Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Marcus Svensson, etik och korporativism eller övervaktning versus självcensur
Bloggarna och etiken: "Som på så många områden gör självklart etablerade medier övertramp och misstag även här. Många journalister slarvar med att berätta om syften med sina samtal. Men det finns i alla fall pressetiska regler att förhålla sig till, och en ständigt pågående diskussion om dessa. Än så länge.
Medvetenheten om vilka etisa koder publicister har att förhålla sig till, skulle jag vilja påstå, är nära noll i bloggosfären. Det är synd. För det är just dessa regler som hindrat lagstiftaren att begränsa tryck- och yttrandefriheten."
(Hittat via Mary på MinaModerataKarameller.)
Marcus Svensson, ledarskribent på Smålandsposten, ondgör sig över att någon/ra publicerat Johannes Åmans svarsmejl angående DN.s bevakning av FRA-förslaget. Av detta drar Svensson slutsatsen att kraven på transparens kommer att leda till ett “mindre öppet samhälle”. Övervakning och annat får väl av sådana som Svensson vara bagateller – att bli citerad hotar däremot öppenheten. Man måste dock beundra en sådan humor.
Sen för Svensson in diskussionen på tryck- och yttrandefriheten som i hans värld räddats från inskränkningar (från lagstiftaren som alltså är det svenska folkets valda företrädare) av de pressetiska reglerna – självcensur är ju ett annat ord för detsamma. För Svensson utgör därför bloggar ett problem eftersom de (tusentals i Sverige, miljontals i världen) inte är medvetna om dessa etiska regler och heller inte alla deltar i en diskussion om dessa. Visst är det så – bloggare är i allmänhet inte publicister i traditionell mening, de har heller i allmänhet inga sådana ambitioner, de är vanliga medborgare, människor som relativt nyligen fått verktyg att publicera sig med hög grad av synlighet. Det de publicerar är ju allt från trivialiteter, ytterligt personliga reflektioner, erfarenheter till mer genomarbetade nyhets- och debattartiklar. I en sådan värld gäller förstås snarast köksbordets etik, dvs man skriver ner det man annars skulle sagt i en sannolikt något mindre krets än den potentiella publik man har som bloggare.
Detta med “bristen på etik” bland bloggare är en av de faktorer som gör att bloggen som verktyg bidrar till att förändra det offentliga samtalet, det blir öppnare, ärligare, mer utmanande och mer verkligt (i jämförelse med den diskurs som tillämpas på landets ledar- och debattsidor). Detta är inte dåligt och det innebär att vi erövrar ett nytt stycke mark i yttrandefrihetens historia. Nu blir den tillgänglig och inte bara en liten priviligierad skaras. Därmed förändras allt inklusive risken att få se sina ord, fällda i ett mera förtroligt sammnanhang, på nätet. Vänj dig, Markus Svensson!
Var och en av oss vägleds av vår egen etik som dock förstås över tid kommmer att formas av gemesnama erfarenheter, något annat än den korporativa pressetik som pressen format i allians med den statsmakt samma press vill ge sken av att vara fristående ifrån. Skule man uttrycka detta lite mera drastiskt skulle man kunna säga att pressen i utbyte mot dessa av statsmakterna efterfrågade och sanktionerade etiska regler fått långtgående priviligier i form av närmast monopol på det skriva ordet.
(Beklagligt misstag när det gäller namn, jag ber Mattias om ursäkt och har nu ändrat ovan till Marcus vilket är rätt Svensson)
Allt fler sluter upp!
www.stoppaFRAlagen.nu: " Ett lysande initiativ för att försöka stoppa ett skrämmande förslag!"
Till min stora glädje börjar nu debattlusten och därmed motståndet mot FRA-förslaget också sprida sig bland vänner och kollegor. von dewall har som synes vaknat och t.o.m. den så timide Frepa går igång och refererar Anders Mildners debattartikel från Sydsvenskan.
Den opolitiske Enn Kokk
Melodikrysset nr 14 2008: “Det är inte lätt att vara alla till lags – om man nu över huvud taget vill det. (Det vill inte jag.)
Jag har, som ni väl har sett, fått på huvudet av en läsare, som ogillar att jag någon gång då och då också uttrycker en och annan politisk åsikt, när jag kåserar om mitt melodikrysslösande. Men ingen tvingar ju någon att läsa just min blogg. Dessutom går det att lämna kommentarer, där man ger uttryck för andra åsikter än mina.
