Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Många kriminella invandrare blir det – Magnusson, Marie, Gudmundsson
Hanna om Gudmundson om rapport om invandring om kriminalitet om samband « Avva: "Så Gudumndson tycker att det var intressant att berätta att det finns en norsk studie som undersöker människors ursprungsland kontra brottsstatistik. Varför begår människor brott? Innan vi kan svara på det måste vi definiera brott, vilka brott då? Våldsbrott säger vi, de allvarligare. Nå varför begår man våldsbrott? Vilken typ va våldsbrott, oftast sker ju våldsbrott fortfarande i hemmet mellan två bråkande vänner eller släktingar, ofta med alkohol. Så ta oprovocerade våldsbrott ute mot okänt offer. Ofta vill man nog komma över rånbyten, sådant som fattigdom, utslagning kan spela in. Även medfödd eller upptränad aggressivitet, vilket i sin tur kan bero både på hormonnivåer och att personen i fråga är uppfostrad i våldskultur. OSV.
.
Man fattar ganska fort varför det blir svårt att skriva en vettig ledarkrönika om ämnet right? Det är helt enkelt för många olika parametrar som spelar in. På ett begränsat utrymme blir det svårt att föra metodkritiska, statistiska resonemang. Om vi tittar vidare på undersökningen i fråga så tycker jag det känns ganska tydligt att siffror som är så oklara också blir svåra att dra slutsatser ifrån som man där försöker göra"
(Hittat via Knuff.)
Hanna Marie beskriver ganska väl problemen som gjorde att också jag reagerade på Gudmundssons text (och ifrågasatte dess försvarare). Hon uttrycker sig dock på ett kanske något mindre konfrontatoriskt sätt:)
Summa sumarum, nej, Gudmundson eller den norska studien, eller SD eller någon annan har fortfarande inte bevisat att man blir kriminell av att födas med vissa gener eller att växa upp i vissa kulturer. Det finns inte en förklaringsmodell eller en variabel som kan sägas förklara allt eller förutse med perfektion, människor är fortfarande för varierande och samtidigt för homogena för att man ska kunna dra enkla raka sträck om ”ras” och beteende. Däremot finns det mer eller mindre utsatta grupper i samhällen och de kommer alltid att vara i riskzon för en mängd olika beteenden. Vi kan prata om den frågan, men låt oss inte göra det så vansinnigt infantilt.
Lisa Magnusson som jag refererat till i tidigare inlägg söker förtydliga sin ståndpunkt i frågan. Till de som tycker hon var för hård i sitt omdöme om Gudmundsson riktar hon frågan:
Varför gjorde han det egentligen?
Och i den frågan hittar vi kanske pudelns kärna. Att man såväl i den “vanliga” nationella statistikinsamlingen finner allt möjligt som kan redovisas för olika kategorier, att man ibland nyttjar de nationella statistikorganen för att samla in särskilda uppgifter om specifika grupper, att man i forskningssammanhang behöver statistiska uppgifter där samband kan kartläggas innebär inte att sådant material med självklarhet blir användbart i andra sammanhang, tillåter vilka slutsatser som helst – helt enkelt inte att man har fått fakta att lägga på bordet. Allt sådant måste problematiseras när det ska användas i det offentliga samtalet.
Technorati Tags:
Kriminalitet, Lisa Magnusson, Per Gudmundsson, Hanna Marie
Gudmundsson, Jerlerup, Demirbag-Sten och kriminella invandrare
Absurd twitterdebatt om brottslighet och invandring! « Sverige är inte världens navel!: “Twitterdebatter kan vara lugna och givande. Men ibland övergår twitterdebatter till krig och pajkastning. Så var det igår när en diskussion kom igång om något per Gudmundsson skrivit i SvD. Per hade nämligen skrivit ”http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/brottslighet-bland-invandrare-borde-oroa-alla-partier_6272110.svd">om invandring och brottslighet. Och om något är känsligt så är det det. Varför antar så många att om man vill prata om invandring och brottslighet så är man rasist eller främlingsfientlig? "
(Hittat via Knuff.)
