Peter Karlberg

Förintelsens offer 2009 års förövare

När man vill kritiera traditionella medier är det enkelt att attackera rubriksättningen. Så kunde man t.ex. göra tidigare idag då Aftonbladet publicerar en artikel om mordet på Nizar Rayyan och medlemmar i hans familj meddelst flygbombning. Aftonbladet kallar detta för flygstrid i rubriken därmed antydandes att Rayyan satt i ett palestinskt flygplan och dödades i strid. Rayyan är en politisk ledare för Hamas – såvitt jag förstår inte alls militär. Man kan förstås hävda att artikeln sannolikt är rimligt korrekt och alltså skylla det hela på rubriksättaren. (Uppdaterat 19.15 – rubriken är nu ändrad från flygstrid till flygattack)

Det är emellertid inte möjligt att hitta någon annan skyldig till rubriken på Jinges artikel än författaren. Arteln handlar om svenska sionister och staten Israels försök att manipulera opinionen mot Israels folkrättsliga övergrepp mot palestinierna – just nu huvudsakligen i Gaza. Jinges rubrik är dock anmärkningsvärd:

1. Förintelsens offer var som alla vet i stor utsträckning personer som av Nazityskland definierades som judar men också ett stort antal andra; romer, vänsteraktivister m.fl.

2. Förintelsens offer kan indelas i de som dödades och de som överlevde.

3. Av de som överlevde och själva identifierade sig som judar kom ett, kanske stort, antal att bege sig till Palestina där de deltog i uppbygget av det vi idag känner som Israel. Om vi lite förenklat antar att det bara är rimligt att räkna de som då var över 20 och alltså gjorde egna medvetna val så är alltså dessa förintelsens offer nu i allmänhet över 80 år gamla – läser vi Jinges rubrik bokstavligt så är det alltså dessa 80-åringar som är dagens förövare.

4. Ovanstående kan betraktas som lite hårklyveri – långt viktigare är att konstatera att Israel visserligen identifierar sig som en judisk stat och betraktar andra grupper som ett slags sekunda medborgare men Israel är inte liktydigt med judar, det är den rasistiska staten Israel som begår övergrepp, inte judar i allmänhet, inte ens alla judar som bor i Israeel kan göras ansvariga. Det är alltså ett närmast antisemitiskt uttalande Jinge gör sig skyldig till i sin rubriksättning.

Icke dessto mindre – Israels aggression mot det palestinsak folket måste stoppas, snart till vilket pris som helst.

Förintelsens offer 2009 års förövare

När man vill kritiera traditionella medier är det enkelt att attackera rubriksättningen. Så kunde man t.ex. göra tidigare idag då Aftonbladet publicerar en artikel om mordet på Nizar Rayyan och medlemmar i hans familj meddelst flygbombning. Aftonbladet kallar detta för flygstrid i rubriken därmed antydandes att Rayyan satt i ett palestinskt flygplan och dödades i strid. Rayyan är en politisk ledare för Hamas – såvitt jag förstår inte alls militär. Man kan förstås hävda att artikeln sannolikt är rimligt korrekt och alltså skylla det hela på rubriksättaren. (Uppdaterat 19.15 – rubriken är nu ändrad från flygstrid till flygattack)

Det är emellertid inte möjligt att hitta någon annan skyldig till rubriken på Jinges artikel än författaren. Arteln handlar om svenska sionister och staten Israels försök att manipulera opinionen mot Israels folkrättsliga övergrepp mot palestinierna – just nu huvudsakligen i Gaza. Jinges rubrik är dock anmärkningsvärd:

1. Förintelsens offer var som alla vet i stor utsträckning personer som av Nazityskland definierades som judar men också ett stort antal andra; romer, vänsteraktivister m.fl.

2. Förintelsens offer kan indelas i de som dödades och de som överlevde.

3. Av de som överlevde och själva identifierade sig som judar kom ett, kanske stort, antal att bege sig till Palestina där de deltog i uppbygget av det vi idag känner som Israel. Om vi lite förenklat antar att det bara är rimligt att räkna de som då var över 20 och alltså gjorde egna medvetna val så är alltså dessa förintelsens offer nu i allmänhet över 80 år gamla – läser vi Jinges rubrik bokstavligt så är det alltså dessa 80-åringar som är dagens förövare.

