Sök

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Peter om Om
peter om Sexbarnsfar som inte oroar sig
Per om Sexbarnsfar som inte oroar sig
Per om Valet 2 – frihet, jämlikhet och solidaritet
Leif Andersson om Valet 2 – frihet, jämlikhet och solidaritet

Arkiv

Kategorier

Antal besökare:

Israel – satans mördare

Israel har rätt att försvara sig mot Hamas: “Israel har rätt till självförsvar. Varje stat måste agera mot dem vars mål är att utplåna, förnedra och förgöra. De många döda är inte bara israelernas fel. Hamas vill maximera de civila offren för att vinna opinionen. Och svenska medier spelar dem rätt i händerna. Det skriver Fredrick Federley, tongivande riksdagsledamot för centerpartiet.”

(Hittat via nkuff.)

Jag har inte riktigt vetat hur jag skall angripa frågan om det pågående israeliska massdödanet i Gaza. Själva företeelsen av rasistiskt övervåld mot en palestinsk befolkning ihopträngd på en yta motsvarande Sigtuna kommuns storlek är så upprörande, så fullkomligt oförsvarbar, att det är svårt att hitta ord, svårt att hantera den vrede man känner, svårt att riktigt förstå hur detta brutala våld kan rättfärdigas, svårt att förstå att det finns israeler som är beredda “att bara lyda order”. När man så läser aktstycken av det slag som Fredrick Federley gjort sig skyldig till finns inte längre något försvar för att inte delta, för att inte skrika ut den vrede och det förakt som måste riktas mot den rasistiska politikens hantlangare. Och Fredrick Federley utgör definitivt en av dessa.

Det är detta som Federley försvarar:

Sju barn ska ha dödats i natten bombningar av Gaza. Sammanlagt har nu 310 människor dödats och 1 400 skadats sedan Israel inledde anfallet mot det palestinska territoriet vid lunchtid i lördags.

I morse dödades också en israel i staden Ashkelon i södra Israel, av en raket avfyrad från Gaza, uppgav stadens borgmästare enligt Reuters.

Det var det andra israeliska dödsoffret sedan i lördags. (SvD)

Men de civila förlusterna i Israel är som vanligt mycket mindre än på den palestinska sidan. Av ungefär 350 palestinska döda uppges de allra flesta ha ingått i Hamas styrkor, men de civila offren uppgår enligt FN och vårdkällor till cirka 60, varav över 20 barn.
Efter flera dagars grälande öppnades på måndagen så smått gränsen Gaza—Egypten för skadade och vårdmateriel.
Ännu finns dock över 1 500 skadade palestinier i Gaza och sjukhusens situation är ohållbar. Det säger psykiater Iyad al-Sarraj på organisationen Gazas program för mental hälsa till TT på telefon.
— De flesta kroppar som anländer till sjukhusen är helt sönderslitna. Ibland är det bara bitar och köttstycken som inte ens går att känna igen. (HD)

– Den israeliska armén beskjuter oss var femte minut, säger den palestinske fotografen Mohammed Abed medan han är på väg från sin hemstad i Rafah till Gaza stad på måndagen.

– De har beskjutit tunnlarna vid gränsen mot Egypten med mer än fjorton raketer. Och inte bara det, nu skjuter de på moskéer också! säger Mohammed Abed upprört.

– De har inga raketer inne i moskéerna, där är bara civila, säger han medan en dov smäll hörs i bakgrunden.

– Hör du? Där var ännu en träff från israelisk militär.

– De skjuter mot hus där civila bor. Om det finns någon från Hamas i ett hus så skjuter de mot det eller mot storfamiljens hus. Detta är inte ett krig mellan Hamas och Israel. Det är ett krig mot de civila, mot mer än 1,5 miljoner Gazabor, säger Mohammed Abed.

Han berättar om hur minst fem kvinnor i familjen Ballousha i Jabaliya, i den norra delen av Gazaremsan dödats under ett israeliskt anfall: modern och hennes döttrar. (SvD)

Att Israel är en rasistisk terroristisk stat står fullständigt klart – att hävda något annat är att hänge sig åt försvar av rasistisk politik och statterrorism. Via Motbilder hittar jag USAs definition av terrorism, den uppfylls som synes helt av staten Israels agerande mot det palestinska folket.

