Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Ordningsmannen och sexköpsdebatten
Hur skriver vi egentligen | Svensson: “Nu ska det väl sägas att vi alla blir förbannade och trampar över ibland. Att vi alla går till överdrift och tar i för mycket ibland. Sådan är nu verkligheten. Men vi alla borde kanske tänka lite mer, innan vi skriver och postar. Men det är nu väldigt lätt att kasta sig över tangenterna och skriva ner precs vad man tänker. Det ser inte alltid så snyggt ut och är inte alltid så schysst.”
Det är klart man kan föra en seriös debatt|Svensson
Anders Svensson tycker å ena sidan att det sker övertramp i debatten (inte bara om) sexköpslagen. Å den andra hävdar han att det går att föra en seriös debatt. Å den tredje sidan att (under rubriken Sexköpslagen är inte en flopp)
“Men som sagt, ingen kan idag säga om lagen är en flopp eller om den är bra. Trots att en del verkar tro det. Men en bedömning av den är bra eller inte kan inte vila på felaktiga förväntningar. Vilket socialstyrelsens tidigare bedömning gör. En utredning är på gång.”
och å den fjärde att
“Låt oss vänta på den innan vi bestämmer oss för vad vi tycker om lagen. Jag lutar åt att lagen är bra. Andra lutar åt motsatsen.”
Det man kan notera är att Svensson inte alls berör lagen ur ett principiellt perspektiv, vilket väl faktiskt får betraktas som ett krav om man nu anser att en seriös debatt är önskvärd/möjlig. Istället betraktar han den uteslutande ur ett pragmatiskt perspektiv och där dess effekter vad gäller att minska prostitutionen (i allmänhet) och “hjälpa” de prostituerade tycks vara de viktigaste kriterierna.
Om man nu börjar med de pragmatiska aspekterna utifrån Svenssons resonemang kan man konstatera att en effekt av sexköpslagen ju är att vi har mindre kunskap om prostitutionens omfattning, villkor etc sedan den ju de facto kriminaliserats genom att den ena parten, köparen, begår brott. Det gör ju att denna part inte kan undersökas i någon vettig mening eftersom de knappast kan förväntas ge sig tillkänna. Prostituerade, som oavsett skäl för sin verksamhet, måste också bedriva sin verksamhet i lönndom eftersom de annars riskerar att exponera sina kunder som då kan komma att straffas. Konstruktionen är korkad om ambitionen är att “hjälpa” de prostituerade ur sin yrke.
Men just denna ambition, att “hjälpa” sexarbetare att lämna sin verksamhet är ju i sig den kanske viktigaste frågan.
Att vi bör ha ett samhälle där människor som utsätts för brott får hjälp är vi väl sannolikt alla överens om. För de sexarbetande gäller med nuvarande lagstiftning att de “utsätts” för brott genom att utöva sin verksamhet – torsken begår ju brott när han betalar. Kanske klarar han sig om han låter bli att betala trots avtal om det? Tänker förespråkarna för sexköpslagen att det är leverantören av tjänsten som efter avslutad transaktion skall polisanmäla sina kunder?
Att vi också vill ha ett samhälle där männniskor som har en eller annan form av missbruksproblematik skall kunna få vård är vi sannolikt också överens om. Eftersom sexköpslagen tvingar prostituerade att bedriva verksamheten i lönndom hjälper den ju inte till att få kontakt med de missbrukande sexarbetarna. Eftersom sexköparen redan begått brott kan man knappast tänka sig att han/hon skulle göra socialen uppmärksammade på en missbrukande sexarbetare. På vilket sätt ger lagen bättre möjligheter att hjälpa missbrukande sexarbetare?
Samma gäller förstås människor som av andra skäl i egentlig mening inte valt att prostituera sig. Lagen tvingar dessa att dölja sin verksamhet. Möjligheterna att hjälpa minskar.
För den grupp av sexarbetare som i verklig mening fritt valt denna verksamhet är ju lagen absurd. Lagen sänder ju ut signalen att själva företeelsen – att ta betalt för sex – inte accepteras i vårt samhälle. Det illustrerades ju synnerligen väl av Maria Wtterstrand i en TV-debatt häromveckan där hon hävdade att lagen inte kan tas bort eftersom det just skulle signalera att det är OK att köpa sex.
