Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
En dator till varje elev – en europeisk översikt
Insight Blog: Laptop programmes for students, an overview through Europe and beyond: “The country that just launched (at the end of July 2008) the biggest ever laptop campaign for students is Portugal, with the Magellan initiative (”Iniciativa Magalhães"). The Magellan scheme will provide 500,000 laptops to primary school pupils starting from the beginning of this school year, thanks to a partnership with Intel. A similar programme is likely to be launched also in Venezuela. In Greece since last year a pool of experts has been working on the behalf of the Ministry of Education for setting up a pilot programme in order to provide students with laptops.
Another interesting initiative is “Be mobile – Learn anywhere”, launched in Switzerland in December 2006, in order to provide cut-price laptops and appropriate software for pupils and teachers in upper secondary schools. Three companies were involved: ACER, Apple and Dell"
(Hittat via Insight blog.)
Och jag bara undrar – var finns det svenska utbilningsdepartementet, den svenska utbildningsminstern och den svenska regeringen på en skala…..? Frågan kan/borde kanske också ställas till svenska utbildningspolitiker i alla partier och på alla nivåer – varför inte till Thomas Johansson, ordförande i utbildningsnämnden i Södertälje.
Avsätt/tvångsförvalta – bötföll inte
Usla skolor
kan få böter: “Hon efterlyser också ”mer kraftfulla verktyg för att hävda skollagens krav” och skulle vilja ha möjlighet att använda vite för att tvinga skolhuvudmännen att åtgärda brister i skolan. Lärarfacken har i flera år förespråkat sådana sanktionsmöjligheter och välkomnar Ann-Marie Beglers utspel.”
Ann-Marie Begler gör sitt utspel på gårdagens DN Debatt och har naturligtvis rätt i sin beskrivning av den “vässade” skolinspektionen. Däremot tillåter ju inte skolagen (än) sanktioner av den typ hon förespråkar och det bör den heller inte göra. Det är nämligen så att vite, böter, som drabbar skolhuvudmannen direkt också drabbar den verksamhet vilken missköts.
Låt oss ta ett konkret exempel: Om en kommunal skola t.ex inte ger enskilda elever med särskilda behov det stöd de behöver (mer eller mindre tydligt orsakat av resursbrist) så kommer förstås ett utdömt vite knappast att öka skolans resurser. Om skolhuvudmannen, kommunen, ändå tack vare vitet känner sig tvingad att öka resurserna till skolan så kommer det att ske på bekostnad av anan kommunal verksamhet.
Generellt är viten, böter, i samband med verksamheter som är skattefinansierade en allt igenom absurd, ologisk tanke. De som skall “straffas” är förstås de individer som inte fullgör sitt uppdrag. Går det att visa att det är på skolnivå som uppdraget inte fullgörs skall förstås t.ex. rektor eller annan personal avsättas/ersättas. Är det på kommunnivå så är det väl rimligen skolchef (motsv.) och/eller de politiker som fattar besluten. Ansvar skall utkrävas av människor inte av abstrakta konstruktioner som en “skolhuvudman”. Tvångsförvaltning av skolor förefaller vara en rimligare modell om man vill ge staten kraft – det finns nog modell att hämta t.ex. från England.
Badlands Hyena har förstått:-)
Förslaget får nog skolorna att tänka efter både en och två gånger innan de bryter mot skollagen och beter sig dåligt. För att bli riktigt effektivt måste man också bötfälla lärare och elever, det är ju trots allt de som är bovarna i sammanhanget, inte skolbyggnaden i sig – att påstå något sådant vore helt absurt.
Elitskolor som sköter sig väl borde i motsvarande grad få belöningar. För att förenkla systemet och minska byråkratin kan man tänka sig att dåliga skolor sätter in pengarna direkt på elitskolornas konton.
Även välfungerande skolor i välkända problemområden bör uppmanas att som en “försäkring” göra insättningar på elitskolekonton, så att kommande böter inte blir en chock.
Sexhundra kronor om dagen utan protest | weconverse
Sexhundra kronor om dagen utan protest | weconverse: "En metod som man kan använda för att peka på vikten av området, är att snacka pengar Jag brukar därför säga saker som att
en tvåbarnsfamilj idag lägger i storleksordningen 600 kronor om dagen på sina barns skoltid.
Det är en trubbig siffra, skapad genom att ta en uppskattad skolpeng om 2 × 60000 kronor/år och dividera det med 200 skoldagar om året. Med all sannolikhet är sedelbunten underskattad. Sen är det en (politisk) parantes att pengarna går via skatter och inte den egna plånboken."
