Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Lärares professionalism
Jag följer men deltar i mycket begränsad omfattning i de ofta livliga diskussioners lärare emellan som numera närmast rasar på Twitter. Det är ju onekligen ett mycket positivt och intressant tecken på att en yrkeskår fått ett forum (gäller förstås också andra sociala medier) där de förhoppningsvis kan utveckla sin professionalitet. En sak som definitivt fortfarande saknas är ett gemensamt språk vilket bland annat diskussionen om läxor visar (t.ex. Läxduellen – directors cut del 1, Stoppa häxjakten på läxor i skolan och Läxor skapar onödig stress. Här slår man varandra i huvudet med forskning samtidigt som det fortfarande framstår som rätt oklart vad en läxa egentligen är (tror inte det finns definierat i läroplanen).
Nåja, i min ambition att eventuellt någon gång få sorterat alla mina samlade papper (det är ingen liten mängd) gjorde jag idag en liten ansats och fann ett PM jag skrivit 1992-01-07. Kan ha varit underlag för ministers tal eller för något anförande jag själv skulle hålla – det är skrivet i en slags talform. Rubriken är Lärarnas professionalism och här kommer ett citat som jag tror fortfarande äger giltighet:
Läraryrket uppfyller idag inte de kriterier man vanligen ställer på en profession. Orsakerna till detta är flera. Bl.a. är en lärare utbytbar, dvs läraren kan ersättas av en outbildad vikarie, och gruppen saknar också en gemensam kunskapsbas med vilken följer ett gemensamt språk för att beskriva yrkespraktiken.
Jag skriver vidare:
För att stärka professionalismen hos lärarna krävs en ökad självständighet hos kåren. Den fortgående decentraliseringen kräver också en hög grad av lojalitet mot målen för verksamheten. Dessa till synes motstridiga krav måste bilda utgångspunkten för professionaliseringen.
Tar för övrigt upp en del om lärarutbildning och avslutar med lite diskussion kring legitimation/certifikat:
Certifikat som bara ersätter examensbevis är bara semantik. Poängen bör vara att bidra till yrkets professionalisering. För att uppnå detta bör lärarna som kår få inflytande över certifieringen.
Det sista kanske som ett lite apropå när det gäller lärarlegitimationerna alltså tänkt för nästan precis 22 år sedan.
Seminarium om skolbibliotek
Dagen ägnades åt skolbibliotek. Skolverket stod som värd för dagens evenemang föredömligt ordnat av kollegan Anette Holmqvist som tillsammans med mig modererade övningen. Stor bredd med såväl nationellt, huvudmanna och lokalt verksamhetsperspektiv. Elever ska ha tillgång till skolbibliotek – vad betyder det egentligen idag och i morgon. Nedan en Storify av tittandet mestadels direkt från seminariet under hashtaggen #skolbib1009. Väl värt att ögna igenom. Det kommer också blogginlägg på Omvärldsbloggen och annan dokumentation.
Bloggbävnings upphovsman
Hela listan på årets nyfödda ord: “BLOGGBÄVNING det att väldigt många bloggsidor samtidigt behandlar ett visst ämne [till blogg och jordbävning]”
(Hittat via knuff.)
Eftersom media rapporterat om de nya orden och ett av dessa har en lätt identifierad upphovsman (men dessa media inte rapportera det) vill jag bara sälla mig till de som ger kred till rätt person. Alltså termen bloggbävning “uppfanns” av Blogge Bloggelito.
Till Cattis försvar
Till mitt eget försvar: ""Catti Ullström vet inte vad hon talar om" skriver Jonathan Leman apropå min motvilja att använda begreppet antisemit om arabiskt judehat. Fast han beskriver mig i det närmsta som en försvarare av allt förtyck judar runt om i världen fått utstå, vilket är en mycket allvarlig anklagelse.
Det är sant att jag inte gärna använder begreppet, och att jag kritiserat det sätt det används. Semit är den beteckning som brukar användas om de människor som tillhör folk som talar semitiska språk, då främst judar och araber (och det är inte fråga om att dela upp människor i raser, vilket Lehman antyder). Anti-semit används främst om judehatare. För mig är det märkligt och inkonsekvent eftersom jag tycker att det bör användas om människor som är just anti-semiter, dvs judehatare och arabhatare. Jag tycker att det alltid känns konstigt när vi talar om arabiska antisemiter, då de själva betecknar sig som antisemiter.