Och det är då vi kommer till det centrala – alldeles oavsett vilka effekter sexköpslagen ger i termer av ökad/minskad prostitution, ökad/minskad trafficing osv. Enkelt uttryckt – varför vill vi utplåna prostitutionen? Varför vill vi inte ha prostituerade? Varför får man inte ta betalt för sexuella tjänster? Varifrån kommer denna föreställning?
För att göra frågan enkel, tydlig och personlig:
Om jag vill kan jag på vägen till jobbet helt legitimt köpa massage. Den massagen utförs av en människa som använder sin kropp för att utföra tjänsten. Fortfarande helt legitimt får massören utföra dessa tjänster på hela min kropp och ta betalt för detta. Massören åtnjuter vår respekt och har en laglig verksamhet.
Dock – om syftet med massagen vore att ge mig sexuell tillfredsställelse så skulle jag enligt sexköpslagen vara en brottslig om jag utnyttjade möjligheten/tjänsten. Massören skulle plötsligt inte längre respekteras för sitt yrkesval/kunnande utan kallas hora och anses vara i behov av hjälp att komma ur sitt förfärliga leverne (alldeles oaktat om det var ett helt fritt val).
Så om vi vill föra en seriös debatt om sexköpslagen behövs inga utvärderingar, det som behövs är att reda ut varför vi skall ha en lagstiftning som kriminaliserar köp av sexuella tjänster när vi inte kriminaliserar annat användande av kroppen för utförande av tjänster. Måste andelen kvinnor i verksamheten vara tillräckligt stort (och i så fall varför)? Måste andelen missbrukare inom yrket vara över en viss nivå (och i så fall varför)? Helt enkelt varför är det syndigt att köpa sex – för det är ju i själva verket den traditionella hycklande kristna sexualmoralen det handlar om?
Ryggradslös Palm
Palm och (s) ryggradslösa inställning till diplomatiska garantier: “Veronica Palm satt alltså i panelen efter Amnestys filmvisning som representant för socialdemokraterna. Det borde naturligtvis varit Urban Ahlin, gruppledare i utrikesutskottet. Arrangörerna klagade över att det var omöjligt att få dit tunga företrädare. Veronica Palm utgick uttalat från att hennes uppgift som riksdagsledamot var att förklara den förra regeringens agerande. Varför då? Senast jag läste regeringsformen var det regeringen som skulle stå ansvarig inför riksdagen. Sedan refererade Palm socialdemokraternas ryggradslösa inställning till diplomatiska garantier utan att själv säga vad hon tänkte. Om hon nu tänkte något.”
(Hittat via Dagens Arena.)
Katrine Kielos har skrivit en mycket bra krönika i Dagens Arena, man känner faktiskt hennes upprördhet i texten. Hon har också goda skäl att vara upprörd – att den socialdemokratiska talesmannen i dessa frågor inte “har tid” och att en riksdagsman i hans ställe sitter och försvarar en sjuk sak är inte särskilt hedrande.
Avkriminalisera torskarna
Jag har varit tveksam till den s.k. sexköpslagen länge men blivit alltmer övertygad om att den är skadlig för de som den sägs skydda, dvs sexarbetarna och att den egentligen bara är uttryck för en hycklande kristen sexualmoral. Sex får bara utövas inom ramen för äktenskapet, bara med en partner, bara med en partner av motsatt kön etc. Likaväl som sexarbetarna gärna stigmatiseras så gäller ju detsamma för sexköparna, de s.k. torskarna.
Stötte via knuff.se på en tråd av inlägg som ganska seriöst punkterar de argument som brukar användas för sexköpslagen. Det första – tankar från en glädjeflicka – slår fast just det – INGET ARGUMENT I SEXKÖPSDEBATTEN HÅLLER.
Underförstått och mellan raderna, verkar det mest frånstötande med sexköp vara själva den ekonomiska transaktionen. Det är okej att tycka det, men det är inte okej att kräva, att andra ska tycka samma och absolut inte okej, att göra en grupp till kriminella utifrån den åsikten.
