Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Regeringen om digitaliseringen av skolan
Skolverket har i regleringsbrevet för 2017 getts följande uppdrag:
9. Statens skolverk ska arbeta med att främja digitaliseringen inom skolväsendet och med att underlätta för skolor och huvudmän att ta tillvara digitaliseringens möjligheter i undervisning och i administration.
Arbetet ska utgå från de redovisningar som Skolverket lämnat till regeringen i enlighet med uppdraget att föreslå nationella it-strategier för skolväsendet (U2016/01646/S och U2016/02148/GV). Uppdraget ersätter det tidigare uppdraget att främja användningen av informations- och kommunikationsteknik (U2008/08180/S). Uppdraget ska redovisas senast den 1 mars 2018.
Är väl bara att kavla upp skjortärmarna.
Regleringsbrev för budgetåret 2017 avseende Statens skolverk
UR Samtiden – Ledarskap i skolans värld: Rektors ledarskap vid skolutveckling – UR Play
UR Samtiden – Ledarskap i skolans värld: Rektors ledarskap vid skolutveckling – UR Play: ””
(Hittat via Edward och Skolutvecklingen.)
Väl värt att lägga 54 minuter på!
Positiva resultat av iPad i skolan
Antalet iPad-studier växer – och resultaten är positiva | Jan Hyléns webbplats: ”Sammantaget börjar nu en bild växa fram som bygger på både mindre pilotförsök och lite mer omfattande studier från olika delar av världen. Som framgått är bilden övervägande positiv. Resultaten ligger i linje med vad forskningen säger om införande av en dator per elev, men resultaten tycks komma snabbare och vara starkare. Motståndet och tekniktrösklarna tycks också vara lägre.”
(Hittat via Jan Hylén.)
Av ganska naturliga skäl finns det inte mycket forskning om användandet av iPads (eller andra surfplattor) i skolan. De har faktiskt bara funnits några få år överhuvudtaget och det är först nu som de i större utsträckning hamnat på skolornas inköpslistor. Ändå har Jan Hylèn hittat några studier som är intressanta. generellt tycks alltså gälla att bilden är övervägande positiv – lätt att förstå då iPads är oerhört lätta att hantera och givet formatet oerhört kraftfulla. Man kan i stort sett göra allt på en iPad som man kan göra med en laptop men den är ju små oerhört mycket smidigare, i synnerhet förstås för yngre barn/elever.
En reflektion jag haft anledning att göra gäller hur man tänker om användandet. En laptop kan man lätt dela, det går att skapa flera användare, var och en kan t.ex. ha eget epostkonto, lagra dokument osv. En iPad är gjord för en användare, man kan inte skapa flera konton, inte lagra saker själv. Ändå förefaller det vara vanligt att iPads köps in för att dela.
Technorati Tags:
Apple, IT i skolan, Skola, Utbildning, varsin, iPad, Jan Hylén
Vad vet vi egentligen om skolan
Hur har kunskapsspridningen i skolan utvecklats? « Ekonomistas: ”Hur kan då Lärarnas riksförbund komma fram till att spridningen mellan starka och svaga elever ökat kraftigt? En anledning är att de jämför meritvärdespoäng och vid undersökningens startår, 1999, var meritvärdessystemet nytt. Lärarna var då osäkra på hur både IG och MVG skulle användas, vilket gjorde betygsskalan sammanpressad. Sedan dess har hela betygsskalan börjat användas i högre grad, vilket ökat spridningen i meritvärden. Detta betyder dock inte att kunskapsspridningen ökat i motsvarande grad.”
Sett ur mitt perspektiv blir skoldebatten allt mer bisarr. Det blir allt svårare att förstå vad som verkligen händer/har hänt itakt med att olika aktörer presenterar undersökningar eller argument för en det ena än det andra.