4. Ovanstående kan betraktas som lite hårklyveri – långt viktigare är att konstatera att Israel visserligen identifierar sig som en judisk stat och betraktar andra grupper som ett slags sekunda medborgare men Israel är inte liktydigt med judar, det är den rasistiska staten Israel som begår övergrepp, inte judar i allmänhet, inte ens alla judar som bor i Israeel kan göras ansvariga. Det är alltså ett närmast antisemitiskt uttalande Jinge gör sig skyldig till i sin rubriksättning.

Icke dessto mindre – Israels aggression mot det palestinsak folket måste stoppas, snart till vilket pris som helst.

Hela listan på årets nyfödda ord: “BLOGGBÄVNING det att väldigt många bloggsidor samtidigt behandlar ett visst ämne [till blogg och jordbävning]”

(Hittat via knuff.)

Eftersom media rapporterat om de nya orden och ett av dessa har en lätt identifierad upphovsman (men dessa media inte rapportera det) vill jag bara sälla mig till de som ger kred till rätt person. Alltså termen bloggbävning “uppfanns” av Blogge Bloggelito.

Det hjälper inte att halshugga Silvia: “Ta det här med upploppen i våra förorter, till exempel. Här har vi en rådande förklaringsmodell som går ut på att elitens förtryck skapar fattigdom, som leder till ett folkligt missnöje, som tar sig våldsamt uttryck.

Det är som om världen fortfarande såg ut som vid tillfället för den franska revolutionen. Då hade folket ingen mat, vilket den oförstående och utsugande eliten ignorerade. Den franska drottningen Marie Antoinette kommenterade, sägs det, saken med att fråga att om nu folket inte har något bröd så kunde de väl äta kakor istället? Varefter folket gick ut på gatan och gjorde våldsam revolution.

Det finns ju folk som tror att det är så här i dag också. Som tror att det råder utbredd svält i förstäderna efter att Alliansen justerat ner världens mest generösa välfärdsprogram med några procentenheter. Som ser desperation i blicken på föregivet uthungrade föräldrar. Och till råga på allt kommer den verklighetsfrämmande drottning Silvia och liksom hånar dem, som en nutida Jonathan Swift, genom att säga att ”Barnbarn är livets efterrätt”. Är det då konstigt att det blir kravaller i Tensta?

Om det vore så att bråkstakarna startade sina kravaller för att de var missnöjda med politiken eller makten, såsom allsköns förståsigpåare menar, så skulle det ju vara enkelt att åtgärda.”

Per Gudmundson förstår inte och därför försöker han utan att lyckas håna någon obestämd grupp av förståsigpåare. För Gudmundson existerar inte de problem som många av de bosatta i “förstäderna” upplever – brist på framtidshopp som manifesteras i arbetslöshet, bidragsberoende, misslyckande i skolan, språkliga svårigheter och förmodligen inte sällan upplevelser av faktisk diskriminering. Att då börja orera om den sorts fattigdom som drabbade stora grupper runt den franska revlutionen blir ju fulständigt patetiskt.

Det är förstås relativt dagens förhållanden – som alla möter genom sitt dagliga liv – som fattigdomen definieras (om man nu väljer just det begrepp). Lever man ett priviligierat liv som borgarklassens åsiktsmaskin finns förstås detta inte inom synfältet. Då blir Silvias dröm om barnbarn som “livets krydda” bara det där lite skämtsamma vänner emellan – inte det hån det riskerar att uppfattas som av de som “inget har”.

Att representanter för kungahuset uppfattas som den yttersta representanten för det samhälle som inte släpper in är däremot knappast ägnat att förvåna. Halshugga Silvia är kanske lite drastiskt men att avlägsna de sista resterna från det feodala Sverige vora kanske på tiden.

Ander Svensson försöker åtminstone problematisera frågan lite även om jag tror att han romantiserar dvs det är inte vanliga förortsungar från tensta som åkte till Göteborg 2001. Däremot torde en hel del av dem som deltog i Rosengård vara just det dvs vanliga ungdomar från den stadsdelen. Man skall inte betrakta de som reser runt i världen och deltar i t.ex. globaliseringsmotstånd som tillhörande samma kategori som de ungdomar som bråkar i Rosengård ellerr Tensta (med undantag för tillresta bråkmakare).

