Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Satsa på skolan!
Satsning på skolan i budgeten: "Skolminister Jan Björklund, nyvald folkpartiledare, presenterar idag på partiets landsmöte en satsning på skolan. Pengarna kommer i budgetpropositionen den 20 september. Kommunerna får dela på 900 miljoner kronor under loppet av tre år.
Statsbidraget ska gå till att förbättra kunskaperna i läsning, skrivning och räkning. De elever som riskerar att inte nå målen för
lågstadiet ska prioriteras. Skolorna kan satsa på sådant som mer undervisningstid, speciallärare och sommarskola. "
(Hittat via knuff.se.)
Visst är det utmärkt att regeringen med Björklund i spetsen satsar på skolan. Det är heller inte fel att man uppmärksammar att insatser när det gäller läs-, skriv- och räkningskunskaper bör göras tidigt, mycket svårare att reparera senare. Nu satsas alltså 900 miljoner kronor under 3 år i form av extra bidrag till kommunerna (som dock måste ha en plan så det hela måste liksom tidigare socialdemokratiska satsningar administreras).
Hur mycket är då 900 miljoner kronor. Som pengar i absoluta tal riktigt mycket förstås men fördelat på kommuner/elever?
Antalet kommuner i landet är 291 (om jag minns rätt) vilket gör att satsningen ger (som medelvärde) 3 092 783,50515464 kronor per kommun – alltså i runda slängar 1 miljon kronor per år (hur många speciallärare kan man anställa då?).
Antalet elever per årskurs brukar ligga runt 100 000, här avses tydligen lågstadiet (en beteckning som togs bort ur styrdokumenten 1994) – alltså årskurserna 1 – 3. Då handlar det om ca 300 000 elever vilket ör att satsningen landar på ca 3 000 kronor per elev – alltså 1 000 kronor per elev och år.
Nu gör jag inte dessa räkneexempel för att förminska regeringens satsning, den är förstås välkommen. Frågan är snarare om den är tillräcklig för att göra skillnad och om det är rimligt att villkora “småpengar”. En elev kostar ju redan 72 600 kronor per år enligt Skolverkets statistik (snabbfakta).
Regeringen satsar också på lärarna. Också det är ju oerhört välkommet. Här kan man också ägna sig åt lite räknande. Antalet lärare på grund- och gymnasienivå är ca 129 000 (här har jag inte riktigt koll på om de senare ingår). Det ger 7 054,26356589147 kronor per lärare vilket väl faktiskt får anses vara ett rejält bidrag – i synnerhet som ju kommunerna måste stå för tiden.
Kulturbloggen om övervakning
Äntligen någon som ska övervaka buggaren: “Så nog måste något göras åt våldet inom fotbollen. Om det är rätt väg att idrottsföreningarna ska få titta på filminspelningar av våldshuliganer, det kanske är ett sätt att ta itu med det. Brottet mot den personliga integriteten sker ju genom filmandet, vem som sedan kan se filmen är väl mer en annan fråga.”
(Hittat hos Kulturbloggen.)
Jag försökte kommentera Rosemaris tankar om övervakning på Kulturbloggen men möttes av ett Typepad unavailable-meddelande så för att inte missa det lägger jag kommentaren här:
Jag är ofta lite mera konsekvent – gillar jag inte övervakningssamhället så är det av principiella skäl och då är förstås all övervakning av ondo. Filmandet av publik under fotbollsmatcher är ett bra exempel. Här används behovet av att kunna identifiera eventuella bråkstakar som motiv för att övervaka alla. Man har alltså hittat argumentet som skall få oss att acceptera övervakningen.
Nästa steg är att vidga kretsen som kan ta del av denna övervakning. Så förutom risken att det via polisens granskning läcker ut sidoinformation blandar man nu in klubbarna – vilket dels förstås ökar risken för spill från övervakningen men också plötsligt ger dem en polis/åklagar/domarroll – de kan ju nu använda informationen för att utreda “brott”, för att anklaga och döma någon t.ex. till att inte få besöka arenan. Därmed införs ett slags parallellet privat rättsssytem (oerhört märkligt!).
