Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Brockman found it!!!
Ett budskap till alla i skolan: "Kommentarer helt överflödiga.
"
(Hittat via s-bloggar.)
Lite amerikanskt välregisserat men omöjligt att negliera. Annat än inspektioner, mera regler, mobiltelefonförbud ets.
Skolans problem är samhällets
Dags för en ny skoldebatt efter Björklunds statistikskandal: “Jag tror att det finns många fler än jag som längtat efter en ny diskussion om skolan, som inte riktigt förstått hur Björklunds svartmålning av skolan fått sånt genomslag, som hoppats få prata mer om pedagogik, lust att lära och resurser och mindre om sortering, disciplin och ordning & reda. Förhoppningsvis kan de här dokumentärerna (nästa vecka granskas björklunds förslag på åtgärder) vara början på det.”
(Hittat via s-bloggar.)
Marta Axner efterlyser en ny skoldebatt, fri från Jan Björklunds svartmålning. C G Carlsson som väl länge försökt föra en annan skoldebatt ställer nu frågor till partiledningen:
– Varför har inte socialdemokratin med dess ledare kraftfullt reagerat?
– Kommer socialdemokratins ledning nu att tydligt reagera?
Jag håller med C G och har gjort följande reflektion:
Först nu – efter två år som skol/utbildningsministerminister – granskas utgångspunkterna för Jan Björklunds politik på skolområdet av media – i detta fall ännu så länge bara av ett. Skolpolitiskt aktiv har dock Jan Björklund varit betydligt längre och han är mycket skicklig på att producera s.k. one-liners och att få medial uppmärksmahet på dessa. Björklund har lyckats sätta agendan för den skolpolitiska diskussionen och också starkt påverkat bilden av den svenska skolan i den allmänna opinionen. Har han då mött välorganiserat motstånd – knappast. Har mitt parti systematiskt analyserat Björklunds teser och försett oss partimedlemmar med argmentationsstöd – knappast. Har partiet inför rådslagsarbetet arbetat med en mer korrekt beskrivning av verkligheten – knappast.
Tvärtom faktiskt – för inte så väldigt länge sedan – om jag inte missminner mig talades det om uppgörelse med folkpartiet om skolfrågor. Vi får kanske vara glada att Björklund, en smula övermodigt kanske, avvisade inviten. Enligt min uppfattning är det partiets uppgift (och nu talar jag i första hand om dess ledning och dess beredningsorganisation/kansliresurser) att – särskilt om inte media ägnar sig åt att granska våra motståndare – lägga mycket tid och kraft på att just hårdgranska andra partiers argumentation, användande av statisitk samtidigt som man utformar en på ideologi och sakkunskap baserad egen politik.
Marta Axner vill förresten se en diskussion om pedagogik. Det är förstås helt OK – för hon är väl pedagog. För om inte så menar nog jag att vi i våra politiska roller skall fokusera på mål och medel (det senare i form av reurser, organisation m.m.). Pedagogik bör ju rimligen betraktas som den fackkunskap en pedagog förhoppningsvis har, på samma sätt som en läkare har medicin. Själva hantverket att bedriva undervisning bör förstås bygga på forskning och beprövad erfarenhet – målen såväl vad avser socialisation som kompetens bör avgöras av politiken.
Anne-Marie Lindgren vill för övrigt också ha en annan, ny, mer nyanserad diskussion och skriver i ETC (också publicerad hos Arbetarrörelsens tankesmedja) att
Att utveckla de här lösningarna kräver en mer fördjupad och nyanserad debatt än dagens, med förlov sagt, flummiga diskussion om att mer betyg och mer nationella prov är det enda som behövs.
Och det kräver åtgärder mot de växande klyftor i samhället, som skapar så drastiskt skilda utgångsförutsättningar för barnens uppväxt och skoltid.
