Hur ser klassanalysen ut

Där borde den socialdemokratiska självkritiken ta sin början.: "Utanför arbetsmarknadens avtal om löner, arbetstider och andra rättigheter återskapades en sorts förkapitalistiska manufakturer av webbdesigners, frisörer, städare, säljare och franchise-kontrakterade, hantverkare etc. Utanför arbetsmarknaden trygghetssystem och regelverk ställdes 2 miljoner vuxna arbetsföra människor. 12 timmar om dagen och 7 dagar i veckan är ingen ovanlighet. För det handlade ju inte bara om att göra ett jobb, de skulle också sköta ett allt krångligare regelverk, bokföring och redovisning.

Och igen står en heterogen gruppering, 2/5-dels samhället, som idag står utan företrädare på det politiska fältet. De har varken objektiva eller organisatoriska gemensamma intressen med LO´s höglönegrupper. De representerar en social omstrukturering som saknar historisk relevans, de har ingen politisk historia att relatera till, bara en väldigt osäker framtid. "

Anders Nilsson kommenterar mitt inlägg Socialdemokrat – nationalist eler internationalist och pekar på att det saknas en analys av de senaste 15 årens utveckling av den svenska arbetarrörelsen. I det har han förstås rätt, en annan sak är förstås om han har rätt i sak. Jag svarade i en kommentar till det inlägget:

Är inte säker på att din historieskrivning fångar hela historien, Anders.

Som jag ser det sker en väsentlig ändring av förhållandena i Sverige sannolikt sent 50-tal och under 60-talet. Då försvinner möjligheten för en familj att leva på en lön.

Trots att den allmänna levnadsstandarden ökar så sker senare ytterlgare urholkningar av värdet på lönearbetares arbete genom hög inflation/devalveringar. Höga nominella löneökningar vars värde reduceras eller helt försvinner. Det är en smula paradoxalt.

Visst bidrar en ökad andel egenföretagare på områden som traditionellt varit reserverade för kollektivavtalsanställda till splittringen. Frågan är hur det slår för de berörda.

Sen är jag inte riktigt överens när det gäller “degenerationen”. Särskilt gäller det genom facklig kamp uppnådda resultat som jag nog inte skulle vilja beskriva som privilegier. Att uppnådda resultat måste försvaras är också rimligt. Jag tycker t.ex. inte att det är riktigt att i avtalsförhandlingar “avstå” s.k. löneutrymme för att någon annan sektor skall få mer – så fungerar inte marknaden och vi lever trots allt i ett kapitalistiskt system. Det blir så att säga inte större utrymme för städerskan i offentlig sektor för att industriarbetaren får mindre.

Här är jag dock inte tänkt färdigt (om man nu kan det i frågr som dessa). Hittar däremot ett intressant bidrag till frågan om klassamhällets utveckling hos Anders Svensson som i huvudsak utgörs av citat från Göran Therborns bok Klasstrukturen i Sverige 1930-80. Här missas förstås utvecklingen de senaste 28 åren och jag är inte säker på att Svenssons beskrivning av utvecklingen under den perioden är korrekt.

Under den peirod Therborn studerat menar han att mellanskikten ökat enormt i samhället, främst inom cirkulation och tjänster, från cirka 300 000 till 1,5 miljoner. Proletariseringen har enligt Therborn inte varit så omfattande under denna period.

Däremot menar jag att proletariseringen har varit omfattande under perioden därefter. Från 1980-talet och framåt har datoriseringen av samhället och andra förändringar lett till en omfattande proletarisering. Call-centers har inneburit en proletarisering av telfonisters och kontoristers arbete såväl som av säljares och servicepersonals. Stora delar av lärarkåren har proletariserats och programmeringsfabriker med uppdelning av programmeringen i delar och strömlinjeformning har inneburit en proletarisering av det yrket osv.

Sannolikt är det snarare så att tillväxten av mellanskikt fortsatt, vilket ju bland annat illustereras av en ökad andel egenföretagare i traditionellt lönearbetarsektorer. Datoriseringen har nog faktiskt också snarast bidragit till att fler kommit att tillhöra de s.k. mellanskikten. Allt detta kräver dock lite fördjupad diskussion/analys – kanske något att fundera vidare på under julledigheten som för övrigt innebär att jag önskar alla läsare en mycket god helg!

Där borde den socialdemokratiska självkritiken ta sin början.: "Utanför arbetsmarknadens avtal om löner, arbetstider och andra rättigheter återskapades en sorts förkapitalistiska manufakturer av webbdesigners, frisörer, städare, säljare och franchise-kontrakterade, hantverkare...

Socialdemokrati för det 20:e århundradet

Det radikala och progressiva blir förlamat av ett högljutt och ultimativt bakåtsträvande nationalistiskt Vänsterparti: "Om vi gör en analys av samhället, en ny klassanalys, så kommer vi att se, att det som en gång var en solid arbetarklasskärna idag utgörs av en kulturellt differentierad, men socialt förenad, folklig bas. De är de lågavlönade i offentlig tjänst, småföretagare och många gånger enkvinnas-företagare inom service och tjänstesektorn, invandrare med familjeföretag och släkt och vänskapsband som rekryteringsprincip, de papperslösa, sjukskrivna och arbetslösa, fattigstudenter och kvinnliga minimipensionärer.

