Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Egypten vill inskränka svensk yttrandefrihet
Muslimska länders krav: Ändra lagen: Egyptens ambassadör Samah Mohamed Sotouhi: "Vi måste söka en förändring av lagen. Muslimerna behöver lagligt skydd mot att profeten Muhammed skändas, ungefär som det judar och homosexuella har. Långsiktigt måste det in i skolundervisningen att eleverna övertygas om att om de vill uttrycka sin åsikt så ska det ske så att de inte sårar eller skadar någon annan. Det borde också in i journalistutbildningen. Det behövs också ett permanent utskott i riksdagen som arbetar mot islamofobi, säger Sotouhi till TT.
"
(Hittat via knuff.se.)
Läs ambassadörens uttalande i SvD noga. Här kommer en representant för en annan nation och framför på fullt allvar krav på att yttrandefriheten i Sverige skall inskränkas och att barn o ungdomar skall fostras att inte uttrycka åsikter som kan skada eller såra någon annan. Han lyckas också jämstalla Profeten Muhammed med judar och homosexuella, inte muslimer, judar och homosexuella som möjligen hade varit relevant. Nu tycker jag att vår hetslagstiftning är ytterst problematisk. Undrar om ambassadören inser att skyddet av homosexuella förhindrar muslimer för att uttrycka negativa åsikter om homosexualitet.
Viktigast är dock – eftersom ambassadören kommer att framföra sina krav till Fredrik Reinfeldt (som bjudit in representanter för arabiska länder) – att denna typ av krav kastas i papperskorgen. Reinfeldt måste göra klart att vår rätt att håna, kränka, reta vem det vara månde är okränkbar, fundament för vårt demokratiska styrelseskick. Sen får han förstås gärna också uttrycka att många säkert tycker att Muhammed-bilderna är osmakliga, upprörande, olämpliga att ställaut/publicera men att vi inte accepterar några som helst inskränkningar i rätten att göra det. Klarar Reinfeldt av detta?
Svära i kyrkan eller öka frihet för föräldrar
Ett bidrag som kommer att öka utanförskapet: “Tomas Eneroth var befriande tydlig på kvällens teve-nyheter. Vinner (s) valet 2010 kommer Sverige att göra som exempelvis våra norska grannar och avskaffa vårdnadsbidraget. Argumenten för detta är många, och de allra flesta har att göra med jämställdhet och utanförskap. Ett vårdnadsbidrag kommer att urholka resurserna till förskola, vilket försvårar för de föräldrar som faktiskt vill kombinera familj med yrkesliv. Bidraget blir helt självklart till en kvinnofälla, och det kommer dessutom skapa ett utanförskap i verklig mening då fler kommer längre bort från arbetsmarknaden och i den vevan dessutom blir allt mer beroende av sina män.”
Johan Sjölander, från vilken jag hämtat citatet ovan, tillhör dagisfunamentalisterna i partiet. För honom och tyvärr många av mina partikamrater existerar ingen annan modell för omsorg om det uppväxande släktet än dagis. Föräldrar skall så fort som möjligt börja jobba heltid båda två. Denna inställning uppfyller inte mina krav på en socialdemokratisk familjepolitik. En sådan skall baseras på att öka människors frihetsgrad, öka människors möjligheter att själva välja sin väg inte bara när det gäller utbildning och yrkesval utan också i det “lilla” – samlevnadsform, familjestruktur och organisation.
Jag är inte alls säker på att vårdnadsbidrag är lösningen på problemet, i synnerhet som vi nu riskerar ett system som kreerar betydande skillnader mellan medborgarna beroende på i vilken kommun de råkar bo. Det jag däremot är helt säker på är att grunden för kritiken mot det vårnadsbidrag som högeralliansen nu tänker införa inte är att öka föräldrars/familjernas möjligheter att själva bestämma hur de vill göra under barnsens uppväxt. Tvärtom så innebär ju den politk vi varit med att forma i kombination med att det numera inte går att leva drägligt med familj och en lön reelt att möjligheten att själv ta större del i barnens småbarnstid i stort sett eliminerats.
Skillnaden mellan de som förspråkar dagens modell av ytterligt begränsad egen kontroll över den egna familjens organiserande och oss få som fortfarande envisas med att svära i kyrkan är att vi inte vill ha ett system som på något sätt hindrar föräldrar att välja att jobba. Vi kritiserar heller inte förskolan eller tror att barn far illa. Vi vill bara ha en faktiskt möjlighet att själva spela en mera aktiv roll i just våra familjer och med just våra barn.