Richard Gatarski har skrivit ett tänkvärt inlägg om skolan. Han avslutar med att ställa några frågor:
Förmodligen utgör “skolan” den största ekonomiska sektorn i vårt land. År 2007 stog förskola och grundskola för nästan hälften av de svenska kommunernas kostnader. Nästan etthundranittio (190) miljarder kronor. (Källa: Skolverket).
Vad får vi för dom pengarna?
Vad vill vi göra i stället för dom pengarna?
Låt oss börja med pengarna. 2007 kostade grundskolan (Skolverket) 75,3 miljarder vilket motsvarar 30% av kommunernas budget. Det motsvarar också en kostnad om 79 200 kr/inskriven elev. Räknar man som Gatarski om detta till kostnad per dag och bara de dagar skolverksamheten pågår så hamnar man på 396 kr/dag och för två barn som är Gatarskis exempel alltså på nästan 800. Så är emellertid orimligt att göra – de flesta kostnaderna är jämt fördelade över årets alla dagar – lokalkostnader, löner till personal etc varför ett hanterligt och mera begripligt mått torde vara de 79 200 fördelade på 365 dagar. Vi får då fram att varje elev i grundskolan kostar 217 kronor per dag, för två barn följdaktiligen 434 kronor.
Även 217 kronor om dagen är dock en del och Gatarskis fråga gällande vad vi får för dessa pengar kan ju bland annat besvaras med att vi får våra barn förvarade, de får tak över huvudet, de får en lunch så de svälter knappast, de får en undervisning som för de flesta ger ett hyggligt resultat etc. Enkelt uttryckt – oaktat alla försök att av främst politiska skäl svartmåla svensk skola så är den jämförelsevis riktigt bra.
Frågan om vad vi vill göra med pengarna istället är förstås roligare. Själv har jag ett
mycket radikalt förslag
– ta 8 av de 217 och se till att alla elever har tillgång till moderna verktyg för sitt lärande. Det är ungefär vad det skulle kosta att utrusta alla elever med en MacBook. Då får alla alltid tillgång till, precis som Gatarski påpekar, den mängd med lärresurser som finns på nätet som komplement och/eller ersättning till mer traditionella läromedel.
Brockman found it!!!
Ett budskap till alla i skolan: "Kommentarer helt överflödiga.
"
(Hittat via s-bloggar.)
Lite amerikanskt välregisserat men omöjligt att negliera. Annat än inspektioner, mera regler, mobiltelefonförbud ets.
Skolans problem är samhällets
Dags för en ny skoldebatt efter Björklunds statistikskandal: “Jag tror att det finns många fler än jag som längtat efter en ny diskussion om skolan, som inte riktigt förstått hur Björklunds svartmålning av skolan fått sånt genomslag, som hoppats få prata mer om pedagogik, lust att lära och resurser och mindre om sortering, disciplin och ordning & reda. Förhoppningsvis kan de här dokumentärerna (nästa vecka granskas björklunds förslag på åtgärder) vara början på det.”
(Hittat via s-bloggar.)
Marta Axner efterlyser en ny skoldebatt, fri från Jan Björklunds svartmålning. C G Carlsson som väl länge försökt föra en annan skoldebatt ställer nu frågor till partiledningen:
– Varför har inte socialdemokratin med dess ledare kraftfullt reagerat?
– Kommer socialdemokratins ledning nu att tydligt reagera?
Jag håller med C G och har gjort följande reflektion:
Först nu – efter två år som skol/utbildningsministerminister – granskas utgångspunkterna för Jan Björklunds politik på skolområdet av media – i detta fall ännu så länge bara av ett. Skolpolitiskt aktiv har dock Jan Björklund varit betydligt längre och han är mycket skicklig på att producera s.k. one-liners och att få medial uppmärksmahet på dessa. Björklund har lyckats sätta agendan för den skolpolitiska diskussionen och också starkt påverkat bilden av den svenska skolan i den allmänna opinionen. Har han då mött välorganiserat motstånd – knappast. Har mitt parti systematiskt analyserat Björklunds teser och försett oss partimedlemmar med argmentationsstöd – knappast. Har partiet inför rådslagsarbetet arbetat med en mer korrekt beskrivning av verkligheten – knappast.