Förutom den principiella kränkningen av alla övervakades integritet – jag skall självfallet kunna gå på ett offentligt arrangemang utan att detta registreras och ens är möjligt att bevisa – så kan man tänka sig en massa negativa effekter av att informationen överhuvudtaget får samlas in. Någon kan därmed upptäcka med vilka jag umgås eller bara få intrycket att jag umgås med vissa genom att vi hamnat tillsammans.
Sådan information kan om den sprids självfallet vara negativ. Bara som exempel, ponera att killen som står bredvid mig är en för andra känd hulligan. Genom att vi kommer i samspråk uppstår intryck att vi känner varandra. När hulliganen grips efter matchen blir jag plötsligt misstänkt för samröre och kanske förhörd, måste bevisa att jag inte gett honom något (eller liknande).
Ett annat exempel – ponera att en polismans fru vill gå på fotboll med sin älskare. Den som granskar en inspelning och är kollega till polismannen hamnar i dilemmat – skall jag berätta. Kanske sprids informationen till andra kollegor.
Ju fler som får ta del av filmerna dessto större kränkning av den personliga integriteten. Man kan nog hävda att den enda övervakning med video som uppfyller rimliga krav på skydd av den personliga integriteten är sådan som bara granskas om ett brott faktiskt begåtts och annars omedelbart raderas.
De samlade möjligheterna att övervaka våra rörelser börjar faktiskt få förskräckande proportioner. Alla bär vi på en mobil – det ger rätt bra möjligheter att positionsbestämma oss. Därutöver övervakas vi av videokameror i butiker, på gator och torg, i kollektiva färdmedel, i taxin, på fotbollsplanen, när vi passerar spärrar, biltullar. hastighetskameror. Vi lämnar spår efter oss med betalkort, inpasseringskort etc. Den som samlar denna information kan skaffa sig en rätt fullständig bild – en bild jag personligen vill bestämma vem som skall ha.
Facklig flykt
Fortsatt flykt från LO: “Fortsätter utvecklingen har 100.000 medlemmar lämnat facket vid årsskiftet och då förlorar inte bara de enskilda förbunden intäkter utan också centralorganisationen LO som får in avgifter från förbunden i förhållande till medlemsantalet. För LO kan det handla om 16-17 miljoner kronor om året.”
(Hittat via knuff.se.)
Det DN tar upp som problem med det relativt stora antal medlemmar som lämnar facket – sannolikt beroende på att den sammanlagda avgiften (av a-kassa och fackavgift) upplevs som för hög – är att förbunden och LO förlorar pengar. Visst är det ett problem för dessa organisationer men det är ju faktiskt inte alls huvudfrågan.
Medlem i facket är man ju inte för att betala avgift utan medlem är man i första hand av egenintresse. Medlemskap i en fackförening ger (formell) möjlighet att påverka hur man gemensamt kan kämpa för dessa intressen vare sig det gäller lön, arbetsförhållanden, arbetsköparens skötsel av verksamheten m.m. Eftersom medlemskapet ju i praktiken också är et erkännande av det gemensamma intresset – tillsammans är vi starka – så innehåller det också ett betydande mått av solidaritet. Jag är med för vår skull – ena gången är det du som drabbas och behöver hjälp, en annan gång är det kanske jag som drabbats.
När folk alltså väljer att lämna facket händer två saker: Den ena är at det skydd som den enskilde får genom sitt medlemskap urholkas. Risken att man står ensam i en svår situation ökar, risken för godtycklig behandling ökar. Den andra är att kampen för de gemensama intressena försvagas. Låg anslutningsgrad försvagar facket i förhandling med arbetsköparen. Det drabbar alla.
Det är alltså inte fackförbunden som drabbas av förre medlemmar – det är vi alla.