Det lustiga är att jag samtidigt fick mejl från den som ansvarar för nätverket s-bloggar. Han är störd över att jag pingar in (publicerar) mina texter i opolitiska ämnen på www.s-bloggar.se. Framför allt gäller det kåserierna om Melodikrysset, som är så populära att de åker upp i listan “Mest lästa inlägg” (och därmed blockerar för mer politiska men mycket mindre lästa inlägg av andra skribenter, som också pingar till s-bloggar).
Jag är med i listan över s-bloggare för att jag är en sådan men också för att andra socialdemokrater, både gamla bekanta från fordom och nytillkomna, den vägen ska hitta min blogg, inte för att jag för ut någon centralt utsänd propaganda; mina läsare vet, att jag för fram mina egna åsikter. Att jag började pinga där berodde på att jag uppmanades att göra detta.”
(Hittat via Eva Hillén Ahlström.)
Eftersom jag följer Enn Kokks bloggande alldeles s-bloggar förutan så har jag inte noterat att han försvunnit från listan. Det är Eva Hillén Ahlströms inlägg som uppmärksammar mig på detta. Orsaken till att jag inte såg det på Kokks blogg är förstås att jag läser det mesta men aldrig Melodikrysslösningarna.
s-bloggars motiv för att be Enn Kokk att inte pinga de senare är dock helt patetiska. I de allra flesta fall pingar man ju automatiskt och de flesta verktyg erbjuder inga större möjligheter att selektera i förhållande till kategori. Mig har det i alla fall aldrig stört att det på s-bloggar kommer upp en del udda inlägg, de ger ju en bra bild av vad som rör sig i huvudet hos kamraterna också utanför det strikt politiska och förmedlar ju dessutom en rätt “mänsklig” bild av politiskt bloggande socialdemokrater.
JK till yttrandefrihetens försvar!
JK: Okej sprida extremistpropaganda: “Karlbergsskolan i Köping gjorde fel som nekade Nationaldemokraterna att dela ut politisk information till eleverna. Det anser justitiekanslern (JK) som i sitt beslut riktar kritik mot skolan.
Högstadieskolan får kritik för att ha stoppat det invandringsfientliga partiet från att anordna bokbord och dela ut flygblad på skolan.
– Man får inte utestänga ett politiskt parti för att det har en uppfattning som inte stämmer överens med skolans värdegrund, säger JK Göran Lambertz till TT.”
(Hittat via knuff.se.)
I en tid när yttrandefriheten inskränkts (och därmed faktiskt kan sägas inte existera) är det uppfriskande med beslut som konsekvent utgår från vår grundlagsskyddade rätt. Jag citerar från JK:s beslut:
Enligt 2 kap. 1 § första stycket 1 regeringsformen är varje medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet. Med yttrandefrihet avses frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor. Det skydd för yttrandefriheten som regeringsformen garanterar innebär att en myndighet inte får ingripa vare sig formellt eller informellt mot någon för att han eller hon har använt sig av sin grundlagsskyddade rätt att ge uttryck för sin uppfattning.
Vad beträffar tryckfriheten finns särskilda grundlagsföreskrifter i tryckfrihetsförordningen. Enligt dess 1 kap. 2 § är det inte tillåtet för myndigheter eller andra allmänna organ att på grund av en skrifts innehåll, genom en åtgärd som inte har stöd i förordningen, bl.a. hindra tryckning eller utgivning av skriften eller dess spridning bland allmänheten.
Därefter för JK ett resonemang om tillämpningen av detta i skolans värld – läs hela beslutet!!! Man kan väl säga att SvDs artikel inte tillfullo belyser detta:-( men det är i så fall Robert Holender på TT som inte läst beslutet i sin helhet. Enkelt uttryckt – om man tillåter politiska partier i skolan så kan man inte utestänga vissa på grund av deras åsikter. Det är faktiskt en alldeles grundläggande demokratiskt princip och man blir rätt förvirrad av t.ex. Eva Rundkvist rätt versus rättighetsresonemang. I en demokrati bekämpas åsikter man inte gillar med upplysning, motpropaganda – inte genom åsiktsförbud, inte genom mötesförbud, inte genom demonstrationsförbud.
Jonas Hellman har förstås också rätt när han ifrågasätter de politiskt korrektas tro på att använda förbud, hinder som metod att bekämpa oönskade åsikter:
Sedan måste man också fundera över vilken effekt stämplandet av människor och partier har på hur de uppfattas och attraherar. Det är inte säkert att demoniserandet av partier och grupper som Nationaldemokraterna är det effektivaste sättet att minimera dessas möjligheter att rekrytera nya anhängare.