According to the US’s own definition of terrorism Israel is squarely in the frame. Under Section 3 of Executive Order 13224 “Blocking Property and prohibiting Transactions with Persons who commit, threaten to commit, or support Terrorism”, the term “terrorism” means an activity that:

(i) involves a violent act or an act dangerous to human life, property, or infrastructure; and
(ii) appears to be intended
to intimidate or coerce a civilian population;
to influence the policy of a government by intimidation or coercion; or
to affect the conduct of a government by mass destruction, assassination, kidnapping, or hostage-taking. (Redress)

Det är förstås svårt att försvara Hamas raketattacker mot israeliska mål som nog i allmänhet (på grund av bristande teknologi) riktas/drabbar civila israeler. Det är dock inte alls svårt att förklara/förstå metoden som tycks vara en av de få som står tillbuds, det är palestinierna som har rätt att försvara sig mot de ständiga övergrepp de utsätts för av Israel (och deras hantlangare i form av fega företrädare för världssamfundet – vår egen utrikesminister inte undantagen). Det israeliska våldet saknar dock all proportionallitet och riktas mot en helt underlägsen motståndare och sannolikt helt avsiktligt för att orsaka största möjliga materiella och mänskliga skada.

Den som beordra anfall av detta slag är en mördare och ett svin och bör ställas inför domstol.

Den som utför anfall av detta slag gör sig skyldig till brott mot mänskligheten.

För den som försvarar övergreppen finns inget försvar.

peter

30 december, 2008

Israel, Palestina, Personligt, Politik, Solidaritet, Utrikespolitik

Kommentarer inaktiverade

Halshugg Silvia föreslår Gudmundson

Det hjälper inte att halshugga Silvia: "Ta det här med upploppen i våra förorter, till exempel. Här har vi en rådande förklaringsmodell som går ut på att elitens förtryck skapar fattigdom, som leder till ett folkligt missnöje, som tar sig våldsamt uttryck.

Det är som om världen fortfarande såg ut som vid tillfället för den franska revolutionen. Då hade folket ingen mat, vilket den oförstående och utsugande eliten ignorerade. Den franska drottningen Marie Antoinette kommenterade, sägs det, saken med att fråga att om nu folket inte har något bröd så kunde de väl äta kakor istället? Varefter folket gick ut på gatan och gjorde våldsam revolution.

Det finns ju folk som tror att det är så här i dag också. Som tror att det råder utbredd svält i förstäderna efter att Alliansen justerat ner världens mest generösa välfärdsprogram med några procentenheter. Som ser desperation i blicken på föregivet uthungrade föräldrar. Och till råga på allt kommer den verklighetsfrämmande drottning Silvia och liksom hånar dem, som en nutida Jonathan Swift, genom att säga att ”Barnbarn är livets efterrätt”. Är det då konstigt att det blir kravaller i Tensta?

Om det vore så att bråkstakarna startade sina kravaller för att de var missnöjda med politiken eller makten, såsom allsköns förståsigpåare menar, så skulle det ju vara enkelt att åtgärda."

Per Gudmundson förstår inte och därför försöker han utan att lyckas håna någon obestämd grupp av förståsigpåare. För Gudmundson existerar inte de problem som många av de bosatta i “förstäderna” upplever – brist på framtidshopp som manifesteras i arbetslöshet, bidragsberoende, misslyckande i skolan, språkliga svårigheter och förmodligen inte sällan upplevelser av faktisk diskriminering. Att då börja orera om den sorts fattigdom som drabbade stora grupper runt den franska revlutionen blir ju fulständigt patetiskt.

Det är förstås relativt dagens förhållanden – som alla möter genom sitt dagliga liv – som fattigdomen definieras (om man nu väljer just det begrepp). Lever man ett priviligierat liv som borgarklassens åsiktsmaskin finns förstås detta inte inom synfältet. Då blir Silvias dröm om barnbarn som “livets krydda” bara det där lite skämtsamma vänner emellan – inte det hån det riskerar att uppfattas som av de som “inget har”.

Att representanter för kungahuset uppfattas som den yttersta representanten för det samhälle som inte släpper in är däremot knappast ägnat att förvåna. Halshugga Silvia är kanske lite drastiskt men att avlägsna de sista resterna från det feodala Sverige vora kanske på tiden.

