Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Digital kompetens
Just nu pågår intressanta samtal, diskussioner kring begreppet digital kompetens. Jag deltar i en arbetsgrupp som bildats av representanter för Skolverket, MSU och KK-stiftelsen där vi bland annat utgår från EUs rekommendation. Idag hade vi ett seminarium på KK-stiftelsen, igår ordnade DiU ett seminaium på samma tema. Jag rapporterar lite från detta på IT och lärande-bloggen.
Technorati Tags:
IT i skolan, Utbildning, Skola, Lärande
Rådslag om skolan
Rådslag om skolan startar: “Socialdemokraterna har utsett ledamöter i sitt rådslag om kunskap och utbildning. Gruppens uppgift är att till hösten 2007 ta fram en utbildningspolitisk plattform.”
Intressantast kanske att se vilka som inte är med – till dessa hör förstås också jag. Sen är det ju uppochnervända världen att ta fram en utbildningspolitisk plattform inför ett rådslag – det borde väl vara rådslagets uppgift, eller?
Technorati Tags:
Socialdemokraterna, Politik, Utbildning, Skola
Intressant konferens
Jag har varit på en mycket intressant konferens i Portland, Maine. Konferensen, som anordnades/sponsrades av Maine Learning Technology Initiative Foundation, var den första (och förhoppningsvis inte sista) på temat Making Technology Work For Education. Föredömligt snabb dokumentation finns på Jill Spencers webb.
Konferensen öppnades av förre guvernören i Maine, Angus King. Hans inledning var mycket intressant eftersom han bland annat uppehöll sig vid det motstånd projektet mötte initialt. Närmast en “folkstorm” och ganska märklgt mot bakgrund av dels den uppenbara framåtsyftande ambition som finns bakom detta projekt, dels mot bakgrund av det uppenbara – om 5 – 10 år kommer vi att undra varför det tog så lång tid att nå till det självklara. På samma sätt som elever länge alla haft tillgång till papper och pennor är det förstås idag att de skall ha tillgång till vår tids motsvarighet.
Lika intressant var att diskutera med David Silvernail, forskare som följt projektet. Nu börjar hans grupp få fram data som inte bara pekar på nödvändigheten av att utgå från att basen för framgång är vad våra amerikanska vänner kallar PD (professional development) utan som också visar att man kan förbättra även traditionellt mätta kunskaper genom att använda de möjligheter till pedagogisk utveckling som följer av att eleverna (och förstås lärarna) har tillgång till modern utrustning för arbetet. Bland annat har de bedrivt lite aktionsorienterad forskning kring matematik (presentationen ännu inte på webben och en rapport på väg) med rätt uppseendeväckande positiva resultat.
Två svenska kommuner var på plats – Falkenberg som är på väg att starta pilotprojekt i två skolor till hösten och Göteborg. Fler borde studera detta, inte minst min egen kommun Södertälje som ju håller på att hamna (ohjälpligt) efter tyvärr! Var mitt parti befinner sig i frågor som dessa skall vi inte tala om.
Efter konferensen fortsatte jag till Texas, Houston, Woodland och i går kväll också till Galveston.
Technorati Tags:
ICT in schools, IT i skolan, Socialdemokraterna, Politik, Södertälje, Utbildning, Skola, Galveston, Houston, Woodland, Texas
Varför nationella prov?
Drösvis med nationella prov, flit samt “no child left untested”: “Det skall vara rättvist i betygssättningen i svensk skola. Därför planerar regeringen införa nationella prov i 9 ämnen till, undantagna är praktisk och estetiska ämnen. De är ju inte riktigt lika fina och viktiga. Men vad innebär detta? Vid en enkel okulärbesiktning kan det ju verka vederhäftigt och logiskt att om vi har fler natiuonella prov så kommer lärandet att öka. Vi har haft och har nationella prov i matte, men inte inte ökar mattelärandet för det. Snarare minskar mattekunskaperna för varje år, men det beror naturligtvis lika lite det också på de nationella proven.”
