Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Regn, kannibalism, protein och makt
Radioessä av Jan Norming: Europa och regnet: " Det var bara regnet jag mindes, Harris tes om att det som hände inte kunde hända någon annanstans än i Europa och att det berodde på regnet. Allt annat hade jag glömt. Nu har jag läst boken igen. Det fanns en mörkare historia. Harris är socialantropolog. Han kallar sig kulturell determinist. Det betyder helt enkelt att han betraktar mänskligt tänkande och beteende som en produkt av ekologiska hinder och möjligheter, kulturen utvecklas i samspel med de materiella förutsättningarna. Hjärtpunkten är intensifieringen av produktionen. Nya tekniker är alltid svaret på hotet mot levnadsstandaren, från början vilda djur, naturkatastrofer, människors och djurs vandringar, senare konkurrensen mellan stater."
(Hittat via Nedladdningsbart program från 20110520.)
Jan Norming minns bara regnet (Harris, Marvin: Kannibaler och kungar, Prisma, 1979 – hittar inte mitt exemplar av det engelskspråkiga orginalet). Själv associerar jag förstås Marvin Harris till proteinet, eller snarare hur makten över detta använts i en lång rad kulturer för att upprätthålla rådande ordning, hur detta format religioner som i sin tur utnyttjas just för att upprätthålla rådande ordning m.m. Kanske beror det på att jag började min läsning av Harris med Culture, People, Nature (ISBN 0-690-00708-6), men jag tror minnesbilden faktiskt främst kommer från Kannibaler och Kungar. Norming skriver:
Kannibalismen blev en historisk återvändsgränd. Välfärd och beskydd visade sig vara en framkomligare väg. På bynivå trädde de stora männen fram ur historiens töcken, driftiga välgörare och festfixare som distribuerade det överskott de samlat på sig. Med gåvorna befäste de sin maktposition och kom att utgöra ett slags prototyp för hövdingen, kungen, kejsaren, farao. En gång i världen handlade det om smågrisar och sagogrynspuddingar på Nya Guinea, idag om bonusar och jobbskatteavdrag. Men principen är densamma.
Den neolitiska revolutionen införde jordbruket och tämjde djuren. Långt senare slutade man i Mellersta östern att äta gris. Inte av något annat skäl än att svinhållningen hotade samhällets fortbestånd till följd av gravt försämrade ekologiska betingelser – skogarna hade skövlats och öknen bredde ut sig. Av liknande skäl helgades kon i Indien och köttätare förvandlades till vegetarianer. Ett religiöst tabu var förmodligen effektivare än vilken lag som helst. I de kulturella uttrycken urskiljer Harris alltid underliggande materiella förändringar. En krass historiesyn kan man tycka. Själv menar han att se saker som de var är det enda sättet att lära sig av det förflutna, och påpekar denne inbitne determinist, det finns utrymme för den fria viljan.
Att det finns utrymme för den fria viljan vet varje determinist:), åtminstone den som kan sin Bucharin. Viktigast är dock att konstatera att Harris ger oss verktyg att faktiskt förstå hur våra tankar formas av de materiella villkoren och hur detta kan (och oftast) utnyttjas av de härskande klasserna.
Att de materiella villkoren format vårt tänkande är såldes inget konstigt, att det är utvecklingen av det man med en mer marxistisk terminologi kallar produktivkrafterna som bestämmer de maktförhållanden som råder torde för de flesta egentligen vara lika uppenbart. Att vi nu befinner oss i det stadie där produktivkrafternas församhälleligande nått den nivå där för nästa steg i utvecklingen av makten över dessa står för handen visar sig bland annat i de senaste årens finanskris där staten framträder inte bara som ordningens upprätthållare när det gäller lag, ordning och territoriell integritet utan framförallt som upprätthållare av finansiell stabilitet.
Vad som däremot – så här några timmar efter jordens förutspådda men inte infriade undergång – framstår som lite oförklarat är uppkomsten av fundametalistiska religiösa föreställningar vare sig de manifesteras under islamisk eller kristen flagg.