Till skillnad från Torbjörn Jerlerup förstår jag reaktionerna på Per Gudmundssons skriverier (se t.ex. Dilsa Demirbag-Sten). Det är ju snarast så att man uppfattar att Gudmundsson faktiskt är ute efter att visa att vissa invandrargrupper är mer benägna till kriminalitet än andra – alltså inte att visa att vissa invandrargrupper av olika skäl har svårare än andra att etablera sig – hitta jobb, bostad etc. För gör man det senare kan man ju hitta lösningen i den politik som bedrivs/har bedrivits och kanske också i strukturer i majoritetssamhället. Detta förstår ju Jerlerup och det är hans drivkraft för att medelst statistik över brottslighet fördelat på ursprungsland (vilket ju rätt väl sammanfaller med etnicitet/hudfärg) presentera fakta och utifrån det hitta möjliga åtgärder.
Själv har jag försökt få Jerlerup att förstå att själva ansatsen att presentera statistik fördelat på nationalitet/etnicitet bygger på ett antagande om att det föreligger skillnader baserat på denna typ av härkomst (eller möjligen på idén om att sådana skillnader inte föreligger vilket man vill visa). Det är ju nämligen så att vi numera utan nya undersökningar vet att socioekonomiska förutsättningar förklarar det vi behöver veta och därmed också ger oss utgångspunkt för hur man minskar brottsligheten på sikt (även om nu Gudmundsson tycks hävda att den norska statistiken skulle visa att sambandet inte är så stort). Att alltså bara lista vilka nationaliteter/etniciteter som har vilken andel i brottsstatistik utan att samtidigt placera samma grupper på en socioekonomisk skala är rätt ohederligt och understödjer fördomar mer än hjälper. Vilka människor (och var de bor, var deras barn går i skolan etc) det gäller kan man åtminstone i lokalsamhället (kommunen) enkelt identifiera. Behövs ingen nationell/etnisk gruppering för detta.
Jerlerup visar dock att människor med samma nationella/etniska bakgrund förkommer i olika hög grad i brottsstatistik om man jämför olika länder (exempelvis är somalier inte alls lika kriminellt belastade i USA). Därmed bekräftas ju att nationalitet/etnicitet inte är en förklarande faktor och det visar ju att statistik baserat på det egentligen inte behövs. Den mest rimliga förklaringsmodellen baserat på detta faktum är ju att det är människors förutsättningar att etablera sig – försörja sig, skaffa barnen en bättre framtid – som spelar roll.
Att sedan all statistik baserad på nationalitet/etnicitet (som ju för de flesta bara är en omskrivning av hudfärg som i sin tur ligger nära det rasbegrepp vi tidigare använde) kommer att präglas av den strukturella diskrimineringen gör ju det hela än svårare.
Technorati Tags:
Statistik, Kriminalitet, Dilsa Demirbag-Sten
EUs kris – inte Greklands
Det är dags att diskutera eurons kris – inte Greklands kris | Lena Sommestad: “Den historia som inte berättas i svenska media är den historia som borde berättas: historien om hur euro-projektet skapade den grekiska krisen och nu förhindrar Grekland att ta sig ur den. Grekland är förvisso ett land som brottas med stora interna problem i form av korruption och en illa fungerande statsförvaltning, men det är inte dessa problem som har drivit den grekiska nationen mot konkursens rand. Det är dags för svenska media och svenska politiker att lyfta den fråga som nu måste diskuteras: hur ska Europa ta sig ur ett penningpolitiskt system som driver enskilda länder in i social och politisk kris och som skapar allt skarpare konflikt mellan unionens medlemmar?”
(Hittat via Knuff.)