Fredrik Svensson gör några kloka reflektioner beträffande nationella prov. Han påpekar det uppenbara – nämligen att de inte bidrar till ökat lärande, matematikexemplet illustrerar detta. Alltså bör vi diskutera vad de är till för och om de bidrar till detta på ett kostnadseffektivt sätt. Såvitt jag förstår kan de natienella proven motiveras av i huvudsak två behov – rättvis betygssättning och bilden av skolan. Det förra – betygssättningen – skulle kunna motivera ett ökat antal prov om det går att visa att betygssättningen verkligen är mera rättvis i de ämnen där prov ges idag. Är det så? Kanske finns det effektivare sätt att uppnå detta, Fredrik Svensson har i alla fall den uppfattningen.
Det senare – bilden – är en vidare fråga. Vi har nationella mål för skolan och behöver förstås veta om dessa nås respektive om det finns skäl att revidera desamma. Om de nås kan vi mäta med nationella prov men då bör förstås proven omfatta inte bara alla ämnen utan också de mer övergripande målen som återfinns i läroplanen. Finns ju ingen grund för att göra åtskillnad mellan olika mål. Om vi behöver revidera målen får vi mycket lite information via nationella prov eftersom de bara mäter huruvida de nuvarande uppnås. De säger ingenting om målens relevans, om eleverna kanske behöver andra kunskaper och färdigheter än de vi definierat X antal år tillbaka.
Technorati Tags:
Politik, Utbildning, Fredrik Jeppesen, Skola, Fredrik Svensson
Debatten om skolan – i vems intresse
Ny skolpolitik för socialdemokraterna: “Skolpolitiken blir därmed det första politikområde som förnyas under Sahlins ledning.
Hon anser att partiet fastnat i ointressanta debatter om till exempel betyg och lärares rätt att beslagta mobiltelefoner.
– Det är som om vi vore emot ordning och reda, mot kunskap och som att det stora är när man får betyg, säger Sahlin.
– I stället borde vi diskutera hur man öppnar fler möjligheter för arbetarungar att kunna ta sig vidare inom utbildningsväsendet.
Sahlin anser att s-kongressens beslut 2005 att köra över partistyrelsens förslag om tidigare nationella prov har varit förödande. Hon tycker att valrörelsen visat att socialdemokraternas skolpolitik inte har någon trovärdighet hos väljarna.
Själv kan Sahlin tänka sig både tidigare betyg och fler nationella prov. Hon anser också att s-diskussionen om friskolor är tröstlös. I stället borde debatten enligt henne handla om hur kommunala skolor ska kunna utvecklas.
– Jag har inget emot friskolor. Det viktiga är hur insynen fungerar, säger hon.
”
(Hittat via Bloggportalen.se.)
Å ena sidan har förstås Mona Sahlin rätt – skoldebatten fastnar ofta i fel frågor och hennes exempel med mobiltelefonerna är korrekt. Å andra sidan – hur hon kan likställa den typen av diskussioner med frågan om betyg förstår jag dock inte riktigt. Jag förstår faktiskt inte heller hennes fördömande av kongressens beslut 2005 angående nationella prov. Orsaken till detta är att även den disussionen handlar om fel saker.
Utgångspunkten för vår skolpolitik har alltid varit en skola för alla. Det är en skola där alla barn ges möjlighet att lära. Det är en skola som inte sorterar efter förmåga/talang utan stimulerar alla och ger alla möjligheter. En sådan skola lägger grunen för alla att ta sig vidare i utbildningsväsendet respektive arbetslivet.
Betyg finns till för att dela in barn i olika skikt, ingenting annat. De används i realiteten egentligen bara för att sortera inför övergångar mellan skolformer – ett konkurrrensmedel och de anses ha en viss funktion när det gäller att bedöma studieförmåga i nästkommande skolform. Osäkert dock hur väl de fungerar för detta eftersom det ju finns uppenbara brister när det gäller vad vi kan “mäta” med betyg. Bäst är de väl på att mäta någon slag sanpassligheten hos eleven till en medelklassnorm.
