Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Hur bekämpa Övervaknings- och censursamhället
Högerns censur-flirt: “Förbjud sökningar på “bomb”, “terrorism” och “folkmord”.
Så tänkte sig EU-kommissionär Franco Frattini i sensomras att man skulle komma åt terrorismen på internet.
I november blev det ett EU-förslag och nu diskuteras det hela inför beslut i ministerrådet.Då i september avfärdades det av justitiedepartementet. Beatrice Asks stabschef Anders Hall påpekade att ett sådant beslut kräver enhällighet och antydde att Sverige skulle lägga in sitt veto. Sådan censur strider förstås mot svensk grundlag.
I förra veckan återkom Beatrice Ask själv till ämnet. Då sade hon till Ekot att en hänsyn till nationella grundlagar måste skrivas in i beslutet. Hur en sådan hänsyn skulle fungera kunde hon däremot inte säga.
Det är alltså inte längre aktuellt att lägga in ett svenskt veto mot att göra det olagligt att söka information om terrorism eller exempelvis uttala stöd för terrorstämplade grupper. Källor i riksdagen bekräftar att regeringen mjuknat betydligt mot Frattinis idéer sedan de först framfördes.
Den förändringen är inte olik den som drabbat åtskilliga borgerliga integritetsvänne”(Hittat via knuff.se.)
Isobel Hadley-Kamptz har skrivit en utmärkt artikel om den förskjutning som nu sker hos tidigare censurmotståndare. Frågan är hur motståndet nu skall organiseras. Den frågan besvarar dock inte Hadley-Kamptz. Pungbuffeln på Coma Clan har idéer:-). Björn Fridén på Alliansfritt Sverige verkar inne på samma linje.
Av hennes artikel framgår att Sveriges motstånd mot EUs fullständigt galna förslag beträffande censur av ord som terrorism, bomber etc nu brutits ned, hur enskilda företrädare för högeralliansens motstånd mot FRA-lagstiftningen gått samma väg. Hela frågan hanteras nu uppenbarligen lika illa som under den tidigare justitieministern Thomas Bodströms dagar. Frågan blir här om det möjligen är så att våra förtroendevalda politiker som erhåller uppdrag inom området helt hamnar i klorna på övervakningskåta företrädare för polisen? Är de helt enkelt för okunniga? Saknar de ideologisk ryggrad?
Opassande ger fler exempel på hur censuren redan griper omkring sig.
Snart överträffar vi ju här i Europa varje annan del av världen (alla diktaturstater tillsammans) när det gäller att inskränka medborgarnas frihet att ta del av vilken information de vill liksom att via avlyssning av datatrafik närmast skapa total övervakning.
En av de mest upprörande inslagen i denna hantering är den av staten krävda “frivilliga” censur som redan tillämpas av många svenska operatörer. Den ger polisen fullständig kontroll över vad som filtreras bort utanför demokratisk kontroll, utanför offentlighetens ljus. Hittills har den kunnat avslöjas men inte stoppas. Enda möjligheten att undvika den är att leta upp en operatör som inte går i ledband.
Jämtin ser bara Stockholms stad
Alltför hög bolagsskatt handikappar Stockholm: “Stockholm är framgångsrikt. Vi är idag den region som har flest huvudkontor i Norden. Av de största internationella företagen med nordiska huvudkontor finns hälften placerade i Stockholm. Stockholm är också hemorten för de flesta av Sveriges storföretag och av totalt 14 nordiska företag på Fortune Global 500-lista har sex sina huvudkontor i Stockholm.
Men den internationella konkurrensen är stenhård och staten och staden behöver kroka arm och göra nödvändiga förändringar och investeringar för att utveckla Stockholms konkurrenskraft: inom geografisk prioritering, forskning och utbildning och skatter.
Min bedömning är att de mest attraktiva kontorslägena i Stockholm i dag inte i alla delar håller den internationella toppklass som företag har rätt att förvänta sig. Stockholms stad måste prioritera och satsa särskilt på de lägen som redan i dag är bra och som har potential att bli ännu bättre.
Om socialdemokraterna får stockholmarnas förtroende år 2010 så kommer vi att, i dialog med näringslivet, prioritera insatser som särskilt stärker Järva/Kista och city som de två främsta geografiska lägena för huvudkontor.”
(Finns också på Dn debatt.)