Det som borde åstadkommas lite förenklat är alltså att lågutbildade föräldrar ges högre utbildning, att skolor alltid skall ha socialt blandad elevsammansättning, att levnadsvillkor i allmänhet måste förbättras väsentligt för de med sämst förutsätningar, att bostadssegregationen måste upphöra. Lätt som en plätt!
Public Service när den är som bäst
Björklund svamlar om skolan: “P1 ställer Björklund mot väggen i en programserie som startade idag.
”http://www.brockman.nu/blogg/%3Ca%20href=“>Kris i skolan? går i fem delar och alla avsnitt finns förstås i ”http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/sandningsarkiv.asp?programID=3238">arkivet."
Ann-Catrin Brockman tipsar om en programserie i P1 där några av Jan Björklunds utgångspunkter för reformeringen av den svenska skolan granskas. Programserien är i fem delar och det är sex påståenden som granskas, nämligen:
“”http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/artikel.asp?ProgramID=3238&Artikel=2249994">Världens största ordningsproblem”
”Resultaten sjunker i den svenska skolan”
”Bluff att Sverige är bäst i världen”
”Svenska elever ägnar mindre tid åt skolarbete än eleverna i något annat industriland”
Programserien tycks tala för sig själv, verkar mycket väldokumenterad och vars webbplats ger alla möjlighet att själva bilda sig en uppfattning kommenteras en del. Som framgår av citatet ovan tycker Brockman att Björklund svamlar, Per Madsen menar att Björklund är rökt, Tony Johansson menar att Björklund ljuger, Johan på PL&C menar att Björklund förfar bedrägligt med siffrorna, Peo Wågström menar också att Björklund är en lögnare, Staffan Svärd tycker att Björklund varit långt från sanningen, Ulf Bjereld tycker att Björklund slirar med sanningen, Kalle Larsson finner äntligen Björklund avklädd i radion vilket också Thaher Pelaseyed gör.
Själv nöjer jag mig med att helt enkelt uppmana alla att ta del av programserien.
Hur man gör saken en björntjänst
Lärare behöver lära om Förintelsen: “Forum för levande historias enkät om Förintelsen i skolan visar att lärarna inte får många rätt när de kunskapstestas. Många klagar över att de inte har fått lite eller inte någon utbildning alls. Och för dem som har gått kurser på lärarhögskolan verkar det inte spela någon roll.”
(Hittat via knuff.)
När jag tidigare idag läste i Aftonbladet om den undersökning Forum för levande historia gjort beträffande lärares kunskaper om förintelsen konstaterade jag att frågorna var bland det absolut sämsta slag. De mäter inga kunskaper av värde utan förutsätter att de tillfrågade lärarna belastat sin hjärna med en massa korvstoppning. Detta med ett undantag, en slamkrypare, som också Claes Arvidsson uppmärksammat – nämligen frågan om vilket läger som först byggdes för att utrota judar. Av de som besvarat enkäten har alltså 45% svarat ja eller vet ej på svarsalternativet Gulag. Man kan undra var dessa befann sig när Soltsenitsyn var i ropet. I övrigt är frågorna så meningslösa när det gäller frågan om förintelsen att det är beklämmande. Det riktas också en hel del kritik mot densamma.
De väsentliga frågorna kring förintelsen – judehatets historia, hur man kan förklara att en sådan politik (nazismen) kan få folkligt stöd, hur omgivningen förhöll sig (alltså vi och andra europeiska länder) – ställs överhuvudtaget inte. Anders Svensson tar upp ett helt batteri av frågeställningar som borde varit mer relevanta än de undersökta t.ex. vilken som var 2:a världskrigets mest förföljda grupp.
Blogge Bloggelito skriver
Undervisning om nazismen har i skolan sedan länge haft en särställning. Det anses viktigare att läsa om just dessa illdåd än exempelvis motsvarande illgärningar utförda i Asien (till exempel det kristna Taipingupproret i Kina, som kostade 20 miljoner människor livet), kanske för att det finns ett naturligt fokus på vår omedelbara närhet till (och även delaktighet i) hemskheterna, men definitivt också för att det finns en komponent av att förringa de asiatiska folken och deras historia.