Att betygen inte ger särskilt mycket information till eleven och/eller dennes föräldrar är däremot uppenbart. Dessutom ger de ju oftast bara sin knapphändiga information i efterhand – i år gick det inte så bra. Kommunikationen mellan elev, föräldrar och skola måste om den skall vara meningsfull ske kontinuerligt och fokusera på utvecklingsbehov dvs vara framtidsinriktad.
Den här förmågan att diskutera en elevs utvecklingsbehov förväntar vi oss vara en egenskap hos lärarna, som naturligtvis baserar den på erfarenhet och dokumentation av elevens prestationer. Nationella prov kan i bästa fall vara en hjälp för lärarna i denna uppgift men frågan är i vilken omfattning de behövs för att göra det. Långt bättre skulle förmodligen vara att förse skolan med diagnostiska instrument som kan användas lokalt, individuellt när lärare och elev finner behov.
Det enda vi skulle missa vore möjligheterna att samla in rikstäckande statistik över provresultat. Frågan är hur mycket sådant vi behöver för att kunna göra nationellt giltiga bedömningar av utvecklingsbehovet i skolväsendet som sådant och t.ex. vilket fortbildningsbehov som föreligger. Om vi nu måste göra sådana bedömningar nationellt – kanske kan göras lokalt?
Jag tycker att vi behöver en diskussion om vilka kunskaper framtiden kräver och vad som skall vara skolans uppgift i det sammanhanget. Jag tycker också vi behöver en diskussion om hur vi verkligen kan se till att alla får lika möjligheter att ta sig fram i utbildningsväsendet och kanske särskilt ta sig in oc ut och in igen.
Technorati Tags:
Socialdemokraterna, Politik, DN, Skola, Mona Sahlin
Zetterströms skolpolitiska haveri
Den stora gåtan – skolpolitikens haveri : “Tänk om de partier som säger sig företräda ”dom där nere” äntligen kunde inse att sådant som ämneskunniga lärare, lugn och ordning i klassrummet, skriftliga prov och betyg är en livsnödvändighet just för elever från studieovana, socialt utslagna, fattiga eller icke-svensktalande familjer utan egna kontakter och gräddfiler in i samhället och arbetslivet.
Men då måste skolan avkommunaliseras och åter bli en statlig, nationell angelägenhet, likvärdig över hela landet och med en gemensam intellektuell grundattityd.
Se där någonting för vänstern att kämpa för! ”
Margareta Zetterström har skrivit av sig I Flamman. Hennes slutsats när det gäller skolpolitiken är intressant, intressant därför att hon lyckas förespråka (här något förenklat) en återgång till den skola överheten förr tyckte underklassen skulle gå i som lösningen på studieovanas problem. Dessutom – antagligen som utslag av någonslags adjunktfiktion – verkar hon ha missat att skolan i Sverige i stort sett alltid varit kommunal med varierande grad av detaljstyrning från staten. Fram till och med början av 90-talet var lärarnas tjänster och anställningsvillkor statligt reglerade men skolan lika kommunal som idag – apropå “intellektuell grundattityd”.
Utöver detta tycks hon ha uppfattningen att socialdemokratins skolpolitik har präglats av viljan att ha okunniga lärare och maximal oreda i klassrummet. Så långt blir ju bara hennes recept patetiska. När hon sedan argumenterar för att skriftliga prov och betyg är en livsnödvändighet för arbetarklassens barn blir man lätt förundrad. Betyg och prov gynnar förstås de studievana, de som kan läsa den medelklasskod som dominerar skolmiljön. Det är ju just de studieovana som garanteras de lägsta betygen.