Har funderat sedan i morse på Lena Sommestads artikel. Är förstås helt överens med henne om att detta inte är en grekisk kris men föredrar att kalla det Europas kris då den borde ägas och hanteras av alla Europas stater och inte bara de som ingår i euro-zonen. Den överhettning som Sommestad tillskriver euron som skapare av har också andra bidragsgivare bland annat i form av de regionala stöden inom EU. Är förstås också överens om att det penningpolitiska system i vilket euron är symbolen är otillräckligt och enligt min mening aldrig utformades så att det kunde hantera de stora skillnader mellan de ingående staternas ekonomier.
Är också helt överens med Sommestad när hon skriver att
Det är socialdemokraternas ansvar att förklara vad som händer i Europa och plädera för en ekonomisk politik som skapar jämlikhet, välstånd och social sammanhållning, inte ojämlikhet, fattigdom och konflikt.
I ett avseende skiljer sig dock min och Sommestads bild av verkligheten. Åtminstone uppfattar jag att hon pläderar för att den gemensamma valutan skrotas, det gör inte jag. Som jag ser det innebär just denna Somestads ståndpunkt att hon pläderar för något helt annat än den solidaritet jag menar skall styra vänsterns/socialdemokratins politik. Ett skrotande av valutaunionen innebär såvitt jag förstår att var och en lämnas åt sig själv – i Greklands fall till att devalvera (och vi talar inte om några futtiga procents justeringar av växelkursen. Vem som betalar för en devalvering genom urholkad köpkraft – det vet vi. Utomstående långivare har och kommer förstås fortsatt att skydda sig mot sådant genom att t.ex. ge lån i andra mer stabila valutor, skuldberget växer ändå.
En vanlig tämligen traditionell socialdemokratisk ståndpunkt är att man ska investera sig ur kriser. Den politiken kan ju också sägas ha fungerat även om vi svenskar också sett våra reallöner urholkas med jämna mellanrum genom devalveringar/flytande växelkurs och rätt kraftiga besparingar av och till. Om vi kunde föra en europeisk socialdemokratisk politik med samma ledstjärna skulle förstås åtminstone vår del av världen se annorlunda ut. Då skulle vi (dvs Europa) investera oss ur de obalanser som just nu råder i delar av kontinenten. Se där ett embryo till en vänsterstrategi för att hantera kriser i Europa:)
Technorati Tags:
ekonomi, EU, Euro, Lena Sommestad, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Solidaritet
Havererar nu EU?
Everywhere, the European project is stalling. It needs a new German engine | Timothy Garton Ash | Comment is free | The Guardian: “And it’s not just the eurozone. Every major project of the European Union is faltering. France and Italy are suggesting that the achievement of the Schengen area, with no border controls, should be chipped away – just because a few thousand people from convulsed north Africa have taken refuge on the Italian island of Lampedusa. Many European countries are already in a panic about the integration of immigrants and people of migrant origin, especially those who are Muslims. Solidarity and social justice – central values of the post-1945 European project – are in retreat almost everywhere, as a result of growing inequality and spending cuts to tackle public debt.”
(Hittat via Sönderfallet fortsätter.)
Björn Elmbrandt instämmer i Timothy Garton Ash beskrivning och avslutar sin artikel i Dagens Arena med orden
Timothy Garton Ash vill se Tyskland som motorn i en nystart för EU, där man vågar ta ledningen, inte bara huka sig för finansmarknaderna. Det är rätt tänkt, men det är inte vad som nu sker. Istället ser vi snarare ett gradvist sönderfall för den europeiska unionen, ungefär som i Grekland.
Kanske blir det som så många gånger förr – man kommer återigen överens om att låna ut ännu större belopp till Grekland, som blir ännu omöjligare att betala igen. Det vill säga, man sparkar den tomma burken framför sig på gatan ännu en liten bit. Men sanningens minut kommer förstås, både för Giorgios Papandreou och för Angela Merkel.
Jag förstår inte riktigt metaforen med den tomma burken som man sparkar framför sig. Varken Grekland eller något annat land som ingår i gruppen som eurokrisar förtjänar att betraktas/beskrivas som en tom burk även om Elmbrandt kanske har en liten poäng
det som händer just nu är att det lilla av stat som ändå funnits i Grekland är på väg att falla sönder i eurokrisens spår.