Visst går ofta pengar och makt hand i hand. men jag har svårt att tänka mig, att någon av alla de kunder jag mött, någonsin tänkt att….. “nu betalar jag och då har jag makt och rätt att göra vad jag vill med Greta garbo.” Det funkar inte så och det vet alla vi som frivilligt säljer sex.
Det är vi som gör upp förutsättningarna och det är vi som sätter priset. Sedan sker oftast mötet med ömsesidig respekt.Nu kan jag i och för sig, också tycka att man inte ska behöva betala för att få sexuell stimulans och njutning. Men verkligheten stämmer inte alltid överens med ens önskningar och det är väl bra att möjligheten finns för de som så önskar.
Nu väntar jag bara på att den kriminella stämpeln på dessa ska tas bort. Enligt mig, är inget av ovanstående argument hållbara. Inget som gör det rätt att få fortsätta stigmatisera och göra livet svårt för sexsäljarna och för att fortsätta kriminalisera sexköparna.
Hos Minatankar1s Weblog krossas (och det är inga överord) Josefin Brinks argumentering (hämtad från hennes blogg och från en artikel på SvT.
“Att samhället ska säga; “Vi hade fel. Det är okej att köpa sexuella tjänster. Det är en rättighet som vi var dumma nog att inskränka. Kör igång.”
Jag har aldrig sett någon motståndare mot sexköpslagen säg att köp av sexuella tjänster är en rättighet. Har du?
Att köpa sex är ingen rättighet!
Sex är aldrig en rättighet, med eller utan pengar inblandat.Debatten handlar överhuvudtaget inte om hurvida det är en rättighet att köpa sex eller inte, utan hurvida detsamma ska vara kriminaliserat. Här föreligger en väsentlig skillnad och jag förutsätter att en politiker har tillräckligt med fungerande kraft innanför pannbenet att inse skillnaden.
Själv har jag lite svårt att argumentera för sexköparnas sak av den enkla anledning att jag mig veterligen bara har känt en person som tillhör denna skara. Icke dessto mindre kan jag hysa förståelse för att det finns personer som av olika skäl vill köpa sexuella tjänster och från min horisont är det svårt att skilja den typen av tjänster från många andra – massage är väl det som ligger närmast tillhands genom att det innebär att massören arbetar med kroppen och det för kunden rimligen kan vara behagligt, någon form av njutning. I princip skiljer det sig ju bara genom vilka kroppsdelar som masseras.
För den som betraktar sexköpare som moraliskt suspekta, som monster som betalar för andras kroppar (som om vi talade om slavhandel, vilket uselt argument) kan en artikel i Göteborgsposten vara upplysande.
Transparens var ordet
Transparens – därför funkar det: “Grunden är enkel, och handlar ganska mycket om varför man inte förlorar något på transparens. Jag kan skriva romaner om det – men i tre korta punkter:Det finns ytterst få originella/ursprungliga idéer. Vi behöver alltså inte vara hemliga med vad vi klurar på. Istället har vi allt att vinna på att så snart som möjligt få mer input från så många som möjligt. Då måste vi vara öppna med våra tankar. Alla vet ändå vem som fikar med vem. I vår lilla ankdamm är det ingen raketforskning att räkna ut vem som pratar med vem, om vad, eller varför. Att tro något annat vore bara att lura sig själv. Det är i genomförande skillnaden ligger. Vem är snabbast och bäst på att genomföra det som alla vet är rätt sak att göra. Hur syr man ihop det med sina unika förutsättningar. Hur väljer man rätt saker att göra. Det som skiljer vinnaren från förloraren är inte så mycket ”think” som det är ”do”.” (Hittat via deep|edition.)
I medie- och reklambranschen diskuterar man rätt flitigt kring transparens. I mitt parti – en arena där fullständig transparens odelat skulle vara till fördel – diskuteras det inte. Tvärtom ser vi ständiga exempel på hur brist på transparens ger negativa konsekvenser. Ett bra exempel är hur utbytet av ekonomisk talesman gick till.