Det kan diskueras huruvida jag har rätt eller fel och vad som ska tyckas, och Charlotte har både en och två viktiga invändningar. De anklagelser Jonathan Leman kommer med i sin text är dock så grova påhopp att jag först inte visste om jag ens skulle bry mig om att svara.
"
Själv “fastnade” jag i samma fråga för några år sedan, då med anledning av att man ofta anses behöva proportionalisera/relativisera kritik mot den rasistiska ockupationsmakten Israels politik för att inte bli anklagad för att vara antisemit. Precis som Charlotte Wiberg konstaterar genom att citera från “”http://www.skma.se/“>Svenska kommittén för antisemitisms hemsida”:
När man använder ordet antisemitism är det dock viktigt att vara medveten om att det är missledande: antisemitism är en nonsensterm i den meningen att det inte finns och aldrig har funnits någon ”semitism” i förhållande till vilken man kan vara ”anti”. Antisemitism betyder och har alltid endast betytt fördomar och fientlighet mot judar.
så är det alltså en missledande term som sedan 1800-talet vunnit allmänt användande i sin begränsade betydelse. Sannolikt ett uttryck för eurocentrismen, det fanns judar i västvärlden men inte särskilt många andra semitisktalande människor. En rimlig konsekvens bore vara att sluta använda begreppet antisemitism som synonymt med judehat och alltså låta det få sin rätta semantiska betydelse.
En Graf-supporter
Johanna Graf: Supporter = medlem?: “Varför måste en supporter vara medlem????
Är det inte avståndet mellan att vara väljare och att bli medlem som behöver krympas?”
Johanna har förstås helt rätt. Detta alldeles bortsett från att det är tämligen enfaldigt att börja använda begrepp som mestadels hör hemma i den kommersialiserade idrottens värld i politiska sammanhang. Sympatisörer brukar vi kalla de som stödjer vår sak, vårt parti – det är ett fint ord. Grad av aktivitet som medlem har man väl alltid bestämt själv?
Ulrika Falk har väl egentligen samma undran medan Anna Wikström är mer positiv till anslaget. Ingiberg Olafsson är mer kategoriskt avvisande.
Dock – bli en aktiv deltagande medlem!!!!
Zaremba: game, set and….
Jaktscener från Lärarhögskola: “JAG SÖKER HJÄLP HOS människokännarna. Det visar sig att många haft skäl att ställa samma fråga. I sin kommande bok “Det var inte mitt fel! Om konsten att ta ansvar” beskriver teologen Ann Haberlein kränktheten som en massflykt från vuxenheten. Hon ser allt fler skylla sina motgångar och felsteg på taskiga föräldrar, droger och rasistiska strukturer. Det är människor som vägrar ta konsekvenserna av sina egna handlingar, och som inte vill ta ansvar, menar hon.
Inte vill – eller kanske inte vet hur man gör? Ingrid Carlgren, rektor för Lärarhögskolan, har i åratal väntat på en mindre studentrevolt, berättar hon. “Arga studenter, som kämpar för sakfrågor, som kräver förändring.” Som det gick till när hon var ung. Men det kom ingen revolt. I stället kom “curlinggenerationen”, studenter som – var och en för sig – fordrade att högskolan skulle ställa sig bakom just deras upplevelse av obehag. Annars blev de kränkta, och anmälde… “Jag var aldrig kränkt”, utbrister Ingrid Carlgren, “jag var arg!”
”(Hittat via knuff.se.)
Maciej Zaremba avslutar sin granskning av Lärarhögsskolans problem med att hantera lagen om likabehandling av studenter på högskolan med en betraktelse över begreppet kränkning. Avslutningen är lysande och han visar dels på bakgrunden till den förändring av språkbruket som fört oss fram till dagens situation där bara att någon uttalar en (annan) åsikt blir en kränkning, dels hur Lärarhögsskolans tafflighet när det gäller att hantera anmälningar av sådana upplevda kränkningar försatt skolan i en ohanterlig situation (kombinerat förstås med en absurd lagstiftning).