Fast jag är tveksam om det är ett rimligt sätt att beskriva krisande Grekland. Jag saknar hos både Elmbrandt och Garton Ash en lite mer konkret beskrivning av hur saker och ting borde hanteras. Garton Ash saknar en stark kvinna vilket står för ett Tyskland som kliver fram och “tar hand” om den ekonomiska och finansiella återhämtningen i euro-zonen. Elmbrandt verkar inte ha någon annan lösning. Merkel ska fixa detta trots de bekymmer detta kommer att vålla henne på hemmaplan opinionsmässigt.
Elmbrandt verkar tycka att det är synd att inte Merkel stod på sig i kravet på att privata finansiärer skulle tvingas skriva ner fordringar på Grekland. Det är intressant för vad skulle ha blivit konsekvensen av det – alltså bortsett från att vi talar om summor i storleksordningar som kan välta rätt stabila finansiella institut. Alltså finns det pengar i banksystemet som inte skulle saknas, som inte skulle leda till att institutionella investerare (t.ex. pensionsförvaltande) skadas, pengar vars ägare inte skulle försöka kompensera sig med högre räntor etc.
Vad som nu krävs är nog att vi med EU som instrument förverkligar drömmen om ett folkens Europa där frihet, jämlikhet och solidaritet utgör det förenande elementet. Då blir inte Greklands problem deras utan vårt, då hjälper vi alla till att skapa förutsättningar för Grekland att utan massarbetslöshet och andra nedskärningar av den lilla välfärdsapparat de har lägga grunden för en ekonomi som växer. Det är ju trots allt rätt meningslöst att fortsätta att ge Grekland nödlån på villkor som gör att de inte kommer att kunna betala tillbaka.
Stefan de Vylder besvarar frågan
Och den gemensamma valutan är också ett problem?
– Ja. Det går att jämföra med Sverige 1991–1992. Där lekte vi ju EMU. Vi låste vår växelkurs mot ecun, (dåvarande euron). Samtidigt hade vi högkonjunktur i Sverige med mycket högre inflation än omvärlden. Följden blev att vi fick mycket stora underskott i utrikeshandeln. Så till slut var vi, tack och lov, tvungna att släppa den fasta växelkursen. Dagens krisländer i EMU, som alla har enorma underskott i sin utrikeshandel, har ingen möjlighet att förändra växelkursen. Det är det stora problemet. I dag är 17 länder medlemmar i EMU, av dem kanske fyra har hyggliga överskott i sin utrikeshandel. De övriga har stora underskott. Särskilt gäller det krisländerna. Hade de inte varit medlemmar i EMU hade de kunnat rätta till det genom att förändra växelkursen eller räntan. Men det är låst för medlemmarna i valutaunionen.
Och det är naturligtvis sant. Frågan som omedelbart inställer sig är förstås vem som får betala förändringar av växelkursen, förändringar av räntan. Och frågan är förstås också om vi nu talar valutaunion om inte handelsbalansen måste räknas gemensamt för hela unionen (och dess ev över/underskott också fördelas inom densamma) för att projektet ska fungera. Samtidigt utgör ju dock just detta med överskott/underskott i utrikeshandeln en intressant fråga i sig – måste inte den balansera globalt?
Technorati Tags:
ekonomi, EU, Euro, Solidaritet, Björn Elmbrandt, Stefan de Vylder, Timothy Garton Ash
Varför sänkt skatt och reformer (igen)
Varför sänkt skatt och reformer: “Såvitt jag förstår så finns det fortfarande två huvudlinjer vad avser skattesänkningar. Den ena baserar sig på att skattetrycket är för högt och att en sänkning finansierar sig själv. Av erfarenhet vet vi – som Andréasson också påpekar – att detta ä felaktigt. Den andra linjen konstaterar också att skattebördan – särskilt för låginkomsttagare – är för tung och att eventuellt uppkommet statsfinansiellt utrymme skall användas både för skattesänkningar och för reformer (läs förstärkningar inom områden som drabbats av besparingar de senaste åren).”
