Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Vad vet vi egentligen om skolan
Hur har kunskapsspridningen i skolan utvecklats? « Ekonomistas: ”Hur kan då Lärarnas riksförbund komma fram till att spridningen mellan starka och svaga elever ökat kraftigt? En anledning är att de jämför meritvärdespoäng och vid undersökningens startår, 1999, var meritvärdessystemet nytt. Lärarna var då osäkra på hur både IG och MVG skulle användas, vilket gjorde betygsskalan sammanpressad. Sedan dess har hela betygsskalan börjat användas i högre grad, vilket ökat spridningen i meritvärden. Detta betyder dock inte att kunskapsspridningen ökat i motsvarande grad.”
Sett ur mitt perspektiv blir skoldebatten allt mer bisarr. Det blir allt svårare att förstå vad som verkligen händer/har hänt itakt med att olika aktörer presenterar undersökningar eller argument för en det ena än det andra.
Det jag reagerar mest emot är dock den av någon slags nostalgi (omskrivning för önskan att öka skolans sorteringsfunktion) präglade synen att allt var bättre förr och att allt självklart blir bättre med statlig styrning (läs kontroll, uppföljning, inspektion etc):
Den svenska skolan – folkskolan – har alltid varit kommunal. Systemet präglades länge av ett parallelskolesystem som säkerställde att de redan priviligerades barn fick gå i särskilda skolor efter några år i folkskolan (realskola om någon minns). 1946 års skolkommission ligger till grund för införandet av enhetsskolan (försöksverksamhet) som sedemera blev 9-årig grundskola. Införandet av den senare skedde under ett tidsintervall på runt 10 år under 60-talet och först i början av 70-talet gick barn i landets alla kommuner 9 år i skola.
Under t.ex. 50-talet gick bara en bråkdel av landets unga vidare till gymnasiala studier. På några årtionden ökade denna andel till i princip alla i en årskull. Är det då märkligt att en del kommer att misslyckas, i synnerhet som inte gymnasieskolan i alla delar anpassade sig till denna förändring.
Under 90-talet gick vi från ett betygssystem som i princip ”godkände” alla – det gick att gå ut grund- respektive gymnasieskola med enbart ettor i betyg. Det nya systemet införde absoluta krav för godkänt som i jämförelse motsvarar dels ettor i det gamla, dels delar också av tvåorna. Sen blir någon förvånad/upprörd över att andelen som får icke godkänt i ett eller flera ämnen är förhållandevis stor.
De förändringar som genomfördes under 80-talet (slutfördes i och med det som kommit att kallas kommunaliseringen i början av 90-talet) innebar att 1) staten slutade att detaljreglera genom statsbidrag direkt kopplat till lärarlöner/tjänster – ett system som hade avsevärda negativa konsekvenser och som utsattes för betydande kritik och 2) statsbidragen till skolan, som alltså varit direktkopplade till antalet lärartjänster, bakades in i den stora påse som staten efter hänsyn tagen till enskilda kommuners förutsättningar räknar fram. Allt enligt devisen att beslut borde bli bättre om de fattas så nära verksamheten som möjligt; vem kan avgöra om en skola behöver en specialpedagog till – rektor, kommun eller en länsskolnämnd?
PS Till Jonas Vlachos vill jag dock säga att Skolverket faktiskt genomfört det som kallas Nationella Utvärderingen som faktiskt säger något om kunskapsutvecklingen genom nationella mätningar DS
Technorati Tags:
Kommunalisering, Politik, Skola, Skolverket, Utbildning, Jonas Vlachos
#471 övrigt – Vad kommer ni att göra för att stärka den personliga integriteten?
#471 övrigt- Vad kommer ni att göra för att stärka den personliga integriteten?: “- Riv upp, gör om och gör rätt FRA. Regeringen har gett Försvarets radioanstalt (FRA) mycket långtgående befogenheter vad gäller signalspaning i kabel utan tillräckliga krav för rättssäkerhet och skyddet för den enskildes integritet. Det går inte att lappa och laga som regeringen gjort.”