Men undervisningen tar inte fasta på mekanismerna bakom uppkomna folkmord och grymheter, utan tenderar att framställa skeendet som en kamp mellan ont och gott – ett religiöst synsätt som alltjämt används i moderna konflikter när principerna inte längre räcker till (Låt inte den mörka kraften vinna, som Claes Arvidsson på sedvanligt manér framställer konflikten i Georgien). Fokus ligger på att rabbla detaljer, som vore det psalmverser i en religiös kanon som ska kunnas utantill.
Christer Mattsson från Forum för levande historia försvarar förstås eländet. Jag skulle vilja hävda att om undervisningen om förintelsen tar sin utgångspunkt i den typ av kunskap man försökt mäta i undersökningen så kommer inte eleverna att lyssna länge, och det med all rätt.
Stefan Dalin undrar för övrigt, lite vid sidan om men faktiskt värt en tanke, när det senast gjordes en undersökning av lärarnas kunskaper om arbetarrörelsen.
Använd Wikipedia i skolan
Skriva artiklar för Wikipedia examensuppgift på högskola: "PÅ HÖGSKOLAN I GÄVLE kan samma student få skriva artiklar till Wikipedia som examensuppgift på en kurs men vara förhindrad att över huvud taget använda Wikipedia på en annan.
"(Hittat via knuff.se.)
Det är ju kul att åtminstone någon lärare på högskolan upptäckt möjligheterna med Wikipedia. Synd att ingen ännu inte antagit den utmaning jag riktade till skolan i oktober förra året.
Skola för underklassen
Hans-Åke Scherp reser sig !: “I dag har docenten i pedagogik Hans-Åke Scherp en vetenskapligt välgrundad debattartikel i Svenska Dagbladet som utmanar det politiska finrummen ordentligt. En artikel som lär sätta morgonkaffet i halsen på 80% av svenska folket och huvuddelen av den politiska skaran som ställer sig okritiskt till rätta i leden runt “hårdare tag skolan”. Den del av Sverige som fångats av populistisk tro och inte vetenskap och där “välj mig politik” ekat i stengrottorna fram till dags dato.”
Svensk skola är värd ett bättre öde, om detta är jag enig med Fredrik Svensson. Nu når väl inte SvDs debattsida ut till särskilt många och jag har inte sett att artikeln fått särskilt stor uppmärksamhet. Förhoppningsvis läses den dock av åtminstone några socialdemokrater som låtit sig skrämmas av den populistiska skoldebatt som uppstått i spåren av att herr Björklund skaffat sig problemformuleringsprivilegiet. Scherps artikel är läsvärd:
I riksdagens frågestund den 21 februari avfärdade utbildningsminister Jan Björklund återigen ledande forskning om hur vi kan förbättra kvaliteten inom Sveriges skolor. Att Björklund undantar sig själv från de krav på vetenskaplighet som han ställer på skolverksamheten vållar huvudbry.
Hur ska medarbetare i den svenska skolan hantera kraven att bygga verksamheten på en vetenskaplig grund och samtidigt leva upp till politiska beslut som fattas i strid med vetenskap och beprövad erfarenhet?
Som skolutvecklingsforskare blir jag bekymrad när Björklund svartmålar den svenska skolan och samtidigt driver frågor som strider mot forskning och beprövad erfarenhet. Även skolpolitiken borde vara evidensbaserad.
Möjligen skulle Björklunds trosföreställningar om en god skola ha passat in när skolan blev allmän i Sverige för 170 år sedan. I dåtidens bondesamhälle ansåg staten att skolan skulle utveckla lydiga, tålmodiga och ödmjuka människor. Det uppnåddes genom extrem katederundervisning, hård disciplin och utantilläxor.