Technorati Tags:
Marvin Harris, Jan Norming, essä
Den delade skolan – forskning om segregationen
Hur vi förklarar den uppenbara segregationen i det svenska skolväsendet är förstås en viktig fråga – under förutsättning att vi också identifierar denna segregation som ett problem. Andes Trumberg ger i avhandlingen Den delade skolan med underrubriken Segregationsprocesser i det svenska skolväsendet (ISBN 978-91-7668-784-0)en bild av den lite komplexa bild som träder fram baserat på studier han gjort.
Trumberg, som är kulturgeograf, har använt sig av en kombination av kvalitativa och kvantitativa metoder. Studien är gjord i Örebro och gör nedslag 1992, 1998 och 2004 eftersom en av de företeelser han sökt synliggöra är eventuella effekter av det fria skolvalet.
Och Trumberg finner effekter. Föga förvånande är det så att skolor belägna i vad Trumberg kallar svenskglesa och resurssvaga områden är homogena avseende elevernas etnicitet och socioekonomiska bakgrund. Till denna bild bidrar påtagligt det fria skolvalet. Skolor i svensktäta och socioekonomiskt välbeställda områden präglas av samma homogenitet fast förstås med motsatta förtecken.
En grupp skolor tycks klara sig ifrån dessa effekter och istället få en positivt integrerande påverkan av det fria skolvalet, nämligen de skolor som ligger mer centralt och på “neutralt” område. Skolor som har ett naturligt upptagningsområde med båda typerna av områden i skolans närhet tycks drabbas hårt genom att medelklassföräldrarna i det svensktäta villaområdet redan från början väljer bort den närmaste skolan.
Trumberg konstaterar att valfrihetens betydelse för de segregerande processerna var relativt måttliga under 1990-talet för att sedan accelerera under 2000-talet. Han konstaterar också att lokala politiker och tjänstemän tycks stå handfallna inför denna utveckling.
Efter att ha läst denna utomordentligt välskrivna avhandling gör jag följande reflektioner när jag överför Trumbergs resultat på min egen hemkommun:
Det hade varit vettigt att erbjuda nyanlända barn skolgång i andra områden än där de bor.
Det hade varit vettigt att behålla skolan i Östertälje i kommunal regi och bygga ut den för att kunna ta hand om barn från gamla Östertälje, Glasberga och Fornhöjden.
Det hade varit vettigt att inte bygga upp en ny skola i Hovsjö utan förlagt den på en mer centrumnära plats.
Det är helt fel att etablera skola i Ritorp.
John Mayall i Stockholm
Min andra LP var John Mayall’s Bluesbreakers inspelad 1964 om jag minns rätt (har den fortfarande kvar i någon låda). Den första LPn varfaktiskt Ray Charles.
Technorati Tags:
Blues, John Mayall
Ingen bra socialdemokrat
Läser i Expressen att Thomas Bodström är slut som politiker. Som alla som följt mina kommentarer till hans gärning (sök på t.ex. Bodströmsamhället) vet så är han inte det – han har nämligen aldrig varit politiker men väl innehaft politiska uppdrag. Problemet har varit att hans kvaliteter som politiker är små, hans kvaliteter som socialdemokratisk politiker obefintliga. Det senare eftersom han saknar den ideologiska kompass en i grunden frihetlig socialistisk rörelse behöver. Exemplen är många men han har ju definitivt gjort skäl för det namn han givit sin blogg.
Dock – när det gäller USAs helt vidriga sätt att avrätta motståndare (oaktat hur skyldiga vi än må tro att de är) respektive att utföra sådana mord på andra länders territorier är jag överens med Bodström.
Andra om detta via Knuff.
