Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Solidarisk miljöpolitik
Hittar en debattartikel av Göran Greider i GP:
Klimatet utmanar ideologierna: "Klimatfrågan är på allas läppar, men verkar i hög grad stanna just där. Forskarrapporterna och larmen om klimateffekten har ju anlänt på allvar i en tid som är djupare präglad än någonsin av den rådande marknadsliberalismen. Det betyder att frågorna till varje pris måste individualiseras – vad gör du för klimatet? som det heter i kvällstidningarna.
En annan variant är att de teknifieras: Kärnkraften är “ren” och avfallet glömt, liksom den obegränsade konsumtionsideologi den befrämjar. Och den bättre ställda medel- och överklassen uppmanas till en ny sorts köpfest: Så kan du använda din egen plånbok för att minska miljöhoten.
Sällan nämns det att den låginkomsttagare som inte ens har råd att köpa en miljöbil utan tar bussen, som inte kan flyga en eller två gånger till solstränderna varje år och som köper en begagnad cykel i stället för en ny till sitt barn, redan gör av med långt mindre energi.
Fördelningspolitiken är i stort sett utraderad ur miljödebatten. Bäst samvete ges till den som köper flest utsläppsrätter! "
(Hittat via Bloggportalen.se.)
Om vi bortser från de seenaste årens domedagsprofeters favorittema klimathotet så tror jag det är rimligt att hävda att vi gjort betydande insatser för att minska miljöpåverkan av mänskliga aktiviteter – rening av avlopp, borttagande av bly i bensing och i andra sammanhang, minskade kvicksilverutsläpp, freon etc. Mycket av detta har gjorts på ett ur fördelningsssynpunkt rimligt sätt dvs det har inte gjorts så att enskilda människor med låga inkomster drabbats negativt av åtgärder (annat än möjligen i speciella fall – tänker t.ex. på anslutningsavgifter til kommunalt avlopp). Generellt tycker jag alltså att vi har en historia av åtgärder på miljöområdet som stämmer väl med åtminstone min ideologi.
Själv har jag oerhört svårt med alarmisterna och kanske särskilt deras individualisering av problemen. Så visar historien ganska tydligt att det är via nationell och internationell politik som man kan åstadkomma väsentliga förändringar. Eftersom Sveriges roll möjligen kan vara att gå före (vi måste samtidigt inse att vi är så få att vår relativa andel trots hög förbrukning per invånare är liten) men det bara är globala åtgärder som ger betydande effekt. T.ex. så är det visserligen så att transportsektorn totalt i världen lämnar ett relativt stort bidrag till utsläppen av s.k. växthusgaser men den svenska andelen är marginell varför en enskild medborgares eventuellt förändrade vanor (minskat bilåkande) i realiteten inte ens gör en mätbar skillnad.
Vill vi göra något åt transportsektorn med utgångspunkt i socialdemokratisk ideologi så är det inte åtgärder som fördyrar eller hindrar låginkomsttagare från att transportera sig eller få tillgång till billigt kött från Brasilien vi skall ägna oss åt. Det är alternativa bränslen vi skall satsa på till så låga priser som möjligt. Då har vi inte bidrag till nybilsköp utan bidrag till konvertering av gamla bilar. Då försvinner förslag som biltullar ner i papperskorgen lika snabbt som de väckts just genom att de direkt missgynnar de med låga inkomster.
Geider tar upp upp kärnkraften som exempel på någon slags teknifiering. Kanske har han rätt men samtidigt adresserar han ju indirekt frågan om elproduktion. El behöver vi både för produktion och vardagsliv. Den kan i stor utsträckning produceras utan utsläpp men då till en kostnad i form av utbyggda älvar och liknande miljöpåverkan. De alternativ som är populära att satsa på idag är oftast av karaktären väderberoende, det är som om det finns folk som tror att vindkraft kan ge ett betydande bidrag trots att det är uppenbart att vi inte förbrukar el i takt med vindstyrkan (samma gäller ju för solenergi) och hittills klarar vi inte att lagra mängder med el. Såväl kärnkraft som kraftvärmeverk (som kan eldas med olja/kol, soppor och med varierande utsläpp) har den tydliga fördelen att de kan köras när elen behövs – som solfattiga perioder på vintern – och den elproduktionen behöver ersättas. Inte helt enkelt att se hur dock men det är ett område där forskning borde intensifieras.