Ander Svensson försöker åtminstone problematisera frågan lite även om jag tror att han romantiserar dvs det är inte vanliga förortsungar från tensta som åkte till Göteborg 2001. Däremot torde en hel del av dem som deltog i Rosengård vara just det dvs vanliga ungdomar från den stadsdelen. Man skall inte betrakta de som reser runt i världen och deltar i t.ex. globaliseringsmotstånd som tillhörande samma kategori som de ungdomar som bråkar i Rosengård ellerr Tensta (med undantag för tillresta bråkmakare).

Eller som det uttrycks i en rapport från en spånbinge

Jag tycker förståsigpåaren PG (om han vågar) ska göra en utflykt till Rosengård, Bergsjön och Tensta och förklara för ungdomarna där hur man ska göra för att lyckas i världen. Han skulle kunna dra ihop ett möte eller värva deltagare till en studiecirkel kring temat “din egen lyckas smed” eller varför inte “bred käft ger full mage”. Men det kanske inte är förortsungdomarna han riktar sina predikningar till. Han är nog mer ute efter att stryka samhällets stöttepelare medhårs.

peter

26 december, 2008

Mediekritik, Politik

6 kommentarer

Mona – mansslukerskan

Ny partisekreterare: “I ”http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4065328.ab">Aftonbladet spekuleras det i att tre kandidater har störst chans att bli partisekreterare: Peter Hultqvist, Håkan Juholt och Luciano Astudillo.

Jag var för någon månad sedan med om att lansera Luciano i partitidningen AiP som en tänkbar ny partisekreterare."

(Hittat via .)

Det här med ny partisekreterare väcker tydligen visst intresse. L-O Pettersson har tydligen redan lanserat Luciano Astudillo bl.a. med motiveringen

I den nya s-politiken finns ett framsynt trygghetsprogram för företagare som gör att deras situation i större utsträckning kan jämföras med löntagares.

Ville jag ha en situation som kan jämföras med löntagare skulle jag väl inte vilja bli företagare? Det nätverk som undertecknaran av artikeln i AIP tillhör tycks för övrigt inte aktivt söka medlemmar – åtminstone har inte jag tillfrågats.

Reza Javid vill ha någon slags mittenkandidat som överbryggar höger och vänster i partiet.Han ser dock inga fler kandidater än de Aftonbladet lanserar.

Peter Hultquist kan beskrivas mer som mellan Håkan och Luciano och därmed det alternativ som har lättast att brygga skillnaderna på båda sidor av det socialdemokratiska arbetarpartiet.

Vad Hultquist kan beskrivas som skall vi kanske lämna därhän. Hans analytiska förmåga illustreras väl t.ex. i detta inlägg på hans blogg.

Jan Andersson kommer till en helt annan slutsats (också begränsad till de tre Aftonbladet föreslår).

När vi socialdemokrater nu ska välja en ny partisekreterare ska vi också välja en person som kan kommunicera partiets politik. Vi ska definitivt inte välja någon som ska balansera Mona utan en person som kan komplettera och stödja Mona. Jag tror möjligen att Håkan Juholt har dessa egenskaper.

Jag undrar då förstås varför Håkan Johult, denna enligt Andersson lysande kommunikatör, är fullständigt okänd för alla människor jag frågat.

Som framgår av en kommentar till ett av mina föregående inlägg så har Erik Laakso åtminstone tänkt lite utanför boxen – han lanserade nämligen Niklas Nordström för någon månad sedan.

Även Laasko håller sig dock till det politiskt korrekta valet av kön:-)

Vad man kan tycka om Luciano Astudillo kan man läsa här.

peter

25 december, 2008

Politik, Socialdemokraterna

8 kommentarer

Mona och männen

När är gränsen nådd?: “Jag skrev en snabb kommentar när jag läst ”https://peter.karlberg.org/articles/2008/12/17/fullständiga-nollor">inlägget: ““I en del sammanhang är absolut tystnad en dygd. Just detta är ett sådant.” Jag är bara tyst, förstummad, häpen och fullständigt tom när det gäller den här frågan. Jag är rädd att jag skulle dra konsekvenser jag kanske skulle ångra om jag började skriva om det här just nu så jag tiger ett tag till…”"

Man får tacka för kommentaren.