Tvärtom faktiskt – för inte så väldigt länge sedan – om jag inte missminner mig talades det om uppgörelse med folkpartiet om skolfrågor. Vi får kanske vara glada att Björklund, en smula övermodigt kanske, avvisade inviten. Enligt min uppfattning är det partiets uppgift (och nu talar jag i första hand om dess ledning och dess beredningsorganisation/kansliresurser) att – särskilt om inte media ägnar sig åt att granska våra motståndare – lägga mycket tid och kraft på att just hårdgranska andra partiers argumentation, användande av statisitk samtidigt som man utformar en på ideologi och sakkunskap baserad egen politik.
Marta Axner vill förresten se en diskussion om pedagogik. Det är förstås helt OK – för hon är väl pedagog. För om inte så menar nog jag att vi i våra politiska roller skall fokusera på mål och medel (det senare i form av reurser, organisation m.m.). Pedagogik bör ju rimligen betraktas som den fackkunskap en pedagog förhoppningsvis har, på samma sätt som en läkare har medicin. Själva hantverket att bedriva undervisning bör förstås bygga på forskning och beprövad erfarenhet – målen såväl vad avser socialisation som kompetens bör avgöras av politiken.
Anne-Marie Lindgren vill för övrigt också ha en annan, ny, mer nyanserad diskussion och skriver i ETC (också publicerad hos Arbetarrörelsens tankesmedja) att
Att utveckla de här lösningarna kräver en mer fördjupad och nyanserad debatt än dagens, med förlov sagt, flummiga diskussion om att mer betyg och mer nationella prov är det enda som behövs.
Och det kräver åtgärder mot de växande klyftor i samhället, som skapar så drastiskt skilda utgångsförutsättningar för barnens uppväxt och skoltid.
Det som borde åstadkommas lite förenklat är alltså att lågutbildade föräldrar ges högre utbildning, att skolor alltid skall ha socialt blandad elevsammansättning, att levnadsvillkor i allmänhet måste förbättras väsentligt för de med sämst förutsätningar, att bostadssegregationen måste upphöra. Lätt som en plätt!
Public Service när den är som bäst
Björklund svamlar om skolan: “P1 ställer Björklund mot väggen i en programserie som startade idag.
”http://www.brockman.nu/blogg/%3Ca%20href=“>Kris i skolan? går i fem delar och alla avsnitt finns förstås i ”http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/sandningsarkiv.asp?programID=3238">arkivet."
Ann-Catrin Brockman tipsar om en programserie i P1 där några av Jan Björklunds utgångspunkter för reformeringen av den svenska skolan granskas. Programserien är i fem delar och det är sex påståenden som granskas, nämligen:
“”http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/artikel.asp?ProgramID=3238&Artikel=2249994">Världens största ordningsproblem”
”Resultaten sjunker i den svenska skolan”
”Bluff att Sverige är bäst i världen”
”Svenska elever ägnar mindre tid åt skolarbete än eleverna i något annat industriland”
Programserien tycks tala för sig själv, verkar mycket väldokumenterad och vars webbplats ger alla möjlighet att själva bilda sig en uppfattning kommenteras en del. Som framgår av citatet ovan tycker Brockman att Björklund svamlar, Per Madsen menar att Björklund är rökt, Tony Johansson menar att Björklund ljuger, Johan på PL&C menar att Björklund förfar bedrägligt med siffrorna, Peo Wågström menar också att Björklund är en lögnare, Staffan Svärd tycker att Björklund varit långt från sanningen, Ulf Bjereld tycker att Björklund slirar med sanningen, Kalle Larsson finner äntligen Björklund avklädd i radion vilket också Thaher Pelaseyed gör.
Själv nöjer jag mig med att helt enkelt uppmana alla att ta del av programserien.
Hur man gör saken en björntjänst
Lärare behöver lära om Förintelsen: “Forum för levande historias enkät om Förintelsen i skolan visar att lärarna inte får många rätt när de kunskapstestas. Många klagar över att de inte har fått lite eller inte någon utbildning alls. Och för dem som har gått kurser på lärarhögskolan verkar det inte spela någon roll.”
(Hittat via knuff.)
När jag tidigare idag läste i Aftonbladet om den undersökning Forum för levande historia gjort beträffande lärares kunskaper om förintelsen konstaterade jag att frågorna var bland det absolut sämsta slag. De mäter inga kunskaper av värde utan förutsätter att de tillfrågade lärarna belastat sin hjärna med en massa korvstoppning. Detta med ett undantag, en slamkrypare, som också Claes Arvidsson uppmärksammat – nämligen frågan om vilket läger som först byggdes för att utrota judar. Av de som besvarat enkäten har alltså 45% svarat ja eller vet ej på svarsalternativet Gulag. Man kan undra var dessa befann sig när Soltsenitsyn var i ropet. I övrigt är frågorna så meningslösa när det gäller frågan om förintelsen att det är beklämmande. Det riktas också en hel del kritik mot densamma.