Schori om Irak
Ingen bör utvisas hit: " Skulle Bushadministrationen erkänna det uppenbara, att inbördeskrig råder, vore detta lika med att medge ett strategiskt och militärt misslyckande med stora politiska konsekvenser.
Skulle svenska myndigheter förklara att krig råder, vilket är ännu mera uppenbart, skulle detta få konsekvenser för asylpolitiken.
I båda fallen, om än på vitt olika nivåer, ägnar man sig åt ett illusionsmakeri som undergräver allmänhetens förtroende för den offentliga makten och förorsakar omfattande mänskligt lidande.
Sverige borde hålla sig för god för dylikt taskspeleri. Vi talar om ett land där var femte irakier antingen dödats eller sårats, fördrivits ur landet eller blivit flykting i sitt eget land. Ett land som är i snabbt förfall och där inga statliga institutioner kan garantera någons säkerhet och där all fiktion om nationell samling är bortblåst eller bortsprängd. Där finns dessutom krigförande utländsk trupp som av de allra flesta uppfattas som ockupationsmakt. De amerikanska soldaterna i Irak är nu långt flera än antalet soldater i samtliga 18 av FN:s fredsmissioner och vars kostnad också vida överstiger FN:s totala budget för fredsbevarande operationer."
Pierre Schori skriver i dagens Aftonblad. Artikeln borde förstås också ha undertecknats av Mona Sahlin. Den uppfattning som Schori ger uttryck för borde också Yilmaz Kerimo, s-märkt riksdagsman från Södertälje också ta till sig – jag kritiserade hans uttalanden i LT beträffande just denna situation häromdagen. Schori kallar Sveriges officiella hållning för taskspeleri, det gäller för herr Kerimo också!
Att vi absolut skall ha fullständigt öppna gränser för folk som flyr från ockupationens Irak är solklart! Att börja dribbla om att bara vissa (icke-muslimer får man anta) skulle vara hotade av de konflikter som blossat upp i kölvatnnet till denna ockupation är oförsvarligt. Schori refererar bl.a. till systematiska våldtäkter som Diane King rapporterat i en artikel i International Herald Tribune den 8 juli (Schori uppger som framgår att den publicerats i New York Times den 9 juli):
“Än mera upprörande är den amerikanska antropologen Diane Kings artikel (”Using rape as a weapon”, NYT 9/7) om systematiska våldtäkter av samma typ som i Balkan, Rwanda och Darfur. King har forskat i Irak sedan 1995, framför allt i irakiska Kurdistan.
Hennes bärande tes är att när en medlem av en folkgrupp våldtar en kvinna från en annan folkgrupp, och hon menar att dessa brott begås av representanter från alla folkgrupper, så är detta våldförande förutom ett enskilt vidrigt övergrepp också en systematisk krigsmetod. Genom att ”så sitt frö i en fiendes sköte” förstärks övergreppet och leder till kvinnans stigmatisering och utstötning från den egna gruppen men också till att hennes barn kan ses som en potentiell fiende i hennes egen kropp. King avslutar sin artikel med en vädjan om att alla makthavare i Irak bär ett ansvar för att så slut på denna galenskap.”
Men det är väl bara muslimer som skall skickas tillbaka?
Splittra och härska!
Den endimensionella klasskampen: “I längtan efter att förenkla och skapa några gemensamma punkter för feminismen glömmer man att kvinnan man kämpar för också är en invandrad lesbisk tjej på rullstol. Men hon passar inte in i ramen, hon står i vägen för regeringsskifte så vi rullar helt enkelt bort henne, verkar man tänka i de led som vill ha klass först sen modeorden. Och kontentan av denna iver att hålla sams och prioritera klass med en slight touch av jämställdhet blir i bästa fall att vita heterotjejer får leka med de vita heterokillarna i samma hage och njuta av smaskiga maktprivilegier”
(Hittat via PromeMorian.)
Ramlar över inlägget ur vilket citatet ovan är hämtat och blir bara alltmer förundrad efter läsning av detsamma och av den ganska omfattande diskussion det tydligen ledde till (se kommentarerna i anslutning till inlägget). Min förundran grundar sig på följande: Som väl de flesta människor som definierar sig som vänster torde inse så lever vi inte i ett klasslöst samhälle. Klass förstås här främst inte som en indelning efter levnadsstandard (en del tycks ju få problem med att en rörmockare kan tjäna mer än en lärare) utan utifrån gruppens förhållande till den rådande produktionsordningen och därmed till den grundläggande maktordningen i samhället. Vi lever dessutom i i ett land som i realiteten är en del av en världsordning som i stor utsträckning styrs av den amerikanska imperialismens intressen. För oss vanliga svenskar innebär detta vissa fördelar i termer av levnadsstandard etc.