Technorati Tags:
Expressen, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Thomas Bodström, Bodströmsamhället
If you scratch mine, I will……
Jag läste bloggen Uppstuds som skrivs av Erik Laakso. Han har läst bloggen Sosseväljaren som skrivs av Gunilla Källenius. Laakso har satt i halsen. Det gör han efter att ha läst Källenius beskrivning om hur personliga relationer tycks vara avgörande för vilka som föreslås till relativt välbetalda uppdrag i Stockholms Arbetarekommun. Även bloggen Scaber Nestor har kommenterat frågan.
Jag har egentligen inte så mycket att tillföra i sak annat än att denna typ av kultur (t.ex. att arbetarekommunens styrelse utgör valberedning) också återfinns i min arbetarekommun och att det leder till att lojalitet (ibland genom familjeband) mot de ledande i denna blir viktigare än kompetens och integritet. Följer nu med lite distans processsen som ska vaska fram nya kommunalråd i Södertälje.
Technorati Tags:
demokrati, Erik Laakso, Socialdemokratiska Arbeterepartiet, Södertälje, Gunilla Källenius, Scaber Nestor
Medborgarlön är nog en riktigt bra idé
Isobel Hadley-Kamptz: Därför behövs medborgarlön: "Men det skulle inte behöva vara så. Det finns andra system, som inte plattar till människor, inte stänger ute och håller nere. Ett sådant är medborgarlönen. Det finns olika modeller, negativ inkomstskatt eller rent bidrag, men allihop bygger på en viss låg basinkomst för alla utan motprestation.
I ett svep får man då bort alla negativa effekter med socialbidraget. Alla uppmuntras att arbeta – man får behålla det man tjänar, uppmuntras att spara – man får se pengarna växa själv. Det stigmatiserande försvinner, ofriheten i att behöva böna och be på socialkontoret. Med bas-tryggheten i ryggen kommer fler att våga starta företag, ta de risker som ekonomin långsiktigt behöver.I praktiken stimuleras alltså arbete, men i etiken kommer vi bort från det förtryckande att alla människor förväntas se arbetet som livets mening. Den som vill leva snålt kan förstås välja det i stället."
Det är inte osannolikt att Isobel Hadley-Kamptz har helt rätt. Själv beskrev jag ett ännu radikalare förslag i september 2004 där jag utöver medborgarlönen inkluderade en omvälvning av beskattningen från konsumtionen och lönen till produktionen under rubriken Förenkling av bidragsapparaten. Hadley-Kamptz skjuter in sig på systemens eventuellla effekter på människors beteenden, jag vill gärna också lägga till kostnaden för administrationen av systemen. Till detta kommer – tydligen väl formulerat i Liberaldemokraternas manifest – den stigmatiserande effekten av behovsprövade system, något som arbetarrörelsen tidigt insåg och också bekämpade (man ska inte behöva stå med mössan i hand och be). Liberaldemokraternas formulering följer här, hämtad från Torbjörn Jerlerup:
Vi vill lyfta bort skammen som följer med bidrag, och göra basinkomsten ovillkorad. Med dagens system utsätts socialbidragstagare för grova integritetskränkningar i alla de prövningar man måste genomgå. Det ärockså en situation som är mycket svår att ta sig ur, då bidragen minskar i samma grad som man tjänar pengar. Marginalskatten blir alltså hundra procent för de sämst ställda. Med medborgarlön lönar det sig alltid att arbeta.
PS Övriga resonemang från det partiet om plattskatt har jag inte satt mig in i och tar inte ställning till. DS
Technorati Tags:
Isobel Hadley-Kamptz, Torbjörn Jerlerup, Socialdemokratiska Arbeterepartiet, Medborgarlön
Är det antingen eller, eller hur läser vi forskning
Har katederundervisning vetenskapligt stöd? svar: Nej.: "John Hattie är med sin analys av 800 metastudier, innefattande sammanlagt 50 000 enskilda studier, en av dem vars forskning utbildningsdepartementet tagit stöd mot när de nya skrivelser, som Björklund famöst presenterat, tagits fram. Mycket riktigt är det Hattie definierar som “Direct Instruction” en faktor som har mycket hög effektstorlek. Direct Instruction kvalar in på plats 26 av 138 över de olika undersökta områdena och som också kontrasteras mot mer “elevaktiva” arbetssätt som “inquiry-based”, “problem-based” och “web-based” learning, som återfinns från plats 96 och nedåt.