Nu är det inte i första hand personfrågorna som föranlett mig att förespråka ökad eller snarast fullständig transparens, det är den demokratiska aspekten som jag betonar. Rådslagsarbetet är ju ett exempel på en process som skulle vara betjänt av transparens – vilket betyder att det inte alls är tillräckligt att publicera material för andra att ha synpunkter på utan det är utbytet av synpunkter som är det intressanta. Inte heller det är emellertid tillräckligt om inte de ledande i partiet deltar i denna process, dvs är närvarande i en ständigt pågående diskussion.
Partiets användande av modern teknik är ett bra exempel på hur outvecklat tänkandet är. Inte ens i partiinterna fora deltar ledande företrädare på lika villkor. Det blir ju patetiskt när t.ex. fora som Sosserian dels byggs upp i en fullständigt korkad teknisk miljö, dels inte har en aktiv partiledning som motor. Jag tror dock egentligen att behovet av helt interna fora är ytterst begränsat, kanske bara för en mer formell intern demokratisk process. Vår politik och utvecklingen av densamma skulle hålla för och förtjäna oerhört mycket större respekt hos alla om den formades med full transparens under hela processen.
Förlåt dem ty de veta icke vad de göra
Katrine Kielos: Väljarnas engångsligg: “Partiet kände sig anklagat, tyckte att det hade offrat allt för den här relationen, nästan spruckit i sömmarna för saneringspolitiken, kompromissat, förhandlat, slitit sitt ideologiska hår tills det knappt fanns något kvar och nu äntligen kunde man 2006 lägga den första budgeten med något annat än bara nedskärningar. För vems skull trodde folket egentligen att socialdemokratin hade gjort allt det här?! För folkets skull naturligtvis!
Socialdemokratin förväntade sig tacksamhet. Inte allt det här:
vi-måste-prata-för–jag-tror-att-jag-kanske-är-lite-förälskad-i-någon-annan. Partiet bet ihop med stereotyp manlig standardreaktion nummer två:
»Jaha ni är inte nöjda. Vad vill ni ha då!? Säg vad ni vill ha så fixar vi.«
Men folket ville inte ha mer saker. Folket ville känna sig sett. Folket började bli irriterat och ville gräla. Ville hitta något konkret som kunde bevisa den där känslan man hade, att socialdemokratin faktiskt inte längre älskade en.
»Titta du har inte städat i garaget! Det ligger jättehöga arbetslöshetssiffror där! Det här bevisar att du inte bryr dig om mig!«
Socialdemokratin reagerade med stereotyp manlig standardreaktion nummer tre:
»Sluta tjata! Jag vet om det! Varför tror du att jag har svårt att sova på nätterna! Jag ska fixa det (jobben kommer, jobben kommer, jobben kommer…)«”
(Hittat via Esbatis kommentarer och Promemorian.)
Katrine Kielos får faktiskt till det riktigt bra – hon beskriver det svenska folkets förhållande till såväl den tidigare socialdemokratiska regeringen /partiet/Persson och till Reinfeldt och högeralliansen.
En gång är ingen gång brukar man väl säga – skall vi alltså förlåta “folket”?
Guillou kramar skivindustrin
Äntligen är Piratpartiets sanna natur avslöjad: “Sverige är nummer ett i världen när det gäller att stjäla musik, film, litteratur och spel på internet. Mest stjäl svenskarna musik. Av årliga 1 800 000 nedladdningar är bara 400 000 hederligt betalda och resten stöld. Systemet bärs upp av en väl organiserad brottslighet där ligorna sins emellan delat upp arbetet så att en del genom inbrott eller mutor skaffar fram originalinspelningar innan de kommit ut på marknaden, avkodar dem och skickar jobbet vidare till distributörerna, där sajten Pirate Bay är den mest ökända.”
(Hittat via aftonbladet.se.)
Jan Guillou sällar sig till (i en krönika på AftonbladetPlus som alltså inte är tillgänglig annat än mot erläggande av avgift) de sällsynt obegåvade förespråkarna för att fildelning är kriminellt och skall så vara. Han börjar med att upprepa den enfaldiga utsagan att nedladdning av upphovsrättsligt material är stöld. Det finns många som visat att just begreppet stöld förutsätter att man berövar någon annan ett fysiskt objekt varför det inte är tillämpligt i detta fall. Däremot kan man förstås hävda att det är fel, moraliskat förkastligt och också olagligt att göra det – men icke att det är stöld.