Kanske är det bara för att Carin Jämtin skriver debattartikeln utifrån ett begränsat perspektiv (från Stockholms stad) som hon så ensidigt riktar sina blickar mot city och stadens norra delar. Vore jag Skärholmsbo eller liknande skulle jag känna mig bortglömd i hennes vision om hur stadens näringsliv skall utvecklas med attraktiva lägen för huvudkontor i de nämnda lägena. Ser jag på frågan om Stockholmsregionens tillväxt i ett vidare perspektiv (och förstås som boende i länets södra delar) så blir hennes perspektiv nästan lite pinsamt. I Södertälje som är den kommun jag tillhör finns två av landets mest framgångsrika företag – Scania och AstraZeneca. Såvitt jag minns svarar kommunen (de nämnda företagen) för sådär en 20% av landets export. Ändå nämner Jämtin ingenting vid namn som ligger söder om Stadshuset – där väl utsikten egentligen borde få blickarna att söka sig söderut.
När Jämtin sedan pratar om forskning finns inte heller forskning relaterad till medicin, läkemedel eller fordonsteknik med. Det är intressanta luckor i resonemangen.
Nu vore detta inget problem alls om hon bara hade rollen som företrädare för Stockholms arbetarekomun men så är inte fallet. Hon är faktiskt tillsammans med Annelie Hulthén ordförande i den socialdemokratiska rådslagsgruppen Vårt klimat, vilket ju borde ge henne ett mer nationellt perspektiv.
I övrigt har dock Jämtin i huvudsak rätt. Vi bör ha en politik som är också för stora företag (och huvudkontor) men förstås också lika viktigt en politik som underlättar för mindre företag. Att Stockholm i mer vid mening är och måste vara Sveriges motor är egentligen rätt självklart men tyvärr inte alltid lika accepterat.
Zaremba: game, set and….
Jaktscener från Lärarhögskola: “JAG SÖKER HJÄLP HOS människokännarna. Det visar sig att många haft skäl att ställa samma fråga. I sin kommande bok “Det var inte mitt fel! Om konsten att ta ansvar” beskriver teologen Ann Haberlein kränktheten som en massflykt från vuxenheten. Hon ser allt fler skylla sina motgångar och felsteg på taskiga föräldrar, droger och rasistiska strukturer. Det är människor som vägrar ta konsekvenserna av sina egna handlingar, och som inte vill ta ansvar, menar hon.
Inte vill – eller kanske inte vet hur man gör? Ingrid Carlgren, rektor för Lärarhögskolan, har i åratal väntat på en mindre studentrevolt, berättar hon. “Arga studenter, som kämpar för sakfrågor, som kräver förändring.” Som det gick till när hon var ung. Men det kom ingen revolt. I stället kom “curlinggenerationen”, studenter som – var och en för sig – fordrade att högskolan skulle ställa sig bakom just deras upplevelse av obehag. Annars blev de kränkta, och anmälde… “Jag var aldrig kränkt”, utbrister Ingrid Carlgren, “jag var arg!”
”(Hittat via knuff.se.)
Maciej Zaremba avslutar sin granskning av Lärarhögsskolans problem med att hantera lagen om likabehandling av studenter på högskolan med en betraktelse över begreppet kränkning. Avslutningen är lysande och han visar dels på bakgrunden till den förändring av språkbruket som fört oss fram till dagens situation där bara att någon uttalar en (annan) åsikt blir en kränkning, dels hur Lärarhögsskolans tafflighet när det gäller att hantera anmälningar av sådana upplevda kränkningar försatt skolan i en ohanterlig situation (kombinerat förstås med en absurd lagstiftning).
Det grundläggande felet här är, enligt min uppfattning, att vi slutat att driva frågor i vardagen, med eller utan organisering, och istället valt att använda lagstiftning (parlamentariska församlingar) som enda instrument för förändring. Därmed privatiseras detta, blir frågor för den enskilde att driva med hjälp av lagar – är inte längre kollektiva angelägenheter. Huvudansvaret för denna utveckling ligger hos oss socialdemokrater som istället för att mobilisera våra medlemmar, våra sympatisörer, medborgarna att ta strid för rättvisa, för jämlikhet och mot t.ex. diskriminering valt att använda statsapparaten som instrument för att åtminstone på papperet kunna visa att vi är kämpar väl.