Upprätthållandet av denna värdsordning liksom av maktstrukturen i vårt land baseras på idéer som vi normalt accepterar utan vidare men som ibland används som motiv för att med våld upprätthålla/vidga kapitalets intressesfär. Det intressanta är att den mest effektiva metoden för att upprätthålla en maktstruktur är att härska genom att splittra. Den strategin har arbetarklassen i alla länder utsatts för – något som fackliga organisatörer ofta brutalt fått känna på. I ett välfärdssamhälle som vårt krävs emellertid mer sofistikerade metoder – motsättningar växer fram mellan grupper som egentligen har samma intressen baserat på sin roll i produktionsapparaten. Så håller sig alltså ett kapitalistiskt system med orättvisor som skapar underlag för motsättningar som sedan blir idéer som är mindre farliga ur systemets synpunkt. Härur hämtar vi t.ex. grunden för rasism. Det är oerhört viktigt att se hur de materiella faktorerna påverkar vårt tänkande. Som exempel kan man ta jämställdhetsfrågan (detta skall inte ses som ett argument mot jämställdhet som ju bara är en funktion av jämlikhet):
Under 50-talet ökade produktionen kraftigt och efterfrågan på arbetskraft översteg tillgången. Frågan blev var det fanns en arbetskraftsreserv och den befanns finnas dels inhemsk i form av kvinnor, dels i fattigare länder inom Europa. Ur detta har utvecklats – med utveckla avses här fått masspridning – några idéer; kvinnans rätt till självförsörjande (bara för att det inte längre räckte med en lön för att försörja en familj), det mångkulturella samhället, förskolans hegemoni som förvaringsplats för barn m.fl. Samtidigt skapade det ett skiktat arbetsliv där kvinnor och invandrare kom att tillhöra de mindre priviligierade “arbetarna” och alltså sedan dess har kunnat utgöra underlag för motsättningar inom arbetarklassen. Därmed utmanas inte längre makten utan “kampen” fokuserar på dessa inomklassliga motsättningar som dessutom ideologiseras (och akademiseras!).
Morgondagens skola
"1: Hur ser det samhälle ut som vi lever idag i?
2: Vilka krav ställer detta samhälle på dagens unga?
3: Hur kommer morgondagens samhälle att se ut?
4: Vilka krav kommer detta samhälle att ställa på våra unga?
5: Hur rustar vi våra unga så att de kommer att stå väl förberedda för det samhället?"
(Hittat via s-info.)
Roger Jönsson från Ystad ställer betydligt mera relevanta frågor än de som nu gått ut inom ramen för rådslaget om skolan/utbildningen. Man undrar faktiskt hur de rådslagsansvariga tänkte, skall vi konkurera med Björklund genom att ha en skolpolitk där man lär sig tidigare och under mer “ordnade” former eller skall vi faktiskt skapa en socialdemokratisk skolpolitik för 2010-talet?
Jämför gärna själv – detta är rådslagsfrågorna:
1. Bör alla barn lära sig läsa och skriva redan i förskolan?
2. Hur kan vi bryta klassamhället så att alla elever, oavsett föräldrarnas bakgrund, verkligen kan nå målen?
3. Går det att förena valfrihet med en gemensam skola där elever med olika bakgrund lär sig tillsammans?
4. Varför anser många väljare att (s) inte står för en kunskapsskola?
5. Hur ser en socialdemokratisk politik ut för ordning, reda, trygghet och studiero i skolan?
6. Kan vi vara nöjda med att 25 % inte når målen i gymnasieskolan?
7. Behövs nya grepp för att anpassa vuxenutbildning till framtidens krav?
8. Är socialdemokraterna lärarnas vän?
9. Lär sig eleverna mer om de också får vara med och bestämma?
Nu saknar ju förstås inte dessa frågor helt mening, tvärtom. Möjligen kan man ju betrakta dem så som Roger Jönsson gör som underfrågor men fundera t.ex. på svaret till fråga 6 – 9!
Det vi bör tala om är ju förstås frågan om hur skolan (om vi nu skall behålla den institutionella ramen) skall vara uppbyggd och vilket innehåll den skall ha för att ge alla elever rimliga förutsättningar att kunna leva och verka i 2020-talets Sverige. Dit är det ca 13 år.
