Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
“
(Hittat via Erik Laakso.)
Erik Laakso tycker att bilden är elak mot folkpartiet. Det tycker inte jag. Vem som gjort den vet jag inte men den är fantastiskt bra och jag skulle gärna ge cred.
Kom ihåg – på tisdag är det dags att masa sig till Sergels torg!
Verkar inte som om mina kontakter med Marita Ulvskog gett något resultat dock. Jag har inte sett/hört om någon mobilisering och det verkar ännu inte finnas någon från partiet anmäld sosse som skall tala vid Hoppets demonstration. Gör mig faktiskt mer förbannad än besviken – patetisk partiorganisation vi har.
Europas socialister mot bloggregistrering
Europaparlamentets Socialistgrupp Motsätter Sig Bloggregistrering: “Ett rykande färskt pressmeddelande når mig i detta nu. “På initiativ av den svenska socialdemokratiska Europaparlamentarikern Inger Segelström så kommer Europaparlamentets socialistgrupp att ställa sig bakom att inte (min fetstil) reglera bloggare och bloggande”
Detta är oerhört goda nyheter med tanke på den oro som den här frågan har rört upp i bloggkollegiet.”
Verkar som om debatten om FRA, yttrandefrihet och olika former av övervakning och registrering börjar ge utdelning. Nu har socialistgruppen i Europaparlamentet tagit tyligt ställning mot reglering av bloggar. Utmärkt!
Stort tack till bl.a. Inger Segelström!
Upmärksammat också av Rick Falkvinge och Tomas Lidholm.
Subvention, bidrag, olika skatttenivåer
Vill De Ha Subvention Istället För Råd?: “Jag har ända sedan ”http://alliansfrittsverige.blogspot.com/2008/08/augusti-31-2008-pigavdraget-gr-till.html">den föraktfulla pigdebatten började tagit klart ställning emot subventioner för delar av tjänstesektorn. Om det är så att en företagssektor behöver stimulans är det bättre med generella lättnader som gör att det går att hålla en annan prisnivå och bredda kundkretsen. Precis likadant är det åt andra hållet. Om familjer anses tjäna på att kunna köpa hjälp med hushållssysslor eller något annat så är det bättre med generell stimulans som syftar till att öka den individuella friheten. I klartext.
Mer pengar i den egna plånboken ökar friheten, även den lågavlönades.
“
Jag blir alltid lite konfunderad när terminologin skymmer frågan. Här är det begreppet subvention som ställer till debatten en del. En subvention är ju när någon genom bidrag eller mera passivt genom t.ex. lägre skatt på vissa tjänster/varor möjliggör sänkt kostnad/pris. Att sänka skatten på en viss typ av tjänst relativt andra måste således benämnas subvention. Logisk,t men det utgår från att den högre skatten (i detta fall) är den riktiga skatten, den som skall tas ut på alla tjänster lika. Så är emelertid inte fallet, det finns gott om olika skattenivåer på varor och tjänster. Inte ens momsen är lika, och de flesta anser väl inte att vi subventionerar kulturen genom lägre skattesats utan att denna är en rimlig nivå just på denna typ av verksamhet.
Sprit och bensin är exempel på varor med extremt stor skattebelastning, helt olik t.ex. den på mat. Vi kallar ändå inte den lägre beskattningen av mat för matsubventioner.
Dock – användandet av ordet subvention i sammanhanget s.k. hushållsnära tjänster tjänar bara att förvirra diskussionen. Detta oaktat håller jag med Laakso i sak – självklart är det bättre att folk har råd att köpa det de önskar för den inkomst de har än att man måste laborera med olika skattesatser/avdrag för att åstadkomma detta – i synnerhet som det ju utgör en ovälkomen styrning av konsumtionen från statens sida. Att ge alla råd är emellertid inte möjligt inom rimlig tid. För lågavlönade är i princip alla tjänster oåtkomliga. Mitt förslag har hela tiden varit – för att undvika att styra människors konsumtion över vilka de själva bör bestämma – helt enkelt sänka skatter och avgifter på alla tjänster som man som privatperson konsumerar. Då får i alla fall fler möjlighet att själva bestämma.
Reglera mera – stäng krogarna
Dagens alkoholpolitik räcker inte: “Skador och lidande till följd av alkoholkonsumtion ökar inte i takt med antalet alkoholister, utan med den totala mängden alkohol som konsumeras. Vi måste alla dricka mindre,…”
Ett fantastiskt “statement” av Victor Bernhardtz, tänk vad bra allting var när vi hade motbok och såg till att bara stadshotellet kunde servera alkohol och detta bara på tidig kvällstid. Då gick ju folk hem och la sig i tid!