Dagar som denna borde förbjudas. När dödgrävarna tar fram skyffeln gäller det att hålla sig ur vägen och man förstår dem som drar. För om detta bara gällde ett misstag, kanske bara ett missförstånd (och inte renodlat oförstånd) skulle man ju kunna ha ett visst överseende. Så verkar dock inte vara fallet, åtminstone inte om man får tro Laakso som refererar Westerholm:
Bloggaren Johan Westerholm befinner sig enligt egen utsago ofta i viktiga förhandlingar om Socialdemokraternas politik. Han skriver i dag på sin blogg att det är bättre att vara ute i kanten med ett hjulpar än att köra bilen helt i diket. Med det menar han att den här friseringen av lagens förskjutning trots allt gör integritetskränkningarna något färre än om Moderaterna fått besluta helt själv. På sin facebooksida skriver Westerholm dessutom att han är övertygad om att Socialdemokraterna vid en valvinst 2014 ändå kommer genomföra den översyn som partiet beslutade om på kongressen 2009. Menar alltså Westerholm att Socialdemokraterna går med på att göra en bred, blocköverskridande, överenskommelse som de ändå kommer riva upp vid en valseger? Det är i så fall ganska unikt i svensk politik. Blocköverskridande överenskommelser syftar till att skapa stabila och oomkullrunkeliga spelregler som alla ska kunna lita på över lång tid. Är det så att Socialdemokraterna den här gången tänker sig att blåsa regeringen kan partiet givetvis se sig i stjärnorna efter blocköverskridande avtal på alla andra områden. Är Morgan Johansson och Håkan Juholt beredda att riskera detta? Jag tror inte det är så. Jag tror de enda som blir blåste på den här överenskommelsen är alla sossar som satte sin tilltro till vallöftena 2010 och kongressbeslutet 2009.
Själv läser jag förstås Westerholm och känner mig genast lugn:
Jag har nu pratat med Morgan Johansson ingående per telefon om detta under en halvtimma idag och säkerställt att det som sedan ligger till grund för de reella förhandlinarna om lagtexten innefattar såväl dagens skrivningar som reglerar FRA PuL som de bristfälliga resursallokerinarna och tillsynsprocesserna kommer med i en förhandling med regeringen.
Skämt åsido, vet inte när jag senast läste något så pompöst (och dessutom naivt för att uttrycka det snällt).
Herr Klamberg skriver som vanligt kunnigt i frågan. Herr Bjereld uttrycker också bra invändningar.
Själv är jag lite fascinerad över det faktum att denna överenskommelse mellan högern och socialdemokraterna presenteras samma dag som göteborgspolisens och SÄPOs fullständiga haveri vad gäller agerandet i Göteborg för något år sedan avslöjas. Detta är organ som Morgan Johansson vill förse med ännu mera information vilken de inte klarar att hantera.
Technorati Tags:
FRA, Skolverket, Ulf Bjereld, Ekot, Mark Klamberg, SÄPO
Är det antingen eller, eller hur läser vi forskning
Har katederundervisning vetenskapligt stöd? svar: Nej.: "John Hattie är med sin analys av 800 metastudier, innefattande sammanlagt 50 000 enskilda studier, en av dem vars forskning utbildningsdepartementet tagit stöd mot när de nya skrivelser, som Björklund famöst presenterat, tagits fram. Mycket riktigt är det Hattie definierar som “Direct Instruction” en faktor som har mycket hög effektstorlek. Direct Instruction kvalar in på plats 26 av 138 över de olika undersökta områdena och som också kontrasteras mot mer “elevaktiva” arbetssätt som “inquiry-based”, “problem-based” och “web-based” learning, som återfinns från plats 96 och nedåt.
Skriver alltså John Hattie under på katerundervisningsmodellen? Ett stort förbehåll ska göras vid en läsning av Hattie; vilken effekt ett visst moment på en given skola skulle ge, avgörs alltid av de unika förutsättningarna som varje skola har. Men ett ännu större förbehåll, och ett som i sig dömer ut katederundervisning, är Hatties definition av Direct Instruction. Hattie inleder så här (s. 204ff):
Every year I present lectures to teacher education students and find that they are already indoctrinated with the mantra ‘constructivism good, direct instruction bad’. When I show them the results of these meta-analyses, they are stunned, and they often become angry at having been given an agreed set of truths and commandments against direct instruction. Too often, what the critics mean by direct instruction is didactic teacher-led talking from the front [alltså vad vi här kallar katederundervisning]; this should not be confused with the very successful “Direct Instruction” method as first outlined by Adams and Engelmann (1996).