Eller som det uttrycks i en rapport från en spånbinge

Jag tycker förståsigpåaren PG (om han vågar) ska göra en utflykt till Rosengård, Bergsjön och Tensta och förklara för ungdomarna där hur man ska göra för att lyckas i världen. Han skulle kunna dra ihop ett möte eller värva deltagare till en studiecirkel kring temat “din egen lyckas smed” eller varför inte “bred käft ger full mage”. Men det kanske inte är förortsungdomarna han riktar sina predikningar till. Han är nog mer ute efter att stryka samhällets stöttepelare medhårs.

Män över 65 överger Mona: “Hemlig opinionsundersökning visar på tapp för socialdemokraterna Männen överger Mona Sahlin. Det är förklaringen till att socialdemokraterna backar i opinionsmätningarna. Störst är tappet i gruppen män över 65 år, där stödet för s rasar med tio procentenheter. Moderaterna är nu största parti både i Stockholm och Malmö. Det framgår av den hemliga opinionsmätning, som partierna köper av Sifo och som TT tagit del av”

Aftonbladet publicerar uppgifter från en hemlig opinionsundersökning som enligt uppgift partierna (obestämt vilka) beställer av Sifo och som TT (Aftonbladets källa) tagit del av. Man kan ju undra varför denna serie undersökningar normalt hemlighålls – den utgör ju en guldgruva för alla besserwissrar som baserar sina bedömningar av det politiska läget just på sådant.

I sann kvällsjournalsitisk anda tolkas det faktum att stödet för socialdemokraterna minskar särskilt bland män som att Mona Sahlin skrämmer bort dessa. Kanske innehåller undersökningen också uppgifter om detta – alltså varför de ändrat sina partisympatier men det finns i artikeln inget som talar för det.

Marita Ulvskog säger enligt Aftonbladet

– Under finansiell oro och ekonomisk kris i världen då är det två personer som framträtt; statsministern och finansministern. Och de har än så länge inte hittat på några ekonomiska äventyrligheter. Det belönas och vi som är i opposition kan inte agera, säger hon.

Hon har naturligtvis bara lite rätt – det finns en effekt hos väljare att premiera sittande regeringar i akuta krislägen – men var hon får tesen om att oppositionen inte kan agera förstår jag inte. Det är visserligen sannolikt så att bristen på ett agerande baserat på en självständigt utformad politik som pekar på en vision där kriser av det nu aktuella slaget inte förekommer (minskas) är huvudproblemet. Alltså sammanfattat – vad skall man tro på?

Men det är klart tror man att det enda agerande som kan öka väljarstödet är baserat på att man har makten och kan vidta åtgärder, eller som en del av våra riksdagsmän tycks tro att politik bedrivs i interpellationsform så har man ju helt klart strategiska problem.

Matchvinnaren sågade fansen: “Matchhjälten Erkan Zengin, som gjorde det förlösande 1-0-målet i andra halvlek, är besviken på de som inte kom. – Hur mycket var det? 12 400? Det är inte bra. Det är riktigt dåligt att det inte kommer mer folk till matchen. Vi spelar ju bra också, säger Zengin.”

Förutom att det förstås är mycket tillfredställande att snobbarna från Djurgården får storstryk( ;-) eller hur Jeanette) så är väl själva inställningen fantastisk. Det är riktigt dåligt av folk att inte betala dyrt för att se vuxna män jaga boll i mitten av oktober!!!!

Vilka fler är det som borde kunna ställa sådana förväntningar på “folk” – artister, teatrar, konsertarrangörer, politiker. Det är så j-a dumt att inte ens sportjournalister orkar mäta sig med det även om de förstås måste rapportera dumheterna.

Stå upp för klimatet: “Dessutom är det så att en stor del av exempelvis Volvos problem hänger ihop med att biltillverkaren på tok för sent förstått att kunderna inte vill ha bränsleslukande bensinbilar, utan efterfrågar fordon som är bättre för både miljö och plånbok. “

(Hittat via Länstidningen i Södertälje.)

När man läser artiklar skrivna av klimathotsfundamentalister till vilken man tydligen skall räkna Tomas Karlsson är det intressant att försöka analysera argumenteringen. Problemen för den svenska bilindustrin – av Karlsson exemplifierat med Volvo – är alltså att de inte anpassat sina produkter till efterfrågan.