Alla mår bra av att det ställs höga förväntningar på dem. Dessa uttrycks inte genom traditionellt borgerliga metoder för sortering (som betyg och prov) utan genom utmanande men uppnåelliga mål, engagerat ledarskap och en verksamhet som är legitim också i barnens ögon. Eller som Peter Andersson skriver
“Vi behöver en framtidsdebatt om hur vi stimulerar och tar tillvara den vilja att lära som finns hos alla första skoldagen. Varför slås den där ivern och lusten att lära sönder hos många elever direkt från skolstart? Hur vi ger just alla elever det stöd som krävs och hur resurser faktiskt fördelas efter behov.. Vad är det för kunskaper och färdigheter som behövs i framtiden? Tillsammans med frågor om lärarrollen och kompetensutveckling, elevinflytande, den röda tråden av lärande från förskola och livet igenom, och annat viktigt i skolans inre arbete bör det kunna ge socialdemokraterna ett utmärkt skolprogram inför nästa val.”
I en tid där allehanda tävlingar i TV och andra media baserad på faktakunskap (utan sammanhang) blir det allt viktigare att slå vakt om en mer nyanserad syn på vad kunskap är. Det är först när man utvecklar förmågan att analysera och förstå skeenden och sammanhang som man börjar närma sig det som borde vara målet. När Ali Esbati (också i Flamman) skriver att
“En vänster som slår vakt om enhetsskolan borde till exempel kunna sätta värde på nationella prov.”
så undrar man vilka andra öppna dörrar han tänker sparka in. Frågan är väl vad vi skall ha nationella prov till, vilka kunskaper de mäter eller hellre borde mäta, när vi skall ha sådana prov om de nu mäter något vi nationellt behöver veta. Att lärare förväntas kunna bedöma och diskutera elevers kunskapsutveckling måste väl ändå betraktas som självklart oavsett förekomsten av nationella prov.
Johanna Graf gillar både Esbati och Zetterström.
Technorati Tags:
Socialdemokraterna, Politik, Utbildning, Skola, Ali Esbati, Margareta Zetterström, Flamman, Johanna Graf
Johansson om skola
Currently playing in iTunes: Not if it pleases me by The Pilgrims
“Vårt parti har misslyckats att ge skolan rätt fokus”: “Barn och ungdomar går i skolan för att lära sig nya saker, för att utveckla ny kunskap och nya färdigheter. Skolans kunskapsuppdrag är dess huvuduppgift. Det är hur skolan lyckas med elevernas lärande som avgör dess legitimitet.
Socialdemokratin har under en tid uppfattats som ett parti som inte fullt ut sätter lärandet och kunskapen i centrum för skolans uppdrag och som inte tillräckligt väl lyckats skapa förutsättningar för alla elevers maximala lärande. Detta måste vi ändra på.
”
(Hittat via knuff.se.)
När man diskuterar socialdemokratiskt skolpolitik så kan man välja att sätta den i relation till den verklighet inom vilken den skall verka eller att sätta den i relation till den beskrivning av verkligheten som media och högeralliansen har. Ylva Johansson gör det senare – vår politik har inte satt lärandet i centrum. Jag tror det är fel utgångspunkt. Nu handlar hennes debattartikel om socialdemokraterna i Stockholms kommun och deras skolpolitik men eftersom den publiceras på DN Debatt blir den ju inte längre bara en lokal angelägenhet.
För det första: Skolan är verkligen en förvaringsplats. Vårt samhälle skulle inte fungera om vi inte kunde lämna våra barn, helt säkra på att de tas väl om hand, till dagis, till skola och fritids. Varför hymla med detta? Det finns inte ens plats för någon större mängd 16 – 19-åringar i arbetslivet varför vi ju i praktiken måste förvara ungdomarna fram t.o.m. 19.
För det andra: Barn och ungdomar lär sig hela tiden. Eftersom vi har institutionaliserat delar av den tid de har (dagis, skola) både kan och bör vi se till att den används optimalt dvs till mer systematiskt stött lärande och personlig utveckling i övrigt. Eftersom möjligheterna att lära påverkas av en massa faktorer som t.ex. hur man mår fysiskt/psykiskt, sociala relatioer etc måste man förstås i en skola också hantera sådant.
