ursprungsländer är människorna från den här gruppen påfallande ofta dynamiska och aktiva i att bedriva affärsverksamheter. Det förekommer givetvis stora penningsummor i fastighetsaffärer och vid företagsköp. I det här fallet gör inte Carin Götblad någon skillnad mellan den överväldigande majoriteten seriösa affärer från de affärer som även de kriminella givetvis gör.
Carin Götblad pekar ut de branscher och yrkesgrupper som just ägs av personer från de grupperna i Södertälje, som krogar, frisörer och caféer.
Götblad svarar med att beskriva Kaldoyo/Wibergs artikel som märklig. I sanning en märklig debatteknik använd av en hög statlig tjänsteman. Än märkligare är faktiskt att hon försöker friskriva sig genom att peka på att hennes ursprungliga artikel inte nämner någon specifik grupp vid namn – för det är just det enda hon inte gör. I övrigt är det för varje läsare uppenbart vilka folkgrupper hon beskriver och artikeln är sannolikt ett aktstycke som applåderas främst av ND och SD, alldeles oaktat att vi förstås alla vill se grov brottslighet bekämpad.
“Alla vet” ju nämligen vilka folkgrupper som äger krogar, frisörsalonger, fastigheter, nätpoker etc i Södertälje. Alla vet ju vilka som mördats, vilka som utsatts för mordförsök, vilka som polisen misstänkar för än det ena, än det andra. Kaldoyo/Wiberg drar bara exakt samma slutsats som de flesta andra och finner det oacceptabelt att hela grupper pekas ut. Jag håller med.
Götblad insinuerar/antyder och döljer det bakom t.ex. formuleringar som ovan citerat:
Där kan principiellt finnas en kamrer på en bank, en offentlig tjänsteman, någon jurist och kanske rent av någon politiker.
Det är riktigt obehagligt men tyvärr inte alls ovanligt. I ett rättssamhälle är det ett grundkrav att polisen inte offentliggör misstankar riktade mot personer som enkelt kan identifieras förrän de faktiskt har grund för åtal.
Götblad tycker att vi alla ska hjälpa till i kampen mot den grova brottsligheten genom att
avstå från att nyttja svarta varor och tjänster. Begär kvitto. Undvik kontantbetalningar. Den svarta ekonomin förutsätter kontantbetalningar.
Beslutar mig för att dra mitt strå till stacken och bojkottar därför Friluftsboden Outdoor Equipment som i reklamblad jag fann i min brevlåda igår (trots att reklam undanbedes) skriver
Vi tar inte kort, endast kontant betalning.
Detta alltså i en butik som säljer dyra märkesvaror flera mil från närmaste uttagsautomat – synnerligen suspekt:)
Technorati Tags:
DN Debatt, Södertälje, Carin Götberg, Özcan Kaldoyo, Olle Wiberg, Assyrier, Kaldéer, Syrianer
Senaste kommentarerna