Funderingar av det slag Erik Laakso har drabbar nog flera av oss. Själv blev jag t.ex. oerhört trött när jag i Aftonbladet läste spekulationer beträffande valet av ny partisekreterare (jag hade inte fattat att uppmaningarna till Astudillo att åter börja blogga på riktigt ingick i kampanjandet). Inget av de nämnda namnen (Peter Hultqvist, Håkan Johult och Luciano Astudillo) väcker någon entusiasm hos mig – kanske mest för att jag inte sett något tecken på analytisk förmåga hos någon av dem.

peter

25 december, 2008

Politik, Socialdemokraterna

3 kommentarer

Obama – ännu en kristen fanatiker

Daily Kos: Obama delivers holiday address: “Good morning. This week, Americans are gathering with family and friends across the country to celebrate the blessings of Christmas and the holiday season.”

Och vi undrar förstås om man måste fira jul för att vara “amerikan”.

Obama fortsätter

Our troops and military families have won the respect and gratitude of their broader American family. Michelle and I have them in our prayers this Christmas, and we must all continue to offer them our full support in the weeks and months to come.

Och vi undrar förstås vilken respekt och tacksamhet USAs trupper får av världens folk, t.ex. de nästan 1,3 miljoner Irakier som förlorat livet som följd av ockupationen av Irak.

Many troops are serving their second, third, or even fourth tour of duty. And we are reminded that they are more than dedicated Soldiers, Sailors, Airmen, Marines and Coast Guard – they are devoted fathers and mothers; husbands and wives; sons and daughters; sisters and brothers.

Och vi undrar förstås, på det personliga planet, hur engagerad pappa eller mamma man är på sin fjärde tjänstegöringsperiod men än mer hur de döda irakiernas familjer känner, hur de afganska bröderna och systrarna tänker om sina förlorade syskon.

Vilken respekt förtjänar en soldat som väljer att göra flera tjänstegöringar vars huvudsyfte tycks vara att döda muslimer och/eller araber?

Nåja, enligt opininsundersökningarna har Obama sköt sig bra inför tillträdet som president i USA. 82% tycker så.

peter

25 december, 2008

Politik

2 kommentarer

Hur ser klassanalysen ut

Där borde den socialdemokratiska självkritiken ta sin början.: "Utanför arbetsmarknadens avtal om löner, arbetstider och andra rättigheter återskapades en sorts förkapitalistiska manufakturer av webbdesigners, frisörer, städare, säljare och franchise-kontrakterade, hantverkare etc. Utanför arbetsmarknaden trygghetssystem och regelverk ställdes 2 miljoner vuxna arbetsföra människor. 12 timmar om dagen och 7 dagar i veckan är ingen ovanlighet. För det handlade ju inte bara om att göra ett jobb, de skulle också sköta ett allt krångligare regelverk, bokföring och redovisning.

Och igen står en heterogen gruppering, 2/5-dels samhället, som idag står utan företrädare på det politiska fältet. De har varken objektiva eller organisatoriska gemensamma intressen med LO´s höglönegrupper. De representerar en social omstrukturering som saknar historisk relevans, de har ingen politisk historia att relatera till, bara en väldigt osäker framtid. "

Anders Nilsson kommenterar mitt inlägg Socialdemokrat – nationalist eler internationalist och pekar på att det saknas en analys av de senaste 15 årens utveckling av den svenska arbetarrörelsen. I det har han förstås rätt, en annan sak är förstås om han har rätt i sak. Jag svarade i en kommentar till det inlägget:

Är inte säker på att din historieskrivning fångar hela historien, Anders.

Som jag ser det sker en väsentlig ändring av förhållandena i Sverige sannolikt sent 50-tal och under 60-talet. Då försvinner möjligheten för en familj att leva på en lön.

Trots att den allmänna levnadsstandarden ökar så sker senare ytterlgare urholkningar av värdet på lönearbetares arbete genom hög inflation/devalveringar. Höga nominella löneökningar vars värde reduceras eller helt försvinner. Det är en smula paradoxalt.

Visst bidrar en ökad andel egenföretagare på områden som traditionellt varit reserverade för kollektivavtalsanställda till splittringen. Frågan är hur det slår för de berörda.