Skriver alltså John Hattie under på katerundervisningsmodellen? Ett stort förbehåll ska göras vid en läsning av Hattie; vilken effekt ett visst moment på en given skola skulle ge, avgörs alltid av de unika förutsättningarna som varje skola har. Men ett ännu större förbehåll, och ett som i sig dömer ut katederundervisning, är Hatties definition av Direct Instruction. Hattie inleder så här (s. 204ff):
Every year I present lectures to teacher education students and find that they are already indoctrinated with the mantra ‘constructivism good, direct instruction bad’. When I show them the results of these meta-analyses, they are stunned, and they often become angry at having been given an agreed set of truths and commandments against direct instruction. Too often, what the critics mean by direct instruction is didactic teacher-led talking from the front [alltså vad vi här kallar katederundervisning]; this should not be confused with the very successful “Direct Instruction” method as first outlined by Adams and Engelmann (1996).
“
Björn Kindenberg har gått till källan, dvs studerat vad vi egentligen vet om undervisning – för dagen är det John Hattie som får vara guru byggt på den enorma meta/meta-studie han gjort av vad som faktiskt påverkar resultaten i skolan. Hattie har inte bara sammanställt detta utan faktiskt med statisktiska metoder kunnat beskriva i vilken grad de olika faktorerna påverkar och därefter rankat dem. Som framgår av citatet ovan rankas alltså direct instruction som nummer 26 på listan över 138 faktorer. Eftersom Kindenberg väljer att ställa en del frågor som rör förutsättningarna för att kunna ägna sig åt direct instruction i dagens skola (klasstorlek, lärarnas övriga uppgifter, kompetens osv) kan det finnas skäl att peka på några andra faktorer i Hatties lista (observera att Hattie hävdar att allt under ,4 knappast har någon betydelse alls). Graden av betydelse anges här i anslutning till respektive faktor med plats på listan inom parantes.
Elevens egen bedömning 1,2 (1)
Fullständigt outstanding när det gäller relevans för resultaten är elevens egen förmåga att bedöma sitt lärande. Då undrar man förstås hur utvecklar eleven den förmågan.
Formativ bedömning 0,9 (3)
Microteaching 0,88 (4)
Lärartydlighet 0,75 (8)
Återkoppling/feedback 0,73 (10)
Betydligt högre på listan än direct instruction men fortfarande med relativt lika effekt kommer ett antal faktorer som rimligen hör till lärarens professionella förmåga och det är väl t.ex. rimligt att anta att feedback bidrar till elevens egen förmåga till bedömning så på något sätt torde väl saker hänga ihop. Likaså är det väl rimligt att microteaching (som för övrigt förklaras väl av Per Kornhall i skriften Inget slår en skicklig lärare) är en viktig del i lärarens arsenal av metoder likaväl som direct instruction.
Klasstorlek 0,21 (106)
Lärarutbildning 0,11 (124)
Lite mera problematiskt är förstås att finna att klasstorlek och lärarutbildning tycks ha mycket liten påverkan på resultaten. Kindenberg tycks dock bortse från detta i de mer retoriska avsnitten i sin artikel. Och förstås – frågan om huruvida det finns några gränser t.ex. vad gäller klasstorlek vid vilken microteaching elller direct instruction inte skulle vara möjlig är förstås relevant, men ger Hattie svaret?
Technorati Tags:
Skola, Skolverket, Skollyftet, Björn Kindenberg
Många berättelser blir det
: "I dessa Zaremba-dagar, i dessa Skolras-dagar, i dessa Björklund-dagar, så känns det nästan subversivt att vilja berätta en annan historia om skolan. Och ändå VET jag och alla som någon gång har satt sin fot på riktigt ute i skolan, att om det finns något pedagogiskt nyckelord så är det just GLÄDJE.