Det grundläggande felet här är, enligt min uppfattning, att vi slutat att driva frågor i vardagen, med eller utan organisering, och istället valt att använda lagstiftning (parlamentariska församlingar) som enda instrument för förändring. Därmed privatiseras detta, blir frågor för den enskilde att driva med hjälp av lagar – är inte längre kollektiva angelägenheter. Huvudansvaret för denna utveckling ligger hos oss socialdemokrater som istället för att mobilisera våra medlemmar, våra sympatisörer, medborgarna att ta strid för rättvisa, för jämlikhet och mot t.ex. diskriminering valt att använda statsapparaten som instrument för att åtminstone på papperet kunna visa att vi är kämpar väl.
När det gäller villkoren på arbetsmarknaden står vi fortfarande för en klassisk politik, vi försvarar rätten till att reglera förhållanden i huvudsak via kollektivavtal. På nästan alla andra områden har vi valt lagstiftning eller andra typer av föreskrifter framför att åstadkomma verklig förändring som resultat av människors mobilisering. Varje enskilt sådant steg är också tacksamt politiskt eftersom de är i det närmaste omöjliga att angripa – motståndare mot att lagstiftningsvägen bedriva kampen mot rasism blir ju lätt uppfattade som förespråkare för diskriminiering, motståndare mot reglering av föräldraförsäkringen blir ju lätt uppfattade som motståndare till jämställdhet.
En konsekvens är ju att vi drivit igenom lagar (och faktiskt skapat en politisk kultur) som innebär att vi underordnat yttrande- och åsiktsfriheten annan lagstiftning. Det är ett allvarligt missgrepp för en frihetsrörelse!!!
Också jag är kränkt
Först kränkt vinner: “Räcker det att studenten säger “Jag är kränkt” för att läraren skall ställas i skamvrån? Det verkar så, åtminstone på Lärarhögskolan i Stockholm. Där finns det studenter som anser att det är kränkande att det krävs korrekt svenska av blivande svensklärare. Maciej Zaremba ser en lagstiftning som skulle skydda mot trakasserier vändas till sin motsats.”
(Hittat via knuff.se.)
Känner mig kränkt av Maciej Zarembas artikel eftersom jag under drygt 5 år var anställd av Lärarhögskolans studentkår om vilken Zaremba skriver
“Och här hade denna sorgliga historia kunnat sluta, om det inte vore för studentkåren. Som vi skall se är student kåren vid Lärarhögskolan litet speciell. Den har få synpunkter på utbildningens kvalitet eller på andra akademiska värden, dess affärsidé tycks vara att medlemmarna skall få valuta för pengarna. Det vill säga examen.”
Får verkligen journalister skriva kränkande artiklar av denna karaktär och kan man anmäla detta till DO?
Rosemari Södergren tycker att ordet kränkt skall tas bort. Förstås en utmärkt metod för att minska antalet människor som blir kränkta:-) Hillevi Wahl kränker oss alla i ett inlägg rubricerat Idiot-Sverige🙂
Skämt åsido, jag tycker att vi lever i en tid där ordet kränkning förlorat sin betydelse (och det är ett viktigt ord, ett begrepp vi borde återställa till sin egentliga mening och reservera bruket av till verkliga fall).
Om Zarembas artikel är en rimligt korrekt beskrivning av hur lagen om likabehandling av studenter i högskolan fungerar på Lärarhögskolan i Stockholm så demonstreras just hur begreppet kränkning förlorat sin mening med lagens hjälp, hur skyddet mot trakasserier mot studenter kommit att vändas i sin motsatts och blivit ett instrument till stöd för trakasserier av lärare och institutioner.
Ser fram emot nästa artikel av Zaremba utlovad till morgondagens DN. Stämmer hans tes så verkar vi ha lyckats konstruera en lag som riskerar att göra lärare som gör sitt jobb (dvs undervisar, betygssätter, avråder) till brottslingar. Undrar vilken justitieminister som ansvarade för utformningen av denna lag? Undrar vilka riksdagsmän som röstade för densamma?
Hur PC är du?
Historien ska förstås – inte censureras: "Exemplen berör en aktuell trend inom forskning och historieintresse i dag, nämligen tendensen att bedöma förflutenheten utifrån dagens värderingar. Jag hade för en tid sedan en student som skrivit en uppsats om en tidning från tidigt 1900-tal, där ett av resultaten var att tidningen inte hade ”problematiserat könet”. Men är det inte viktigare att problematisera historien utifrån sina egna förutsättningar – inte dagens modefrågor?