Idag ska skolan utbilda initiativrika, kreativa och ansvarstagande samhällsmedborgare.
En av mina döttrar ställde just den fråga som Scherp reser när hon gick i 6:an (under våren 2006). Hon hade då försökt sätta sig in i frågan om betyg och konstaterat att det inte fanns något vetenskapligt stöd för att betyg tidigare skulle förbättra elevers resultat, snarare att de bidrar till ökad stress och negativ sortering. Frågan hon ställde var – måste inte politiker basera sin politik på kunskap. Jag gav då samma svar som Scherp ger nu – något sådant krav finns inte. Tyvärr får man väl säga eftersom en 12-årings respekt för politiker och tilltro till vårt demokratiska system kanske därmed minskade.
Just ambitionen att återskapa någon slags “50-tals pluggskola” framstår ju som sällsynt inskränkt i en tid när vi borde satsa på att ge alla (och i synnerhet de som inte får med sig det hemifrån) de verktyg de behöver för att kunna hantera en komplex värld där arbetslivet ställer helt andra krav än industrisamhället gjorde, eller som Svensson uttrycker det:
Vi behöver djupinlärning för att förstå vår komplexa globaliserade värld, vi behöver nyfikna kunskapstörstande trygga självständiga individer som kan jobba i grupp, vi behöver utveckla kreativitet och talanger för idéskapande och vi behöver utveckla den del av oss som “möjlighetiserar” och ser lösningar snarare än “problematiserar”.
Var tog skoldebatten vägen?
8 frågor: “1. Varför har partiledningen och ledande personer i rådslagsgruppen övergett partiets tidigare hållning i skolfrågor?
2. Varför måste samverkan i skolfrågor ske med ett parti som tillhör ”höger-blocket” – varför inte med parti i ”vänster-blocket”?
3. Skall inte det senast antagna partiprogrammet ange inriktningen för politiken även rörande skolan?
4. Varför lämnas partiprogrammet för samverkan med ett borgerligt parti?
5. Om vi väljer den borgerliga lösningen för skolan, får vi då ”en gemensam, sammanhållen skola för all elever”?
6. Varför har partiet övergett den tidigare tydliga ståndpunkten, att målet för socialdemokratisk skolpolitik är en betygsfri grundskola?
7. Varför lyssnar inte socialdemokratin rörande skolfrågor på arbetarrörelsens andra gren, nämligen fackföreningsrörelsen LO?
8. Har vi någon tydlig ”talesman” i ledningen för socialdemokratisk skolpolitik? Vem är det i så fall? ”
(Hittat via s-bloggar.)
C G Carlsson i Luleå är en enveten herre. Han vill diskutera svängningaran i skolpolitiken och gör det utifrån en stark förankring i den av kongressen(r) beslutade linjen. Tyvärr får han sällan svar. Nu har Carlsson skrivet ett öppet brev till partiledningen i vilket han ställer de ovan citerade frågorna. Jag kräver att han får svar!!!
Zaremba ångar på
Tyst i klassen: “EKLUND SKULLE aldrig säga ‘Eva’, menar Nilsson. Lärare Eklund är “bärare av patriarkala göranden”. Hur det märks? “Svårt att beskriva…” Men det är något som Nilsson känt på sig en längre tid. Och i januari 2005 anmälde han (och två andra studenter) Eklund. Anonymt. De lät föreningen Gaystudenterna underteckna anklagelseakten. Nej, Nilsson kände sig inte kränkt av vad Eklund sagt. För honom var det “en könspolitisk fråga”. Man kan inte ha lärare som fnyser åt queerteori, säger Nilsson. Det är queerteorin som gäller.