Tittar man då på försäljningssiffrorna när det gäller nybilsförsäljning i Sverige kan man konstatera att

1. den minskat med över 10% under perioden januari till september 2008

2. att Volvo och Saab toppar nybilsföräljningen och att deras toppsäljande modeller har högre marknadsandel 2008 än 2007 (sept.)

3. att Volvo och Saab belägger de 4 första platserna när det gäller försäljningen av miljöbilar (E85) där den sämst säljande, Saab 9-5, ändå sålt 39% fler än Ford Focus som innehar plats 5.

Men varför skulle en ledarskribent ta reda på fakta?

Arvid Falk utmanar Newsmill at Same Same But Different: ”- Där skiljer vi oss rejält från Newsmill. Vi ska vara en sajt byggd på gräsrötter och alla vi tre grundare har stark förankring i bloggosfären. En bra debattsajt ska även ge trafik till intressanta bloggar, inte bara ha allt på sin egen sajt, säger Rosemari Södergren”

Tror att Rosemari Södergrens påpekande är viktigt. Arvid Falk är inte en utmanare till något existerande utan en möjlighet att skapa något nytt (åtminstone om de skall klyckas). Det handlar om att bli en plats som faktiskt lyckas kanalisera en del av den diskussion som faktiskt pågår bland mer vänsterorienterade och i stor utsträckning helt vanliga människor. Konststycket blir att få fram röster som inte bara kommer från de som redan erbjuds plats i etablerade medier eller redan skaffat sig en plats i debatten via nätet (bloggar).

Dagens av socialdemokraterna anordnade seminarium med rubriken Bloggbävningen (ett begrepp som myntades av Blogge Bloggelito) på vilket vi som bloggar fick vår betydelse bekräftad:-) leder fram till flera frågor och/eller slutsatser – här är några:

1. Medier kan likaväl som bloggar inte betraktas som någon form av sammanhållna entiteter. Man måste också beakta att inom båda kategorierna finns rapporterande respektive mer opinionsbildande material. Karaktäriserande för båda kategorierna är också en motvilja mot att låta sig styras av utomstående intressen.

2. Det blir inte bloggbävningar stup i kvarten. Bloggande medborgare agerar inte samfällt utan var för sig. Finns det något särskiljande drag just hos FRA-frågan? Sannolikt – den engagerar människor alldeles oavsett partisympatier i övrigt, tvärs över i stort sett hela spektrat av politiska preferenser och dessutom en hel del folk som inte uppfattat sig som politiska aktivister, som ibland inte ens varait aktiva på nätet i “politiska” frågor.

3. Människor som bloggar har upptäckt att tekniken nu tillåter att långt fler får en möjlighet att uttrycka sin mening utan att filtreras via traditionella mediers redaktioner. Det skapar i sig en ökad medvetenhet om yttrandefrihetens värde hos många fler. Därav följer att frågor om inskränkningar av densamma eller övervakning av människors göranden och låtanden blir viktigare genom att de ges ökad aktualitet. Dessutom utgör förstås bara det faktum att så mycket mer av våra ytterst privata uttryck numera sker i digital form vilket också innebär att långt fler än tidigare faktiskt vet vad som skulle bli föremå för avlysning.

Kommenterat också av bland annat Jonas Morian, Emma, Mary och Bloggtidningen.

I dag kommer stormen Gustav : “Strax efter klockan två i morse svensk tid körde Aftonbladet in i New Orleans. Då hade 1,9 miljoner människor redan flytt och förvandlat det populära turistmålet till en spökstad. Ett oväder drog på kvällen lokal tid in över staden – som en förvarning för orkanen Gustav. – Det började blåsa något fruktansvärt, säger Aftonbladets reporter på plats Magnus Sundholm.”