Vad han inte heller tycks förstå är att det inte är tjänster såsom Pirate Bay som tillhandahåller material för nedladdning – upplysningsvis kan jag meddela att de bara tillhandahåller länkar till materialet vilket lika väl kan sökas via t.ex. Google. Blogge Bloggelito har gjort en ytterligt pedagogisk betraktelse över hur det går till – kanske något för herr Guillou att ta del av.
Som alla vet så har man (vi) kopierat musik (främst) så länge det varit tekniskt möjligt. Det började med bandspelarnas ankomst och skedde först genom inspelning av musik från radion och genom kopiering av kompisars band eller inspelning av varandras skivor. Detta har sedan utvecklats till att gälla också film och TV efter att videobandspelare blev tillgängliga. I och med tillgängligheten till digital teknik och till nätet har det naturligtvis blivit smidigare och framförallt möjligt att erhålla hög kvalitet också på kopior.
Hela tiden har de stora multinationella bolagen försökt förhindra kopierandet och fått stöd av staten bl.a. genom sådant som skatt på kassettband. Nu får de också stöd av Guillou.
Hela tiden har industrin tvingat oss att byta teknik – från grammofonen, kassetterna över cd-spelaren till dagens iPod. Förändringar som konsumenten naturligtvis med råge betalt. Trots denna tekniska utveckling som naturligtvis reducerat kostnaden för massproducerandet väsentligt – idag via nät är marginalkostnaden för en kopia ungefär lika med noll – har film- och musikbranschen vidmakthållit sitt distributionsmonopol och varit de som tjänar de grova pengarna (inte upphovsmännen). De får nu stöd av Guillou.
Film- och skivindustrin är döende, inte till förfång för upphovsmän utan till förfång för aktieägarna. Orsaken är förstås att de behållit en distributionsapparat som är obsolet. Nu slåss de med ala till buds stende medel för att ännu en tid kunna tjäna pengar och låtsas företräda upphovsmännen fast de i själva verket bara försvarar sitt egenintresse, sin möjlighet att köpa upphovsrätten till material och vidareförmedla det. Det gillar Guillou.
När Guillou använder siffror för att stödja sina rgument refererar han till at av 1 800 000 nedladdningar skulle 400 000 vara legala dvs betalda för. Den intressanta frågan är ju hur stor del av mellanskillnaden som faktiskt kan rubriceras som förlorad försäljning. Hur många av de som nu kopierar på annat sätt än från t.ex. iTunes (som råkar vara min nästan enda källa för musik) skulle ha köpt musiken om det varit det enda sättet att få tag på den?
Persson versus Abrahamsson
PERSSON | Bättre draghjälp kunde regeringen inte få: “Igår avslöjade Aftonbladet att paret Göran Persson och Anitra Steen har beviljats maximalt skatteavdrag för köpta hushållstjänster. Som statsminister och partiordförande ställde han sig däremot kallsinnig till Alliansens aviserade skattereduktion för städtjänster.”
(Hittat via knuff.se.)
Ibland undrar man vilka kriterier som används när man väljer ut ledarskribenter. Maria Abrahamsson i SvD är en skribent som ofta väcker den frågan. Enligt hennes uppfattning är det dubbelmoral om man som politiker driver en linje, i detta fall motstånd mot avdrag för hushållsnära tjänster, och sedan när det införts (av andra) utnyttjar avdraget.
Det finns uppenbarligen inget krav på att ledarskribenter skall kunna tänka (på konsekvenserna av resonemanget). Abrahamssons uppfattning innebär ju egentligen en uppmaning till att – om man varit emot en skatttesänkning – man skall låta bli att ta emot den. Gäller i så fall det motsatta – att man skall vägra betala in en skattehöjning om man varit emot den. Detta är förstås inte en moralfråga överhuvudtaget.