Skolans problem är samhällets
Dags för en ny skoldebatt efter Björklunds statistikskandal: “Jag tror att det finns många fler än jag som längtat efter en ny diskussion om skolan, som inte riktigt förstått hur Björklunds svartmålning av skolan fått sånt genomslag, som hoppats få prata mer om pedagogik, lust att lära och resurser och mindre om sortering, disciplin och ordning & reda. Förhoppningsvis kan de här dokumentärerna (nästa vecka granskas björklunds förslag på åtgärder) vara början på det.”
(Hittat via s-bloggar.)
Marta Axner efterlyser en ny skoldebatt, fri från Jan Björklunds svartmålning. C G Carlsson som väl länge försökt föra en annan skoldebatt ställer nu frågor till partiledningen:
– Varför har inte socialdemokratin med dess ledare kraftfullt reagerat?
– Kommer socialdemokratins ledning nu att tydligt reagera?
Jag håller med C G och har gjort följande reflektion:
Först nu – efter två år som skol/utbildningsministerminister – granskas utgångspunkterna för Jan Björklunds politik på skolområdet av media – i detta fall ännu så länge bara av ett. Skolpolitiskt aktiv har dock Jan Björklund varit betydligt längre och han är mycket skicklig på att producera s.k. one-liners och att få medial uppmärksmahet på dessa. Björklund har lyckats sätta agendan för den skolpolitiska diskussionen och också starkt påverkat bilden av den svenska skolan i den allmänna opinionen. Har han då mött välorganiserat motstånd – knappast. Har mitt parti systematiskt analyserat Björklunds teser och försett oss partimedlemmar med argmentationsstöd – knappast. Har partiet inför rådslagsarbetet arbetat med en mer korrekt beskrivning av verkligheten – knappast.
Tvärtom faktiskt – för inte så väldigt länge sedan – om jag inte missminner mig talades det om uppgörelse med folkpartiet om skolfrågor. Vi får kanske vara glada att Björklund, en smula övermodigt kanske, avvisade inviten. Enligt min uppfattning är det partiets uppgift (och nu talar jag i första hand om dess ledning och dess beredningsorganisation/kansliresurser) att – särskilt om inte media ägnar sig åt att granska våra motståndare – lägga mycket tid och kraft på att just hårdgranska andra partiers argumentation, användande av statisitk samtidigt som man utformar en på ideologi och sakkunskap baserad egen politik.
Marta Axner vill förresten se en diskussion om pedagogik. Det är förstås helt OK – för hon är väl pedagog. För om inte så menar nog jag att vi i våra politiska roller skall fokusera på mål och medel (det senare i form av reurser, organisation m.m.). Pedagogik bör ju rimligen betraktas som den fackkunskap en pedagog förhoppningsvis har, på samma sätt som en läkare har medicin. Själva hantverket att bedriva undervisning bör förstås bygga på forskning och beprövad erfarenhet – målen såväl vad avser socialisation som kompetens bör avgöras av politiken.
Anne-Marie Lindgren vill för övrigt också ha en annan, ny, mer nyanserad diskussion och skriver i ETC (också publicerad hos Arbetarrörelsens tankesmedja) att
Att utveckla de här lösningarna kräver en mer fördjupad och nyanserad debatt än dagens, med förlov sagt, flummiga diskussion om att mer betyg och mer nationella prov är det enda som behövs.
Och det kräver åtgärder mot de växande klyftor i samhället, som skapar så drastiskt skilda utgångsförutsättningar för barnens uppväxt och skoltid.
Det som borde åstadkommas lite förenklat är alltså att lågutbildade föräldrar ges högre utbildning, att skolor alltid skall ha socialt blandad elevsammansättning, att levnadsvillkor i allmänhet måste förbättras väsentligt för de med sämst förutsätningar, att bostadssegregationen måste upphöra. Lätt som en plätt!
Några frågor till Lärnestad
Ingen halvtidsvila för alliansen: “Allians för Södertälje lade, i likhet med Allians för Sverige centralt, grunden för ett trovärdigt och väl förberett lokalt alternativ med förmåga att styra politiken i Södertälje. Ser vi tillbaka på vad vi, genom att pressa vänsterkartellen, åstadkommit i den lokala politiken är det en ganska imponerande lista på mer än 30 punkter som vi har alla skäl att vara stolta över”
(Hittat via Länstidningen.)