För 13 år var det bara de mest teknikintrsserade som använde Internet. För 13 år sedan hade ingen hört talas om en Ipod. För 13 år sedan var det relativt få vuxna som hade mobiltelefon. För 13 år sedan fanns inga bloggar. För 13 år sedan hade ingen platt TV. För 13 år sedan använde vi bank och/eller postkontor för att betala räkningar (om än med post). För 13 år sedan fanns inte mycket bredband. För 13 år sedan fanns inte Google. För 13 år sedan hade vi precis gått med i EU. För 13 år sedan hade inte USA ockuperat vare sig Afganistan eller Irak. För 13 år sedan…………fanns inga bloggar:-)
Min far fyller 81 och Myrdal blir 80
I morgon åker flaggan upp igen – för att celebrera min fars 81-årsdag!
Samma dag fyller Jan Myrdal (som nog inte alls tillhör mina föräldrars favoriter) 80 år och det finns många goda skäl att också gratulera honom. Man behöver inte vara ense med herr Myrdal i allt för att respektera hans utomordentliga intellektuella gärning. Som Åsa Linderborg konstaterar i dagens Aftonblad:
Aftonbladet: Var tid har sin strid: “Myrdals obestridliga kunskaper rör 1800-talet. Som marxist har han förstått vikten av att tränga in i den revolutionära borgerlighetens fysionomi och tankevärld. Härur har han hämtat det i god mening liberala stråk som präglar hans socialistiska hållning – ideologierna är ju i många avseenden tvillingsystrar. Långt mer konsekvent än dem som kallar sig liberaler har Myrdal genom åren försvarat åsiktsfriheten, yttrandefriheten etc, ofta i bitter polemik med liberalerna.
Jan Myrdal är nämligen något så ovanligt som yttrandefrihetsfundamentalist. Förintelseförnekare som Robert Faurisson ska bemötas i öppen debatt menar han i sann upplysningsanda, hur ska vi annars kunna argumentera för att det han säger inte är sant? Denna hållning har lett till absurda beskyllningar om antisemitism, men den som vill kan ”gå till läggen”, som Myrdal själv brukar säga. I sagda antologi återfinns bland annat en rasande uppgörelse med Lars Hillersbergs ”antisemitism”, liksom en upprörd artikel om den grasserande judeförföljelsen i Brezjnevs Sovjet.”(Hittat via knuff.se.)
Enn Kokk har, kanske inte så förvånande, en del invändningar mot Myrdal men konstaterar/de (i AiP 1983)
" Värd att läsa i än högre grad är Jan Myrdals självbiografiska roman “Barndom” (Norstedts). Med “Barndom” placerar sig Jan Myrdal nämligen bland de främsta skönlitterära barndomsskildrarna på svenska."
Kokks invändningar tycks i huvudsak emanera från att Myrdals uppfattningar sammanföll med SKPs och därför kan antas dölja något. Min erfarenhet från den tiden talar emot Kokks invändning – det han egentligen verkar ha svårt med är enhetsfrontsidén, att man försöker skapa enighet kring t.ex. motstånd mot USAs ockupation av Irak bland folk som i och för sig kan ha helt olika önskemål om hur Irak ska se ut efter att ockupationen upphört. Så måste alla former av motståndsrörelser arbeta om de har en tillräckligt stark motståndare.
Efter att ha läst Linderborgs artikel och även Ali Esbatis kommentar till densamma känner jag att jag måste sätta mig in i Myrdals syn på feminism och kritiken av densamma. Skall börja leta.
En intressant intervju med Myrdal finns (till viss del översatt I FIB/Kulturfront) i Hizbollahs tidning Al-Intiqad:
“Palestinierna kämpar för en demokratisk stat, och också islamisterna ser en sådan framför sig; en stat med lika rättigheter där muslimer, kristna och judar kan leva. Israel är inte för en demokratisk stat. Kan det accepteras? Skall palestinierna helt enkelt kapitulera till den starkare och acceptera en apartheidstat?
JM: Vad det palestinska folket bör göra, är ett beslut som måste fattas av det palestinska folket. Man kan få stöd utifrån, också från oss i Europa, men man måste själv besluta. Kravet på en demokratisk stat med lika rättigheter, där muslimer, kristna och judar kan leva är ett krav som före 1948 hade starkt stöd i de kretsar jag växte upp i. För mig framstår det fortfarande som den enda lösningen för en fredlig utveckling i regionen. Men hur det målet skall nås, hur avgöra vilka strider som är nödvändiga, det måste vara en sak för det palestinska folket att besluta."