Sen är jag inte riktigt överens när det gäller “degenerationen”. Särskilt gäller det genom facklig kamp uppnådda resultat som jag nog inte skulle vilja beskriva som privilegier. Att uppnådda resultat måste försvaras är också rimligt. Jag tycker t.ex. inte att det är riktigt att i avtalsförhandlingar “avstå” s.k. löneutrymme för att någon annan sektor skall få mer – så fungerar inte marknaden och vi lever trots allt i ett kapitalistiskt system. Det blir så att säga inte större utrymme för städerskan i offentlig sektor för att industriarbetaren får mindre.

Här är jag dock inte tänkt färdigt (om man nu kan det i frågr som dessa). Hittar däremot ett intressant bidrag till frågan om klassamhällets utveckling hos Anders Svensson som i huvudsak utgörs av citat från Göran Therborns bok Klasstrukturen i Sverige 1930-80. Här missas förstås utvecklingen de senaste 28 åren och jag är inte säker på att Svenssons beskrivning av utvecklingen under den perioden är korrekt.

Under den peirod Therborn studerat menar han att mellanskikten ökat enormt i samhället, främst inom cirkulation och tjänster, från cirka 300 000 till 1,5 miljoner. Proletariseringen har enligt Therborn inte varit så omfattande under denna period.

Däremot menar jag att proletariseringen har varit omfattande under perioden därefter. Från 1980-talet och framåt har datoriseringen av samhället och andra förändringar lett till en omfattande proletarisering. Call-centers har inneburit en proletarisering av telfonisters och kontoristers arbete såväl som av säljares och servicepersonals. Stora delar av lärarkåren har proletariserats och programmeringsfabriker med uppdelning av programmeringen i delar och strömlinjeformning har inneburit en proletarisering av det yrket osv.

Sannolikt är det snarare så att tillväxten av mellanskikt fortsatt, vilket ju bland annat illustereras av en ökad andel egenföretagare i traditionellt lönearbetarsektorer. Datoriseringen har nog faktiskt också snarast bidragit till att fler kommit att tillhöra de s.k. mellanskikten. Allt detta kräver dock lite fördjupad diskussion/analys – kanske något att fundera vidare på under julledigheten som för övrigt innebär att jag önskar alla läsare en mycket god helg!

peter

23 december, 2008

Ideologi, Politik, Socialdemokraterna

Kommentarer inaktiverade

Ja, det behöver de Ann-Catrin!

Behöver socialdemokrater lära sig att blogga?: “Björn Wadström tycker att ”http://wadstrom.blogspot.com/2008/12/socialdemokraterna-mste-lra-sig-blogga.html/“>socialdemokraterna måste lära sig att blogga. Han har dessutom vänligheten att posta en lista med 380 s-bloggar och jag postar den rakt upp och ner här.”

Ann-Catrin Brockman skall ägna julhelgen åt att undersöka om Björn Wadströms bedömning av socialdemokraternas bloggförmåga är riktig. Åtminstone i ett aveeende har Wadström rätt – s-bloggar måste lära sig en del fundamenta som att knuffas mera.

Wadström har förtjänstfullt sammanställt en, säkert i och för sig inte komplett, lista över socialdemokratiska bloggar. Jag har här kopierat den från Brockman som nog lagt till några.

peter

21 december, 2008

Politik, Socialdemokraterna

Kommentarer inaktiverade

Socialdemokrat – nationalist eller internationalist

Pizzabagare och vårdbiträden är socialdemokratins kärna: "Socialdemokratin bör vara ett parti för de som ekonomiskt och socialt står sämst till i samhället. Även om vi inte kan tala om fattigdom i global mening så finns det i Sverige en stor grupp människor med relativt låg inkomst (mindre än 20.000 per månad) som beaktas av få. Makt är inte bara en fråga om utbildning eller förhållande till produktionsmedlen. En god privatekonomi ger idag makt. På en fri marknad med världen som spelplats har den med pengar makt över sitt liv på ett sätt som den (även relativt) fattige inte har. Därför har inte en löntagare med hög inkomst (+30.000/månad) omedelbart samma intresse som en med halva inkomsten, även om båda organiseras i LO.

Jag skulle vilja påstå att inkomstnivå förenar mera än relation till produktionsmedlen. Ett sjukvårdsbiträde har mera gemensamt med enmansföretagaren med egen städfirma, än med byggnadsarbetaren i storstadsregionen.