Marita Lärnestad stoltserar i ett debattinlägg i Länstidningen (LT) den 22 augusti med att ge ett fåtal exempel på vad hon påstår Allians för Södertälje, alltså högeralliansen i den lokala politiken, åstadkommit. Jag vill förstås inte ta ifrån henne glädjen men kan konstatera att av de exempel hon anger så är det väl egentligen bara vårdnadsbidraget som kan ha vållat mitt parti några större svårigheter att acceptera, kanske också omvandlingen av hyresrätter till bostadsrätter men det finns ju egentligen inget motstånd mot att det skall finnas blandade upplåtelseformer för bostäder. Själv tycker jag för övrigt att ökade möjligheter för småbarnsföräldrar att själva ta hand om sina barn längre tid är bra men att den valda konstruktionen är fel.
Lärnestad missar dock många frågor där det kunde varit intressant att veta moderaternas inställning. Hon jämställer den lokala alliansens arbete med den nationella. Det blir därför relevant att ställa frågor om beslut av riksdagen och dess effekter för medborgarna specifikt och för kommunen generellt. En av denna sommars absolut viktigaste politiska frågor är FRA-lagen. Om den har, i synnerhet på nätet men också i andra medier, förts en omfattande diskussion. För några veckor sedan var det 14 av Lärnestads partikamrater (kommunalråd och motsvarande) som tog till orda och starkt kritiserade lagen. Jag efterlyste då och gör nu igen besked om Lärnestads/moderaterna i Södertäljes inställning till den beslutade massavlyssningen av befolkningens kabelburna kommunikation – det betyder mobilsamtal, epost, bankärenden, resebeställningar och all annan kommunikation som görs elektroniskt. Kanske är Marita Lärnestad bara rädd för att bli uppläxad?
En annan fråga gäller sjukförsäkringen. Att högeralliansen gick till val på att försämra den är ostridigt så jag ifrågasätter egentligen inte de flesta ändringar som gjorts. Däremot tycks det mig som om vi i detaljerna ser ett uttryck för en människosyn som är mig, och tror jag de flesta, främmande. I går kunde man läsa en krönika av Karin Thunberg i SvD under rubriken Jag tänker på alla som delar hennes öde. På Resursbloggen kommenteras detta:
Återstoden om ca 33 000 personer per år riskerar altstå att utförsäkras till föld av att den tidsbegränsade sjukersättningen upphör som ersättningsform. Därtill kommer utförsäkringen av de drygt 100 000 av dem som idag har tidsbegränsad sjukersättning.
Vad kommer att hända med dessa människor, psykiskt sjuka och smärtlidande? Människor som är har varit utanför arbetslivet i många år och som saknar arbetsförmåga – men som i lagens mening – inte bedöms ha en varaktigt nedsatt arbetsförmåga, av det skälet att att deras sjukdomar och skador i teorin anses rehabiliteringsbara. Glöm inte heller att endast medicinska orsaker till nedsättning av arbetsförmågan får beaktas, inte brist på utbildning (analfabetism är tex ingen sjukdom), bosättningsort eller andra sociala förhållanden.
Vad kommer den sk rehabiliteringsgaratnin och rehabiliteringskedjan göra för dem? Vilka möjligheter kommer det att ta sig ur socialbidragsberoende? Hur förväntas jag som läkare kunna bota/rehabilitera männiksor som ställts utanför det sociala trygghetssystemet, ofta skuldsatta och bostadslösa. Hur kommer den lavinartade ökningen av antalet utslagna att hjälpa Sverige att överleva i globaliseringens konkurransutsättning och finansiera de stora pensionsavgångarna?
Om nu vi socialdemokrater kan ha anledning att vara självkritiska när det gäller vården av psykiskt sjuka som ju lämnat många utan tillräckligt stöd, så kan man förstås undra vad som händer när också möjligheterna att få ett rimligt utformat försörjningsstöd tas bort. Hur ser Marita Lärnestad på denna övervältring av ansvar och kostnader från stat till kommun, men kanske viktigare på den människosyn som ligger bakom borttagandet av tidsbegränsad sjukersättning?
Tankesmedjor utan intresse
Socialdemokratiska Tankesmedjor: "Arbetarrörelsens tankesmedja som huserar en del riktigt skarpa tänkare med mycket erfarenhet och progressiv framåtanda verkar ha mycket svårt att kommunicera sitt tänkade så det når utanför läsarna av tidsskriften Tiden.