När det gäller villkoren på arbetsmarknaden står vi fortfarande för en klassisk politik, vi försvarar rätten till att reglera förhållanden i huvudsak via kollektivavtal. På nästan alla andra områden har vi valt lagstiftning eller andra typer av föreskrifter framför att åstadkomma verklig förändring som resultat av människors mobilisering. Varje enskilt sådant steg är också tacksamt politiskt eftersom de är i det närmaste omöjliga att angripa – motståndare mot att lagstiftningsvägen bedriva kampen mot rasism blir ju lätt uppfattade som förespråkare för diskriminiering, motståndare mot reglering av föräldraförsäkringen blir ju lätt uppfattade som motståndare till jämställdhet.
En konsekvens är ju att vi drivit igenom lagar (och faktiskt skapat en politisk kultur) som innebär att vi underordnat yttrande- och åsiktsfriheten annan lagstiftning. Det är ett allvarligt missgrepp för en frihetsrörelse!!!
Misstänkliggör Zaremba
Zaremba skördar högersådden: “Zaremba är en mästare i att gestalta politiska ställningstaganden så att de framstår som neutrala berättelser om en skev verklighet. Zarembas agenda är dock ganska lätt att hitta mellan raderna, och – det får man ge honom – han är för det mesta konsekvent i sin avsky för allt som andas kollektivism och i sina uppmaningar till de människor han själv inte kan identifiera sig med att bita ihop och tåla lite skit.
Men i den aktuella artikelserien känns det som om Zaremba biter sig i svansen. Eller, han skulle göra det om han blev tvungen att svara på några följdfrågor.”
(Hittat via Ali Esbati.)
Josefin Brink har verkligen ansträngt sig för att hitta något sätt att misstänkliggöra Zarembas artiklar om hur lagen om likabehandling av studenter i högskolan tillämpas. Och det går förstås bra när man börjar med att skriva att hans “agenda är .. lätt att hitta mellan raderna”. Och det är tydligen så att Zaremba är opålitlig för att han, av Brink, påstås avsky allt som andas kolektivism. Och det är förstås just kollektivismen på Lärarhögskolan Zaremba, avslöjar, pekar på!!!!!
Sen kommer storsläggan från Brink:
Kort sagt; om man har som mål att varken könstillhörighet eller -identitet, etnicitet, sexuella preferenser eller funktionshinder ska fungera som sorteringsgrunder krävs en förändring av de strukturer som ständigt återskapar diskrimineringen. Det räcker inte långt med den individuella rätten att stämma någon när sorteringen redan är ett faktum – i synnerhet inte som man sällan vinner.
Och det är här någonstans Zaremba skulle få svårt att svara på frågor. För om man inte gillar kollektivism, tanken på att människor sluter sig samman och kräver solidariska, kollektiva lösningar på samhällsproblem, där till exempel marknadslogiken kan tvingas stå tillbaka för andra värden, ja, då återstår inte mycket annat än att prata juridik och individuella rättigheter om man vill få bukt med exempelvis rasism och kvinnoförtryck.
Här har alltså det Zaremba angriper – just en lag som ger den enskilda individen som uppger sig kränkt en närmast orimlig position genom att (hot om) anmälan tycks kunna användas som för att tillskansa sig fördelar typ skadestånd, oändliga omprövningar och dessutom som verktyg för att skrämma lärarna – plötsligt blivit ett slags högerprojekt i syfte att förta kraften i den kollektiva kampen för rättvisa för alla. För mig framstår detta som en mästerlig tankevurpa men jag kanske missar något?
Att lagen om likabehandling för studenter i högskolan är ett sådant projekt som skall missgynna de som eftersträvar kollektiv kamp mot orättvisor. Eller som Brink uttrycker det:
Men sånt gillar ju inte högern generellt. Kanske Zaremba gör det trots allt. Men om inte, har han en hel del att förklara när han så vällustigt kastar sig över den draksådd av jurism gränsande till rättshaverism som hans egna kamrater i den blå ringhörnan så konskvent har förespråkat.
Lagen antogs av riksdagen 2001 efter en proposition av den då socialdemokratiska regeringen (som regerade med stöd av bl.a det vänsterparti Brink företräder). Av utskottsbetänkandet framgår att alla partier var för denna lag och att de enda egentliga synpunkterna begränsades till att moderaterna ville ha en samlad diskrimineringslagstiftning och kd vile att den skulle gälla också enskilda anordnare. Något motstånd mot att just använda sig av juridik och individuella rättigheter som instrument för att komma tillrätta med problemet fanns inte.