Det jag reagerar mest emot är dock den av någon slags nostalgi (omskrivning för önskan att öka skolans sorteringsfunktion) präglade synen att allt var bättre förr och att allt självklart blir bättre med statlig styrning (läs kontroll, uppföljning, inspektion etc):
Den svenska skolan – folkskolan – har alltid varit kommunal. Systemet präglades länge av ett parallelskolesystem som säkerställde att de redan priviligerades barn fick gå i särskilda skolor efter några år i folkskolan (realskola om någon minns). 1946 års skolkommission ligger till grund för införandet av enhetsskolan (försöksverksamhet) som sedemera blev 9-årig grundskola. Införandet av den senare skedde under ett tidsintervall på runt 10 år under 60-talet och först i början av 70-talet gick barn i landets alla kommuner 9 år i skola.
Under t.ex. 50-talet gick bara en bråkdel av landets unga vidare till gymnasiala studier. På några årtionden ökade denna andel till i princip alla i en årskull. Är det då märkligt att en del kommer att misslyckas, i synnerhet som inte gymnasieskolan i alla delar anpassade sig till denna förändring.
Under 90-talet gick vi från ett betygssystem som i princip ”godkände” alla – det gick att gå ut grund- respektive gymnasieskola med enbart ettor i betyg. Det nya systemet införde absoluta krav för godkänt som i jämförelse motsvarar dels ettor i det gamla, dels delar också av tvåorna. Sen blir någon förvånad/upprörd över att andelen som får icke godkänt i ett eller flera ämnen är förhållandevis stor.
De förändringar som genomfördes under 80-talet (slutfördes i och med det som kommit att kallas kommunaliseringen i början av 90-talet) innebar att 1) staten slutade att detaljreglera genom statsbidrag direkt kopplat till lärarlöner/tjänster – ett system som hade avsevärda negativa konsekvenser och som utsattes för betydande kritik och 2) statsbidragen till skolan, som alltså varit direktkopplade till antalet lärartjänster, bakades in i den stora påse som staten efter hänsyn tagen till enskilda kommuners förutsättningar räknar fram. Allt enligt devisen att beslut borde bli bättre om de fattas så nära verksamheten som möjligt; vem kan avgöra om en skola behöver en specialpedagog till – rektor, kommun eller en länsskolnämnd?
PS Till Jonas Vlachos vill jag dock säga att Skolverket faktiskt genomfört det som kallas Nationella Utvärderingen som faktiskt säger något om kunskapsutvecklingen genom nationella mätningar DS
Technorati Tags:
Kommunalisering, Politik, Skola, Skolverket, Utbildning, Jonas Vlachos
Den delade skolan – forskning om segregationen
Hur vi förklarar den uppenbara segregationen i det svenska skolväsendet är förstås en viktig fråga – under förutsättning att vi också identifierar denna segregation som ett problem. Andes Trumberg ger i avhandlingen Den delade skolan med underrubriken Segregationsprocesser i det svenska skolväsendet (ISBN 978-91-7668-784-0)en bild av den lite komplexa bild som träder fram baserat på studier han gjort.
Trumberg, som är kulturgeograf, har använt sig av en kombination av kvalitativa och kvantitativa metoder. Studien är gjord i Örebro och gör nedslag 1992, 1998 och 2004 eftersom en av de företeelser han sökt synliggöra är eventuella effekter av det fria skolvalet.
Och Trumberg finner effekter. Föga förvånande är det så att skolor belägna i vad Trumberg kallar svenskglesa och resurssvaga områden är homogena avseende elevernas etnicitet och socioekonomiska bakgrund. Till denna bild bidrar påtagligt det fria skolvalet. Skolor i svensktäta och socioekonomiskt välbeställda områden präglas av samma homogenitet fast förstås med motsatta förtecken.
En grupp skolor tycks klara sig ifrån dessa effekter och istället få en positivt integrerande påverkan av det fria skolvalet, nämligen de skolor som ligger mer centralt och på “neutralt” område. Skolor som har ett naturligt upptagningsområde med båda typerna av områden i skolans närhet tycks drabbas hårt genom att medelklassföräldrarna i det svensktäta villaområdet redan från början väljer bort den närmaste skolan.