För det tredje: När vi har denna möjlighet att systematiskt stödja lärandet bör vi utifrån ett socialdemokratiskt perspektiv se till att det sker så att alla barn ges lika möjligheter att lära och se till att de extra resurser finns som behövs för detta.
För det fjärde: Själva innehållet i kunskapsuppdraget måste diskuteras. För att hårddra lite – dagens läro- och kursplaner präglas fortfarande av att vara en (dålig?) kompromiss byggd på det gamla parallellskolessystemet. Någon i verklig mening djupgående analys av vilka kunskaper medborgare i framtiden alla behöver har aldrig gjorts. I den anglosaxiska världen talar man t.ex. om 21st century skills, i Norge har man lagt till digital kompetense som den femte basfärdigheten.
Daniel Kallos frågade någon gång på 80-talet om inte det faktum att blivande mellanstadielärare inte klarade mellanstadiets matematik borde få oss att fundera över innehållet i matematiken snarare än att fundera över lärarstuderandes svårigheter med densamma. Har vi överhuvudtaget sorterat ut något?
För det femte: Vi vet numera en hel del om hur lärande går till, vi vet t.ex. att olika människor har olika lärstilar, vi vet att lärande är en aktiv handling. Har vi förstått vad det innebär när det gäller förutsättningar i det fysiska rummet, i den sociala miljön, när det gäller tillgång till de verktyg man behöver?
För det sjätte: Vår tid skapar faktiskt helt nya förutsättningar för lärandet just genom att vi utvecklat nya verktyg. Det är fullt möjligt för en svensk 12-åring idag att lära sig spanska hemifrån. Det kan finnas mycket bättre resurser som kan nås via nätet än vad en enskild skola/lärare kan erbjuda. Organisationen av skolan utmanas – man kan delta i undervisning som ges på en annan skola etc.
Det handlar definitivt inte om “att söka ny kunskap på internet” utan om att använda digitala verktyg för att processa information, för lärandet nödvändig kommunikation och för kreativ produktion i samband med omvandlandet av information till kunskap.
Jag tror faktiskt alla är överens om vikten av skolans kunskapsuppdrag. Det vi däremot inte är överens om är hur man skapar en miljö i skolan som befrämjar alla barns lärande. Högeralliansen med Björklund i spetsen har valt en auktoritär tradition – piskan – som uppfostringsmetod och för att “motivera”. Vi har hittills stått för något annat – tycker Ylva Johansson att vi skall sluta med det och bara vara lite “snällare”.
Lärarna skall få välja pedagogiska metoder skriver fru Johansson. Inte när det gäller uppföljningen av elevernas kunskapsutveckling dock som hon tycker skall följa av kommunen fastställd plan. Har en skola “allvarliga svårigheter” att nå målen skall det åtgärdas genom att fullmäktige beslutar – inte lärarna alltså – om en handlingsplan. I samband med det senare kommer också en fullständigt obegriplig mening “Svenska språkets ställning bör särskilt uppmärksammas” – obegriplig därför att det bara verkar gälla när fullmäktige skall anta en handlingsplan, obegriplig för att det inte framgår på vilket sätt och med vilket syfte.
Updaterat: Ser att några andra partikamrater kommenterat fru Johanssons artikel; Eva Rundkvist och Peter Andersson
Technorati Tags:
Socialdemokraterna, Politik, DN, Skola, Språk, Lärande, Ylva Johansson
Vision 2020
SVT Opinion har inbjudit ett antal personer att publicera sin
vision på deras webb. Gemensamt för dessa tycks vara att
de bloggar. Hittills har visioner publicerats av Fredrik Federley, Zaida Catalán, Jonas Morian och Helene Almgren.