Per Westberg uttrycker det väl:
Personligen begriper jag inte det heta i att ett burget par med stort hus och stor trädgård tillämpar gällande skatteregler. Även om Persson sagt att folk ska städa själva har han nog aldrig ifrågasatt att rikt folk kan ta hjälp med allehanda sysslor. Hans huvudsakliga kritik mot systemet torde ligga i skattesubventionen. Till saken hör att ingen tidning rapporterar om vad som döljer sig bakom avdraget. Detta faller nämligen inom skattesekretessen och kan givetvis handla om en trädgårdsmästare som tuktar syrénbersån och en tidigare arbetslös textilarbetare från Vingåker som pressar SIR-kostymerna. Till yttermera vissso tror jag att även moderater tidigare tagit emot skattereduktion för fackföreningsavgift trots att man varit om detta inslag i skattelagstiftningen.
Det gör också Erik Laakso:
Vilket ståhej det är kring Göran Persson, otroligt hur alla medhårsstrykare, medhållare och annan falskhet nu kryper fram under såväl kända som okända stenar. Det är legitimt att kräkas galla över Göran Persson och orsaken den här gången är att han nyttjat sin rätt till avdrag. Oavsett vad man tycker om avdragsrätten så är det självklart att även Göran Persson har rätt att utnyttja skatteavdragen. Jag säger bra gjort Göran. På samma sätt som Laila Freivalds rätt att köpa loss sin hyresrätt trots att hon principiellt var emot möjligheten. Bra gjort Laila. Hyckleriet inom delar av socialdemokratin (oftas de delar som självrättfärdigt tycker att de är de enda rätta uttolkarna) är osmakligt. Att borgerliga tyckare kastar sig över oss från samma utgångspunkter är mindre märkligt, det ligger i sakens natur.
Skriver bra om detta gör också Simone Olofsson.
Här några exempel på partikamrater med annan uppfattning:
I själva sakfrågan gäller fortfarande att skatteavdrag för ett begränsat antal tjänster är en helt felaktig metod för att stimulera tjänstesektorn. Vill man stimulera denna sektor, dvs just de hushållsnära tjnsterna, borde man istället ha valt att minska kostnaderna för desamma genom att sänka t.ex. arbetsgivaravgifterna eller momsbefri dem. Det är branschens som skall stimuleras inte enskildas nyttjande som skall subventioneras (vilket ju blir den psykologiska effekten av at minska kostnaderna genom att kunden får skatteavdrag). Staten borde inte heller lägga sig ivilka tjänster människor väljer att konsumera varför principen borde varit t.ex. momsbefrielse på alla tjänster som säljs till privatpersoner.
KU fortsätter att vara fullständigt meningslöst
Ni är alla hycklare: “Det socialdemokratiska indignationsnumret inför regeringens försäljning av sex statliga bolag är en makalös uppvisning i hyckleri. Med stor upprördhet har tidigare ministrar som Thomas Östros och Berit Andnor slagit fast att agerandet skulle ha varit grundlagsvidrigt och ett slöseri med skattebetalarnas pengar. På båda punkterna vet de att de inte bara talar mot sanningen utan att det de klagar på nu är precis vad alla föregående s-regeringar gjorde.
I syfte att uppenbara detta hyckleri har vi lämnat in en anmälan till konstitutionsutskottet mot de fyra socialdemokratiska näringsministrar, bland dem Thomas Östros, som ansvarade för de omfattande privatiseringarna som s-regeringarna ägnade sig åt under de senaste tolv åren vid makten.”(Hittat via aftonbladet.se.)
Karin Pilsäter och Mauricio Rojas, två synnerligen begåvade folkpartister, har KU-anmält en hel rad före detta (borde verkligen läsas bokstavligen min anm.) socialdemokratiska minsitrar. De anmäls förstås inte för att vara hycklare som somliga verkar tro utan för att ha gjort precis samma fel som de (eller möjligen andra socialdemokrater) nu anklagar regeringen för, nämligen att
I mer än 20 separata fall har socialdemokratiska regeringar från 1994 till 2006 begärt bemyndiganden från riksdagen om att få sälja statliga bolag utan att dessa först varit föremål för remissbehandling eller att synpunkter inhämtats från myndigheter med expertkunskap. Men nu, plötsligt, anser samma socialdemokrater att ett sådant förfarande strider mot grundlagen!