Dagens Arena och Arenagruppen med tankesmedjan Agora når ut bättre men verkar också lida lite av kommunikationsproblem. På knuff är det bara tre aktuella bloggar som skrivit med hänvisning till Dagens Arena och något fler som hänvisar till tankesmedjan Agora (endast med anledning av den aktuella boken om “fallet Nogger black”, samt fyra inlägg som handlar om Arbetarrörelsens tankesmedja. "
Erik Laakso tycks mena att arbetarrörelsens tankesmedjors problem är ett kommunikationsproblem (och visst finns det också). Själv prenumererar jag via epost på nyheter från dessa och skälet till att jag ändå inte uppmärksammar dem är inte brist på information!
Kamratlig kritik, Madsen
S-bloggare dåliga på att länka: "Ofta när man läser en blogg här på S-info så hänvisar bloggarna till andra personer, tidningar och dylikt. Men varför kan man inte då samtidigt länka till det man refererar till. Jag har missat några gånger men jag försöker. "
(Hittat via s-bloggar.)
Sannolikt är jag väl för trött men jag kan inte låta bli att kommentera Per Madsens inlägg som ovan återges i sin helhet. Det kan vara på sin plats att särskilt poängtera att detta hans inlägg saknar länkar också i orginal. Själv skrev jag om samma sak för ca 14 dagar sedan men att Madsen skulle minnas det och länka till det inlägget är förstås att vänta för mycket. Det var för övrigt flera som skrev på samma tema (och länkade till mitt inlägg) då bl.a. Jonas Morian, HBT-sossen, Rosemari Södergren, Erik Laakso och Björn Andersson. Redan för några månader (10 maj) sedan hade jag ett mer agitatorisk inlägg riktat direkt till bloggande kamrater men det missade förstås Madsen.
Nog med gnäll. Egentligen är jag utomordentligt glad över att också Per Madsen har upptäckt/förstått att en av bloggandets emst grunddläggande och absolut viktigaste funktioner är just länkandet.
Hur utvecklas idéer
FRA och kriget mot terrorismen (sista delen av fyra): “Det de som reducerar hela hanteringen av FRA-frågan till enbart dagspolitik eller politiskt spel inte förstår är hur politisk idéutveckling går till. Socialdemokratins ställningstagande till FRA-lagen under Mona Sahlins ledarskap är ett sakpolitiskt ställningstagande, ja, men det är också ett vägval. Nu har vi i Sverige en partipolitisk konflikt om en utveckling som inleddes den elfte september 2001 och som under lång tid bubblat på bloggar och bland vissa intellektuella, men som faktiskt inte varit svensk partipolitik tidigare (åtminstone inte för s). Det är det stora som har hänt här.”
Johan Sjölander avslutade för en tid sedan sin serie inlägg om FRA-frågan som jag tidigare kommenterat. Serien består alltså av 4 delar varav den ovan citerade är den sista (del 1, 2 och 3 bör förstås läsas först).
Visst är det så som Sjölander påpekar att socialdemokratisn ställningstagande i denna fråga är baserat på ett vägval, dock vet vi inte ännu hur starkt förankrat detta vägval är. Thomas Bodström skriver t.ex. idag på DN Debatt
Förre justitieministern Thomas Bodström (s) om FRA-lagen: Innan man tillåter signalspaning mot enskilda personer måste det finnas någon form av befogad brottsmisstanke. FRA-lagen som den ser ut i dag innebär massavlyssning, som drabbar många oskyldiga. En rad frågor utreddes aldrig innan riksdagen fattade beslut om lagen. Det är inte rimligt att ge FRA kontinuerlig tillgång till alla telekommunikationer över Sveriges gräns. Tillstånd bör krävas av ett oberoende domstolsorgan. Signalspaning behövs, men ingrepp som innebär intrång i integriteten måste regleras hårt. Man borde analysera Europadomstolens praxis när det gäller skyddet för privatlivet och korrespondens. Regeringen Reinfeldts hållning – att ingen förstått och alla överdriver – håller inte, skriver Thomas Bodström, ordförande i justitieutskottet.
Så länge han gör sig till uttolkare av den gällande partilinjen gör han det bra som synes. När han skall försvara sin egen medverkan i utvecklingen mot Bodströmsamhället demonstrerar han tyvärr två saker, dels att han ingenting egentligen förstår, dels att han är olämplig som talesman för partiet i dessa frågor. Det senare synliggörs i en del kommentarer till artikeln i DN där trovärdigheten ifrågasätts.
Men åter till Sjölander. Jag tror hans analys är riktig så länge vi håller oss på ytan dvs vad som sägs och görs. I min kommentar till de tidigare inläggen efterlyste jag en något fördjupad analys med fokus på vilka intressen som styr själva ideologi/idé-produktionen eller om man så vill hur vi tänker, hur vi uppfattar verkligheten.