Det finns en berättelse om ett lärarlag i Gällivare som testar – och lyckas! – med ett helt nytt sätt att närma sig andragradsekvationer.
Det finns en berättelse om lärandets glädje. Delandets glädje. Glädjen av att få träffa vänner och kollegor. Glädjen i att upptäcka. Glädjen i att växa. Glädjen som kommer av samhörighet. Glädjen som finns i väl fungerande grupper. Det finns HUR MÅNGA SKOLOR SOM HELST i Sverige där både elever och personal trivs och presterar.
Det finns faktiskt studier som tydligt visar att det finns ca 5% dåliga skolor i Sverige (kanske t o m upp till nästan 10% enligt vissa). Det innebär således att 95% av de svenska skolorna INTE är dåliga. Det är väl en bra siffra? 🙂 Jag undrar om 95% av de svenska journalisterna är bra? Om 95% av de svenska sjukhusen är bra? Om 95% av de svenska företagen är bra? Den här medialt obekant positiva bilden av skolan stämmer väl med kundnöjdheten i svenska förskolor och skolor och den rimmar mycket väl med min egen bild av svenska skolor.
Jag har de senaste åren varit runt på en oändlig mängd skolor, från Malmö i söder till Kiruna i norr. Jag har haft ett par hundra rektorer i skolbänken och mött tusentals lärare i olika sammanhang. Jag har haft massor av möten med skolpolitiker och skoltjänstemän. Min bild är entydig: Svensk skola mår riktigt bra. Den vädrar morgonluft. Den är definitivt på väg till en ny, spännande plats. Den vill inte tillbaka till Eskilstuna 1952. Den tekniska utvecklingen, omvärldens skeenden och de nya styrdokumenten driver på en oerhört spännande utveckling just nu. För kanske första gången sedan vi FICK skola i Sverige på 1800-talet så mobiliseras nu enorma krafter för att möta framtidens utmaningar – med helt nya metoder, verktyg och förhållningssätt. Och då är det få som tar mörkermän på riktigt allvar!"
Hans Renman beskriver väl den underliga situation som uppstått i det att nästan den enda bild av svensk skola som ges utrymme är en bild av katastrof, elände och kaos. Detta samtidigt som vi kan konstatera att t.o.m. den lilla men dock negativa tendens som tycks prägla resultaten inte står i rimlig proportion till den uppmärksamhet de får. Dock – till del kan man förstå detta på grund av den medielogik som gäller. Den stora frågan är dock vilka underliggande syften som tjänas genom att ledande medier såsom DN bedriver ren kampanj-journalistik – vems/vilkas ärenden gås.
Hans Renman efterlyser den andra berättelsen och ger massor av exempel:
Visst finns det en annan berättelse om den svenska skolan än den som går i moll och är klädd i säck och zaremba-aska.
Och det finns en berättelse om en magnifik danstjej i åk 7 som trodde hon var dålig på NO och matematik men som – på internet, via sociala media och genom ett ett ämnesintegrerat projekt – plötsligt förstår vad friktion och motstånd är och som nu älskar naturvetenskap och vill bli forskare.
På TÄNK OM gillar vi det salutogena perspektivet. Vi gillar att förstärka, förbättra, pusha, coacha, peppa, lyssna och komma med de goda exemplen. Det tror vi är en bättre väg till skolutveckling än genom förakt och förtal.
Kanske har vi som gillar det vi ser varit för dåliga på att höja våra röster? Kanske borde vi tidigare ha berättat:
- Att det händer oerhört spännande saker kring skapande och publicerande av media samt inom 21st century skills på Mediegymnasiet i Malmö?
- Att Sveaskolan i samma stad jobbar föredömligt med globala frågor, liksom med nya grepp på NO-undervisningen?