De väsentliga frågorna kring förintelsen – judehatets historia, hur man kan förklara att en sådan politik (nazismen) kan få folkligt stöd, hur omgivningen förhöll sig (alltså vi och andra europeiska länder) – ställs överhuvudtaget inte. Anders Svensson tar upp ett helt batteri av frågeställningar som borde varit mer relevanta än de undersökta t.ex. vilken som var 2:a världskrigets mest förföljda grupp.
Blogge Bloggelito skriver
Undervisning om nazismen har i skolan sedan länge haft en särställning. Det anses viktigare att läsa om just dessa illdåd än exempelvis motsvarande illgärningar utförda i Asien (till exempel det kristna Taipingupproret i Kina, som kostade 20 miljoner människor livet), kanske för att det finns ett naturligt fokus på vår omedelbara närhet till (och även delaktighet i) hemskheterna, men definitivt också för att det finns en komponent av att förringa de asiatiska folken och deras historia.
Men undervisningen tar inte fasta på mekanismerna bakom uppkomna folkmord och grymheter, utan tenderar att framställa skeendet som en kamp mellan ont och gott – ett religiöst synsätt som alltjämt används i moderna konflikter när principerna inte längre räcker till (Låt inte den mörka kraften vinna, som Claes Arvidsson på sedvanligt manér framställer konflikten i Georgien). Fokus ligger på att rabbla detaljer, som vore det psalmverser i en religiös kanon som ska kunnas utantill.
Christer Mattsson från Forum för levande historia försvarar förstås eländet. Jag skulle vilja hävda att om undervisningen om förintelsen tar sin utgångspunkt i den typ av kunskap man försökt mäta i undersökningen så kommer inte eleverna att lyssna länge, och det med all rätt.
Stefan Dalin undrar för övrigt, lite vid sidan om men faktiskt värt en tanke, när det senast gjordes en undersökning av lärarnas kunskaper om arbetarrörelsen.
Hur det samhälleliga varat blir ideologi
Socialdemokratisk ideologi: “PM Nilsson skriver vidare att folkhemmet föddes ur praktisk problemlösning, inte socialdemokratisk ideologi. De stora efterkrigstida socialdemokratiska familjepolitiska reformerna är i dag blytung svensk vardag, som de flesta faktiskt bejakar och uppskattar. Av alla barn i Sverige mellan ett och fem år är 80 % inskriva på dagis (eller förskola som det egentligen heter).
Jag önskar att vårdbidragstillskyndarna i KD tar del av artikeln.
Och även om familjepolitiken handlar om problemlösning – då som nu – så hade det nog inte blivit så bra utan socialdemokratisk ideologi!”(Hittat via s-bloggar.)
Ibland blir man nästan förvånad över hur bristen på skolning uttrycker sig – på politisk sådan men också när det gäller historia och analysförmåga. För det senare krävs förstås en vettig begreppsapparat och en insikt om att våra tankar, våra föreställningar inte uppstår av sig själva utan helt enkelt i stor utsträckning formas av den verklighet vi lever i och hur den beskrivs.
Ofta är det ju fråga om att se sammanhang och helheter snarare än enskildheter och enstaka händelser. Så gäller förstås också den fråga som SigBritt Ahl uppmärksammar tack vare PM Nilssons artikel i en pågående serie i DN. PM Nilsson tror/dde alltså att föräldraförsäkring och dagis revolutionerat svenskt familjeliv – att det är socialdemokratins fel, uttryck för socialdemokratisk ideologi – och får av Camilla Odnoff veta att detta ju bara är borgerlig propaganda och att den reform som betytt något är de Erlandska skolreformerna på 40-talet. Och visst är det ett sätt att låta enstaka händelser utgöra milstolpar i utvecklingen men det lämnar fortfarande mycket att förklara. PM Nilsson har emellertid funnit det viktigaste – nämligen att Sverige genom en i huvudsak av socialdemokratin utformad pragmatisk politik byggt upp ett samhälle som å den ena sidan tillfärsäkrar kapitalet tillgång till hyfsat kompetent arbetskraft och å den andra sidan tillfärsäkrar samma arbetskraft drägliga, för att inte säga riktigt bra, levnadsvillkor.