Frågan blir då – vad göra? Hur resonerar medlemmar som väljer att lämna? Har verkligen den sammanlagda avgiften höjts så mcket att en vanlig medlem går back jämfört med förhållandet före årskiftet? Har den fackliga skolningen som alltid varit viktig för att medlemmar skal kunna utöva sitt inflytande över organisationen misslyckats? Kan inte facken visa att medlemsskapet är värt de hundralappar man betalar? Borde inte en regeringspolitik som t.ex. orsakar höjd sammanlagd avgift verka i motsat riktning – få folk att inse att behovet av fackligt arbete är än viktigare?
Egypten vill inskränka svensk yttrandefrihet
Muslimska länders krav: Ändra lagen: Egyptens ambassadör Samah Mohamed Sotouhi: "Vi måste söka en förändring av lagen. Muslimerna behöver lagligt skydd mot att profeten Muhammed skändas, ungefär som det judar och homosexuella har. Långsiktigt måste det in i skolundervisningen att eleverna övertygas om att om de vill uttrycka sin åsikt så ska det ske så att de inte sårar eller skadar någon annan. Det borde också in i journalistutbildningen. Det behövs också ett permanent utskott i riksdagen som arbetar mot islamofobi, säger Sotouhi till TT.
"
(Hittat via knuff.se.)
Läs ambassadörens uttalande i SvD noga. Här kommer en representant för en annan nation och framför på fullt allvar krav på att yttrandefriheten i Sverige skall inskränkas och att barn o ungdomar skall fostras att inte uttrycka åsikter som kan skada eller såra någon annan. Han lyckas också jämstalla Profeten Muhammed med judar och homosexuella, inte muslimer, judar och homosexuella som möjligen hade varit relevant. Nu tycker jag att vår hetslagstiftning är ytterst problematisk. Undrar om ambassadören inser att skyddet av homosexuella förhindrar muslimer för att uttrycka negativa åsikter om homosexualitet.
Viktigast är dock – eftersom ambassadören kommer att framföra sina krav till Fredrik Reinfeldt (som bjudit in representanter för arabiska länder) – att denna typ av krav kastas i papperskorgen. Reinfeldt måste göra klart att vår rätt att håna, kränka, reta vem det vara månde är okränkbar, fundament för vårt demokratiska styrelseskick. Sen får han förstås gärna också uttrycka att många säkert tycker att Muhammed-bilderna är osmakliga, upprörande, olämpliga att ställaut/publicera men att vi inte accepterar några som helst inskränkningar i rätten att göra det. Klarar Reinfeldt av detta?
Krav på Kopelmans avgång
Kopelman bör lämna Umeå universitets styrelse: “Det är därför inte rimligt att det i Umeå universitets styrelse sitter en person som samtidigt är ytterst ansvarig för verksamheten i ett företag vars agerande systematiskt saboterar standardiseringsarbetet, samtidigt som universitetets egna experter satsar tid och resurser för att detta arbete skall bli meningsfullt. Det skadar universitetets trovärdighet.
Till detta skall läggas de allmänt etiska aspekterna av ett agerande som rimmar mycket illa med vad svenska universitet och högskolor bör stå för!”
(Hittat via Västerbottens-Kuriren.)
Jag har tidigare påtalat att Microsofts agerande i samband med den svenska omröstningen om Open XML rimligen borde klassificeras som korruption. De “betalade” sina partners för att dessa skulle ensluta sig till arbetsgruppen och rösta i enlighet med microsofts intressen. Nu har ytterligare en dimension på frågan lyfts fram av Fredrik Paulsson m.fl. som alltså i en debattartikel kräver att Microsofts svenska vd avgår/avlägsnas ur Umeå Universitets styrelse.
Det är ju onekligen så att Microsofts agerande – oaktat att de har ett legitimt intresse av att få sin föreslagna standard godkänd – i denna fråga är exempellöst. Jag har inte hört talas om något liknande. Att företagets högsta ledning måste ta någonslags konsekvens är väl rätt rimligt. Paulssons förslag får väl anses vara rätt rimligt.