Trumberg konstaterar att valfrihetens betydelse för de segregerande processerna var relativt måttliga under 1990-talet för att sedan accelerera under 2000-talet. Han konstaterar också att lokala politiker och tjänstemän tycks stå handfallna inför denna utveckling.
Efter att ha läst denna utomordentligt välskrivna avhandling gör jag följande reflektioner när jag överför Trumbergs resultat på min egen hemkommun:
Det hade varit vettigt att erbjuda nyanlända barn skolgång i andra områden än där de bor.
Det hade varit vettigt att behålla skolan i Östertälje i kommunal regi och bygga ut den för att kunna ta hand om barn från gamla Östertälje, Glasberga och Fornhöjden.
Det hade varit vettigt att inte bygga upp en ny skola i Hovsjö utan förlagt den på en mer centrumnära plats.
Det är helt fel att etablera skola i Ritorp.
Skolans kontrollfunktion
Regeringen har redan infört första steget mot stasiland – i skolan: “En annan rektor jag talat med har sagt åt sin personal att lösa bekymret med den ökade arbetsbördan på så sätt att de helt enkelt skriver på in blanco. Denne rektor tar alltså sin personal i försvar när de på detta sätt vägrar att genomföra denna – i deras tycke – ovärdiga kontroll av barnens föräldrar.
– Det är verkligen inte mitt uppdrag att kolla föräldrar på det här sättet, säger en arg lärare till mig som vill vara anonym. Enligt henne är blanketten dessutom vidrigt formulerad. Det står att skolan/läraren ska godkänna att barnet har varit sjukt, så att föräldern kan få rätt till sin ersättning för vård av barn.
– Helt sjukt! Jag, en lärare ska godkänna om ett barn har varit sjukt. Ett barn som inte ens varit här så att jag kan titta det i halsen, vilket för övrigt inte riktigt är min proffession. Och tänk om jag bedömer fel. Är det jag som kontrollant som då får straff, eller vad vill regering och riksdag med detta egentligen? Det här är helt sjukt. Det är ingen arbetsuppgift för en lärare!”(Hittat via arvidfalk.)
Anders Widén tar upp en fråga – nämligen vad som är skolans uppgift – ur ett lite speciellt perspektiv. Riksdagen har nämligen beslutat att skolor skall användas för att kontrollera att föräldrar inte försöker skaffa sig tillfällig föräldrapenning för vård av barn (vabba) när barnen faktiskt inte är hemma/sjuka. Detta började gälla från och med 1 juli i år. När man läser Widén debattartikel får man intrycket att detta inte bara ökar den administrativa bördan för skolan utan att det desutom innebär en kraftigt ökad kontrollfunktion. Jag hinner bli en smula upprörd men bestämmer mig för att faktiskt kontrollera uppgiften om att skolan, t.ex. en lärare skall intyga att barnet varit sjukt. Åtminstone enligt den blankett Försäkringskassan lagt ut som en referensblankett så är det inte fallet.
Det skolan alltså skall göra är att på begäran av en förälder intyga att förälderns uppgift om vilka dagar barnet varit frånvarande fån skolan är korrekta – ingenting annat. Detta innebär förstås behov av att spara sådana uppgifter (en månad), viss tidsåtgång i samband med varje sådant tilfälle och ett pappersskyfflande mellan hem och skola.
Alltså – att kritisera att skolan ålagts en administrativ uppgift är förstås helt OK. Att påstå att denna innebär att en lärare skulle göra bedömningar gällande barnets hälsotillstånd är naturligtvis bara dumt och osakligt och innebär att kritiken helt skjuter över målet (om nu inte Försäkringskassans blanket ser ut helt annorlunda i “verkligheten”).
Skolans problem är samhällets
Dags för en ny skoldebatt efter Björklunds statistikskandal: “Jag tror att det finns många fler än jag som längtat efter en ny diskussion om skolan, som inte riktigt förstått hur Björklunds svartmålning av skolan fått sånt genomslag, som hoppats få prata mer om pedagogik, lust att lära och resurser och mindre om sortering, disciplin och ordning & reda. Förhoppningsvis kan de här dokumentärerna (nästa vecka granskas björklunds förslag på åtgärder) vara början på det.”