Skule jag leta en händelse så är det Saltsjöbads-andans uppkomst. Vill man leta orsaker till enskilda reformer så finns ju oftast förklaringen just i kapitalets behov – av arbetskraft i tillräcklig mängd, med tillräckliga kunskaper, mätta och belåtna vilket betyder hyfsade löner, hyfsade bostäder m.m. Ser man det mer ur arbetarklassens perspektiv så har denna utveckling förstås varit i huvudsak positiv. Fram t.o.m. 60-talet betalades en del av standardhöjningen med ökad utsvettning som dock inte märktes särskilt tydligt – tidigare hade en industriarbetarlön räckt rätt långt när det gäller försörjningen av familjen, nu behövs två löner för det. Detta faktum är den enskilt viktigaste när det gäller en rad familjerelaterade frågor och här kommer det samhälleliga varat att bestämma ideologin.
Nödvändiga företeelser som två löner blir kvinnlig frigörelse och självförsörjande, förvaring av barnen (dagis) blir allmän förskola osv. Man kan se detta också i förändrad syn på t.ex ensamståendes rätt att adoptera som är en funktion av för lågt födelsetal. Med detta vill jag påvisa att det oftast är så att vårt tänkande formas av omständigheterna och den ideologiska överbyggnad som följer av dessa, som ger oss motiv för dessa. Det gäller därför att förhålla sig mycket kritisk till dessa tankar, särskilt när de tenderar att bli ideologiskt baserade låsningar till enskilda fenomen.
Lösningar, reformer, som ur pragmatisk synvinkel var rätt lösningar för sin tid behöver inte vara det för vår tid. I många fall borde resultatet av reformer t.ex. när det gäller utbildning snarare ge upphov till nya reformer på andra områden. PM Nilsson tar t.ex. upp monopoliseringen av alkoholförsäljningen som ju syftade till att minska fylleriet – då säkert en rimlig åtgärd men frågan jag ställer mig är ju om en väsentligt ökad kunskapsnivå bland medborgarna fortsatt kan motivera den typen av förmynderi.
Kvinnolöner en politisk fråga
Politikerna bär ansvaret för cementerade kvinnolöner: “Politiker från vänster till höger talar gärna om kvinnors löner och vikten av att uppvärdera kvinnors insatser i samhället i stort. Men det är just inom sektorer som leds av politiker som cementerar de strukturella löneskillnaderna mellan män och kvinnor.
Sveriges kommuner och landsting har ett av Sveriges viktigaste arbetsgivaruppdrag. De har också en av de tuffaste utmaningarna framför sig: att locka stora grupper unga människor till välfärdsyrkena. Många av våra verksamheter står nämligen inför stora generationsskiften och det kommer att behövas många män och kvinnor med olika specialistkunskaper.
Under de kommande åren går närmare 25 000 lärare, 25 000 chefer och omkring 10 000 sjuksköterskor i pension. För beslutsfattare som vill ta ansvar är det hög tid att utforma politiken mot bakgrund av en åldrande befolkning, som skapar stora behov av rekrytering av en högutbildad och välmotiverad personal.”
Några fackliga företrädare (Anna-Karin Eklund, Vårdförbundet, Christin Johansson, Akademikerförbundet, Eva Nordmark, SKTF och Eva-Lis Sirén. Lärarförbundet) tar i Aftonbladet upp det uppenbara. Själv gjorde jag ett försök att förra året få min arbetarekommun att uttala stöd för uppgradering av lönerna hos Kommunals medlemmar i kommunen. Det gick inte så bra – vårt kommunalråd med rötter just i Kommunal argumenterade emot och då röstades mitt förslag förstås ner. Jag tror dock att artikelförfattarna skjuter in sig för mycket på kompetensfrågan – vi behöver betala människor i den offentliga sektorn och då tänker jag främst på vård och omsorg anständiga löner, sådana som man kan leva av alldeles oavsett vilken utbildningsnivå. Detta gäller faktiskt också undersköterskor och därmed folk som inte har eller behöver ha högskoleutbildning också.
Använd Wikipedia i skolan
Skriva artiklar för Wikipedia examensuppgift på högskola: "PÅ HÖGSKOLAN I GÄVLE kan samma student få skriva artiklar till Wikipedia som examensuppgift på en kurs men vara förhindrad att över huvud taget använda Wikipedia på en annan.
"(Hittat via knuff.se.)
Det är ju kul att åtminstone någon lärare på högskolan upptäckt möjligheterna med Wikipedia. Synd att ingen ännu inte antagit den utmaning jag riktade till skolan i oktober förra året.
Senaste kommentarerna