Två år senare fick han rätt. Lärarhögskolan, där Eklund undervisar, betalade ut 30.000 kronor var till Nilsson och två andra studenter för att skolan skulle “ha uppträtt på ett kränkande sätt”. Vad jag förstår var det en historisk förlikning som satte djupa spår i högskolan. För första gången fick en student gottgörelse för – ja, för vad? Svårt att veta. Kanske var det för repliken “det var dåligt gjort” som Nilsson fick höra från en kurskamrat? Dessa fyra ord (och mycket annat) anmälde han som brott mot Lagen om likabehandling. (Mer om detta i sista artikeln.)”
(Hittat via knuff.se.)
Maciej Zaremba Fortsätter sin artikelserie om hur antidiskrimineringslagstiftningen används till att förfölja/trakassera lärare på Lärarhögskolan i Stockholm. Det faktum att man alltså använder skattepengar för att betala skadestånd till folk som borde ägna sig åt något annat än att försöka bli lärare är mycket störande.
Och det blir bara värre och värre, eller som Anders Svensson formulerar det:
Ja alltihop verkar taget ur en surrealistisk roman. Det blir inte mindre vridet i nästa artikel av Zaremba, om Queerteori och Lärarhögskolan i Stockholm. Och nog blir det jobbigt och förvirrat om man ska leva enligt queerteorier om det är detta som dessa innebär:
Lärarstudenten Johan Nilsson, som hävdar att “det är queerteorin som gäller”, beklagar att han inte kan tipsa mig om dess urkunder. Han hänvisar till en poppig debattskrift och en tidningsartikel. Desto ivrigare berättar han hur man skall bekämpa heteronormen. “Om du till exempel i fikarummet säger ‘I går åkte vi ut till landet’ så bekräftar du heteronormen”, säger han. Begriper jag inte? “Eftersom du är man tar alla för givet att du åkte med en kvinna.” Men om det råkade vara en kvinna? “Då skall du säga: ‘I går åkte vi ut på landet, jag och min partner – som är en kvinna.’ ”
Johan Nilsson är helt puckad faktiskt. Det spelar väl ingen roll om man åker med en kvinna eller en man, en tiger eller en åsna. Eller vad andra tror om vem du åker med. Det är humor på hög nivå det här. Om det inte vore för att det får konsekvenser. Vi får ut en massa dåliga lärare. Något vi definitivt inte behöver.
Det här med skadestånd är faktiskt irriterande för vad är det som händer när vi dels har en lagstiftning med s.k. omvänd bevisbörda, dels när vi
har en lagstiftning som lägger skadeståndsansvaret på institutionerna och inte på individerna. Det innebär ju att det är skattebetalarna som ytterst betalar skadestånd som orsakats kollektivet av att enskilda befattningshavare inte skött sitt jobb. Det innebär också att den institution – om det är Lärarhögskolan eller skolor – som drabbas sannolikt inte får extra resurser att betala skadestånden med. Då får alltså alla elever och lärare betala genom sämre ekonomi – något är riktigt sjukt här.
Barn- och elevombudet Lars Arrhenius, som hittills krävt skadestånd av 16 skolor, har flera gånger understrukit att det är extra allvarligt när barn inte kan lita på de vuxna. Men det han mest reagerat på är den inställning han mött från flera skolor:
– Man ifrågasätter att barnet varit utsatt och lägger problemet hos barnet.
Det kan bero på oförmåga att se när ett barn far illa, fortsätter han.
– Om inte lärarna har förmågan måste det finnas kuratorer och annan personal som är lyhörda. I slutändan handlar det om att politikerna i kommunerna avsätter pengar, säger Lars Arrhenius.
Också jag är kränkt
Först kränkt vinner: “Räcker det att studenten säger “Jag är kränkt” för att läraren skall ställas i skamvrån? Det verkar så, åtminstone på Lärarhögskolan i Stockholm. Där finns det studenter som anser att det är kränkande att det krävs korrekt svenska av blivande svensklärare. Maciej Zaremba ser en lagstiftning som skulle skydda mot trakasserier vändas till sin motsats.”