Visst engagerar människors kamp mot naturkrafterna och själv har jag släkt i dessa trakter. Jag kan dock inte låta bli att göra samma reflektion som t.ex. Blogge Bloggelito

Hundra tusen hem har förstörts, flera dussintal människor dödats och hundratals skadats i en jordbävning i gränstrakterna mellan Yunnan och Sichuan, visserligen på en betydligt mer beskedlig nivå än jordbävningen i maj. Och i Indien har miljontals människor drabbats av svåra översvämningar. Gemensamt för de båda händelserna är att de i medierna på sin höjd sammanfattas med TT-telegram och någon bild från någon bildbyrå. Det är så för att mediebevakningen av Indien och det post-olympiska Kina är under all kritik och för att människor i dessa delar av världen betyder så mycket mindre för oss än amerikaner och i viss mån även andra västerlänningar.

och Anders Svensson

En människa och deras öde har större värde och betydelse om det rör sig om en invånare i USA än om en invånare i Indien.

Sen kan vi ju också konstatera att lilla Kuba lätt klarar att evakuera befolkningen från de områden som beräknas bli drababde av en orkan och att det trots massiv förödelse inte dött en enda person som ett resultat av orkanen Gustavs härjningar på Kuba.

Och enligt samma mönster ägnar sig många bloggande kamrater i ingående spekulationer om det amerikanska presidentvalets kandidater medan intresset för näraliggande länder som Estland, Lettland, Litauen och Ryssland är mycket begränsat, för att inte tala om mer avlägsna som Kina, Indien och Japan. De flesta kan säkert inte namge presidenterna i dessa länder samtidigt som de väl snart har lärt sig namnen på Palins barn.

Dags för en ny skoldebatt efter Björklunds statistikskandal: “Jag tror att det finns många fler än jag som längtat efter en ny diskussion om skolan, som inte riktigt förstått hur Björklunds svartmålning av skolan fått sånt genomslag, som hoppats få prata mer om pedagogik, lust att lära och resurser och mindre om sortering, disciplin och ordning & reda. Förhoppningsvis kan de här dokumentärerna (nästa vecka granskas björklunds förslag på åtgärder) vara början på det.”

(Hittat via s-bloggar.)

Marta Axner efterlyser en ny skoldebatt, fri från Jan Björklunds svartmålning. C G Carlsson som väl länge försökt föra en annan skoldebatt ställer nu frågor till partiledningen:

- Varför har inte socialdemokratin med dess ledare kraftfullt reagerat?

- Kommer socialdemokratins ledning nu att tydligt reagera?

Jag håller med C G och har gjort följande reflektion:

Först nu – efter två år som skol/utbildningsministerminister – granskas utgångspunkterna för Jan Björklunds politik på skolområdet av media – i detta fall ännu så länge bara av ett. Skolpolitiskt aktiv har dock Jan Björklund varit betydligt längre och han är mycket skicklig på att producera s.k. one-liners och att få medial uppmärksmahet på dessa. Björklund har lyckats sätta agendan för den skolpolitiska diskussionen och också starkt påverkat bilden av den svenska skolan i den allmänna opinionen. Har han då mött välorganiserat motstånd – knappast. Har mitt parti systematiskt analyserat Björklunds teser och försett oss partimedlemmar med argmentationsstöd – knappast. Har partiet inför rådslagsarbetet arbetat med en mer korrekt beskrivning av verkligheten – knappast.

Tvärtom faktiskt – för inte så väldigt länge sedan – om jag inte missminner mig talades det om uppgörelse med folkpartiet om skolfrågor. Vi får kanske vara glada att Björklund, en smula övermodigt kanske, avvisade inviten. Enligt min uppfattning är det partiets uppgift (och nu talar jag i första hand om dess ledning och dess beredningsorganisation/kansliresurser) att – särskilt om inte media ägnar sig åt att granska våra motståndare – lägga mycket tid och kraft på att just hårdgranska andra partiers argumentation, användande av statisitk samtidigt som man utformar en på ideologi och sakkunskap baserad egen politik.

Marta Axner vill förresten se en diskussion om pedagogik. Det är förstås helt OK – för hon är väl pedagog. För om inte så menar nog jag att vi i våra politiska roller skall fokusera på mål och medel (det senare i form av reurser, organisation m.m.). Pedagogik bör ju rimligen betraktas som den fackkunskap en pedagog förhoppningsvis har, på samma sätt som en läkare har medicin. Själva hantverket att bedriva undervisning bör förstås bygga på forskning och beprövad erfarenhet – målen såväl vad avser socialisation som kompetens bör avgöras av politiken.