Dagens politiska korrektör: Maciej Zaremba
Maciej Zaremba: så politiskt korrekt man kan bli: “Precis som när det gäller feminismen, som får representeras av det fåtal rabiata, hänsynslösa manshatare, gör låter Zaremba några få knäppgökar representera queerrörelsen och några knäppa studenter får gestalta likabehandlingslagens konsekvenser”
(Hittat via knuff.se.)
När jag tidigare skrev om Maciej Zarembas artiklar i DN på temat missbruk av lagen om likabehandling funderade jag faktiskt om det möjligen skulle kunna uppfattas som politiskt inkorrekt att 1) kritisera lagens tillämpning och dess effekter som Zaremba gör och 2) att uttrycka sig så att det kan uppfattas som stöd för hans teser. Jag har fått denna fråga besvarad: Enligt Roya på bloggen Roya och Matilda är det i själva verket Zaremba som är politiskt korrekt (och därmed förstås också jag m.fl.).
Det är emellertid inte nog med att Zaremba i denna fråga alltså är den politiskt korrekta (man blir ibland helt förstummad), han är dessutom ”uppenbart okunnig om diskriminering” och i själva verket så vet Roya att berätta att
Problemet på de flesta högskolor är att för få driver de här frågorna och när kårobligatoriet försvinner kommer det att bli ännu svårare.
Nu handlade förstås inte Zarembas artiklar så här långt om något annat än situationen på Lärarhögskolan i Stockholm (som numera är integrerad med Stockholms Universitet).
Så sammanfattningsvis:
Det är i Sverige 2008 politiskt korrekt att hävda att lagen om likabehandling (kan) missbrukas – på ett utpekat lärosäte.
Det är i Sverige 2008 politiskt korrekt att ifrågasätta att en eventuelt upplevd kränkning automatiskt skall betraktas som ett fall av diskriminering (och skadestånd utgå) – på ett utpekat lärosäte.
Det är i Sverige 2008 politiskt korrekt att ifrågasätta queerteorier.
Och så är det förstås väldigt politiskt inkorrekt att förespråka bibehållandet av kårobligatoriet, detta mot vår grundlagsskyddande föreningsfrihet stridande kvarvarande rest från den tid då universiteten uteslutande var hemvist för överklassens barn. Dessa demokratiska kamporganisationer mot diskrininering:-)
Zaremba ångar på
Tyst i klassen: “EKLUND SKULLE aldrig säga ‘Eva’, menar Nilsson. Lärare Eklund är “bärare av patriarkala göranden”. Hur det märks? “Svårt att beskriva…” Men det är något som Nilsson känt på sig en längre tid. Och i januari 2005 anmälde han (och två andra studenter) Eklund. Anonymt. De lät föreningen Gaystudenterna underteckna anklagelseakten. Nej, Nilsson kände sig inte kränkt av vad Eklund sagt. För honom var det “en könspolitisk fråga”. Man kan inte ha lärare som fnyser åt queerteori, säger Nilsson. Det är queerteorin som gäller.
Två år senare fick han rätt. Lärarhögskolan, där Eklund undervisar, betalade ut 30.000 kronor var till Nilsson och två andra studenter för att skolan skulle “ha uppträtt på ett kränkande sätt”. Vad jag förstår var det en historisk förlikning som satte djupa spår i högskolan. För första gången fick en student gottgörelse för – ja, för vad? Svårt att veta. Kanske var det för repliken “det var dåligt gjort” som Nilsson fick höra från en kurskamrat? Dessa fyra ord (och mycket annat) anmälde han som brott mot Lagen om likabehandling. (Mer om detta i sista artikeln.)”
(Hittat via knuff.se.)
Maciej Zaremba Fortsätter sin artikelserie om hur antidiskrimineringslagstiftningen används till att förfölja/trakassera lärare på Lärarhögskolan i Stockholm. Det faktum att man alltså använder skattepengar för att betala skadestånd till folk som borde ägna sig åt något annat än att försöka bli lärare är mycket störande.