Det är ju onekligen så att Microsofts agerande – oaktat att de har ett legitimt intresse av att få sin föreslagna standard godkänd – i denna fråga är exempellöst. Jag har inte hört talas om något liknande. Att företagets högsta ledning måste ta någonslags konsekvens är väl rätt rimligt. Paulssons förslag får väl anses vara rätt rimligt.
Mer om samband mellan korruption och röstningen inom ISO hittar via Frepas blogg.
Open XML nedröstad
ISO nobbar Open XML – IDG.se: “Nu måste förslaget revideras med hänsyn till den kritik som framkommit under omröstningen. Nästa ISO-möte ska gå av stapeln i februari 2008. Då ska nej-rösterna gå igenom och ett nytt förslag utarbetas. Först om ett år kan ett nytt beslut bli aktuellt, rapporterar IDG News.”
Nu skall det bli intressant att se om alla de företag som försökte manipulera den svenska omröstningen fortsatt kommer att vara aktiva under denna process att revidera förslaget, lika intressant blir förstås att följa Microsofts agerande – kommer de att fortsätta att med korrupta metoder påverka omröstningar eller kommer de – som de ju förstås har kapacitet till – att arbeta tillsammans med alla andra för att utveckla Open XML i den riktning som följer av kommentarerna till ISO.
Standardisering är en process som följer mycket strikta regler. Samtidigt finns möjligheter till s.k. fast track vilket innebär att man kan korta den tid som ett förslag bearbetas. Resultatet av denna omröstningen tyder på att även om man lätt känner frustration över den traditionela vägen som tar flera år så är det förenat med stora problem när man som i detta fal försöker pusha igenom ett förslag.
Fortfarande är huvudfrågan – behöver världen Open XML när Open Document Format redan är en ISO-standard?
Svära i kyrkan eller öka frihet för föräldrar
Ett bidrag som kommer att öka utanförskapet: “Tomas Eneroth var befriande tydlig på kvällens teve-nyheter. Vinner (s) valet 2010 kommer Sverige att göra som exempelvis våra norska grannar och avskaffa vårdnadsbidraget. Argumenten för detta är många, och de allra flesta har att göra med jämställdhet och utanförskap. Ett vårdnadsbidrag kommer att urholka resurserna till förskola, vilket försvårar för de föräldrar som faktiskt vill kombinera familj med yrkesliv. Bidraget blir helt självklart till en kvinnofälla, och det kommer dessutom skapa ett utanförskap i verklig mening då fler kommer längre bort från arbetsmarknaden och i den vevan dessutom blir allt mer beroende av sina män.”
Johan Sjölander, från vilken jag hämtat citatet ovan, tillhör dagisfunamentalisterna i partiet. För honom och tyvärr många av mina partikamrater existerar ingen annan modell för omsorg om det uppväxande släktet än dagis. Föräldrar skall så fort som möjligt börja jobba heltid båda två. Denna inställning uppfyller inte mina krav på en socialdemokratisk familjepolitik. En sådan skall baseras på att öka människors frihetsgrad, öka människors möjligheter att själva välja sin väg inte bara när det gäller utbildning och yrkesval utan också i det “lilla” – samlevnadsform, familjestruktur och organisation.
Jag är inte alls säker på att vårdnadsbidrag är lösningen på problemet, i synnerhet som vi nu riskerar ett system som kreerar betydande skillnader mellan medborgarna beroende på i vilken kommun de råkar bo. Det jag däremot är helt säker på är att grunden för kritiken mot det vårnadsbidrag som högeralliansen nu tänker införa inte är att öka föräldrars/familjernas möjligheter att själva bestämma hur de vill göra under barnsens uppväxt. Tvärtom så innebär ju den politk vi varit med att forma i kombination med att det numera inte går att leva drägligt med familj och en lön reelt att möjligheten att själv ta större del i barnens småbarnstid i stort sett eliminerats.