Anne-Marie Lindgren vill för övrigt också ha en annan, ny, mer nyanserad diskussion och skriver i ETC (också publicerad hos Arbetarrörelsens tankesmedja) att

Att utveckla de här lösningarna kräver en mer fördjupad och nyanserad debatt än dagens, med förlov sagt, flummiga diskussion om att mer betyg och mer nationella prov är det enda som behövs. Och det kräver åtgärder mot de växande klyftor i samhället, som skapar så drastiskt skilda utgångsförutsättningar för barnens uppväxt och skoltid.

Det som borde åstadkommas lite förenklat är alltså att lågutbildade föräldrar ges högre utbildning, att skolor alltid skall ha socialt blandad elevsammansättning, att levnadsvillkor i allmänhet måste förbättras väsentligt för de med sämst förutsätningar, att bostadssegregationen måste upphöra. Lätt som en plätt!

Allsång mot högern och Mona Sahlin och tåget: “Tyvärr var det därför inte helt fullsatt under allsången och dessutom valde allsångledaren att vi skulle sjunga rätt svåra sånger, så riktigt fart på allsången blev det tråkigt nog inte, den här gången. En hel hög bloggare var på plats – och jag pratade bloggfrågor och FRA-frågor med flera. Erik Laakso var där och hade tillsammans med Peter Karlberg koll på fanan där det stod “Socialdemokrater mot FRA-lagen”. Det är en viktig kamp. Om s kommer tillbaka till regeringsmakten måste vi se till att inte ledningen faller i samma fälla som högerregeringens ledning gjort, att tro sig veta bättre än folket. Hur någon kan tro att vi skyddar ett folk genom att avlyssna det, det är en gåta.”

Det blev inte fullsatt senare heller även om det var mycket folk (man undrar ibland över folks prioriteringar – allsång och tal av partiledaren borde locka folk kan man tycka). Beskeden från Mona Sahlin var dock många och klara. Särskild gällde detta faktiskt FRA-frågan där Sahlin mycket tydligt klargjorde att Fredrik Reinfeldt visst kan få göra upp med socialdemokraterna – om att riva upp lagen och börja om från börkjan. Tror faktiskt att det var det besked som väckte mest entusism!

Nästa besked vi behöver från Mona Sahlin i FRA-frågan är att vi socialdemokrater aldrig kan acceptera massavlyssning som metod, fast egentligen är det ju det hon säger fast uttryckt som att det måste finnas misstanke om brott för att få avlyssna enskilda.

Mycket av Monas tal handlade annars om klimatfrågan. Det är förstås OK att sätta upp mål för att göra oss av med oljeberoendet osv. Sahlin sa dock något som jag tycker att det finns anledning att uppmärksamma särskilt i detta sammanhang: Det går att älska bilen och hata bensin. Nog så viktigt! Klimatfrågan var för övrigt det enda som Anders Munck i DN och Erik Sidenbladh på SvD orkade med att rapportera från talet (sannolikt baserat på samma TT-telegram) :-(

Dagen, som numera är en av de bästa webbtidningarna, har på ett utmärkt sätt rapporterat om just FRA-delen av Sahlins tal. Leif Cyrillus citerar Mona (troligen har ett inte fallit bort):

”- Låt mig vara väldigt tydlig. Det enda sättet att samarbeta med socialdemokraterna i FRA-frågan är att riva upp lagen, att börja om från början med en parlamentarisk utredning, med öppenhet, med insyn, med tid för debatt. För något annat får statministern vårt stöd.

Det blir nej oavsett vad regeringen föreslår.”

Laakso (som också gjort plakatet vi hade med) intervjuade förresten mig i Vitabergsparken någon timme innan Mona Sahlin talade. Kvaliteten på videon (Bambuser) är kasnke inte helt perfekt men..)

Robsten blog: Hatbrottet i Tantolunden – Ett tips har kommit in: “Nattens händelse var inte bara ett hatbrott mot homosexuella, utan även ett hatbrott mot svenskar. Det är ett utmärkt exempel på det hat och oprovocerade våld mot både svenskar och homosexuella, som utomeuropeisk invandring är ekvivalent med.

Självklart har ingen av de stora tidningarna eller nyhetskällorna avslöjat att det handlade om tre araber som utförde handlingen mot två svenskar, och inte heller hur dessa araber förnedrade de två männen och deras nationalitet, t.o.m. en lång stund efter att en av dem låg knivhuggen på marken. Detta trots att dessa tidningar mycket väl har delgivits alla dessa detaljer.