“
Björn Kindenberg har gått till källan, dvs studerat vad vi egentligen vet om undervisning – för dagen är det John Hattie som får vara guru byggt på den enorma meta/meta-studie han gjort av vad som faktiskt påverkar resultaten i skolan. Hattie har inte bara sammanställt detta utan faktiskt med statisktiska metoder kunnat beskriva i vilken grad de olika faktorerna påverkar och därefter rankat dem. Som framgår av citatet ovan rankas alltså direct instruction som nummer 26 på listan över 138 faktorer. Eftersom Kindenberg väljer att ställa en del frågor som rör förutsättningarna för att kunna ägna sig åt direct instruction i dagens skola (klasstorlek, lärarnas övriga uppgifter, kompetens osv) kan det finnas skäl att peka på några andra faktorer i Hatties lista (observera att Hattie hävdar att allt under ,4 knappast har någon betydelse alls). Graden av betydelse anges här i anslutning till respektive faktor med plats på listan inom parantes.
Elevens egen bedömning 1,2 (1)
Fullständigt outstanding när det gäller relevans för resultaten är elevens egen förmåga att bedöma sitt lärande. Då undrar man förstås hur utvecklar eleven den förmågan.
Formativ bedömning 0,9 (3)
Microteaching 0,88 (4)
Lärartydlighet 0,75 (8)
Återkoppling/feedback 0,73 (10)
Betydligt högre på listan än direct instruction men fortfarande med relativt lika effekt kommer ett antal faktorer som rimligen hör till lärarens professionella förmåga och det är väl t.ex. rimligt att anta att feedback bidrar till elevens egen förmåga till bedömning så på något sätt torde väl saker hänga ihop. Likaså är det väl rimligt att microteaching (som för övrigt förklaras väl av Per Kornhall i skriften Inget slår en skicklig lärare) är en viktig del i lärarens arsenal av metoder likaväl som direct instruction.
Klasstorlek 0,21 (106)
Lärarutbildning 0,11 (124)
Lite mera problematiskt är förstås att finna att klasstorlek och lärarutbildning tycks ha mycket liten påverkan på resultaten. Kindenberg tycks dock bortse från detta i de mer retoriska avsnitten i sin artikel. Och förstås – frågan om huruvida det finns några gränser t.ex. vad gäller klasstorlek vid vilken microteaching elller direct instruction inte skulle vara möjlig är förstås relevant, men ger Hattie svaret?
Technorati Tags:
Skola, Skolverket, Skollyftet, Björn Kindenberg
Oense med den gode Anders Nilsson
En av mina absoluta favoriter i bloggvärlden är Anders Nilsson. I nästan allt han skriver är jag enig. Nu har jag emellertid hittat ett inlägg från hans tangentbord i vilket jag nog inte är enig ens om en enstaka bokstav. Nilsson har läst DN och skriver under rubriken Skolan förfaller och debatten med den. Om Zaremba och skolan. När det gäller kritiken av Zarembas artikelserie finns många att hänvisa till. En av dessa är Björn Kindenberg som på Newsmill skriver
Till att börja med uppgifterna om skolframgångar i Zarembas artiklar. Zaremba tecknar ett hjälteepos, där modiga lärare och skolledare slåss mot pedagogikprofessorernas, skolverkets, lärarutbildningarnas och skolutvecklararnas demoniska anhang. I en sådan berättelse måste monstren besegras och hjälten vinna. Därför måste dessa skolor bli framgångsrika i Zarembas epos.
Vi kan titta på Minervaskolan, som nämns i söndagens DN-artikel om skolan. Enligt uppgift i artikeln är den “bäst i länet”. Skolverket presenterar inte jämförande statistik om skolor på länsnivå (rimligt, eftersom skolan är kommunal och inte tillhör landstinget). Om man jämför skolor på kommunnivå (Umeå kommun) så utmärker sig inte Minervaskolan. Andelen godkända elever är 80%, vilket placerar den i mitten av de 15 kommunala skolorna för det senaste året, även om det faktiskt är över riksgenomsnittet (76%). Man ser också att skolan ligger ganska långt under det värde som kan förväntas med tanke på faktorer som andel pojkar och föräldrarnas utbildningsbakgrund, det så kallade SALSA-värdet.