Skillnaden mellan de som förspråkar dagens modell av ytterligt begränsad egen kontroll över den egna familjens organiserande och oss få som fortfarande envisas med att svära i kyrkan är att vi inte vill ha ett system som på något sätt hindrar föräldrar att välja att jobba. Vi kritiserar heller inte förskolan eller tror att barn far illa. Vi vill bara ha en faktiskt möjlighet att själva spela en mera aktiv roll i just våra familjer och med just våra barn.
Vi saknar dock stöd för detta särskilt från dagisfundamentalisterna. Detta är mcket framträdande hos oss socialdemokrater där man i stort sett inte kan föra ett vettigt samtal kring ökad frihet för människor att själva forma sina liv utan omedelbart klassas som suspekt. Trots att många i realiteten kämpar för att, genom att dela dygnets timmar, kunna erbjuda sina barn en uppväxt i huvudsak inom familjen respekteras inte detta. Man får intryck att tesen är att bara för att de flesta vill eller i praktiken tvingas till att – när föräldradagarna börjar ta slut – börja jobba och därmed följande inskolning av barn på dagis (som jag förstås kallar det bara för att retas) så skall ingen annan modell tillåtas.
Konsekvensen av detta är förstås att många barnfamiljer får en fullständigt orimlig livssituation. Den sm varit hemma med några stycken barn vet att det å ena sidan är mer jobb än de flesta arbeten men å den andra sidan gör det att familjelivet förenklas något dvs man hinner med lite tvätt och städning också vilket väsentligt underlättar de mer logistiska delarna av familjelivet och kanske också lite relationsvård:-)
Själv är jag stolt far till sex barn varav väl egenligen bara den yngsta spenderat en del tid inom barnomsorgen (dagmamma). Det har kostat familjen en hel del i förlorad inkomst förstås men har varit värt också ett antal år av riktigt slitande med att få pengarna att räcka till.
Idag är det bara det t.ex. bara de allra starkaste föräldrarna som vågar hävda rätten att tillbringa mer tid med barnen än föräldraförsäkringsnormen.
Idag är det bara de allra starkaste kvinnorna som vågar hävda rätten att själva ta hand om sina barn.
Partidistriktets skolgrupp
Thomas Johansson vald att leda partidistriktets skolgrupp – www.socialdemokraterna.se : “Thomas Johansson från socialdemokraterna i Södertälje har blivit utsedd till att leda gruppen ” Ett Stockholm där alla kan”, som ska ta fram en ny skolpolitik för hela Stockholmsregionen. Redan på torsdag ska hela gruppen samlas för att ta fram skarpa politisk förslag till socialdemokraternas centrala rådslag.”
Kul – bara att gratulera Thomas till ett spännande uppdrag. Att formulera en socialdemokratiskt skolpolitik särskilt för Stockholmsregionen är en inte helt enkel uppgift. Här finns den högsta andelen friskolor i landet och – tror jag – också exempel på skolor vars rekryteringsunderlag påverkas oerhört starkt dels av boendesegregationen, dels av rätten att välja skola. Här finns också en mycket stor skillnad i hur modern teknik för lärande utnyttjas och resultatet av de socioekonomiska klyftorna också vad avser tilgång till sådan teknik utanför skolan är märkbart.
Det finns några särskilda poänger med att just Thomas valts. Han är en skulle jag hävda ivrig förespråkare för friskolor och han har också ett stort intresse för utvecklingen av undervisningen i naturvetenskap och teknik, det senare bland annat demonstrerat genom att han drivit frågan om att Tom Tits i Södertälje skall få en grundskola (friskola) vilket skulle vara en naturlig fortsättning för de barn som nu går i Tom Tits förskola.
Hade varit kul att vara med:-(
Regeltyranni – vems fel?