För att förenkla något: Ett samhällssystem som vårt behöver upprätthållas och för det krävs rimligt folkligt stöd (för att upprätthålla en upplevd grad av delaktighet). Om vi då beskriver systemet som kapitalistiskt så är det faktorer som äganderätt, möjlighet till utsugning av arbetare (för att använda marxistisk terminologi) som utgör fundament. För att det skall vara möjligt att upprätthålla det folkliga stödet måste “systemet” betala i form av rimlig levnadsstandard för de flesta, trygghet, skydd mot omvärlden etc. Konsekvensen av detta är att vi formar ideologiska motiv för t.ex. arbetslöshetsförsäkring som får ett slags eget liv alldeles fria från kopplingen till funktionen att legitimera “systemet”. Sjölanders analys stannar vid denna ideologiska nivå och det är också så de flesta av oss vanligtvis tänker om politiska frågor.
Samhällssystemet behöver också skydda sig mot allehanda hot. De mest grundläggande skyddet utgörs av en försvarsmakt som skyddar den territoriella integriteten. Polisen är en annan del och kan ju i samband med mer våldsamma oroligheter sättas in mot den egna befolkningen. Mer subtilt blir det när man tittar på det inre skyddet – upprätthållandet av ordning och reda. Historiskt har religionen spelat en framträdande roll när det gäller att påverka folks “inre kompass”, att förse oss med moraliska regler och andra ramar för hur vi får bete oss – allt med effekten att upprätthålla den inre ordningen, systemet, utan bruk av våld. Begränsningen av religionens funktion står i rätt tydlig proportion till den ökade kunskapsnivån hos folk i allmänhet. Då behövs andra former för att hålla folket i herrans tukt och förmaning. Yttre hot är ett verkningsfullt medel – man skulle kunna säga att hade inte 11/9 inträffat hade man fått skapa ett.
Tidigare fyllde också kyrkan en roll som filtrerare av information men i takt med den framväxande medieindustrin minskade denna roll. Den övertogs då av journalisterna – grindvakter enligt Skyttes modell. Teknikutvecklinge omöjliggör nu upprätthållandet av mediernas makt över informationsspridningen. Då kommer förstås som ett brev på posten idéer om att med tekniska åtgärder försöka begränsa tillgången vilket nu florerar inom bl.a. EU.
Politiken blir därmed ett uttryck för det spel som systemet i sig själv skapar och har att hantera de motsättningar och konflikter som uppstår.
Peter Karlberg : Hur skall politisk kamp bedrivas
Peter Karlberg : Hur skall politisk kamp bedrivas: “Kim Müller verkar lite positivt inställd til att använda sabotage/förstörelse som metod för politisk kamp – i detta fall med målet att få Skånetrafiken att ”http://kimmuller.wordpress.com/2008/08/14/dags-att-sabba-forsta-klass-vagnarna/“>sluta ha 1:a klassvagnar i tågen över Öresund. En viktig politisk strid väl värt att begå lagbrott för? Någon av kommentarerna till Müllers inlägg efterlyser epostadresser till ansvariga, antagligen för att kunna trakassera dessa med mängder av epost.”
Efter en tågresa tur och retur till Göteborg – i 1:a klass för att få lugn och ro att jobba – hittar jag ett nytt och ganska extremt exempel på hur politisk kamp inte skall bedrivas. Nu är det AFA – en uppenbart fascistisk organisation – som utmärker sig genom att erbjuda betalning till de som misshandlar motståndare (snacka om att inte tro på de egna argumentens styrka). Om detta tycks en hel del. Jag hittar synpunkter som att “”http://knuff.se/u/4733cd">AFA helt sanslösa", “”http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1732&blogg=25493">Avstånd från AFA", “”http://www.trotten.se/2008/08/19/har-afa-blivit-galna/“>Har AFA blivit galna?”, “”http://www.zaramis.nu/blog/2008/08/19/politiskt-vansinne-fran-afas-sida/“>Politiskt vansinne från AFA:s sida” och “”http://witchbitch.wordpress.com/2008/08/19/ar-afa-infiltrerat-av-nazistsympatisorer/“>Är Afa infiltrerat av nazistsympatisörer?”. Det är ju bara att instämma.
Det finns faktiskt inget som skulle kunna ursäkta AFA (i Uppsalas) kampanj – den demonstrerar bara en fullständig avsaknad av analysförmåga (att kunna se att den egna strategin är kontraproduktiv i förhållande till det uppgivna målet) och en – även om det skulle visa sig vara ett slags drift med den nvarande regimens politik – riktigt obehaglig förkärlek för våld som politisk metod.
Senaste kommentarerna