SD möter lite motstånd

Martin Tunström: Sverigedemokraterna kan inte ta ansvar för landet: “I grunden är ju dessa två kort, ”ingen vill ta debatten med oss” och ”alla är emot oss”, djupt antiintellektuella och något som inte skall ha någon inverkan på hur folk skall rösta. Röstar gör man inte för att man tycker synd om partiet ifråga, utan det gör man för att man anser att de argument i realpolitiska frågor som partiet för fram är bra. ”

Till skillnad från Martin Tunström så tror jag definitivt att det är bra att ta debatt med Sverigedemokraterna också i TV. För detta finns flera skäl: Dels fungerar uppenbarligen inte vår traditionella strategi att ta debatten vid köksbordet, på arbetsplatser och gator och torg tillräckligt väl, dels så fungerar faktiskt “ingen vill ta debatten med oss” genom att SD använder det för att hävda att de etablerade inte törs för att SD säger obekväma sanningar.

Problemet med debatten, som ju också blev tydligt igår då Mona Sahlin mötte Jimmie Åkesson i Kvällsöppet, TV4, är att kunna bemöta förenklade populistiska resonemang utan att hamna i komplicerade förklaringar av hur dessa bygger på felaktiga fakta. Tunström ger ett bra exempel när han försöker analysera Jimmie Åkessons uppgift om att man skulle kunna få fram 30 – 40 miljarder genom att stänga våra gränser:

“Jag förmodar att Åkesson refererar till Jan Ekberg, professorn i nationalekonomi, siffror. Men dessa siffror avser inte kostnaden för ett års invandring, utan vad kostnaden blir för samhället för att sysselsättningsgraden är lägre bland personer med utländsk härkomst och invandrarbakgrund som bor här och nu. [14] Därför skulle det inte räcka med att frysa invandringen utan man måste faktiskt på ett eller annat sätt få ut människor som har svenskt medborgarskap, som är utlandsfödda och som har utländskt bakgrund, och som inte har ett arbete. Återvandringsprogram, alltså ett frivilligt förfaringssätt med ekonomiskt stöd för att få människor att flytta, skulle ta allt för många år i anspråk för att vi skulle få tillräckligt effekt för att fram de ekonomiska medlen som behövs för de skattesänkningar som borgerligheten nu genomför och kommer att genomföra under mandatperioden. Men frågan är om det ens skulle gå på längre sikt med tanke på att otroligt många människor inte vill återvandra i och med att man rotat sig här, har barn som fötts i Sverige och som går i skolan här (med allt vad det innebär), lever i trygghet, har bostad och lever i ett fritt och demokratiskt samhälle. Det blir alltså ingen besparing på ”30-40 miljarder om året” som Åkesson pläderade för. [15]

För att få fram pengarna måste man göra det på ett betydligt snabbare sätt. En arbetsmetod som jag tror många Sverigedemokrater gärna skulle vilja tillgripa – jag citerar Sverigedemokraternas tidigare ordförande, Mikael Jansson, för åren 1995 till 2005 – är denna:

”Vi är inte för något frivilligt återvändande. Vi är för att de här människorna ska repatrieras, de som har asylinvandrat från främmande kulturer efter 1970. Vi talar alltså inte om västerländska och nordiska medborgare eller nordvästeuropiska medborgare. Det är inte den typen av invandring som pågått i sekler tillbaka, den kan vi klara av. Men vi kan inte klara av långväga invandring från kulturellt väldigt fjärran stående kulturer. Det kan vi inte klara av.” [16]”

SD använder ofta denna typ av siffror refererande till selektivt valda källor men som kan uppfattas som vederhäftiga. Att bemöta sådant i sak är nästan omöjligt i debatter vare sig dessa sker i TV eller lokalt. Få orkar lyssna/läsa på sådana diskussioner och politik handlar egentligen inte alls om statistik. Vi förlorade t.ex. en hel del i debatter med högeralliansen inför förra valet just genom att ifrågasätta hur de fått fram sin miljon i utanförskap. Vinner debatter i sådana frågor gör man genom att visa att man har en bättre politik för dessa oavsett hur många de är. Detsamma gäller arbetslösheten – det är inte hur man räknar antalet arbetslösa som vinner val utan att man kan presentera en politk som ger fler jobb.

Detsamma gäller förstås i debatten med SD. I den debatten gäller det att kunna peka på – precis som Mona Sahlin gjorde igår – vilken sorts samhälle vi vill ha (öppet, solidariskt, rättvist) och samtidigt visa att vi faktiskt har en politik som kan handskas med problem som faktiskt finns, arbetslöshet, bostadssegregation, skola etc. Det senare återstår ännu att göra fullt ut.

Henrik Brors recenserar gårdagens debatt bland annat så här:

“Mona Sahlin framstod som bättre förberedd för debatten med Sverigedemokraterna än folkpartiets och moderaternas partisekreterare. Hon tog upp några tydliga exempel på hur partiet skiljer sig från andra partier – att man inte tycker Zlatan Ibrahimovic är svensk, att partiet vill stoppa adoptioner från utlandet, att partiet vill stoppa aborter. Därmed markerade hon klart ett stort avstånd till Sverigedemokraterna.

Men det blir mer komplicerat att hålla avståndet när diskussionen kommer in på konkreta frågor som problemen i Rosengård i Malmö. De etablerade partierna har misslyckats med integrationen av många invandrare och Sverigedemokraterna enkla lösning: “Stoppa invandringen” blir därför svår att bemöta i en kort tv-munhuggning.”

Technorati Tags:
Socialdemokraterna, Demokrati, Politik, DN, Solidaritet, Mona Sahlin, TV4, Yttrandefrihet, Sverigedemokrater, Jimmie Åkesson, Henrik Brors, Martin Tunström

Martin Tunström: Sverigedemokraterna kan inte ta ansvar för landet: “I grunden är ju dessa två kort, ”ingen vill ta debatten med oss” och ”alla är emot oss”, djupt antiintellektuella och...