Även min chef Helen Ängmo har gått i svaromål och bemött en del av Zarembas tendensiösa, osakliga skriverier under rubriken Skolverket bemöter grundlösa påståenden.
Varför en god tänkande man som Nilsson faller för Zarembas på anektodisk evidens uppmålade bild av svensk skola överstiger min fattningsförmåga.
Technorati Tags:
Skola, Skolverket, Maciej Zaremba
Intressant läsning
En av de myndigheter sokm omfattades av förändringarna av den statliga skoladministrationen (läs lagts ner) är CFL – Centrum för flexibelt lärande. Ibland kan man ju undra om nedläggningar av det slaget också indikerar att vi inte skall ha något flexibelt lärande i vårt land framgent – men så skall man förstås inte tänka:-)
I april i år blev jag intervjuad av Ingrid Anderson Pavlasevic inför framtagandet av en artikel om Framtidens lärande som CFL höll på med. Slutresultatet finns “bevarat” genom att det numera finns tillgängligt på Skolverkets webbplats IT för pedagoger under rubriken Lär dig mera.
För den som är intresserad av att mera direkt ta del av just intervjun med mig finns den sammanställd här.
Intervjun tycks ha avslutats med följande resonemang om behovet av en nationell strategi:
Det finns ett stort behov av ett nationellt initiativ. Danmark och Norge och definitivt England ligger bättre till i detta avseende. När jag träffade företrädare för Becta i samband med BETT i januari berättades att de drar igång en reklamkampanj, för att få föräldrar och näringsliv att ställa krav på skolornas IT-användande. Det finns checklistor på nätet. Ring till din skola och fråga! Gör de det här och det där? Alltså ett ”pushande” på ett helt annat sätt än vad vi har.
Egentligen är jag mest ute efter en nationell strategi, ett nationellt mål, att uttrycka något slags vision eller riktning som många skulle uppfatta som rimlig och riktig. Jag tror inte att det handlar om stora nationella pengar i första hand, för utförandet måste ju ske på varje skola. Det är mycket viktigare att det är nationellt uttalat att vi ska vara en ledande kunskapsnation och att det betyder att vi ska ha ett framstående nyttjande av modern teknik för att understödja lärande, så att bilden av vad det egentligen betyder blir tydlig.
I Main i USA, som jag besökte för något år sedan, har en guvernör fått till stånd att hela delstaten satsar på en dator till varje elev. Detta baseras på en politisk vision att den här delstaten behöver, för att kunna stå sig i framtiden i konkurrens med resten av världen, elever
som har tillgång till den bästa kunskapen och de bästa verktygen och så får han en uppslutning på det och så blir det en idé som lärare och andra kan förhålla sig till.I Sverige har det inte funnits något nationellt initiativ egentligen sedan början på 2000-talet. Det var ju ITIS-satsningen som representerade detta. Den lärarsatsning som nu görs av KKstiftelsen
är inte samma sak. Jag skulle vilja ha det uttalat av Riksdagen eller i en visionär proposition från Utbildningsdepartementet hur IT ska fungera som en dragmotor i utvecklingen av Sverige.
Sexhundra kronor om dagen utan protest | weconverse
Sexhundra kronor om dagen utan protest | weconverse: "En metod som man kan använda för att peka på vikten av området, är att snacka pengar Jag brukar därför säga saker som att
en tvåbarnsfamilj idag lägger i storleksordningen 600 kronor om dagen på sina barns skoltid.
Det är en trubbig siffra, skapad genom att ta en uppskattad skolpeng om 2 × 60000 kronor/år och dividera det med 200 skoldagar om året. Med all sannolikhet är sedelbunten underskattad. Sen är det en (politisk) parantes att pengarna går via skatter och inte den egna plånboken."