Riktigt obehagligt blir det i David Samuelssons tappning:
Om JK har tolkat lagen rätt behövs ny lagstiftning som ger offentliga verksamheter ökade rättigheter att påverka vilka som får framföra och yttra vad inom deras område. Vem tar initiativet till detta?
Hem – www.socialdemokraterna.se
Hem – www.socialdemokraterna.se: “Lago kritiserade USA när han framträdde i kongressen”
Socialdemokraternas webbplatser har fått ny layout vilket bara är till deras fördel. På partiets hemsida ser det riktigt bra ut med en del integrerade tjänster som t.ex. YouTube-kanalen. URL-erna har också blivit mänskliga istälet för tidigare märkliga historier med aspx-ändelser. Tyvärr håller de inte riktigt men det slipas säkert till. Nu får vi se om själva flödena också blir bättre eller om det bara handlar om kosmetika – som det ju hittills rör sig om på Södertälje arbetarekommuns sida som ju dessutom (vilket framgår ovan) har en mycket märklig rubrik. Någon större förändring när det gäller möjligheter för besökaren att interagera, reagera, respondera eller konversera som väl vännen Gatarski skull sagt syns inte, med ett undantag – man kan faktiskt bli medlem direkt på webben numera och betala sin avgift med kort!!!!
Fylld av faktisk viss entusiasm ger jag mig förstås till Stockholms läns partidistrikts sida – var ju delegat på denna eminenta organisations kongress i helgen – för att se senaste nytt. Blev lite besviken förstås – huvudnyheten är fortfarande att vi skall ha kongress inte att den redan varit:-(
Först möts jag av (och jag behöver kanske inte kommentera plattformen):
Men sedan funkar det – avbildat den 21 april 2008 kl. 21.37:
Men, men vi kanske skall ursäkta den dåliga uppdateringen med att folk ju faktiskt jobbade på kongressen och kanske behövde en vilodag. Andra deltagare har dock hunnit skriva av sig en del t.ex. Eva Rundkvist fast hon bara var där och glassade och Liza Sahlén som tycks ha uppfunnit en ny typ av politiker – närpolitiker – och som menar att djurskyddslagens bestämmelser om att man inte får utsätta djur för lidande varken fysiskt eller psykiskt borde kompletteras med ett explicit föbud mot sexuelt umgänge med dessa.
Stenius – censuraktivist
Polisanmälan av bloggare inte lösningen: “Hur som helst så är PO Yrsa Stenius inställning oroande. Hon har redan tidigare, då med tydlig adress till Alex Schulman, uttryckt att bloggare ”går allt mer över gränsen” och att okvädningsord på bloggar och i kommentarsfält handlar om missbruk av yttrandefriheten. Hon har även öppnat för en ny lagstiftning för att komma tillrätta med detta ”ofog”.
I mina ögon borde pressombudsmannen rimligen vilja se en så långtgående yttrandefrihet som möjligt. Om inte PO står upp för det fria ordet, vem gör det då?
”
Jonas Morian uppmärksammar att Yrsa Stenius – en uppenbar censurivrare iklädd pressombudsmannarollen – uttalat sig angående bloggar och citerats i Journalisten:
För ögonblicket ser jag ingen annan lösning än en polisanmälan. Utvecklingen är inte acceptabel, vi måste få ett prejudikat, säger Yrsa Stenius till Västerbottens Folkblad.
För det första kan man undra varför pressombudsmannen överhuvudtaget anser sig ha anledning att ha åsikter om bloggar. De är förstås inte tidningar eller därmed jämställda kanaler utan en form för enskilda eller grupper att uttrycka sig utan mellanhänder (såsom journalister). Visst kan man som en del av oss gör ha en slags journalistisk ambition men det är ju mer i form av krönikören, kolumnisten – inte som nyhetsjournalistens.
För det andra kan man undra över den inställning till yttrandefrihet som såväl Stenius som faktiskt också Morian ger uttryck för – den skall begränsas och i Stenius fall tydligen rejält medan Morian snarare lutar åt “största möjliga”. Vad det senare betyder vet vi – man skall förstås inte få ge uttryck för politiskt inopportuna åsikter som t.ex. generaliserande kritik av folkgrupper av alla de slag. Antingen har man yttrandewfrihet i ett land eller så har man det inte. Det finns inga gradewr där man kan säga att yttrandefrihet existerar men ha inkränkningar när det gäller vad som får sägas. I vårt land existerar inte yttrandefriheten då det finns ett flertal lagar som begränsar.