(Hittat via Peter Karlbergs arkiv.)
Lyssnade på partiledardebatten i riksdagen (i bakgrunden, här kommenterad av politiskt okunnig retorikexpert) igår vilket fick mig att minnas något jag resonerade om 1999. Det Alliansregeringen sysslat med sedan 2006 är precis det jag beskrev som den ena huvudlinjen – alltså sänkta skatter – inte bara som finansierar sig själva (vilket ju faktiskt inte funkar) utan dessutom som motor för flera jobb (vilket heller inte funkar). Huvudskälet till detta är att man bara får en begränsad ökning av den privata konsumtionen till priset av motsvarande minskning av den offentliga. Torde vara tämligen neutralt ur tillväxtsynpunkt. Självklart betyder inte detta konstaterande att skattesänkningar är fel. Tvärtom – så länge de koncentreras till de med låga löner (pensioner) så betyder de oerhört mycket – dock då måste de vara riktade just mot denna grupp och dessutom substansiella (och inte “finansierade” genom avgiftsökningar). Så har ju inte varit fallet hittills tyvärr. Även lönearbetare med relativt låga inkomster ska kunna försörja sig själva utan bidrag!
Om min egen kommun skrev jag då:
Jag som bor i Södertälje – en kommun med kraftigt eftersatt gatuunderhåll, stora brister i skolan m.m. – ser naturligtvis också behoven av att förbättra offentlig service men detta överskuggar inte behovet av att ge de ekonomiskt svaga väsentligt bättre möjlighter att leva på sin lön.
Sedan dess har vi faktiskt missat båda – skolan har inte fått de resurser som krävs samtidigt som de med lägsta lönerna inte fått sin position förbättrad. Just detta med löner håller på att bli något av en käpphäst för mig. Just nu reagerar lärare med viss rätt på sin relativa lönenivå. Själv ser jag faktiskt andra grupper av huvudsakligen kommunalt anställda som mer problematiska, särskilt verksamma inom vård och omsorg.
Technorati Tags:
Aftonbladet, Skola, Socialdemokratiska Arbeterepartiet, Södertälje, ekonomi
Allt längre köer i Stockholmstrafiken – DN.SE
Allt längre köer i Stockholmstrafiken – DN.SE: "I snitt tog det 33 minuter att köra E 4 från Bredäng i söder till Kista i norr i morgonrusning (klockan 7 till 9) mellan den 1 januari och den 31 maj i år. Motsvarande period fem år tidigare, år 2006, tog sträckan 24 minuter – vilket innebär en ökning med 37,5 procent.
Förändringen är tydligast i rusningstrafiken, men märks även generellt över hela dygnet. Sträckan från Bredäng till Kista tog i snitt cirka 2,5 minuter längre tid att köra.
– Storstockholm har vuxit i decennier. Ur ett sådant perspektiv blir det trängre och trängre – vårt vägsystem har inte utvecklats lika snabbt som befolkningsutvecklingen, säger Leif Carlsson, planerare vid Trafikverket.
Att söderifrån köra E4 in mot stan på morgonen tar mycket längre tid. Delsträckan Bredäng och Lilla Essingen har i år tagit i genomsnitt 60 procent längre tid jämfört med år 2006. För en person som pendlar till jobbet 225 dagar om året innebär det cirka 26 timmar längre tid i köer än år 2006 – alltså över ett dygn. Då är inte hemresan medräknad."