Och det blir bara värre och värre, eller som Anders Svensson formulerar det:
Ja alltihop verkar taget ur en surrealistisk roman. Det blir inte mindre vridet i nästa artikel av Zaremba, om Queerteori och Lärarhögskolan i Stockholm. Och nog blir det jobbigt och förvirrat om man ska leva enligt queerteorier om det är detta som dessa innebär:
Lärarstudenten Johan Nilsson, som hävdar att “det är queerteorin som gäller”, beklagar att han inte kan tipsa mig om dess urkunder. Han hänvisar till en poppig debattskrift och en tidningsartikel. Desto ivrigare berättar han hur man skall bekämpa heteronormen. “Om du till exempel i fikarummet säger ‘I går åkte vi ut till landet’ så bekräftar du heteronormen”, säger han. Begriper jag inte? “Eftersom du är man tar alla för givet att du åkte med en kvinna.” Men om det råkade vara en kvinna? “Då skall du säga: ‘I går åkte vi ut på landet, jag och min partner – som är en kvinna.’ ”
Johan Nilsson är helt puckad faktiskt. Det spelar väl ingen roll om man åker med en kvinna eller en man, en tiger eller en åsna. Eller vad andra tror om vem du åker med. Det är humor på hög nivå det här. Om det inte vore för att det får konsekvenser. Vi får ut en massa dåliga lärare. Något vi definitivt inte behöver.
Det här med skadestånd är faktiskt irriterande för vad är det som händer när vi dels har en lagstiftning med s.k. omvänd bevisbörda, dels när vi
har en lagstiftning som lägger skadeståndsansvaret på institutionerna och inte på individerna. Det innebär ju att det är skattebetalarna som ytterst betalar skadestånd som orsakats kollektivet av att enskilda befattningshavare inte skött sitt jobb. Det innebär också att den institution – om det är Lärarhögskolan eller skolor – som drabbas sannolikt inte får extra resurser att betala skadestånden med. Då får alltså alla elever och lärare betala genom sämre ekonomi – något är riktigt sjukt här.
Barn- och elevombudet Lars Arrhenius, som hittills krävt skadestånd av 16 skolor, har flera gånger understrukit att det är extra allvarligt när barn inte kan lita på de vuxna. Men det han mest reagerat på är den inställning han mött från flera skolor:
– Man ifrågasätter att barnet varit utsatt och lägger problemet hos barnet.
Det kan bero på oförmåga att se när ett barn far illa, fortsätter han.
– Om inte lärarna har förmågan måste det finnas kuratorer och annan personal som är lyhörda. I slutändan handlar det om att politikerna i kommunerna avsätter pengar, säger Lars Arrhenius.
No comments
Nej till folkomröstning: “Vore kul om Bosse Ohlson, arbetarekommunens ordförande, kunde förklara rationaliteten i detta uttalade stöd för folkomröstningskravet. Har vi ändrat inställning till folkomröstningsinstrumentet, har vi gjort driftsformer till ideologi, har vi dåligt samvete i sjukhusfrågan?”
Slog mig att det sannolikt är så att ovanstående inlägg inte kommer att få någon kommentar från Bosse Ohlson och att det inte heller kommer att publiceras på arbetarekommunens hemsida (som faktiskt under en period för nu rätt långe sedan faktiskt refererade bloggar). Varför de slutade med det vet jag inte och inte heller det kommer sannolikt att kommenteras här.
Nej till folkomröstning
Socialdemokraterna i Södertälje ställer sig bakom kravet på en folkomröstning angående sjukvården i Södertälje.: “- Vi Socialdemokrater vill ha kvar Södertälje sjukhus i offentlig regi. För Södertäljebornas bästa behöver vi breda politiska lösningar och inte en blockpolitik som försvårar och istället ger låsningar, säger Bosse Ohlson Ordförande i Södertälje Arbetarekommun”
Vi socialdemokrater har tydligen uttalat oss. Med detta vi känner jag ingen samhörighet. Uttalandet att vi stöder aktionsgruppens krav på en folkomröstning är ett uttryck för allra sämsta sortens populism. Vi socialdemokrater är nämligen generellt mycket skeptiska mot folkomröstningar, vi är starka förespråkare för den demokratisyns som vilar på parlamentarismens grund, representativitet och folkrörelseförankring.