Under knivmisshandeln säger araberna bl.a. till offren att “alla svenskar är bögar”, medan de sticker kniven i den ena av dem, helt oprovocerat.

I tidningen beskrivs det som ett “hatbrott” bara för att offren var homosexuella, men om det hade handlat om heterosexuella svenskar så hade det minsann inte kallats hatbrott, trots att det uppfyllde hela definitionen på detsamma, d.v.s. att gärningsmännen under brottet uttalar ett hat eller en bakomliggande orsak till angreppet baserat på offrens etnicitet. Nej, för våra kära politiker har nämligen sett till att lägga in ett undantag i lagen om “hatbrott”, nämligen att det inte räknas om offren är svenska, även om de just angrips för sin etnicitet, just snyggt va? “

(Hittat via knuff.se.)

Läs och lär, skulle jag vilja säga efter att ha tagit del av Robstens inlägg – här får vi en lektion i propaganda riktad mot utomeuropeiska invandrare i allmänhet, araber i synnerhet. Efter den något förvirrade inledningen, som jag valt att inte citera, där vi först får veta att Robsten haft kontakt med en av de attackerade männen, att han gjort klart att mail inte var tillräckligt underlag för att skriva om det för att sedan få veta att Robsten, efter samtal med vederbörande, denne ovetande valt att publicera berättelsen som alltså består av de tre första styckena ovan. Resten är en kritik av media för oviljan att publicera uppgifter om etnicitet på – i detta fall ännu inte gripna – gärningsmän respektive påståenden om den svenska s.k. hatbrottslagstiftningen.

Låt oss titta lite närmare på detta och börja med lagstiftningen. Hatbrottslagstiftningen visar sig bestå av ett stycke (nummer 7) i brottsbalkens 29 kap 2 §. Denna paragraf lyder i sin helhet som följer:

Såsom försvårande omständigheter vid bedömningen av straffvärdet skall, vid sidan av vad som gäller för varje särskild brottstyp, särskilt beaktas

1. om den tilltalade avsett att brottet skulle få betydligt allvarligare följder än det faktiskt fått,

2. om den tilltalade visat särskild hänsynslöshet,

3. om den tilltalade utnyttjat någon annans skyddslösa ställning eller särskilda svårigheter att värja sig,

4. om den tilltalade grovt utnyttjat sin ställning eller i övrigt missbrukat ett särskilt förtroende,

5. om den tilltalade förmått någon annan att medverka till brottet genom allvarligt tvång, svek eller missbruk av dennes ungdom, oförstånd eller beroende ställning,

6. om brottet utgjort ett led i en brottslig verksamhet som varit särskilt noggrant planlagd eller bedrivits i stor omfattning och i vilken den tilltalade spelat en betydande roll,

7. om ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller annan liknande omständighet, eller

8. om brottet varit ägnat att skada tryggheten och tilliten hos ett barn i dess förhållande till en närstående person. Lag (2003:408).

Enligt Robsten finns alltså ett undantag i denna lagstiftning som gör att “etniskt” svenska inte kan utsättas för brott av denna typ på grund av förövarens etniska ursprung. Jag kan inte hitta undantaget. Däremot torde förstås lagstiftningen i första hand ha tillkommit som en symbolhandling för att uttrycka minoriteters skydd mot trakasserier m.m. från majoriteten snarare än tvärtom.

Robstens krav på publicering av förövarnas etnicitet sker alltså baserat på ett ett av offren till honom uppgivit att det var araber. Så kan förstås vara fallet men SvDs rapportering tycks ha baserats på uppgifter från polisen och de beskriver händelsen så här:

– Det var två homosexuella som attackerades. Förövarna yttrade glåpord som anspelade på deras sexualitet och att de just hade kysst varandra. Sedan tog de fram knivar och krävde värdesaker, säger Therese Johansson, stationsbefäl vid Södermalmspolisen.

Strax efter ordväxlingen höggs det ena av de två offren i magen och föll ner till marken. Han fördes i ambulans till Karolinska universitetssjukhuset i Solna, där han låg för observation tidigt på morgonen.