Grundlagen igen
Viktigt med enighet om grundlagar: "Till uppmaningen om enighet har Pettersson fogat en lista med förslag som han själv vill få in i grundlagen. Som punkt tre på listan återfinns ett konstitutionellt skydd av offentligt ägande och nummer fyra handlar om att skriva in fackets rätt att teckna kollektivavtal i grundlagen.
Det är inga dåliga förslag Peterson presenterar.
Men hur kan han tro att det ska gå att vinna politisk enighet kring förslag som i realiteten handlar om att upphöja socialdemokratisk politik till svensk grundlag?"
(Hittat via Joel Malmqvist.)
Nu har också Joel Malmqvist upptäckt det lite märkliga förhållandet att Tage G. Pettersson tycks tro att det skulle gå att få konsensus till at skydda det offentliga ägandet i grundlagen, som jag skrev om tidigare. Det är ju utmärkt. Herr Malmqvist tar också upp ett annat av Petterssons önskemål, det om rätten att teckan kollektivavtal. Vet inte om det skulle tillföra något eftersom rätten att vidta stridsåtgärder redan finns:
17 § Förening av arbetstagare samt arbetsgivare och förening av arbetsgivare äger rätt att vidtaga fackliga stridsåtgärder, om annat ej följer av lag eller avtal. Lag (1976:871). (Regeringsformens 2 kap)
I övrigt så regleras ju också övriga friheter som åsikts- mötes, demonstrations och föreningsfrihet, så långt är grundlagen rätt bra. Det är ju främst valordningen som nu aktualiseras men jag tycker stor vikt bör läggas vid yttrandefrihetsfrågan. I nu gällande grundlag står att
13 § Yttrandefriheten och informationsfriheten får begränsas med hänsyn till rikets säkerhet, folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhet, enskilds anseende, privatlivets helgd eller förebyggandet och beivrandet av brott. Vidare får friheten att yttra sig i näringsverksamhet begränsas. I övrigt får begränsningar av yttrandefriheten och informationsfriheten ske endast om särskilt viktiga skäl föranleder det.
Vid bedömandet av vilka begränsningar som får ske med stöd av första stycket skall särskilt beaktas vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet i politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och kulturella angelägenheter.
Som begränsning av yttrandefriheten och informationsfriheten anses icke meddelande av föreskrifter som utan avseende på yttrandes innehåll närmare reglerar visst sätt att sprida eller mottaga yttranden. Lag (1976:871). (Regeringsformen 2 kap)
Det sista stycket borde förstås strykas helt. Det finns ingen anledning varför man skall ha långtgående möjligheter att inskränka på vilket sätt yttranden får spridas/mottagas. Det bör vara fritt och bara kuna begränsas av tekniska hinder såsom antalet möjliga kanaler i marknätet osv. På något sätt borde man också förhindra att politiskt misshagliga åsikter såsom rasism och liknande kan drabbas av inskränkningar av yttrandefriheten. Alla sådana åsikter bemöts bäst genom att de får komma fram och därmed kan diskuteras.
Karin Rebas har förresten en riktigt bra krönika i DN idag med anledning av polisens uppenbart otillbörliga användande av hemliga (sekretessbelagda) listor i överenskommelser med Internet-leverantörer för att spärra åtkomst till vissa sajter. Anses vara brottsförebyggande men det är såvitt jag vet inte ens olagligt att besöka sajterna, dessutom är listan uppenbart godtycklig. För övrigt vill jag särskilt uppmärksamma att ytterligare en partikamrat yttrat sig (med anledning av den senaste tidens debatt) vilket jag uppskattar mycket!
Drogbruk – en kulturfråga
Blogge Bloggelito tar under rubriken Du ska dricka alkohol, neger! upp en rad aspekter på drogbruk och argumenterar väl för en förändring av vår (svenska) syn på olika typer av droger. Alldeles särskilt tänkvärd är följande rätt provocerande tankegång:
Den svenska staten har det drogfria samhället som mål. Det är en social renhetsutopi som saknar motstycke i resten av världen, där man istället ofta förnuftigt konstaterar att människan nyttjar droger och försöker begränsa skadeverkningarna av detta nyttjande. I exempelvis Holland och Storbritannien ser man ingen poäng med att förbjuda kat, då skadeeffekterna är minimala.