Det här är faktiskt i stort sett den enda politiska fråga där det faktiskt förekommit diskussioner i min förening, på ett styrelsemöte diskuterades frågan och jag var med i egenskap av valberedningens ordförande. Jag gav då uttryck för min uppfattning.
Att jag är emot en folkomröstning baseras på flera saker. Frågan om vem som driver en vårdcentral eller ett sjukhus är inte huvudfrågan men det tycks som om mina partikamrater inte inser det. I det citerade uttalandet sägs
Vi socialdemokrater vill slå vakt om den svenska modellen där sjukvården drivs i offentlig regi, oavsett betalningsförmåga.
Detta är förstås obegriplig svenska – vems betalningsförmåga, det offentligas??? – men än värre det är just en sorts sammanblandning av äpplen och päron som bara görs för att ta billiga retoriska poäng, snarare än att betrakta mottagaren som en normalbegåvad människa.
Det vi socialdemokrater har all anldening att slå vakt om, ta strid för, är att ansvar för organisering och finansiering av vård tillgänglig för alla oberoende av deras betalningsförmåga ligger hos demokratiskt valda församlingar (även om det ju innebär risk för att sådana som Filippa Reinfeldt får makt över densamma). Därav följer att vi skall välja de kostnadseffektivaste lösningarna för att distribuera vård efter behov. Vem som utför denna vård är i praktiken ointressant så länga vi genom demokratiskt fattade beslut kan göra prioriteringar av hur den tillgängliggörs, att samma höga kvalitet erbjuds överallt där vård behövs anpassat till de lokala förutsättningarna (som befolkningssammansättning m.m.).
Om det är något som ger låsningar i politiken så är det resultatet av folkomröstningar. Kärnkraftsfrågan är det kanske mest framträdande exemplet på detta. Där vilar ett folkomröstningsresultat som en slags död hand över en fråga i många 10-tals år. Folkomröstningsinstrumentet är också kraftigt komprommenterat just i Södertälje därv i haft en sådan om Maren-bron. Då röstade folket ja till en gångbro som skulle avlägsnas under sommarhalvåret för att tillåta åtkomst till Maren vattenvägen. Trots detta ligger det en bro som blockerar infarten til Maren året runt.
Varför man i en folkomröstning skulle ta ställning till i vems regi en viss verksamhet skall bedrivas förefaller ytterst märkligt. Om man nu ser det som rimligt undrar jag i vilka andra frågor som man skall ha liknande beslutsprocess, kanske om skolor, om vem som skal asfaltera gator……
Lite får man känslan av att vi försöker visa upp oss som förkämpar för sjukhuset – vilket ju de flesta faktiskt alltid varit – som kompensation för ett bristfälligt agerande under förra mandatperioden då det faktiskt fanns folk i vår ledning som hade svårt att ta strid mot “våra egna” i landstinget då ett nedläggningsförslag diskuterades.
Vore kul om Bosse Ohlson, arbetarekommunens ordförande, kunde förklara rationaliteten i detta uttalade stöd för folkomröstningskravet. Har vi ändrat inställning till folkomröstningsinstrumentet, har vi gjort driftsformer till ideologi, har vi dåligt samvete i sjukhusfrågan?
Också jag är kränkt
Först kränkt vinner: “Räcker det att studenten säger “Jag är kränkt” för att läraren skall ställas i skamvrån? Det verkar så, åtminstone på Lärarhögskolan i Stockholm. Där finns det studenter som anser att det är kränkande att det krävs korrekt svenska av blivande svensklärare. Maciej Zaremba ser en lagstiftning som skulle skydda mot trakasserier vändas till sin motsats.”
(Hittat via knuff.se.)
Känner mig kränkt av Maciej Zarembas artikel eftersom jag under drygt 5 år var anställd av Lärarhögskolans studentkår om vilken Zaremba skriver
“Och här hade denna sorgliga historia kunnat sluta, om det inte vore för studentkåren. Som vi skall se är student kåren vid Lärarhögskolan litet speciell. Den har få synpunkter på utbildningens kvalitet eller på andra akademiska värden, dess affärsidé tycks vara att medlemmarna skall få valuta för pengarna. Det vill säga examen.”
Får verkligen journalister skriva kränkande artiklar av denna karaktär och kan man anmäla detta till DO?