Konstitutionsutskottet är ju heller ingen domstol, det är ingen stämning, ingen kommer att dömas. Vad som sker är att KU eventuellt efter någon offentlig hearing (vi måste ju härma USA) kommer att rösta om huruvida någon anmärkning skall riktas mot ministrarna. Denna omröstning kommer att följa partilinjen dvs socialdemokrater kommer inte att stödja en anmärkning mot socialdemokratiska ministrar lika lite som moderaterna kommer att stödja en anmärkning mot moderata ministrar (detta är regeln, det finns undantag).
Själva anmälan är bara spel för gallerierna, bara till för att få Aftonbladets debattredaktion (Lotta Grönning?) att ge plats åt artikeln i vilken hyckleriet är det bärande temat. Och stämmer Pilsäter/Rojas bild så har de anmälda ministrarna mycket liten trovärdghet om de fokuserar kritiken mot regeringens utförsäljningsambitioner just på formfrågan.
Egentligen finns det bara två frågor som man behöver ta ställning till när det gäller just utförsäljningar:
-
Är den verksamhet bolaget bedriver av synnerlig vikt för det svenska samhället och behöver vi försäkra oss om någon slags demokratisk kontroll över dess verksamhet (här ligger ju infrastruktur bra till för att ägas av staten som t.ex. accessnät (Telia!!) och utvinning av naturresurser (LKAB, Vattenfall!!) men knappast tillverkning av sprit. Finns det politiska mål som bara kan uppnås genom statligt ägande (här skulle kanske SBAB – konkurrens på lånemarknaden kunna användas som exempel)?
-
Den ekonomiska nyttan dvs ger ägandet mer avkastning till staten än om intäkterna från eventuell försäljning används på annat sätt t.ex. genom att minska den statliga skuldsättningen. En förutsättning är förstås att själva försäljningen i så fall sker vid bästa möjliga tidpunkt (vilket knappast är nu med skakig börs) och till bästa möjliga pris.
Jag skulle gärna se ett klarläggande – har Rosengren, Östros, Andersson och Pagrotsky hanterat de utförsäljningar de ansvarat för på det sätt Pilsäter/Rojas hävdar och i så fall hur förklaras den delen av kritiken man nu riktar mot regeringen och den nuvarande patetiskt klumpige utförsäljningsministern Odell?
Försvar av den kristna sexualmoralen
Granska sexköpslagen!: “Sexköpslagen väcker starka känslor. Det är i sig inte negativt, kanske snarare fullt normalt, för lagen var radikal när den klubbades 1999 och den är radikal idag. Annars skulle jag inte ha satt mig i SVT-studion med förhoppningen att åtminstone hinna med ett argument eller två. Jag ville berätta varför jag försvarar sexköpslagen, varför jag är fruktansvärt rädd att Sverige ska intryck av kontinentens länder som valt att legalisera.”
(Hittat via Att arbeta som eskort.)
Andreas Gustavsson oroar sig för vad ett avskaffande av sexköpslagen skulle skicka för signaler. Kanske att fria medborgare har rätt att själva bestämma om de vill ha sexuelt umgänge och att de då också har rätt att avtala om eventuell ersättning?
Det skall enligt Andreas Gustavssons uppfattning vara brottsligt att köpa en medmänniska. Observera att detta tycks vara det enda område där man kan om man betalar för en tjänst/ett arbete som utförs med kroppen anses köpa en medmänniska. Låt mig vara extremt tydlig:
Om jag vill ha kroppslig massage enkom för min egen njutning är det enligt Gustavsson antagligen helt ok, jag köper inte massös(r)en (medmänniskan). Om jag vill ha kroppslig massage som innebär sexuell njutning är det enligt Gustavsson fråga om köp av massös(r)en (medmänniskan).
Den enda slutsats som är möjlig att dra av detta är att det handlar om djupt liggande från århundraden av kristet kulturellt inflytande inspirerad sexualmoral.
Av just det skälet upprörs jag över att Gustavsson kallar sexköpslagen radikal – den har ingenting med radikalitet att göra utan är ett utslag av en tämligen extremt reaktionär syn på sexualiteten. Synen på främst kvinnan som ett självständigt subjekt saknas, hennes självklara lika rätt, som män, att bestämma över sin sexualitet förnekas.