Jag tror och hoppas att bloggarna kommer att utgöra en spjutspets när det gäller att uppnå yttrandefrihet. Mer eller mindra obalanserade yttranden på desamma kan förhoppningsvis göra att också våra folkvalda blir uppmärksammade på de inskränkningar vi har och tar bort dem!
Det är svårt att hysa annat än förakt för de som använder polisanmälningar som metod för att inskränka andra människors rätt att hysa och uttrycka sin åsikt.
Sporten?
Hjärtat stannade: “Henrik Forsberg fick hjärtstillestånd – nu lever han med en pacemake”
Och vad har detta med skidskytte att göra?
Kinesisk polis i Katmandu?
Kinesisk polis (Blogge Bloggelito regeringsblogg): ”
Ändå fortsätter SvD som om inget hade hänt, senast idag med en artikel med en bild av nepalesisk polis som arresterar en munk i Katmandu i Nepal. Bildtexten säger dock: ”En tibetansk munk förs bort av kinesisk polis efter att ha demonstrerat för Tibets självständighet i Katmandu.” Bilden har inget samband alls med artikelinnehållet, som handlar om patriotisk undervisning av munkar. När samma sak händer gång efter annan är det inte bara fråga om klantarschlen till redigerare eller okunnig personal i allmänhet, utan om en medveten och mycket illvillig kampanj för att framställa Kina i så dålig dager som möjligt, speciellt inför de olympiska spelen – jag tvekar inte att kalla det hets mot folkgrupp.”
Det är ju faktiskt nästan helt otroigt. Här har Bo Hedin och SvD blivit upplysta om, fått kritik för, sin oseriösa rapportering (tendensiösa får man väl kalla den) men väljer ändå att fortsätta på den inslagna vägen och t.o.m. fara med direkt osanning genom att låta påskina att en bild visar något helt annat än den föreställer.
Att vi behöver utveckla alla medborgares färdigheter när det gäller källkritik är uppenbart. I fall som detta är det förstås svårt – det krävs också uppmärksamma läsare som Blogge (tack!!). Att SvD och journalisterna lånar sig till sådan propaganda, för något annat är det ju inte, är pinsamt.
Fast det är klart – i ett land där statliga myndigheter har till uppgift att bedriva “upplysningskampanjer” kan man kanske inte vänta sig en självständig kritisk press:-(
Vem bestämmer vår bild av Kina
Jag misstänker att många av de som reagerar på den ensidiga rapporteringen från Kina rörande t.ex. händelserna i den autonoma provinsen Tibet överhuvudtaget saknar kunskaper om Kina, om Kinas historia, om Tibet osv. En viktig källa som jag refererat till tidigare för att få en lite mera nyanserad bild än vad svenska/västerländska medier ger är Blogge Bloggelitos blogg. Läs förstås gärna alla hans artiklar om denna fråga men om inte det lockar åtminstone nedanstående citat rörande hur vi förmås tro att tibetanerna är i minoritet i sin egen provins.
Att fabricera siffror (Blogge Bloggelito regeringsblogg): “Någon Malin Rosén skriver idag en reklamsnutt för sin egen bok på nyhetsplats i Svenskan. Precis som ecpathjältarna vill så otroligt mycket för barnen vill Malin Rosén så otroligt mycket för tibetanerna, så till den grad att objektiviteten lämnas därhän och siffertrixande tar vid.
Betrakta till exempel påståendet att det idag ”lever dubbelt så många kineser som tibetaner på den tibetanska högplatån”. Här måste vi först göra klart vad som menas med ”den tibetanska högplatån” – det är hur som helst inte det område som Kina ”invaderade” 1950, utan den autonoma provinsen Tibet (den man ”invaderade”) plus tibetanskt etniska områden i de fyra kringliggande provinserna Gansu, Yunnan, Sichuan och Qinghai. Med undantag för Qinghai har dessa provinser varit under kinesisk kontroll sedan över två tusen år tillbaka, och de är också kulturcenter för tidigare kinesiska civilisationer. De tibetanskt etniska autonoma prefekturerna i respektive provins har tillkommit genom krig mot det dåvarande tibetanska imperiet – som blev känt för världen någon gång på 600-talet – och har varit under strikt kinesisk kontroll under väldigt lång tid.