Rosemari Södergren tycker att ordet kränkt skall tas bort. Förstås en utmärkt metod för att minska antalet människor som blir kränkta:-) Hillevi Wahl kränker oss alla i ett inlägg rubricerat Idiot-Sverige🙂
Skämt åsido, jag tycker att vi lever i en tid där ordet kränkning förlorat sin betydelse (och det är ett viktigt ord, ett begrepp vi borde återställa till sin egentliga mening och reservera bruket av till verkliga fall).
Om Zarembas artikel är en rimligt korrekt beskrivning av hur lagen om likabehandling av studenter i högskolan fungerar på Lärarhögskolan i Stockholm så demonstreras just hur begreppet kränkning förlorat sin mening med lagens hjälp, hur skyddet mot trakasserier mot studenter kommit att vändas i sin motsatts och blivit ett instrument till stöd för trakasserier av lärare och institutioner.
Ser fram emot nästa artikel av Zaremba utlovad till morgondagens DN. Stämmer hans tes så verkar vi ha lyckats konstruera en lag som riskerar att göra lärare som gör sitt jobb (dvs undervisar, betygssätter, avråder) till brottslingar. Undrar vilken justitieminister som ansvarade för utformningen av denna lag? Undrar vilka riksdagsmän som röstade för densamma?
Transparensens motståndare
Varför tror partier man vinner på hemlighetsmakeri?: ” I pressmeddelandet säger Maud Olofsson att “Arbetet ska präglas av öppenhet. Det ska inte vara en intern process”. Bra så. Nästa steg borde också vara att verkligen öppna arbetssättet genom att t.ex. utveckla idédokumenten i en wiki eller genom att varje arbetsgrupp har en utvecklingsblogg. Att “öppna” arbetet genom att bara ta in ytterligare (etablissemangs)medlemmar i grupperna är gammaldags öppenhet på låtsas. Att verkligen öppna upp arbetet måste betyda att man vågar bryta idéerna med alla intresserade långt innan de ska vara färdiga och paketerade.
Och ja, jag är övertygad om att det parti som vågar ta sådana steg kommer att bli mer framgångsrikt än de som tror att man vinner val på hemligheter.”
Henrik Sjöholm har uppmärksammat mitt inlägg om transparens som metod i politiskt arbete. Det har ju inte särskilt många andra gjort – åtminstone inte i termer av publicerade kommentarer eller på egna bloggar (motsv.). Det är inte bra allmänt tråkigt utan visar också att man i det socialdemokratiska partiet liksom i andra har långt kvar till en praktik för det politiska arbetet som stämmer – och då menar jag inte bara tekniskt för där finns mycket att önska – med vad man skulle kunna kalla vår tid.
Med vår tid menar jag den relativt all historisk tid situation vi befinner oss i med en befolkning (åtminstone i hela västvärlden och faktiskt ganska stora delar av resten av världen) som har hög utbildningsnivå, hög konsumtionsnivå och dessutom tillgång till all världens kunskap med en knapptryckning. Förutsättningarna för kommunikation i politiska frågor är därmed faktiskt dramatiskt annorlunda än när vårt partiväsende var ungt, medelålders och gammalt. Nu ser vi att partierna snarst uppträder som lik som “rör på sig” snarare än att vara vitala, sprakande fora – centralpunkter – i det politiska livet.
Att förmåga, förståelse och kunskap saknas är uppenbart. Det räcker med att titta på den envägskommunikation socialdemokraternas webbplattform är uppbyggd för, eller för oss partimedlemmar att besöka Sosserian förr att inse att här skall minsann inte föras debatt, prövas nya idéer, bjudas upp till dans. Man kan också studera vilka partimedlemmar som bloggar (och få svårt att hitta några “ledande” sådana),vilka som kommenterar på bloggar, vilka som deltar i företeelser som Folkets Parlament, vilka som försökte använda wikikongress osv.
Det är ju faktiskt så att inte ens när “ledande” företrädare blir direkt adresserade kommer de ut. Av egen erfarenhet vet jag att inte ens om man aviserar ett sådant adresserande får man några kommentarer – ingen diskussion uppstår, inga nya idéer prövas.
Jag tror precis som Henrik Sjöholm att transparens kommer att vara nyckel till framgång.
Jag tror t.ex. att de nu pågående diskussionerna mellan mitt parti och miljöpartiet borde föras helt publikt. Då skule vi som inte får vara med kunna diskutera, kommentera, bidra, reagera……
Senaste kommentarerna