Men den svenska staten har också det multikulturella samhället som mål. Multikultur är uppenbarligen bra så länge det handlar om tillskott som kebab och falafel, men hur man egentligen har tänkt vad gäller andra kulturella uttryck är mer tveksamt. Det gamla synsättet var att invandrarna ska anpassa sig till svenska normer, men detta har successivt kommit att ändras – anpassningen ska ske ömsesidigt.
För droger gäller dock den svenska linjen orubbad. Flyktingar och andra invandrare från exempelvis Somalia ska inte få tugga sitt kat. Istället ska de fogas in i den svenska alkohol- och nikotintraditionen. Negern ska läras att supa och röka, att bruka vodka istället för att missbruka den mycket mildare drogen kat – ty med svenska statens språkbruk, som medierna gärna använder av någon anledning, är all hantering av de droger staten anser olagliga missbruk per definition. Samma resonemang gäller andra kulturella subgrupper, inklusive inhemska sådana (till exempel ravekulturen med dess milda hallucinatoriska preparat).
Att den svenska politiken när det gäller narkotiska preparat är misslyckad torde vara uppenbart för var och en. Magnus Linton skrev 2002 en utmärkt artikel om densamma där han försöker härleda uppkomsten av den “massiva politiken” ur vilket jag citerar en liten bit:
Självfallet måste den massiva politiken också ses i ljuset av de höga ambitionerna med det svenska välfärdsprojektet som sådant. Viljan att vara en förebild för andra länder präglar denna mer än kanske någon annan fråga och under 80-och början av 90-talet blir narkotikafrågan ett område där partierna bjuder över varandra i att visa handlingskraft. Bevekelsegrunderna skiftar, men frågan är användbar för alla: socialdemokraterna vill visa att ”i vårt Sverige tillåts ingen falla ur”, vänster- och miljöpartiet gör inför folkomröstningen 1994 drogliberalism synonymt med EU, kristdemokraterna ser ”knarkets utbredning” som ett tecken på att skolan svikit i kristen fostran, moderaterna som ett bevis för att polisen behöver mer resurser, för folkpartiet ligger en fortsatt absolut politik i linje med folkpartiets rötter i nykterhetsrörelsen medan centern pekar på urbaniseringens förfärande konsekvenser. Ny demokrati, som väljs in i riksdagen 1991, är kanske de som har allra störst användning av frågan: knarket väller in med invandrarna.
Missbruksforskaren Leif Lenke söker den absoluta politikens rötter i religion. Framväxten av västvärldens nykterhetsrörelser under förra seklet fick en snabb uppdelning i två grenar – en radikal och en moderat – där den förra sprang ur de frikyrkliga väckelserörelserna. Hos dem fanns ett starkt etiskt element i alkoholkritiken och därför krävde de, skriver Lenke, ”total avhållsamhet från alla alkoholhaltiga drycker och förespråkade med en terminologi från drogdebatten ’ett alkoholfritt samhälle’” (Sociologisk Forskning 4/91). Den moderata grenen – för vilka problemen gällde folkhälsa och inte moral – hade inga invändningar mot öl och vin utan menade att det var starkspriten som skulle bekämpas. Länder i den frikyrkliga grenen – som Sverige, Finland och USA – prövade senare drastiska åtgärder som totalförbud eller motbokssystem medan den moderata – typ Holland, Västtyskland och Danmark – försökte hantera alkoholproblemen via skatter och andra restriktioner.
Traditionerna lever. Dels har de radikala länderna i dag en lägre total alkoholkonsumtion men ett mer problematiskt dryckesmönster medan den moderata grenen har en högre totalkonsumtion men ett mindre problematiskt dryckesmönster. Och dels, vilket är Lenkes huvudpoäng, lägger traditionerna ett tydligt raster över dagens europeiska narkotikadebatt; i de länder vars alkoholkritik bottnade i folkhälsa är skadelindring (harm reduction) en självklarhet medan varje sådan tanke är mycket kontroversiell i länder vars alkoholkritik tog avstamp i moral.
Vi har alltså skapat ett problematiskt dryckesmönster som vi vill tvinga på människor som kommer från andra kulturer där ett sådant inte finns – givet förstås att vi accepterar premissen att människor har och kommer att ha behov, vilja att i rimlig omfattning bruka droger. Missbruk har som de flesta också förstår andra orsaker än bara bruk – sociala problem brukar vara de mest uppenbara.