(Hittat via s-bloggar.)
Marta Axner efterlyser en ny skoldebatt, fri från Jan Björklunds svartmålning. C G Carlsson som väl länge försökt föra en annan skoldebatt ställer nu frågor till partiledningen:
– Varför har inte socialdemokratin med dess ledare kraftfullt reagerat?
– Kommer socialdemokratins ledning nu att tydligt reagera?
Jag håller med C G och har gjort följande reflektion:
Först nu – efter två år som skol/utbildningsministerminister – granskas utgångspunkterna för Jan Björklunds politik på skolområdet av media – i detta fall ännu så länge bara av ett. Skolpolitiskt aktiv har dock Jan Björklund varit betydligt längre och han är mycket skicklig på att producera s.k. one-liners och att få medial uppmärksmahet på dessa. Björklund har lyckats sätta agendan för den skolpolitiska diskussionen och också starkt påverkat bilden av den svenska skolan i den allmänna opinionen. Har han då mött välorganiserat motstånd – knappast. Har mitt parti systematiskt analyserat Björklunds teser och försett oss partimedlemmar med argmentationsstöd – knappast. Har partiet inför rådslagsarbetet arbetat med en mer korrekt beskrivning av verkligheten – knappast.
Tvärtom faktiskt – för inte så väldigt länge sedan – om jag inte missminner mig talades det om uppgörelse med folkpartiet om skolfrågor. Vi får kanske vara glada att Björklund, en smula övermodigt kanske, avvisade inviten. Enligt min uppfattning är det partiets uppgift (och nu talar jag i första hand om dess ledning och dess beredningsorganisation/kansliresurser) att – särskilt om inte media ägnar sig åt att granska våra motståndare – lägga mycket tid och kraft på att just hårdgranska andra partiers argumentation, användande av statisitk samtidigt som man utformar en på ideologi och sakkunskap baserad egen politik.
Marta Axner vill förresten se en diskussion om pedagogik. Det är förstås helt OK – för hon är väl pedagog. För om inte så menar nog jag att vi i våra politiska roller skall fokusera på mål och medel (det senare i form av reurser, organisation m.m.). Pedagogik bör ju rimligen betraktas som den fackkunskap en pedagog förhoppningsvis har, på samma sätt som en läkare har medicin. Själva hantverket att bedriva undervisning bör förstås bygga på forskning och beprövad erfarenhet – målen såväl vad avser socialisation som kompetens bör avgöras av politiken.
Anne-Marie Lindgren vill för övrigt också ha en annan, ny, mer nyanserad diskussion och skriver i ETC (också publicerad hos Arbetarrörelsens tankesmedja) att
Att utveckla de här lösningarna kräver en mer fördjupad och nyanserad debatt än dagens, med förlov sagt, flummiga diskussion om att mer betyg och mer nationella prov är det enda som behövs.
Och det kräver åtgärder mot de växande klyftor i samhället, som skapar så drastiskt skilda utgångsförutsättningar för barnens uppväxt och skoltid.
Det som borde åstadkommas lite förenklat är alltså att lågutbildade föräldrar ges högre utbildning, att skolor alltid skall ha socialt blandad elevsammansättning, att levnadsvillkor i allmänhet måste förbättras väsentligt för de med sämst förutsätningar, att bostadssegregationen måste upphöra. Lätt som en plätt!
Använd Wikipedia i skolan
Skriva artiklar för Wikipedia examensuppgift på högskola: "PÅ HÖGSKOLAN I GÄVLE kan samma student få skriva artiklar till Wikipedia som examensuppgift på en kurs men vara förhindrad att över huvud taget använda Wikipedia på en annan.
"(Hittat via knuff.se.)
Det är ju kul att åtminstone någon lärare på högskolan upptäckt möjligheterna med Wikipedia. Synd att ingen ännu inte antagit den utmaning jag riktade till skolan i oktober förra året.