Själv har jag inte inbjudits (hittills) varför
jag publicerar det jag skulle skrivit här:-)
Sverige
år 2020
Utvecklingen går bara fortare och fortare. De nya gadgets vi
bär med oss för kommunikation och informationshantering har
namn och utseende vi bara för några år sedan inte
kunde drömma om. Den accelererande utflyttningen av industrijobb
var ett stort bekymmer fram till runt 2015 men har nu börjat
stanna av – lönenivåerna runt om vår jord börjar
definitivt jämnas ut – det är egentligen bara Afrika vi
väntar på.
De som för något 10-tal år sedan pratade om en
växande service- och tjänstesektor har fått rätt.
Vi konsumerar alla betydligt större volymer tjänster idag –
allt från att städning ingår i de flesta
hyreskontrakt, att heminredare blivit en företeelse de flesta
nyttjar till ett betydligt livligare uteliv( delvis på grund av
den fortsatta ökningen av temeperaturen). Ingen tänker
längre i de gamla banorna att begränsa tider för
uteserveringars öppettider, tidsmässiga begränsningar av serveringstillstånd etc.. Brytandet av bostadssegregationen är
inte fullt ut slutförd men stämningen – tack vare att de
flesta har jobb, tack vare rejäla upprustningar av nedslitna
bostadsområden och genom att ytterområden i allt större
utsträckning fått stadsprägel och genom förtätning
mer blandad befolkning.
Socialdemokraterna som kom tillbaka till regeringsställning
2014 har lyckats utveckla sin politik baserat på de
traditionella begreppen frihet, rättvisa och solidaritet.
FolkpartietModeraterna (sammanslagningen av högeralliansens
partier från 2006) tappade initiativet dels på grund av
oförmågan att leverera de nya jobben, dels genom sin
sedvanliga oförmåga att hålla i statsfinanserna.
Denna gång blev dock inte nedgången så djup som på
90-talet så socialdemokraterna startade från ett
betydligt bättre utgångsläge. En annan viktig faktor
när det gäller socialdemokraternas framgångar är
att de numera uppfattas som starka försvarare av individen –
rätten att forma sitt liv liksom rätten till personlig
integritet. Här spelade de grova kränkningaran av barn som
kom i kölvattnet på hårdare tag-mentaliteten för
nu över 10 år sedan en stor roll för förändringen
av opinionsläget.
Att det skulle gå så lätt att ändra
statsskick förvånade nog många. Till slut blev
emellertid det oetiska att ha en monarki alltför uppenbart och
man skulle väl snarast kunna beskriva känslan hos
svenskarna som befriade när landets första president
installerades på Stockholms slott.
Grunden för den socialdemokratiska återkomsten var den
mycket stora omstöpningen av partiets inre liv som faktiskt
måste krediteras Mona Sahlin (partiledare 2007-2011). Att delta
i partiarbete innebär idag att man faktiskt deltar i de
diskussioner som föregår beslut, att hela processen är
transparent inte bara för medlemmar utan faktiskt också
för övriga medborgare. Transparensen i samband med
koalitionsdiskussionerna avslöjade också de mindre
partiernas utpressningstaktik vilket gjort att de nu saknar
representation i riksdagen. Som en följd av detta har det skett
en exempellös ökning av antalet aktiva medlemmar och
FolkpartietModeraterna försöker – hittills förgäves
– att kopiera modellen. Med den starka förankring som
kandidaterna från socialdemokratin fått i sitt parti –
lokalt och nationellt – var det också dessa som bäst
gynnades av valreformen 2018 där man röstar på person
och därefter anger parti vilket också betytt mycket för
ansvarskänslan hos parlamentarikerna. Riksdagen är nu inget
transportkompani för regeringen utan fungerar som det högsta
beslutande organet i landet.