(Hittat via knuff.se.)
Känner mig kränkt av Maciej Zarembas artikel eftersom jag under drygt 5 år var anställd av Lärarhögskolans studentkår om vilken Zaremba skriver
“Och här hade denna sorgliga historia kunnat sluta, om det inte vore för studentkåren. Som vi skall se är student kåren vid Lärarhögskolan litet speciell. Den har få synpunkter på utbildningens kvalitet eller på andra akademiska värden, dess affärsidé tycks vara att medlemmarna skall få valuta för pengarna. Det vill säga examen.”
Får verkligen journalister skriva kränkande artiklar av denna karaktär och kan man anmäla detta till DO?
Rosemari Södergren tycker att ordet kränkt skall tas bort. Förstås en utmärkt metod för att minska antalet människor som blir kränkta:-) Hillevi Wahl kränker oss alla i ett inlägg rubricerat Idiot-Sverige🙂
Skämt åsido, jag tycker att vi lever i en tid där ordet kränkning förlorat sin betydelse (och det är ett viktigt ord, ett begrepp vi borde återställa till sin egentliga mening och reservera bruket av till verkliga fall).
Om Zarembas artikel är en rimligt korrekt beskrivning av hur lagen om likabehandling av studenter i högskolan fungerar på Lärarhögskolan i Stockholm så demonstreras just hur begreppet kränkning förlorat sin mening med lagens hjälp, hur skyddet mot trakasserier mot studenter kommit att vändas i sin motsatts och blivit ett instrument till stöd för trakasserier av lärare och institutioner.
Ser fram emot nästa artikel av Zaremba utlovad till morgondagens DN. Stämmer hans tes så verkar vi ha lyckats konstruera en lag som riskerar att göra lärare som gör sitt jobb (dvs undervisar, betygssätter, avråder) till brottslingar. Undrar vilken justitieminister som ansvarade för utformningen av denna lag? Undrar vilka riksdagsmän som röstade för densamma?
Teknikfientlig – varför då?
Med Pogo Pedagog på tidsresa i Folkhemmet: “För tio år sedan var det overhead som gällde. Allting skulle dras ut på overhead. Själv har jag aldrig varit mycket för detta tekniska hjälpmedel heller, även om det i enstaka fall kunde vara praktiskt för att visa någon mer komplicerad tabell som man inte ville rita upp på tavlan. ”
(Hittat via knuff.se.)
Magister Nyman har skrivit ett roligt inlägg angående Pogo Pedagog, dvs så där en 30-40-50 år gammalt material som användes i skolan. Dock, magister Nyman använder det fortfarande och sin gamla Tandbergare. Han lyssnar säkert bara på skivor på sin grammofon, stenkakor är säkert för omodernt och har förstås ingen mobiltelefon. Vill han ta reda på något söker han sig säkert till någon 10-15 år gammal information i någon gammal bok/lexikon – varför googla när man kan hitta ouppdaterad information i böcker.
Roligt är det förstås mest just för att det demonstrerar denna tyvärr inte helt ovanliga inställningen – att modern teknik skall i alla fall inte komma in i mitt klassrum. Detta i en tid då ett av skolans största problem inte är (som en del tycks tro) bristen på auktoritära lärare utan bristen på auktoritet hos de vuxna, En auktoritet som bland annat kan tänkas påverkas av huruvida man lever i tiden eller i det förgångna. Nu hoppas jag innerligt att magistern är en av dessa många goda lärare vi faktiskt har trots sitt fåniga teknikförakt.
Att skolans legitimitet – i barnens ögon, i föräldrarnas ögon och i näringslivets ögon – starkt påverkas av att man inte använder modern teknik som ett alldeles självklart verktyg (precis som den digitala tekniken dominerar snart sagt varje annat område i samhället) spelar kanske ingen roll.
Senaste kommentarerna