Det som en gång var socialdemokratins självklara kärna, arbetarklassen som inte hade annat att förlora än sina bojor, är idag ett mycket mera sammansatt och komplicerat politiskt intresse. Det kräver en helt annan politisk plattform än den som formulerades på 1970-talet."

Anders Nilsson tar ytterligare steg på vägen mot en fördjupad analys – gott så! Frågan är dock om hans resonemang räcker ända fram – såväl socialdemokratin som andra socialistiska rörelser har alltid haft drag av internationalism men av det ser vi idag inget. Borde inte den s.k. globaliseringen ha passat socialdemokratin som hand i handske just när arbetarklassens tidigare homogenitet upplösts här hemma, något som väl Olof Palmes retorik gav underlag för och en tradition som sedan förflyktigats.

Att i dagens Sverige – och jag envisas med att kalla vårt land för ett välfärdssamhälle som omfattar flertalet i allt väsentligt – och i beaktande av globaliseringen borde väl begreppet solidaritet i än högre grad än tidigare innefatta just det internationella perspektivet. Det undergräver på intet sätt det nationella perspektivet på samma fråga men det sätter densamma i perspektiv – visst har lågavlönade det besvärligt i dagens Sverige men jämfört med….!

Visst är det så – som Anders Nilsson påpekar – att den relativa levnadsstandarden förenar vad gäller livsbetingelser. Oaktat detta så sett mera objektivt befinner sig den (relativt sett) högavlönade byggjobbaren i storstadsområdena faktiskt i samma position vad gäller faktisk kontroll över det egna livet som vårdbiträdet (. I tider av ekonomisk kris blir detta mycket tydligt. Det har dock alltid varit en del av det kapitalistiska systemets försvarsmekanismer att framkalla motsättningar bland de “förtryckta”, ofta uttryckta genom relativa skillnader t.ex. vad avser materiella förhållanden (också jag tyckte det var rätt märkligt att t.ex. läsa uppgifter om att soppåkarna i min kommun tjänar över 30 000 kronor medan vårdbiträenas ingångslön fortfarande hamnar en bra bit under 20 000). Det är ju den materiella förklaringen till identitetspolitikens starka ställning i vårt parti.

Inom parantes, dagens “framgångar” för främlingsfienliga/rasistiska strömningar kan förklars på samma sätt – motsättningen mellan arbete och kapital, mellan de i huvudsak egendomslösa och ägarna av produktionsmedlen osynliggörs genom projiceringar på motsättningar inom de egendomslösas egna led. Rasister blir därmed de “duktiga idioterna” i kapitalets tjänst utan att ens förstå det själva.

Jag blir faktiskt riktigt glad när jag läser Nilssons skrivningar om 1975:

1975 är ett märkesår. Nu stod socialdemokratin inför skördetiden. Ett halvsekel av socialdemokratiskt byggande av välfärdsstaten skulle förfärdigas. Den politiska och sociala demokratin var på plats, nu skulle den ekonomiska demokratin erövras med löntagarfonder som främsta medel. Själv arbetade jag i dåvarande Svenska Fabriksarbetarförbundet, med den största iver, för Rudolf Meidners förslag. Vi var många socialdemokrater med stora förhoppningar.

Därmed inte sagt att de s.k. löntagarfonderna var den slutliga lösningen. Jag tror nämligen att Nlsson är något viktigt på spåren. I en globaliserad värld tar faktiskt möjligheterna att förflytta industriproduktion till låglöneländer slut förr eller senare. Inte idag och inte i morgon men inom kort (i ett historiskt perspektiv, såväl i stort sett hela Afrika som delar av Sydamerika finns kvar att explotera).

Vad händer då? Kanske uppnår vi då det den gode Marx egentligen pratade om när han beskrev den “församhälleligade produktionen”. Vi ser ju redan tendenser till detta i de globala multinationella företagens strategier. Frågan är hur den makt som därmed tillkommer det globaliserade kapitalet skall hanteras. Frågan är också om kapitalets makt skall utmanas av staten ( till vilket jag ställer mig tveksam) eller av mer kollektivt organiserade initiativ.

För övrigt vill jag bara uppmärksama att Enn Kokk liksom jag tycker att det är intressantare med debatt om idéer snarare än debatt om debatten om idéer.