Något helt annat är att det finns sannolikt alldeles för många prostituerade som far illa. Så var det i de flesta branscher innan arbetarna genom facklig kamp såg till att förbättra förhållandena. Prostituerade förnekas denna rätt att organisera sig idag faktiskt främst genom kriminaliserandet av sexköpare. Den utformning lagen har är så klurig att en sexualmoralist som Gustavsson på fullt allvar kan argumentera så här:
Vad vi ser är en lobbykampanj, och den drivs av ett fåtal prostituerade som hittat meningsfränder i extremliberaler. Man önskar sig organiseringsrätt, man önskar sig legalisering. Se individen, säger man. (Och glömmer som regel sexköparen, som är den kriminaliserade parten.)
Här har vi alltså en man som försöker misstänkliggöra enskilda prostituerade genom att beteckna dem som företrädare för en lobbykampanj och dessutom låta sig uppbackas av extremliberaler. Tala om härskarteknik!!!!
PS Andreas (om du läser detta) jag såg debatten och för mig framstod Susanne Dodillets argumentering där hon exemplifierade det kotsägelsefulla i att å ena sidan kräva att kvinnor skall ha rätt att bestämma helt självständigt över sina kroppar när det gäller abort medn å den andra sidan förvägra dem rätten att bestämma om de vill använda samma kropp för att utföra sexuella tjänster mot betalning. Vad är det som är svårt att fatta med det??????? DS
Alla vill till Södertälje
Alla vill till Södertälje: “Under 2007 registrerades 1268 flyktingar med uppehållstillstånd i Södertälje, samtidigt som 1126 asylsökande finns skrivna på adresser i kommunen. I förhållande till kommunens storlek är det mer än någon annan kommun. I december antogs en ny policy, som innebär att mer offensivt bygga upp ett samarbete med kommuner som kan tänka sig att ta emot flyktingar från Södertälje.
–Vi har ett så stort inflöde att vi inte kan hantera det och vi ser ingen avmattning. 30 varje vecka räknar vi med, säger kommunalrådet Anders Lago (s), och gör en jämförelse med jämnstora Nacka, som förra året tog emot drygt 70-talet flyktingar:”
(Hittat via knuff.se.)
Södertälje är en attraktiv ort, i synnerhet för asylsökande. Det betyder en stor ström av nya medborgare varje år som dock belastar kommunens mottagningskapacitet oerhört mycket. Det är därför riktigt kul att läsa SvDs reportage från detta mottagande, hur det funkar med dagis i väntan på uppehållstillstånd, förberedelsklasser
Både lärare och elever ser dock positivt på framtiden. Rafi vill bli läkare. Klasskamraten Jan Khoshaba Zaia tror på bra betyg – ”det är lättare att lära sig svenska än att lära sig simma” – och har bestämt sig för att bli polis här i Ronna. Omvärldens åsikter om den problemtyngda stadsdelen verkar inte spela någon roll.
–De ser det inte på samma sätt. Vi har diskuterat utanförskap i min klass men eleverna pratar aldrig i termer som ”vi och dom”, säger Gabriella.
–Det är nog snarare en uppfattning som kommer utifrån. Från er andra.
lokalt förankrad styrelse i Hovsjö och jobb.
Ett problem i introduktionen av flyktingar på arbetsmarknaden är att det ofta är oklart vad de kan.
–Det första samhället borde göra är att sätta ihop en enkel CV som tydligt visade deras yrkeserfarenheter, säger Birger Gunnarsson, utbildningschef på Scanias industrigymnasium.
Han studsade när han till sist fick en lista och kunde se att här fanns både civilingenjörer och andra med attraktiva kunskaper.
Bästa läsningen på länge tycker Hillevi Wahl.
Utomordentlig reklam för Södertälje tycker jag. Hela serien av reportage visar att det finns hopp, ambition och engagemang både bland de nyanlända och bland folk som jobbar med dessa. Utan att på något sätt dölja att verkligheten i kommunen är långt från problemfri. Riktigt god söndagsläsning!
Senaste kommentarerna