När man läser artikeln i DN får man intrycket att Kristoffer Örstadius och de som tagit fram siffrorna överhuvudtaget inte har åkt de refererade sträckorna. Om de gjort det skulle de upptäckt att det sedan ett par år pågår omfattande vägbyggen som påverkar just de sträckor de valt att redovisa. Visst kan det vara så att trafikmängden ökat under perioden men huvudskälet ill de långa restiderna genom Stockholm är ombyggnaderna vid Norra Stations-området. Motsvarande gäller sedan något/ra år söderut på E4:an mellan Hallunda och Södertälje där man tar flera år på sig att skapa en tredje fil (så intensivt är dock inte arbetet – man blir rätt irriterad när man ser hur få av dygnets timmar som utnyttjas).
Det som dessa trafikstörningar leder till och som Örstadius möjligen faktiskt visar är den mycket stora kostnad som trafikanterna drabbas av under tiden som vägarbeten pågår. Vem kan man skicka räkningen till?
Technorati Tags:
Södertälje, Kommunikationer, Trafik, Stockholm
Demokrati – har mycket lite med val att göra
Högbergs tankar: Demokrati: Ledaren är inte Persson eller Sahlin eller Juholt: “Kära läsare, jag ser gärna input på detta inlägg och att vi tillsammans kan börja skissa på en ledare för framtiden. För demokratin är inte val vart fjärde år utan ett förhållningssätt och då ska ledaren vara mogen uppgiften. Skicka in era idéer så byger vi ledaren för framtidens demokratier!”
Peter Högberg uppmanar sina läsare att ge synpunkter på en ledare för framtiden. Frågan är naturligtvis helt fel ställd. En demokratisk organisation – i synnerhet ett parti – jobbar förstås inte med kravprofiler utan med att söka bästa möjliga representant för den poltik man vill föra. Tyvärr verkar vi ju i en tradition där just politik verkar vara det enda man inte pratar om inför val.
Technorati Tags:
demokrati, Peter Högberg, Socialdemokratiska Arbetarepartiet
Något om internationell solidaritet i vår tid (eller svar till Micke)
En kamrat ställde några frågor (via Facebook) om EU, om euron, om Grekland. Frågor som det nog inte finns några enkla svar på. Dock skall jag försöka mig på ett resonemang kring detta som tar sin utgångspunkt i det som brukar benämnas internationell solidaritet och det faktum att med en lite marxistiskt influerad analys det är uppenbart att när produktionen församhälleligas så upphör också nationalstatens existensberättigande.
I den traditionella nationalstaten är kapitalet också nationellt – Scania ägs av Wallenberg. När världen globaliseras så innebär det både att arbetsdelningen ökar liksom att också kapitalet internationaliseras. Det förra innebär att utveckling kan ske i en del av världen, produktionen i en annan och ske för en global marknad – Apple utvecklar i Kalifornien, produceras i Kina och säljs globalt. Det senare, kapitalet, blir också alltmer anonymt dvs alltmer av ägandet ligger i händerna på fonder av olika slag långt från forna tiders industrikapitalism. Vi har fjärmats från det forna långsiktiga ägandet, industriella engagemanget och avkastning på satsat kapital – utdelning – till förmån för spekulation, kortsiktighet och kvartalskapitalism – värdestegring på de finansiella marknaderna långt från faktisk intjänandeförmåga.
Där står vi! Produktionen flyttar till de delar av världen där den är billigast och effektivast – fisk som fångas i Nordatlanten filleas i Kina. Utveckling till de delar av världen där kreativitet och innovationsförmåga är som störst – och här har ju Florida visat vad som ger bäst förutsättningar (se t.ex detta).
Vad vi också kan konstatera är att kampen om herravälde som tidigare fördes mellan nationer med militära medel nu delvis ersatts av andra medel (USA-imperialismen som det stora bekräftande undantaget). För länder med litet militärindustriellt komplex framstår andra metoder – frihandel, “demokrati” m.m. – som mer effektiva. Det faktum att kapitalet inte längre är nationellt bidrar ju förstås till detta. Detta såg initiativtagarna till EU och deras intressen sammanföll i stor utsträckning med arbetarklassens/folkens, dvs med dem vars söner och döttrar är de som slaktas i skyttegravarna. För kapitalet hägrade en gigantisk europeisk hemmamarknad som språngbräda i en mer “fredlig” kamp – för folken hägrade fred och bättre villkor (välfärdsstater). Kapitalet behöver riva gränser/hinder för kommers och för folken öppnades det möjligheter till ekonomisk och social utjämning för att undanröja nationalistiskt baserade motsättningar.