Muslimer saknar skyddsvärde
Nya asylregler välkomnas av Kerimo: "Yilmaz Kerimo, riksdagsledamot (s) menar att det nya beslutet är bra och att även om läget i Irak inte är bra så är det bättre än för några år sedan.
– Det är fortfarande grupper som är utsatta, såsom de kristna irakierna, och de kommer under det nya beslutet att få uppehållstillstånd. Vi kan bara inte längre ta emot alla som vill komma för vi har helt enkelt inte plats, säger Yilmaz Kerimo.
I stället tycker han att EU och resten av världen också ska ta sitt ansvar och menar att det är demokratiförebyggande på plats som man ska satsa på."
Uttalandet görs alltså efter att Migrationsverket beslutat det inte längre pågår en inre väpnad konflikt i Irak – hur vettlöst det beslutet var har jag komenterat tidigare. Samma dag som man alltså kan läsa att Kerimo bara nämner kristna irakier bland de utsatta grupperna kan man i samma tidning, LT, läsa om den 13-årige Milad som kidnappats i Bagdad (Milad är såvitt jag förstår från en kristen irakisk familj) vars släkt krävs på 100 000 dollar i lösensumma.
Då blir alltså frågan om det bara är kristna som behöver skydd i Irak?
I SvD kunde man i söndags läsa att
"En del vittnesmål visar hur soldater förlorat sin moraliska kompass till den grad att de hånar eller skändar dem de dödat. Ett foto visar en soldat som om han är på väg att använda sin bruna armésked av plast för att äta av den utspillda hjärnsubstansen från en död irakisk man.
“Ta en bild av mig och den här idioten” sade en soldat och höll armén om den döda kroppen, berättar 31-årige sergeanten Camilo Mejia som var med.
Allt detta skedde medan den döde mannens bröder och kusiner såg på."
Samma dag är DNs rubrik “USA-soldater har dödat tusentals civila i Irak” Igår rapporterades att
“Minst 85 människor har dödats i två bombdåd i Kirkuk i norra Irak. Över 180 personer har skadats, och dödssiffran väntas stiga. De två självmordsattentaten var samordnade, uppgav polisen i Kirkuk.”
Senare visar det sig att en av de döda är svensk:
Informationen om att en svensk man dödades i attentatet kom från den svenskkurdiske debattören Kurdo Baksi, som har goda kontakter i Kirkuk och den kurdiska stadsdelen Imam Qassem där självmordsbombaren slog till.
Uppgifterna bekräftades vid 18-tiden av utrikesdepartementet.
Jag har ytterligt svårt att förstå att någon irakier skulle kunna känna sig säkrare än andra. Här finns en ockupationsmakt främst i form av USas trupper som inte direkt sätter irakiers liv och hälsa högst på dagordningen, här finns ett antal olika grupper som strider mot ockupationen och sins emellan. Detta räcker emellertid inte för Yilmaz Kerimo. Som socialdemokrat borde han skämmas!!
Han har dock åsiktsbröder. En intressant debatt, rapporterad av Peter Gustavsson, har försts i Skånska Dagbladet som har två ledarsidor en islamofobisk, förlåt centerpartistisk, och en socialdemokratisk:
Tony Johansson (s) har redan skrivit det mesta som finns att skriva i den här frågan i den hårda debatten mellan Skånska Dagbladets centerpartistiska och socialdemokratiska ledarsidor. Här kan du hitta vidare till de första tre inläggen. Tonys andra inlägg hittar jag inte, men Lars J Erikssons svar finns här och Tonys avslutande inlägg hittar du här. Mycket läsvärt!
Katrine Kielos: There’s no business like showbusiness
Katrine Kielos: There’s no business like showbusiness: " Pravda är förståss av annan åsikt. Eric Sundström skriver förresten alldeles för bra och är alldeles för begåvad för att vara där, om ni frågar mig. (Sura inte nu Eric, du känner mig, jag menar väl). Men på allvar: What’s up med den där blinda ledningslojaliteten i partiet? Det hjälpte inte GP, och inte kommer det att hjälpa Sahlin. Fram för fler nej-sägare. Eller “kärleksfulla kritiker” som Sahlin ju själv efterlyst. "
Också Kielos tillhör RSS-flödena hos mig. Hittar därigenom en rövslickare av rang: Eric Sundström i Aktuellt i politiken (AiP)
Får man vara muslim i Sverige?
”Rätt att stena de otrogna”: “Kamal Moubadder är en av delägarna och var tills för två år sedan också rektor för skolan.