Bland dessa finns den nya socialdemokratins kärna. Det är dessa grupper, så åtskilda av kulturer och arbetsvillkor, men förenade av sin ekonomiska status och sina ambitioner, som vi skall företräda. De som strävar efter frihet och värdighet i sina liv. Frihet från diskriminering och förnedring, från omyndigförklaring och utarmning.

När vi väl formulerat kärnan kan vi samla de medelklassgrupper som i sitt beroende av dessa kärnväljare kan tänka sig att förenas kring ett gemensamt intresse.

Där har vi grunden för den nya socialdemokratins program. Klarar rådslagen att formulera det?"

Den gode Andes Nilsson skriver om samarbetet med vänsterpartiet och angriper också detta parti för sin bakåtsträvande nationalism, vilket jag tidigare kommenterat. Den analysen var riktigt bra och hans resonemang om hur en socialdemokratisk politik/vision bör formas för vår tid är mycket intressant. Back to basics skulle man kunna sammanfatta Nilssons syn.

Nu räcker det förstås inte med att säga att man skall göra en ny klassanalys för att identifiera kärnväljare, framförallt därför att förmågan att göra en sådan analys är starkt begränsad – det förutsätter ju att man har verktygen för att analysera och det verkar i alla fall som om det var länge sedan någon skolning av det slaget ingick i partiets arsenal.

Alla ser dock inte att vår förmåga att analysera, vår förmåga att navigera politiskt är färdigheter som behöver tränas. Att de tränas bäst i traditionella former som studiecirklar och möten snarare än i akademin.

Fredrik Jansson har, efter att först ha avlossat en bredsida mot/till partikamrater, utvecklat sin syn på vad diskussionen borde handla om:

Om socialdemokrater (inte bara bloggare) ska ha relevans så måste vi fundera över hur samhället ser ut och hur vi vill att det ska se ut. Och då spelar det ingen roll om det är barnskötaren som funderar över de allt större barngrupperna och hur man skulle kunna organisera verksamheten bättre, ledamoten i kulturnämnden som vill hitta lösningar på att läsandet är mer begränsat bland barn och ungdomar i socioekonomiskt utsatta områden än i mer välmående områden, eller bloggaren som argumenterar för större stimulanspaket i ekonomin. Alla har vi det ansvaret. Det är inte ”Mona”, ”68:an” eller ”dom där uppe” som ska tänka åt oss. Det är vårt ansvar.

Stämmer Anders Nilssons bild av dagens klassamhälle och är det svaret på Fredrik Janssons “fundera på hur samhället ser ut”. Låt oss börja med att konstatera att vi fortfarande lever i ett av världens rikaste länder, att vi lever i relativ fred och frihet, att vi sannolikt också är ett av de mest jämlika samhällena på vår jord och att vi, högerregeringens nedrustningar till trots, fortfarande har ett av världens bästa sociala skyddsnät. Oaktat detta finns det förstås folk som har det för djävligt.

Låt oss också slå fast att en klassanalys på intet sätt fokuserar den relativa levnadsstandarden utan tar sin utgångspunkt i människors/gruppers förhållande till ägandet av produktionsmedel. Enkelt uttryckt baseras den på i vilken utsträckning man äger produktionsmedel (har makt) respektive i vilken utsträckning man är hänvisad till att sälja sin arbetskraft (saknar makt). Mellan dessa poler finns skikt som genom sin relativa ställning visserligen inte äger produktionsmedel men som har betydligt större makt över sina liv i kraft av sin position på arbetsmarknaden (kompetens som ger större frihet). Det finns också grupper som äger sina produktionsmedel men som i allt väsentligt delar levnadsvillkoren med de “egendomslösa” – oftast småföretagare som kioskägare:-)

Därutöver kan det vara värt att särskilt framhålla att jämfört med tiden före 60-talet så har vi inte längre en (relativt sätt) outbildad arbetarklass. Tvärtom så har vi numera ett utbildningssystem som garanterar alla en 12-årig skolgång och de flesta ytterligare 4-5 år av förskoleverksamhet. Stora grupper av relativt lågavlönade har t.o.m. ännu längre utbildning. Sammantaget kanske man t.o.m. skulle våga hävda att tack vare en socialdemokratisk politik har andelen med mycket små möjligheter att påverka sina liv reducerats kraftigt. Jämför t.ex. med USA där denna grupp fortsatt är rätt betydande.

Ändå känns det som om Anders Nilsson är ute efter att forma socialdemokratins väljarbas just efter denna numera ganska lilla grupp. Jag är tveksam.

Tveksam – inte därför att en mer klassisk analys av samhället och dess klasser är fel väg att gå. Tveksam därför att vi befinner oss i ett läge där de socialdemokratiska grundläggande värdena – frihet, solidaritet, jämlikhet – måste få andra uttryck än de som tjänat oss väl under lång tid. Kapitalets tillkortakommanden när det gäller hushållandet med resurser, såväl mänskliga som andra, måste ge oss inspiration att analysera hur frågor om makt egentligen distribueras. Den borgerliga statens tillkortakommanden när det gäller att skydda de mänskliga rättigheterna – om det så gäller värdig ålderdom eller privatlivets helgd – måste ge oss inspiration att analysera politikens räckvidd, att begränsa statens kontroll av medborgaren.

Det radikala och progressiva blir förlamat av ett högljutt och ultimativt bakåtsträvande nationalistiskt Vänsterparti: "Om vi gör en analys av samhället, en ny klassanalys, så kommer vi att se, att...