Överfallet skedde strax före midnatt och under natten har polisen sökt efter tre gärningsmän, dock utan resultat.

– Vi har inte någon misstänkt i nuläget, säger Joakim Johansson, stationsbefäl vid Södermalmspolisen till SvD.se.

DN beskriver samma sak så här:

DET VAR STRAX EFTER MIDNATT som de tre gärningsmännen närmade sig paret på Zinkens väg vid Tantolunden i Stockholm genom att först fråga efter vägen. Sedan bad de att få låna en mobiltelefon.

- Efter det börjar oförskämdheterna och gärningsmännen uttalar sig negativt om parets sexuella läggning. Paret rånas på mobiltelefoner och värdesaker. Plötsligt tar en av gärningsmännen fram en kniv och hugger den ena av männen i magen, säger Mikael Ekman.

PARET, SOM ÄR MELLAN 25 OCH 30 ÅR GAMLA, flyr chockade från platsen och lyckas så småningom tillkalla ambulans. Den knivskurne mannen förs till Karolinska universitetssjukhuset i Solna.

Under natten har polisen hört vittnen och de båda offren. Polisen har fått ett bra signalement på gärningsmännen och säkrat vissa spår.

Underlaget för att ange etnicitet hos de misstänkta ännu ej identifierade eller gripna tycks svagt. Enda syftet med en sådan publicering skulle ju vara att misstänkliggöra den utpekade gruppen i allmänhet och skulle väl snarast i så fall kunna beskrivas som hets mot folkgrupp!

Robsten avslutar med att “Och inte bara undanhåller media sanningen, utan de försöker även samtidigt så ofta de bara kan insinuera att det är “nazister”, “skin-heads” eller dylikt som ligger bakom denna typ av brott, medan andelen sådana egentligen är försvinnande liten, näst intill ickeexisterande, jämfört med invandrarbrottsligheten av denna typ (och de flesta andra typer, för den delen).”. Därmed kan det ju vara intressant att ta del av den statistik som BRÅ nyligen publicerade när det gäller just hatbrott (här skall anmärkas att BRÅ i denna kartläggning när de räknat brott motiverade av gärningspersonens negativa inställning till hudfärg, nationalitet eller etnisk bakgrund likställt det senare med utländsk bakgrund).

Under år 2007 uppgick det totala antalet anmälningar som identifierats som hatbrott till drygt 3 500, vilket är 8 procent fler än föregående år. Av dessa bedömdes • 70 procent (närmare 2 500) ha främlingsfientliga motiv • 6 procent (drygt 200) ha islamofobiska motiv • 3 procent (knappt 120) ha antisemitiska motiv • 20 procent (nästan 725) ha homofobiska motiv.

Av alla hatbrott var 12% ideologiskt motiverade, dvs främlingsfientliga, islamofobiska, antisemitiska eller homofobiska hatbrott som motiveras av gärningspersonens högerextrema värderingar eller nationalsocialistiska ideologi. I absoluta tal handlar det alltså om lite över 400 brott och motsvarar en ökning från föregående år med 34%. Dessa 400 brott är alltså enligt Robsten “näst intill icke-existerande”. Mig leder uppgifterna dels till konstaterandet att det är oroväckande många brott av denna typ där det går att identifiera den ideologiska bakgrunden dels till att jag samtidigt också undrar över motivbilden hos övriga gärningsmän, var får de sin “inspiration” ifrån?

Åsiktstorpeden har också noterat den ambivialens som måste uppstå hos “rasistsympatisörerna när det börjar florera rykten att det var män med ursprung från mellanöstern1 som stod för knivdådet mot en homosexuell man”. Joshua_Tree har där gjort en bra kommentar som jag tar mig friheten att citera i sin helhet:

Jag, som står utanför det hela och inte riskerar att dra på mig kalhyggenas ilska vare sig för min etnicitet eller för min sexuella läggning, ser stor humor i det hela. Skrattet fastnar givetvis i halsen, men ändå. Jag ser framför mig hur man håller möten för att lägga upp strategin och bestämma sig för om man är för blatten för att han hackar ner bögar, eller om man ska känna sig tvungen att försvara bögarna för att de är vita.

Uppdaterat lite senare: Glömde referera Anders Svenssons genomgång och reflektioner med anledning av BRÅs rapport vilken är intressant.