I en anmälan till Skolverket anklagas han för ”barbariska värderingar”. Vidare skriver anmälaren:
– Det kan ändå inte anses vara förenligt med läroplanen att en rektor för en svensk skola uttalat hävdar att det är rätt att i andra länder hugga av händer på tjuvar och stena otrogna.
Försvarar sharialagar
Bakgrunden till anmälan är en nätsida där Kamal Moubadder svarar på frågor om islam och argumenterar för sharialagstiftning, skriver ”http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=670038" target="_blank">Dagens Nyheter.
Skolchefen säger till tidningen att texterna är tagna från hans bok ”40 frågor om islam” som gavs ut 1992 och inte används i skolans undervisning."
(Hittat via knuff.se.)
Kamal Moubadder har hamnat i blåsväder. Han har tydligen anmälts av Hans Iwan Bratt (som inom parantes är humanist, liberal och folkpartist i en och samma person – vem sa att att vara liberal är att vara kluven?)till Skolverket för att han på nätet (och tidigare i bokform besvarar frågor om islam. Många reagerar mot detta t.ex. Anders Svensson som tar händelsen som intäkt för att angripa företeelsen friskolor. I det sammanhanget kan det ju finnas anledning att notera att herr Kamal Moubadder ju enligt den presentation som finns på Al-Mustafa-skolans hemsida varit skolledare också på kommunala skolor (om jag nu tolkar informationen korrekt):
Vd:n Kamal Moubadder har doktorsexamen i arabiska från Stockholms Universitet 1994, magister i journalistik från Libanesiska Universitetet 1974, lärarutbildning från Libanon 1972.
Arbetade som hemspråkslärare, beträdande rektor och rektor i en rad kommunala och fristående skolor samt som lektor i Stockholms Universitet (1995-2002).
Han är VD i Asip Skola AB som är huvudman (ägare) för Al-Mustafa Skolan.
Fredrik Svensson problematiserar Moubadders inställning/åsikter i förhållande till den värdegrund som enligt lagar och förordningar skall genomsyra vårt skolväsende (alltså även friskolor). Han missar dock det faktum att detta är just rektors ansvar och Moubaddar är (åtminstone inte sedan några år) inte Al-Mustafaskolans rektor utan VD för det bolag som driver skolan. Fredrik skriver så här:
En rektor som aktivt uppvisar och propagerar för denna absurda grundsyn där handhuggning och stening är i sin ordning måste självklart ifrågasättas. Problemet är nämligen att, som rektor själv också påpekar i sina skrifter, att en aktivt troende muslim inte får följa mänskliga lagar som strider mot Alahs. Så står det i skrifterna och det får man tro på om man vill såklart. Men om man präntar in detta tillräckligt ofta och starkt i små barn är risken stor att de får en värdegrund som strider mot de värden skolan skall förmedla och som vårt samhälle bygger på att vi har.
Jinge påpekar att Moubadders åsikt förmodligen är sann, dvs att antalet äktenskapsbrott minskar om man stenar de som är otrogna och att antalet inbrott minskar om man hugger händerna av tjuvar. Vet inte om det verkligen är riktigt – strängare straff brukar ju inte stå i någon närmare samstämighet med minskad brottslighet (USA är ett bra exempel på det). Oavsett så är det förstås inte frågan om kausaliteten utan om inställningen till människovärdet.
Själv tycker jag att detta är ytterst problematiskt. Moubaddar har självfallet rätt att hysa och ge uttryck för hur udda åsikter som helst och förstås också att hävda att de är religiöst motiverade. Det är lika rimligt att han på grund av sina åsikter inte bör beläggas med yrkes- och/eller näringsförbud. Däremot kolliderar ju detta mot föreskrifterna i läroplanen " ”Alla som verkar i skolan skall hävda de grundläggande värden som anges i skollagen och i denna läroplan och klart ta avstånd från det som strider mot dem.” som ju ganska entydigt anger att man inte bara skall undervisa i enlighet med de grundläggande värdena utan faktiskt uttryckligen skall ta avstånd från det som strider mot dessa. Här finns en uppenbar konflikt mellan läroplanens föreskrifter och een rad religiösa föreställningar vilket ju i praktiken förhindrar en hel de människor att vara verksamma i skolan. Är det rimligt, vem skall avgöra, var går gränsen? Kan man verkligen i en demokrati förskriva vilka åsikter som är tillåtna?
PS Björklund har säkert svaren:-) DS
Senaste kommentarerna