Rökförbud i egen trädgård – absurditetens gräns kan vara nådd: “En kvinna i skånska Åkarp är anmäld till miljödomstolen av en granne med känslig näsa. Han, en advokat, vill att kvinnan ska beläggas med rökförbud i hennes egen trädgård eftersom rök kommer in i hans trädgård när hon blossar. Det hela är så absurdt att det är svårt att kommentera utan att hemfalla till glåpord.”
Vännen Laakso kommenterade denna i sanning uppenbara stolligheten fredagen den 24 augusti. Tyvärr är det ju bara ett övertydligt exempel. Merit Wager har fångat upp tråden och skriver i dagens SvD under rubriken Återinför eget ansvar och sunt förnuft om flera andra exempel där hon utgår från miljöbalken som tydligen möjliggör att föra upp frågor om flagglinor som slår mot flaggstången till prövning i miljödomstolen. Så långt allt gott och väl – riksdagen har uppenbarligen stiftat tokiga lagar, det bör våra företrädare ta ansvar för och åtgärda! – och jag antar att mitt parti inte kan friskrivas:-)
Själv pekade jag på hur livsmedelslagstiftningen (och dess tillämpning) tycks lida av samma sjuka bl.a. angående Oaxens Skärgårsdskrog i april. Regleringen kring djurhållning är andra exempel.
Merit Wager börjar emellertid sin artikel med att angripa Journalistförbundets varsel/konfliktåtgärder som om dess konsekvenser för Wager personligen också skulle handla om absurda konsekvenser av lagstiftning. Så är naturligtvis ingalunda fallet. Merit Wager skriver:
En fackförening som jag inte är medlem i och som jag inte har något alls med att göra (Journalistfacket) tänkte i förra veckan ta sig rätten att beröva mig, en egenföretagare som bland annat försörjer mig på att skriva, min inkomst! Detta för att medlemmarna skulle ”tas ut” (OBS inte ”gå”) i konflikt.
Nu blev det i slutänden ingen konflikt, men enligt de fackliga direktiven skulle tidningens anställda inte få befatta sig med min text efter ett visst klockslag en viss dag. Journalistförbundets ledning krävde att jag skulle vara solidarisk med deras medlemmar, men var fanns deras solidaritet med mig?
Rätten att vidta stridsåtgärder är grundläggande för att åstadkomma åtminstone en liten utjämning av maktförhållande mellan arbetsköpare och arbetare (oavsett om vi nu också kan kalla de senare för tjänstemän). När arbetare vidtar stridsåtgärder är förstås dessa enbart verksamma om de negativt påverkar arbetsköparens möjlighet att upprätthålla produktionen. Vid varje sådan åtgärd kommer arbetsköparens leverantörer och/eller kunder att drabbas.
Som det verkar på Wagers beskrivning så innebar Journalistförbundets varsel att hennes frilansartikel inte skulle kuna tryckas i tidningen. Vet inte säkert men förmodligen kunde väl tidningen i sin godhet ändå ha betalt Wager för beställt material – om inte borde hon kanske införa en sådan klausul i sina avtal vid framtida beställningar. Detta har ingenting med solidaritet att göra utan är en konsekvens av att Merit Wager valt/tvigats att driva sin verksamhet i egen regi och alltså inte är varken anställd eller medlem i facket.
Hittar ingen kommentarsfunktion på Merit Wagers egen blogg – därav kritiken här.
Facebookad?
A very very dumpy thing: "Man kan lugnt säga att det finns tre grupper av svenskar just nu:
De som redan gått med i Facebook
De som inte vet vad Facebook är
De som är för fina för Facebook"
Hittar ovanstående observation hos deepedition.
Till den första kategorin hör över 160 000 svenskar, det var i alla fall antalet som finns på Facebook och som registrerat sig i det regionala nätverket Sweden (det har definitivt inte alla gjort – varför vet jag inte).
Till den andra kategorien hör förstås egentligen flertalet även om en del ju faktiskt är upplysta och ändå inte gått med:-(
Till den tredje kategorin hör Frepa:-)
Senaste kommentarerna