När den tibetanska exilregeringen talar om Tibet menar man inte bara den autonoma provinsen Tibet (den som ”invaderades”), utan även de tibetanskt etniska prefekturer som ligger i dessa fyra andra kinesiska provinser – ett historiskt Stortibet som aldrig existerat i den formen. Dalai lama gör alltså inte bara anspråk på det område som ”invaderades”, utan även stora områden i det egentliga Kina. Det är ett komplett vansinnigt krav och en orsak till att Kina vägrar förhandla med dalai lama, speciellt som dalai lamas version av autonomi omfattar en egen armé – ett tecken så gott som något att det inte är autonomi utan självständighet han vill ha.
Kinas provinser – dalai lama vill klyva Kina mitt itu
Nå, för att komma fram till att det idag ”lever dubbelt så många kineser som tibetaner på den tibetanska högplatån” måste man förutom provinsen Tibet ta med inte bara de tibetanskt etniska autonoma prefekturerna i de fyra provinserna Gansu, Yunnan, Sichuan och Qinghai, utan även dessa fyra provinser i sin helhet! Det är klart att om man ska räkna in jättestaden Chengdu i Sichuan som tibetanskt område så bor det helt klart fler hankineser än tibetkineser i detta fiktiva område. Men så kan man uppenbarligen inte räkna.
Om vi enbart betraktar den autonoma provinsen Tibet har vi att tibetaner enligt folkräkning år 2000 utgör 92.8% av befolkningen. Det är en våldsam tibetansk majoritet, även om vi räknar in närvaro av militär och andra hankineser i området. Vi såg också under upploppen att de få hankineser som fanns i förhållande till den uppretade tibetanska mobben inte hade mycket att sätta emot, utan fick springa för sina liv – en del misslyckades och brändes eller stenades ihjäl av ”demonstranterna”.
Betraktar vi istället de tibetanskt etniska autonoma prefekturerna i de strikt kinesiska provinserna Gansu, Yunnan, Sichuan och Qinghai får vi varierande siffror, men totalsumman är ändå sådan att hälften av invånarna är av tibetansk etnicitet.”
Svenska media versus Blogge
Standardmall 1A för rapportering om Kina: “Någon ursäkt för att ha rapporterat opartiskt, obalanserat och subjektivt angående oroligheterna i Lhasa har vi ännu inte fått från herrar chefredaktörer i svenska medier, och inte heller lär vi väl få. I själva verket har man inte ens försökt ställa saken till rätta, utan fortsätter analysen som om det rapporterade vore med sanningen överensstämmande. Det är alltjämt den kinesiska ”regimen” som ställt till med blodbad, trots att inget av det slaget har kunnat verifieras eller ens troliggöras – allt pekar alljämt i den andra riktningen, att de kinesiska myndigheterna (den här gången) följde regelboken till punkt och pricka och till och med var för tillåtande till den tibetanska mobbens framfart; liv hade kunnat räddas om upproret slagits ned i sin linda.
Istället försöker man nu spinna på att den kinesiska allmänheten är upprörd över hur västerländska medier har rapporterat om saken. Till min fasa ser jag att självaste Ola Wong deltar i denna typ av uppstädningsaktioner: ”Men förutom beprövade metoder har kommunistpartiet även börjat använda landets bloggare för att rikta nationalistisk vrede mot västerländska medier.” Han citerar vidare en representant för ett intresseorgan: ”Det blir mer trovärdigt om kritiken kommer från kinesiska medborgare.”
Det är faktiskt nyttigt att läsa Blogge om Kina. Här har vi en libertarian med omfattande kunskaper om Kina och som dessutom kan kinesiska. Han förmedlar en i förhållande den “officiella” bilden (förmedlad via de ensidiga svenska media) helt annan version både av händelserna i Tibet nyligen och av utvecklingen i Kina mer allmänt. För den som kanske bara hyser en liten misstanke om att DN, SvD och SVT inte förmedlar en helt riktig bild av läget är det värt att läsa Blogges artiklar i frågan.
För de som lägger den svenska rapporteringen som grund för krav på regeringens och/eller idrottsrörelsens agerande skulle en stunds fördjupning i den alternativa bild Blogge ger kanske ge åtminstone en liten tankeställare. Rekommenderas dock inte för herr Bodström som i så fall skulle kunna få se ett naket bröst eller två och det tål han väl inte:-)
Senaste kommentarerna