Vad jag framför allt saknar i “Från smedja till sambandscentral” är det politiska/ideologiska innehållet i denna röda kil: Det är utmärkt om arbetarrörelsens idédebatt får större bredd och djup genom att den förses med nya kanaler – men vilka är idéerna vi ska slåss för?

peter

17 december, 2008

Ekonomi, Ideologi, Politik, Socialdemokraterna, Solidaritet

10 kommentarer

Fullständiga nollor

Utveckla fler lagliga vägar att ladda ner: “Kommissionen för upphovsrätt och tillgänglighet på nätet. Med anledning av den snabba teknikutvecklingen och den ständiga strömmen av alternativa såväl lagliga som olagliga distributionskanaler samt ett i högsta grad föränderligt konsumentbeteende riskerar lagen att vara överspelad redan när den träder i kraft i april 2009. Det finns till exempel redan idag en rad olika sätt att skydda sin identitet för den som vill surfa anonymt. Denna utveckling för med sig såväl hot som möjligheter för både kulturskapare och konsumenter. Och det är också en utveckling som måste följas aktivt och med en ständig handlingsberedskap från regeringen. Vi föreslår därför att en Kommission för upphovsrätt och tillgänglighet på internet tillsätts. Kommissionen ska följa utvecklingen, rapportera till regeringen samt föreslå åtgärder.”

(Hittat via (s) är för Ipred.)

I en del sammanhang är absolut tystnad en dygd. Just detta är ett sådant. Om jag skulle skriva vad jag egentligen tycker om den debattartikel Tomas Eneroth och Eva-lena Jansson skrivit angående IPRED antar jag att jag skulle kunna bli stämd för ärekränkning. Det är min absoluta förhoppning att detta inte är sanktionerat av partiledningen, om så skulle vara fallet kan jag bara konstatera att partiets ledning befolkas av snedseglare.

Jag skall bara kort ta upp några frågor:

1. Upphovsrätten så som vi känner den är ett borgerligt påfund av 1800-talssnitt och den har tjänat ut sin roll. Nu krävs en liten gnutta nytänkande (men det saknas tydligen helt)

2. Inga polisiära befogenheter får lämnas till privata aktörer – det är rättsvidrigt, förkastligt och därmed oacceptabelt.

3. Den korporativism som genomsyrar förslaget om att tvinga upphovsrättsinnehavarae att gå ihop i en organisation hör inte hemma i en demokratisk stat. Fascism kallas sånt med ett anant ord även om det känns fel att använda i ett inlägg riktat mot partikamrater.

4. Fildelning är en teknik, som när Eneroth och Jansson växte upp hade sin motsvarighet i kopiering av kassetter, som används för såväl idag laglig som olaglig kopiering. Enkelt uttryckt (och grovt generaliserat) finns det två typer som ägnar sig åt fildelning; de som annars inte haft tillgång till det delade och de som tack vara fildelningen senare köper. Ingen drabbas egentligen eftersom alternativet inte är köp.

5. Eneroth och Jansson har rätt på en enda punkt:

Det måste vara mycket tydligt att huvudsyftet med den nya lagstiftningen är att komma åt den fildelnings som sker i kommersiell skala,

Men fel när de accepterar att detta skall hanteras i civilrättsliga processer.

Det är särskilt angeläget med proportionalitet när det som i detta fall gäller civilrättsliga processer där resursstarka organisationer kan komma att ställas mot enskilda individer.

Upprätthållandet av lag är och bör förbli en uppgift för rättsväsendet allena.

6. Av citatet ovan framgå att Eneroth och Jansson vill ha en kommission med någonslags beredskap mot t.ex. tekniker för anonymisering m.m. Att vi skall rätt att uppträda anonymt på nätet är lika självklart som att vi skall kunna delta i en demonstration, gå på ett möte utan att vår identitet får efterfrågas/röjas. Förslaget luktar illa.

peter

17 december, 2008

Demokrati, Ekonomi, Politik, Rättsväsendet, Socialdemokraterna, Upphovsrätt, Yttrandefrihet