Kvarlevorna från det förflutna kommer alltid att finnas i nuet – det gäller bara att försöka förstå dem, och undvika lockelsen i att besvärja dem."
Ovanstående är hämtat från en artikel av Henrik Höjer i SvD. Artikel rekommenderas till läsning, den är föredömligt kort. Det Höjer adresserar är en sjuka som uttryckts t.ex. genom kritiken mot ”Tintin i Kongo” som ju t.o.m. JK-anmäldes för hets mot folkgrupp. Sjukan heter politiks korrekthet och innebär att också historiska dokument omfattas av nutidens krav på just sådan korrekthet.
Sålunda kan vi inte kalla negerbollar för negerbollar, vi blir besvärade över Astrid Lingrens Pippi Långstrumps pappa som var negerkung osv. Höjer pekar på andra exempel bl.a. från förbudstidens USA då Bibeln skulle göras alkoholfri. Snart klipps väl gamla filmer om så att rökningen försvinner.
Vore kul om mer offentliga personer faktiskt sa ifrån. Det hela gränsar ju inte så lite till det patetiska. Det är som Höjer påpekar rimligt att försöka förstå dåtiden utifrån de då givna förutsättningarna – det kan vi lära av. Att sudda ut misshagligheter gör oss bara blinda!
Wikipedia – uppgift för skolan
Gunnar är vår nya uppslagsbok: “Glöm Nationalencyklopedin. Svenskarnas nya uppslagsbok finns på nätet och heter Gunnar och Lennart. De två – och tio miljoner andra lågmälda besserwissrar – är hemligheten bakom kunskapsbanken Wikipedias världssuccé.”
(Hittat via knuff.se.)
Häromveckan var jag på ett seminarium som Nätverket för digitala lärresurser anordnade. Där pratade t.ex. Hanna Johansson som beskrev användandet av Wikipedia i skolan utifrån Wikipedia som källa (och de frågor som det kan resa). Hennes föredrag kan avnjutas via video (dock bara i WMP-format).
Själv närmar jag mig frågan från ett annat håll.
Jag skulle faktiskt vilja utmana den svenska skolan:
Sätt igång och använd Wikipedia som slutprodukt för elevernas arbeten. Låt t.ex. min 13-åriga dotter granska och komplettera texterna om Mörkö i svenska, historia m.fl. ämnen. Låt henne göra sammalunda med texter i den tyska respektive engelska versionen inom ramen för språkundervisningen. Kvalitetsstämpla bidragen genom att läraren granskat dessa innan de publiceras. Wikipedia används av massor av människor – att ha artiklar där som slutmål borgar för ett mera motiverande och autentiskt lärande.
Leta upp artiklar som behöver faktagranskas och ge eleverna det som uppgift.
Leta upp artiklar som saknas;-) och ge eleverna det som uppgift.
Tänk vilken kunskapsproduktion som de ca 600 000 eleverna i årkurserna 7 – 9 i grundskolan och 1 – 3 i gymnasieskolan skulle kunna bidra med!!!
Matte på arabiska, farsi….?
Matte på hemspråk hjälp för godkänt: “I projeket har elever med modersmål som arabiska, farsi, somaliska och sorani erbjudits tvåspråkig matematikundervisning på fem skolor. Eleverna har oftast haft en lärare som både varit utbildad i matematik och modersmål.
Försöket har utvärderats av Eva Norén, universitetsadjunkt på Lärarhögskolan och Sara Ramsfeldt, lärare på Sätraskolan. Betygsmässigt har det varit svårt att utvärdera. Men många elever har uppnått godkänt och högre resultat. Men framför allt har de flesta eleverna fått en positiv syn på matematik och deras självkänsla har ökat.
– Lärare fokuserar ofta på elevernas brister i svenska. Det kan leda till att eleverna omedvetet bemöts som okunniga även i andra ämnen, säger Eva Norén.”
(Via DN.)
Och i Landskrona förbjöd man andra språk än svenska…………………
Technorati Tags:
Utbildning, Skola, Språk, Landskrona, Eva Norén
Senaste kommentarerna