Technorati Tags:
Socialdemokraterna, Demokrati, Politik, Alkoholpolitik, Solidaritet, Familjepolitik, Utbildning, Skola, Miljö, Mona Sahlin, Partiledare, Lägstalöner, Klimatfrågan, Lärande, Serveringstillstånd
Efter internationella överenskommelser för 5 år
sedan har alla delar av världen ökat sin
självförsörjningsgrad när det gäller energi
till mellan 80 och 90 % vilket drastiskt minskat användandet av
fossila bränslen. Sverige ligger nu på 98%
självförsörjningsgrad sedan man utvecklat nya bränslen
och motorer också för flyget. Ny teknik för
hanteringen av använt kärnbränsle – särskilt
tekniken att reducera radioaktiviteten – har skapat nya
användningsområden för detta men framförallt
inneburit att energiproduktionen kan ske med nästan ingen
påverkan alls i något led av processen. Övergången
till förnyelsebar energi för hela transportsektorn
inklusive individuella transporter har också inneburit ett
uppsving för bilindustrin, kraftigt minskad negativ påverkan
från trafiken samtidigt som de som vill och behöver
fortsatt har råd att använda bil.
Återupptagandet av arbetet med arbetstidsförkortning
har också varit en succé. Steg ett som redan genomförts
innebär att småbarnsföräldrar själva kan
disponera en timbank motsvarande 4 årsarbeten som är
gemensamt finansierad. Steg två som genomförs från
och med nästa år innebär att arbetstiden minskar med
1 timme per dag för alla – arbetstidsförkortningen kan
dock disponeras per dag, per vecka eller som utökad
semesterledighet.
Den kanske viktigaste valfrågan 2014 var förslagen om
att en gång för alla utplåna oskäliga
löneskillnader. Den medborgarkommission som tillsattes lyckades
skapa ett förslag som vann mycket bred acceptans både hos
arbetsköpare och hos arbetssäljarna, varefter de nya
avtalen som började gälla 2015 slutligt (förhoppningsvis)
utplånade de strukturella löneskillnaderna mellan män
och kvinnor.
Hela utbildningsväsendet genomgår en revolution. Länge behärskades den utbildningspolitiska arenan av folk som inte kunde eller ville se att förutsättningarna för lärande dramatiskt ändrats de senaste 30 åren. Idag erkänns det faktum att alla ska ha tillgång till verktyg för sitt eget lärande och skolans roll kan därmed koncentreras till att säkra att alla verkligen behärskar dessa. Nu testas förmågan att lära, förmågan att utvecklas och stöd ges särskilt till de som har svårigheter med att behärska verktygen. En av svensk exportindustris paradgrenar är sedan några år tillbaka producerandet av oerhört spännande produktioner som just effektivt stödjer lärandet enligt ett helt nytt svenskt koncept. Basen är de stora mängder med digitala resurser som producerats det senaste årtiondet och gjorts systematiskt och fritt tillgängliga för bruk i bland annat lärandet.
Digital identitet/katalog för skolan
Skolan behöver en gemensam infrastruktur för katalog och digitala identiteter!: “Ett av de största problemen i sammanhanget är hanteringen av användarinformation och digitala identiteter. Förutom att användarhantering ofta skapar en massa onödigt extraarbete ute i kommunerna (ofta hanteras användare i flera system istället för i en central katalog), så ställer det till en massa problem i olika sammanhang. Ett exempel på ett sådant sammanhang är nationella IT-tjänster med skolan som målgrupp. Det finns, nästan utan undantag, ett behov av att identifiera och auktorisera de elever och lärare som skall ges tillgång till en tjänst. Detta gäller för de IT-tjänster som tillhandahålls av myndigheter (exempelvis nationella prov från skolverket), men också tjänster från kommersiella aktörer (exempelvis läromedelsproducenter, webbtjänster eller liknande). Frånvaron av en gemensam infrastruktur för katalogtjänster och digitala identiteter kostar sannolikt åtskilligt för alla inblandade. Än värre är att skolan riskerar att bli utan en massa bra IT-tjänster för att det blir för dyrt och krångligt.”
Frepa har skrivet ett intressant inlägg angående behovet av katalog och digitala identiteter inom skolans värld. Han refererar till det arbete som görs inom universitetsvärlden SWAMID. Kanske något vi (skolan/kommuner/MSU) skulle kunna samverka med?