6 kommentarer

Debatt om debatt istället för debatt

Bör socialdemokratiska studentförbundets intellektuella få yrkesförbud?: “För ska man vara lite elak* kan man säga att det har funnits två spår bland socialdemokratiska intellektuella under de senaste åren: de som har klagat över att socialdemokratin har brist på visioner eftersom den inte anpassat sig tillräckligt till de nya tiderna och de som har klagat över att socialdemokratin har brist på visioner eftersom den anpassat sig för mycket till de nya tiderna. Kännetecknande för bägge inriktningarna har varit att de har lagt väldigt mycket tid på att klaga och mindre på att faktiskt föreslå något konstruktivt framåtsyftande, eller som Enquist formulerar det, något ”operativt”. (Till dessa två grupperingar bör dessutom fogas den politiska högern som mer menar att socialdemokratin saknar visioner eftersom den har fel. Men dem lämnar jag därhän tills vidare.)”

Johan Sjölander tycks leva i villfarelsen att idepolitiskt tänkande sker bland något han definierar som intellektuella och så referarar han till den i dagarna aktuella skriften Från smedja till sambandscentral. Lite senare i artikeln gör han ett betydligt intressantare konstaterande

Detta har också skapat ett sorts ”demokratiskt underskott”; det finns ingen gemensam socialdemokratisk berättelse som vi som partimedlemmar kan diskutera och förhålla oss till och därmed försvinner den grundläggande förutsättningen för ett framåtsyftande politiskt samtal, och därmed förstärks också (den i grunden riktiga) känslan av att allt detta bara är ett “ovanifrånprojekt”, långt bort från själva folkrörelsen.

Det är ju just diskuterandet bland vanliga medlemmar och sympatisörer som konstituerar en idepolitisk debatt, som gör dessa delaktiga i formandet av partiets visioner. De s.k. intellektuella utgör bara i bästa fall formulerare av problemställningar, summerare av de mångas tankar. I övrigt sällar sig Sjölander till kategorin gnällspikar dvs bidrar inte till debatten utan ägnar sig åt densamma.

Fredrik Jansson har redan den 29 november recenserat boken som hade releaseparty igår. Jansson ägnar sig också åt psuedodiskussionen om debatten snarare än att ge sig in i den men bortsett från besserwisserattityden “Jag har hört allt förut” går han rätt på det viktiga

Framförallt saknas det som regel en ordentlig diskussion om idédebattens former som är något annat än predikan för massorna, som något som skiljer vänstern från högern. Vi kommer aldrig kunna konkurrera med kapitalets resurser när det gäller att driva traditionella tankesmedjor och dagstidningar. Ändå är det stjärnögt blickande mot amerikanska institut och drömmar om forna tiders a-press som dominerar.

Rätt alltså såtillvida att i ett folkrörelseparti formas inte politiken i tankesmedjor utan i själva rörelsen, fel i den meningen att han vill diskutera formerna snarare än att vara en del av rörelsen själv. Jag fick inget recensionsex:-( och tycker kanske listan av skribenter kändes rätt trist. Nu har jag dock beställt boken i avsikt att faktiskt se vad de socialdemokratiska studenterna betraktar som intressant läsning.

Catharina Ullström skriver också om debatten, refererandes andra bloggar som gör detsamma, om avsaknaden av debatt men konstaterar ändå

Att den socialdemokratiska idédebatten haltar, inom bloggosfären liksom inom hela rörelsen, är inget nytt. Det gör den. Vi har ingen socialdemokratisk vision för framtiden och vi är rädda för att skapa den. Delvis för att, som Jansson påpekar, vi väntar på att visionen ska levereras uppifrån. Delvis för att vårt parti suttit så länge vid regeringsmakten att allt som inte går att förverkliga nästa mandatperiod är orimliga (kanske till och med farliga) utopier eller onödigheter. Vår rörelse fokuserar mer på att vinna val än på att skapa ett samhälle eller ett samhällsystem som vi faktiskt tror på. Solidaritet, rättvisa och jämlikhet har förmiskats till byråkrati. De som vågar drömma är galna och vi tycker i blindo.

Under tiden försöker t.ex. undertecknad och Anders Nilsson föra en diskussion kring hur vår samhällsanalys bör se ut, men det saknar förstås relevans i sammanhanget.

peter

16 december, 2008

Demokrati, Ideologi, Politik, Socialdemokraterna

12 kommentarer

« Previous Entries Next Entries »

Sök

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Arkiv

Kategorier

Taggmoln