Richard Gatarski har skrivit ett tänkvärt inlägg om skolan. Han avslutar med att ställa några frågor:
Förmodligen utgör “skolan” den största ekonomiska sektorn i vårt land. År 2007 stog förskola och grundskola för nästan hälften av de svenska kommunernas kostnader. Nästan etthundranittio (190) miljarder kronor. (Källa: Skolverket).
Vad får vi för dom pengarna?
Vad vill vi göra i stället för dom pengarna?
Låt oss börja med pengarna. 2007 kostade grundskolan (Skolverket) 75,3 miljarder vilket motsvarar 30% av kommunernas budget. Det motsvarar också en kostnad om 79 200 kr/inskriven elev. Räknar man som Gatarski om detta till kostnad per dag och bara de dagar skolverksamheten pågår så hamnar man på 396 kr/dag och för två barn som är Gatarskis exempel alltså på nästan 800. Så är emellertid orimligt att göra – de flesta kostnaderna är jämt fördelade över årets alla dagar – lokalkostnader, löner till personal etc varför ett hanterligt och mera begripligt mått torde vara de 79 200 fördelade på 365 dagar. Vi får då fram att varje elev i grundskolan kostar 217 kronor per dag, för två barn följdaktiligen 434 kronor.
Även 217 kronor om dagen är dock en del och Gatarskis fråga gällande vad vi får för dessa pengar kan ju bland annat besvaras med att vi får våra barn förvarade, de får tak över huvudet, de får en lunch så de svälter knappast, de får en undervisning som för de flesta ger ett hyggligt resultat etc. Enkelt uttryckt – oaktat alla försök att av främst politiska skäl svartmåla svensk skola så är den jämförelsevis riktigt bra.
Frågan om vad vi vill göra med pengarna istället är förstås roligare. Själv har jag ett
mycket radikalt förslag
– ta 8 av de 217 och se till att alla elever har tillgång till moderna verktyg för sitt lärande. Det är ungefär vad det skulle kosta att utrusta alla elever med en MacBook. Då får alla alltid tillgång till, precis som Gatarski påpekar, den mängd med lärresurser som finns på nätet som komplement och/eller ersättning till mer traditionella läromedel.
Skolmyndighetsutredningen | SOU 2007:79
Skolmyndighetsutredningen | SOU 2007:79: ”
Informationsspridning och informationsteknik
MSU har till uppgift att stödja kommuner och andra huvudmän när
det gäller användningen av informationsteknik. Inom ramen för
detta arbete har myndigheten byggt upp en ansenlig IT-kunskap.
CFL har till uppgift att inom vuxenutbildning och folkbildning
utveckla och sprida kunskap om arbetssätt och metoder vid
användningen av medieburet material som stöd för ett flexibelt
lärande. Verksamheten har gett CFL en hög kompetens inom området.
Skolverket har redan i dag huvudansvaret för att sprida information
om skolväsendet, förskoleverksamheten och skolbarnsomsorgen.
Skolverkets uppdrag behöver alltså inte förändras i denna
del när MSU och CFL avvecklas. Däremot innebär strukturförändringen
att det samlade ansvaret för informationsinsatser på
skolområdet koncentreras till Skolverket. Det kan t.ex. röra sig om
implementering av nya reformer eller i samband med andra aktiviteter
som kräver en nationell insats.” (sid 107)
Jag är lite imponerad av den Forsellska utredningen av myndighetsstrukturen. Självfallet läser jag den med lite professionelt färgade ögon – IT i skolan är ju så att säga en slags röd tråd i mitt yrkesverksamma liv sedan 80-talet faktiskt. Ovanstående följs av:
Till detta kommer det ansvar för
generell skolutveckling och generellt IT-stöd som ska övergå till
Skolverket från MSU och CFL. Dessa uppgifter är viktiga och
kvalificerade och ställer krav på utveckling och förnyelse.(sid 108)
Alltså skall det nya Skolverket överta ansvaret för detta område – utmärkt!
Statistisk uppföljning av verksamhetens förutsättningar, kostnader och resultat blir en fortsatt viktig uppgift för Skolverket. För
att skapa ett empiriskt underlag för inriktningen av utvärdering, kursplanearbete och rektorsutbildning är det av avgörande betydelse
att myndigheten har tillräcklig kapacitet för analys av uppföljningsresultaten.