Fråga Ylva om skolan
Nästa gäst: Ylva Johansson Den nästa person som jag och Nina Unesi kommer att intervjua är riksdagsledamot Ylva Johansson. Hon har tidigare varit skolminister (1994–1998) samt vård- och äldreomsorgsminister (2004–2006) och är nu vice ordförande i riksdagens socialutskott.: “”
(Hittat via Jonas Morian | Promemorian.)
Partiet har städslat Jonas Morian och Nina Unesi för att göra ett antal intervjuer med “prominenta” partiföreträdare. Före jul utfrågades Jan Eliasson (varvid avslöjades att mannen inte använder datorer!!!) – nu har turen kommit till Ylva Johansson (bland annat f.d. skolminister och för närvarande tillsammans med Stefan Löfvén ansvarig för partiets rådslag om välfärdsfrågor). Intervjun kommer att publiceras på YouTube den 2 januari och fram till dess kan man förse de två intervjuarna med förslag på frågor.
Det jag tycker är lite intressant med Ylva Johansson är att hon under ett antal år var skolminister. Hon var det under den period då man kan säga att socialdemokratin åtminstone till viss del höll på att utveckla en skolpolitik som tog sin utgångspunkt i de förändringar av lärandet, både innehållsligt och till form, som drivs fram av teknik/samhällsutvecklingen (läs digitaliseringen). Under sin tid som skolminister kom Ylva Johansson att förstå och också driva denna utveckling. Efter henne intet (lite grovt karaktäriserat). Nu skulle det vara intressant att höra henne utveckla sina tankar (som ju av hennes arbete på området i Stockholm kanske inte imponerade) om hur skolan skall möta 2020-talets krav för det är då de barns som börjar nu skall gå vidare till högre studier respektive börja jobba. Hur skall skolan utvecklas för att ge våra barn de kunskaper, färdigheter och den kreativitet och initiativförmåga som den då ännu digitalare och därmed plattare världen kräver?
Analys av forskning om nyttan av IT i skolan
Rektorer kan för lite om it: “Skolans satsning på it ska vara en del av pedagogiken. Men för att det ska lyckas behövs mätbara mål, anser Torbjörn Skarin, som utrett frågan åt Myndigheten för skolutveckling. “Rektorerna måste inse nyttan av it i undervisningen”, säger han.”
Antar att Hampus Engstedt egentligen uppmärksammat att rapporten finns i anslutning till det frukostseminarium Metamatrix anordnade idag. Rapportens utgångspunkter framgår kanske inte helt klart i artikeln. Vad vi gjorde på MSU där jag jobbar var helt enkelt att konstatera att det nu verkade finnas möjlighet att lite mera välgrundat säga något om nyttan med att använda IT i lärandet. Frågan vi ställde var huruvida man skulle kunna sammanställa/analysera åtminstone en del av den forskning som numera finns på området. Torbjörn Skarin fick uförst i uppdrag att göra en sammanställning och kort sammanfattning av tillgänglig forskning. Från den sammanställningen gjorde vi sedan ett urval på vilket hans analys är gjord (och som Metamatrix alltså presenterade på dagens seminarium).
När Engstedt alltså ställer frågor till en lärare baserat på Skarins slutsatser blir det ju lite av märkligt:
Mårten Ohlsson är svensklärare på gymnasiet. Han är mer tveksam till den nya synen på sitt yrke.
– Som lärare blir man handledare ibland men man kan aldrig helt sluta vara lärare.Han tycker det finns en allmän övertro på it bland myndigheter.
– Jag är orolig för elevernas ansvarstagande. Det saknas en realistisk syn på hur det ser ut i klassrummen, säger Mårten Ohlsson.
Alltså – om myndigheterna som i detta fall försöker ta fram kunskap (forskningsbaserad) inom ett område och presentera den kan man väl inte tala om övertro, om forskningen visar vilka krav som ställs på lärarna/lärarrollen kan man väl inte vara tveksam till det? Och Engstedts frågor verkar ju möjligen lite vilseledande eftersom det såvitt jag minns inte finns något i analysen som kan uttryckas som at lärare skulle sluta att vara lärare.
Senaste kommentarerna