- Att i Arboga har man gjort det mesta rätt, från kommunledning och ned? Här ser man medvetna skolor som blomstrar – t ex Stureskolan och Gäddgårdsskolan.
- Att Irstaskolan i Västerås ligger långt fram när det gäller mycket, bl a 1:1 och hållbar utveckling?
- Att samma stad har Skiljeboskolan – som genomgår en av landets mest spännande metamorfoser?
- Att Karlbergsskolan i Köping har fantastiska lärare och lärarlag – extra bra på att dela med sig, på att vattna och blomma? Och att staden har bra rektorer?
Renman nämner fler exempel men detta ger ett smakprov. Andra försöker också lyfta fram mer positiva berättelser t.ex. på Skollyftet. Kan dessa försök rubba den bild DN m.fl. trummat in?
Technorati Tags:
Skola, tänk om, Hans Renman
Vad vi mäter med tester
Standardized Tests and Foul Shooting: Look Out, Michael Jordan!: “Upon further consideration, I’ve decided to join the crowd and embrace the common wisdom about PISA, SAT, and other standardized test results. What changed my mind was when I realized how awesomely powerful the principles that drive the acceptance of these results really are. You see, simply by applying them, I can prove to you that I am a better basketball player than Michael Jordan.”
I vår tid har vi förenklat studiet av skolresultat till avläsning av testresultat. Mycket stor betydelse tillmäts t.ex. internationella studier såsom Pisa som bygger just på standardiserade tester av ungdomar i en lång rad länder. Den ranking man bygger på dessa resultat används sedan för att motivera skolreformer och åtminstone i vårt land till att nyanslöst beskriva hela skolväsendet som en katastrof. Kanske inte helt rimligt, åtminstone inte om man följer John Seners resonemang som är riktigt underhållande.
Technorati Tags:
Skola, PISA, John Sener
Oense med den gode Anders Nilsson
En av mina absoluta favoriter i bloggvärlden är Anders Nilsson. I nästan allt han skriver är jag enig. Nu har jag emellertid hittat ett inlägg från hans tangentbord i vilket jag nog inte är enig ens om en enstaka bokstav. Nilsson har läst DN och skriver under rubriken Skolan förfaller och debatten med den. Om Zaremba och skolan. När det gäller kritiken av Zarembas artikelserie finns många att hänvisa till. En av dessa är Björn Kindenberg som på Newsmill skriver
Till att börja med uppgifterna om skolframgångar i Zarembas artiklar. Zaremba tecknar ett hjälteepos, där modiga lärare och skolledare slåss mot pedagogikprofessorernas, skolverkets, lärarutbildningarnas och skolutvecklararnas demoniska anhang. I en sådan berättelse måste monstren besegras och hjälten vinna. Därför måste dessa skolor bli framgångsrika i Zarembas epos.
Vi kan titta på Minervaskolan, som nämns i söndagens DN-artikel om skolan. Enligt uppgift i artikeln är den “bäst i länet”. Skolverket presenterar inte jämförande statistik om skolor på länsnivå (rimligt, eftersom skolan är kommunal och inte tillhör landstinget). Om man jämför skolor på kommunnivå (Umeå kommun) så utmärker sig inte Minervaskolan. Andelen godkända elever är 80%, vilket placerar den i mitten av de 15 kommunala skolorna för det senaste året, även om det faktiskt är över riksgenomsnittet (76%). Man ser också att skolan ligger ganska långt under det värde som kan förväntas med tanke på faktorer som andel pojkar och föräldrarnas utbildningsbakgrund, det så kallade SALSA-värdet.
Även min chef Helen Ängmo har gått i svaromål och bemött en del av Zarembas tendensiösa, osakliga skriverier under rubriken Skolverket bemöter grundlösa påståenden.
Varför en god tänkande man som Nilsson faller för Zarembas på anektodisk evidens uppmålade bild av svensk skola överstiger min fattningsförmåga.
Technorati Tags:
Skola, Skolverket, Maciej Zaremba
Senaste kommentarerna