Det är också angeläget att den kompetens som
i dag finns på de skilda skolmyndigheterna tas till vara i Skolverket
och förstärks, särskilt på IT-området.
Här ligger väl ett implicit erkännade av vårt arbete bland annat med mer infrastrukturella frågor relaterade till användandet av IT i skolan, väldigt bra tycker jag.
Följande uppgifter bör betraktas som sådana kärnuppgifter som
bör ankomma på staten och som utredningen anser ska inordnas i
Skolverket:
generella utvecklingsinsatser inom prioriterade områden och
därmed sammanhängande uppgifter som hantering av statsbidrag,
ansvaret för statlig rektorsutbildning,
viss kompetensutveckling, och
stöd till användning av informationsteknik.
(sid 116)
När utredaren mer specifikt redogör för vad som skall föras från nuvarande MSU till skolverket återkommer som synes just stödet till användandet av informationsteknik. Detta utvecklas vidare:
När det gäller uppgiften att stödja användningen av informationsteknik bedömer utredningen att detta är en vital och angelägen fråga på skolområdet som staten bör ta ett ansvar för.
Myndigheten har bl.a. byggt upp ett antal webbplatser som kan tas tillvara. Viss verksamhet och kompetens på området bör därför
föras till det nya Skolverket (se avsnitt 4.3.3).(sid 117)
Undantaget är eTwinning som förs till Internationella Programkontoret. Sammantaget och vid denna snabba scrollning av förslaget just på detta område alltså ett rätt bra resultat. Nu skall jag bara ta reda på hur ansvarig minister, herr Björklund, kommenterar detta.
Satsa på skolan!
Satsning på skolan i budgeten: "Skolminister Jan Björklund, nyvald folkpartiledare, presenterar idag på partiets landsmöte en satsning på skolan. Pengarna kommer i budgetpropositionen den 20 september. Kommunerna får dela på 900 miljoner kronor under loppet av tre år.
Statsbidraget ska gå till att förbättra kunskaperna i läsning, skrivning och räkning. De elever som riskerar att inte nå målen för
lågstadiet ska prioriteras. Skolorna kan satsa på sådant som mer undervisningstid, speciallärare och sommarskola. "
(Hittat via knuff.se.)
Visst är det utmärkt att regeringen med Björklund i spetsen satsar på skolan. Det är heller inte fel att man uppmärksammar att insatser när det gäller läs-, skriv- och räkningskunskaper bör göras tidigt, mycket svårare att reparera senare. Nu satsas alltså 900 miljoner kronor under 3 år i form av extra bidrag till kommunerna (som dock måste ha en plan så det hela måste liksom tidigare socialdemokratiska satsningar administreras).
Hur mycket är då 900 miljoner kronor. Som pengar i absoluta tal riktigt mycket förstås men fördelat på kommuner/elever?
Antalet kommuner i landet är 291 (om jag minns rätt) vilket gör att satsningen ger (som medelvärde) 3 092 783,50515464 kronor per kommun – alltså i runda slängar 1 miljon kronor per år (hur många speciallärare kan man anställa då?).
Antalet elever per årskurs brukar ligga runt 100 000, här avses tydligen lågstadiet (en beteckning som togs bort ur styrdokumenten 1994) – alltså årskurserna 1 – 3. Då handlar det om ca 300 000 elever vilket ör att satsningen landar på ca 3 000 kronor per elev – alltså 1 000 kronor per elev och år.
Nu gör jag inte dessa räkneexempel för att förminska regeringens satsning, den är förstås välkommen. Frågan är snarare om den är tillräcklig för att göra skillnad och om det är rimligt att villkora “småpengar”. En elev kostar ju redan 72 600 kronor per år enligt Skolverkets statistik (snabbfakta).
Regeringen satsar också på lärarna. Också det är ju oerhört välkommet. Här kan man också ägna sig åt lite räknande. Antalet lärare på grund- och gymnasienivå är ca 129 000 (här har jag inte riktigt koll på om de senare ingår). Det ger 7 054,26356589147 kronor per lärare vilket väl faktiskt får anses vara ett rejält bidrag – i synnerhet som ju kommunerna måste stå för tiden.