Så har också utvecklingen av EU balanserat mellan dessa inte alltid sammanfallande intressena. Ofta förstås – vi lever ju i en kapitalistisk värld – med slagsida mot just kapitalets intressen, vilket åskådliggörs genom att kapitalets rörelsefrihet är större än medborgarnas. Dock har det skett en betydande utjämning av de ekonomiska och sociala villkoren också på en mer folklig nivå inom Europa.
Euron kan sägas vara ett medel för båda dessa intressen. Den framtvingar faktiskt ett betydande mått av solidaritet inom unionen. Samtidigt har den förstås inte på något sätt påverkat de grundläggade motsättningarna i ett kapitalistisk samhälle. Därmed kommer förstås alltid folken att få betala för kriser och hur skulle det kunna vara annorlunda givet dagens maktfördelning – eller hur skulle det överhuvudtaget kunna vara annorlunda givet att kriser uppträder. Låt oss leka med tanken att någon annan skulle betala för Greklands predikament. Vem skulle någon annan vara? Långivarna framstår väl som ett naturligt val – vilka är de? Och om de drabbades t.ex. av en kraftig nedskrivning av sina fordringar – hur skulle de kompensera för förlusten?
Förlorar t.ex. Swedbank på sina affärer i Baltikum så finns det tre tänkbara räddare – bankens andra kunder (du och jag) genom lägre sparränta/högre låneränta, bankens ägare (som då måste kompensera förlusten på annat håll, sannolikt från dig och mig) eller skattebetalarna (dvs du och jag). Det är klart – man kan alltid låta medborgarna i de berörda staterna ta hela smällen fast då blir det ju vanligt folk där (och nog har balterna fått så det räcker). Så är det ju också i Grekland – bara en liten del av kostnaderna bärs av andra än av grekerna själva (dvs vanliga grekiska människor, arbetare och tjänstemän, studerande etc).
Technorati Tags:
Arbetarklass, Karl Marx, Solidaritet, EU, Euro, Kapitalet
Lediga jobb: Kommunalråd i Södertälje – förslagen (ryktet var felaktigt)
Valberedningens förslag till kommunalråd:
“Förslag till kommunstyrelsens ordförande: Boel Godner
”text-align:center;">
Politisk vision för Södertälje:
Ett samlat Södertälje där människor trivs. En kommun med omtanke – där företag blomstar, bostäder byggs och där skolorna är bland de bästa i Sverige. Landsbygd och stadsmiljö möts här.
Förslag till kommunalråd: Elof Hansjons
Politisk vision för Södertälje:
På lång sikt handlar det om att det barn som växer upp i Södertälje ska ha samma förutsättningar att lyckas som det barn som växer upp i Stocksund.
För att lyckas nå dithän måste vi steg för steg förbättra våra skolors kvalitet och rykte, ha en noggrann styrning över kommunens ekonomi samt fullfölja arbetet med att sprida ansvaret för nyanlända över hela Sverige.
Jag bor i Södertälje för att jag tror på Södertälje. Men låt oss vara ärliga med att det finns tendenser som kommer att kräva många människors hårda slit för att vända åt rätt håll.
“
Elof har utvecklat sin syn något som svar på min “granskning” av de nominerade. Boel Godner har ännu inte svarat men lovat att göra det i helgen. Så väldigt mycket politik är det som framgår ovan inte i de “officiella” visionerna – saknar, om man bortser från Hansjons noggranna styrning av ekonomin, helt något som antyder medlen för att uppnå visioner som alla rimligen kan ställa sig bakom. Gör gärna floskeltestet – sätt in ett inte i utsagorna och fundera på vem som inte skulle skrivit under. Hansjons närmar sig ju något politiskt när han talar om tendenser som det krävs hårt slit att vända åt rätt håll – de tendenserna och vilket slit vill jag veta mera om.