Technorati Tags:
IT i skolan, Fredrik Paulsson, Frepa, Mjuk infrastruktur, Katalog, Digitala identiteter
Valfrihet – inget för regeringen?
”Dödsstöt mot Waldorfpedagogiken”: “Men skolminister Jan Björklund ger landets Waldorfskolor nobben: regeringen tänker föreskriva att samtliga tredjeklassare måste delta i de nationella proven.
–Det ska vara likvärdiga villkor. Elever i svensk skola har rätt att få lära sig läsa, skriva och räkna på lågstadiet. Det gäller även elever i Waldorfskolor. Det kommer att bli obligatoriskt med prov även för dem, säger han.
Jan Björklund välkomnar alternativa arbetssätt, men ”köper inte” Waldorfskolornas argument.
–Man får inte blanda ihop en frihet i pedagogik med att man skulle kunna ha frihet att själv bestämma vad eleverna ska lära sig. Det står i läroplanen och går inte att dribbla bort.”
(Hittat via knuff.se.)
Nu börjar det ju bli riktigt roligt. Under lång tid kämpade företrädare för olika alternativa pedagogiker för att få rätt att starta skolor och för att få likvärdiga villkor främst i ekonomiska termer. Under 80-talet var också alternativ respektive religiös inriktning det enda som gav möjlighet att driva skolor vid sidan av det offentliga skolväsendet och dessa förblev också få. Under början på 90-talet (med Beatrice Ask som skolminister – nu skall hon visst tvångsmässigt drogtesta barn) fick vi en lagstiftning som skapade rätt så likvärdiga villkor och som därmed gav alla föräldrar möjlighet att välja skola utan att behöva titta i den egna plånboken (i princip). Sedan dess har vi sett en rätt stor ökning av antalet friskolor främst i storstadsområdena.
Det intressanta är ju att läroplanen också gäller för friskolorna. Det betyder att en grundskoleutbildning skall vara likvärdig oberoende av val av skola. Hur man uppnår de mål läroplanen stipulerar är därmed något som respektive skola/huvudman kan forma. Nu är det emellertid slut på detta flum. Alla skall inte bara uppnå läroplanens mål för den 9-årga skolan utan de skall dessutom göra det i samma takt. För Walldorf-pedagogiken innebär nog detta ett rätt kraftfullt ingripande eftersom en av de saker som karaktäriserar den är att man låter barn utveckla sin förmåga att läsa, skriva och räkna mer i sin egen takt än vad den mer kollektivistiska pedagogiken i grundskolan gör. Det innebär såvitt jag förstår inte att elever i Walldorfskolor skulle ha svårare att nå målen efter 9 år.
Det här förstår inte alla. En annars omdömesgill person som Jonas Hellman tror t.ex. att man måste uppnå vissa mål efter 3 år i skolan för att klara resten – varför skulle det vara så? Om vi vet något om lärande så är det väl att det är individuellt men förutsätter socialt sammanhang. Rosemari Södergren är mer konfunderad över den inskränkning av valfriheten detta innebär.
Kanske skall betona att jag i grunden är rätt skeptisk till just Walldorf-pedagogiken och inte valt denna för någon av mina 6 barn. Jobbade runt 5 år på det läkepedagogiska Solbergahemmet och lärde känna en hel del människor som åtminstone i någon mening definierade sig som antroposofer, det senare något som jag av olika skäl fortsatt att göra. Min huvudsakliga kritik gäller dock inte sättet man hanterar baskunskaper (som att kunna läsa, vara digitalt kompetent etc) utan på grund av dels det jag uppfattar som ett auktoritärt drag, dels den mystisism som kommer tilll uttryck i den religiösa föreställningsvärld som karaktäriserar antroposofin.
Technorati Tags:
IT i skolan, Politik, Rosemari Södergren, SvD, Utbildning, Skola, Jan Björklund, Jonas Hellman, Walldorf-pedagogik, Antroposofi, Läkepedagogik
Senaste kommentarerna