Ropen skalla, EN skola för alla
Åsa Linderborg i Aftonbladet: Finland, ett skolexempel :
“Anmärkningsvärt är också att ”ett stort prestationstryck” anses ha en negativ effekt. Kunskapsinhämtning befrämjas inte med ”hårdare tag” och betygshets, utan med stor pedagogisk frihet och lustfylld studiemiljö.
Men framför allt har Finland saknat privatskolor. När de nu – utan anledning – inför friskolesystem, är kritikernas varnande exempel Sverige. (Norge har bromsat sin friskolereform efter att ha studerat den svenska utvecklingen.)”
(Hittat via Esbatis kommentarer.)
Åsa Linderborgs kommentar är intressant eftersom det faktiskt väcker frågan om huruvida andelen friskolor kan antas ha något samband med utvecklingen av den generella kunskapsnivån i skolväsendet. Det är lite svårt att se men å andra sidan kunde ju Skolverket i sin nationella utvärdering (NU) just visa att det skett en mindre försämring av resultaten (ipå en del områden) just under den tidsperiod som andelen friskolor stadigt växt.
Linderborg refererar från en finländsk rapport
“Man skiljer inte låg- och högpresterande elever åt, elitundervisning finns inte.”
Så hade vi det ju länge också i svensk skola men friskolorna och möjligheterna att välja skola inom kommunen förstärker ju de skillnader som uppstår “naturligt” baserat på bostadssegregationen. Någon måste väl ha fördjupat sig i detta?
Frågan är alltså om det går att visa en hyfsat hög korrelation mellan blandning av elever (hög-lågpresterande/ socialt etc) i samma klasser och resultaten – allt annat lika.
Skoldatanätet blir IT för pedagoger
Det svenska skoladatanätet läggs ner: “På måndag går en epok i graven.”
(Hittat via ·:[ frepa.blog ]:·.)
Sorgligt. Det svenska skoldatanätet byggdes upp på Skolverket av människor som Göran Isberg och Christina Szekely – på uppdrag av regeringen (den dåvarande Bildt-ledda ministären). Året var 1994 – jag vet för jag var huvudansvarig tjänsteman. Det svenska skoldatanätet blev alltså i runda slängar 13 år.
Dessbättre ersätts det nu av IT för pedagoger – min kollega Seija Erikssons skötebarn. Både hon och vi ser fram emot denna förlossning. IT för pedagoger hoppas jag kommer att både vara en fullvärdig ersättare (Kolla källan, Länkskafferiet m.m. finns där) men också en plattform för än fler pedagoger att låta sig inspireras, kompetensutvecklas för att bidra till att IT blir ett lika naturligt inslag i skolan som böcker, pennor, papper och whiteboards.
Såg förresten att Roger Jönsson vill ha mobilavdrag till barnfamiljer för att de unga skall kunna hänga med i teknikutvecklingen. Detta samtidigt som de utökade befogenheterna för lärare att beslagta sådana träder ikraft. Själv är jag av den uppfattningen att det riktigt radikala som vi borde göra är att utforma läro- och kursplaner så att det dagliga och stundliga användandet av IT blir nödvändigt/självklart. Det gör man genom att definitionen av skolans mål vad avser kunskaper och färdigheter förutsätter digital kompetens. Det enda vi vet om framtiden är att utbildning/kunskap blir än viktigare och att teknikinnehållet (som vi inte vet hur det kommer att gestaltas) också kommer att bli än större.
Med sådana styrdokument skulle den närmast ofrånkomliga utvecklingen påskyndas mot vad man brukar kalla “1 till 1”, dvs en dator till varje elev. Idag skulle det kosta ca 3000 kr per år och barn – jämför gärna med en totalkostnad på väl över 50 000 kronor per barn och år för skolverksamheten. (Eller förresten jämför det med vad man i din kommun har för intern prissättning på skoldatorer.) Någon som sett kontorsråttorna dela på datorer, vänta på sin tur, gå iväg till annan lokal för att jobba?
Sådana styrdokument skulle också kraftfullt bidra till utvecklingen av och tillgången till digitalt material – lärresurser – och påskynda utvecklingen av den infrastruktur som krävs för att lagra, hitta, återanvända, bearbeta, vidareutveckla…. sådana resurser.
Senaste kommentarerna