Technorati Tags:
Arbetarekommun, Boel Godner, Elof Hansjons, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Södertälje, Valberedning
Om organisation(s)utredningen del 2
Håkan Juholt är omsprungen och det skadar partiet!: "I veckan så tillsatte då partistyrelsen organisationsutredningen och direktiven har jag kommenterat sedan innan. Visst har jag kritik och jag är sådan att jag har svårt att bli hundra nöjd. I många lägen en bra egenskap, som dock kan reta omgivningen. Men Nu är de sjösatt och arbetet ska ta fart. Men ett problem återstår. Vad ska organisationen lösa? Vi vet inte det då politiken fortfarande är otydlig och alla väntar på att arbetet med programkommissionen ska komma igång. Partiordförande Håkan Juholt ska leda det arbetet och vi väntar på initiativ. "
Hänger inte riktigt med i Peter Högbergs resonemang. Som jag ser det borde organisationsutredningens uppdrag vara att utreda hur en modern demokratisk folkrörelse bör vara organiserad. Det är medlemmarna i en sådan organisation som – möjligen efter förslag från en programkommission – ska utforma och fatta beslut om politiken. Högberg verkar se det hela tvärtom. Partiets organisation ska säkra att människor som delar socialdemokratins grundläggande värderingar känner sig välkomna och ges möjlighet att i den tillsammans forma politiken.
När jag läser direktiven till organisationsutredningen blir jag dock lite fundersam. Detta inte bara för att dokumentet är illa strukturerat och språkligt mindre väl format utan framförallt för att just den helt avgörande frågan om medlemmarnas delaktighet i utformandet av politiken inte verkar ha varit utgångspunkten:
Att hantera personval är alltid en grannlaga uppgift. En balansgång mellan medlemsdemokratin, att det är medlemmarna som ytterst äger rätten till beslut, och våra sympatisörers uppriktiga intresse, vårt parti engagerar människor långt utanför medlemskåren. Det handlar ofta också om svåra avvägningar och omsorg om såväl enskilda personers integritet som om att hålla samman partiet. Projektgruppen bör diskutera och problematisera kring olika arbetsformer och metoder för att välja partivänner till ledande befattningar.
I citatet ställs alltså medlemsdemokratin mot sympatisörers intresse, en öppen process mot kandidaters integritet och sammanhållningen i partiet. Som om problemet med de slutna processerna och absurda valsituationerna med endast en kandidat vore att sympatisörerna är intresserade – när det förstås är att medlemmarna och de till t.ex. kongress valda ombuden bara får agera röstboskap. Exponeringen av sådana processer räcker i sig självt som förklaring till korta medlemskap, svårigheter att rekrytera och lågt deltagande i interna möten.
Apropå det språkliga förresten (ett exempel):
Samtidigt ska vi verka för att medlemmar finner medlemskapets värde så angeläget att man stannar kvar som medlem längre än ett fåtal år.
Ett värde är väl högt eller lågt, inte angeläget.
Organisationsutredningen har också fått till uppgift att ta fram en strategi för att motverka röstsplittring, dvs att medborgare tenderar att i ökad utsträckning rösta på olika partier i kommunal- och riksdagsvalen. Förstår faktiskt inte hur detta kan vara en organisatorisk fråga. Detsamma gäller den del av uppdraget som handlar om storstäderna – och då inte frågan om hur organisationen bör se ut i sådana delar av landet utan dess förmåga att vinna val vilket jag, kanske naivt, trodde var en politisk fråga. För mig är det uppenbart att partiets något svaga ställning i storstadsområdena beror främst på avsaknaden av en politik som attraherar väljarna där (och alltså bara i begränsad omfattning är en organisatorisk fråga).
Technorati Tags:
Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Storstadsväljare
Senaste kommentarerna