Vi saknar dock stöd för detta särskilt från dagisfundamentalisterna. Detta är mcket framträdande hos oss socialdemokrater där man i stort sett inte kan föra ett vettigt samtal kring ökad frihet för människor att själva forma sina liv utan omedelbart klassas som suspekt. Trots att många i realiteten kämpar för att, genom att dela dygnets timmar, kunna erbjuda sina barn en uppväxt i huvudsak inom familjen respekteras inte detta. Man får intryck att tesen är att bara för att de flesta vill eller i praktiken tvingas till att – när föräldradagarna börjar ta slut – börja jobba och därmed följande inskolning av barn på dagis (som jag förstås kallar det bara för att retas) så skall ingen annan modell tillåtas.
Konsekvensen av detta är förstås att många barnfamiljer får en fullständigt orimlig livssituation. Den sm varit hemma med några stycken barn vet att det å ena sidan är mer jobb än de flesta arbeten men å den andra sidan gör det att familjelivet förenklas något dvs man hinner med lite tvätt och städning också vilket väsentligt underlättar de mer logistiska delarna av familjelivet och kanske också lite relationsvård:-)
Själv är jag stolt far till sex barn varav väl egenligen bara den yngsta spenderat en del tid inom barnomsorgen (dagmamma). Det har kostat familjen en hel del i förlorad inkomst förstås men har varit värt också ett antal år av riktigt slitande med att få pengarna att räcka till.
Idag är det bara det t.ex. bara de allra starkaste föräldrarna som vågar hävda rätten att tillbringa mer tid med barnen än föräldraförsäkringsnormen.
Idag är det bara de allra starkaste kvinnorna som vågar hävda rätten att själva ta hand om sina barn.
Partidistriktets skolgrupp
Thomas Johansson vald att leda partidistriktets skolgrupp – www.socialdemokraterna.se : “Thomas Johansson från socialdemokraterna i Södertälje har blivit utsedd till att leda gruppen ” Ett Stockholm där alla kan”, som ska ta fram en ny skolpolitik för hela Stockholmsregionen. Redan på torsdag ska hela gruppen samlas för att ta fram skarpa politisk förslag till socialdemokraternas centrala rådslag.”
Kul – bara att gratulera Thomas till ett spännande uppdrag. Att formulera en socialdemokratiskt skolpolitik särskilt för Stockholmsregionen är en inte helt enkel uppgift. Här finns den högsta andelen friskolor i landet och – tror jag – också exempel på skolor vars rekryteringsunderlag påverkas oerhört starkt dels av boendesegregationen, dels av rätten att välja skola. Här finns också en mycket stor skillnad i hur modern teknik för lärande utnyttjas och resultatet av de socioekonomiska klyftorna också vad avser tilgång till sådan teknik utanför skolan är märkbart.
Det finns några särskilda poänger med att just Thomas valts. Han är en skulle jag hävda ivrig förespråkare för friskolor och han har också ett stort intresse för utvecklingen av undervisningen i naturvetenskap och teknik, det senare bland annat demonstrerat genom att han drivit frågan om att Tom Tits i Södertälje skall få en grundskola (friskola) vilket skulle vara en naturlig fortsättning för de barn som nu går i Tom Tits förskola.
Hade varit kul att vara med:-(
Regeltyranni – vems fel?
Rökförbud i egen trädgård – absurditetens gräns kan vara nådd: “En kvinna i skånska Åkarp är anmäld till miljödomstolen av en granne med känslig näsa. Han, en advokat, vill att kvinnan ska beläggas med rökförbud i hennes egen trädgård eftersom rök kommer in i hans trädgård när hon blossar. Det hela är så absurdt att det är svårt att kommentera utan att hemfalla till glåpord.”
Vännen Laakso kommenterade denna i sanning uppenbara stolligheten fredagen den 24 augusti. Tyvärr är det ju bara ett övertydligt exempel. Merit Wager har fångat upp tråden och skriver i dagens SvD under rubriken Återinför eget ansvar och sunt förnuft om flera andra exempel där hon utgår från miljöbalken som tydligen möjliggör att föra upp frågor om flagglinor som slår mot flaggstången till prövning i miljödomstolen. Så långt allt gott och väl – riksdagen har uppenbarligen stiftat tokiga lagar, det bör våra företrädare ta ansvar för och åtgärda! – och jag antar att mitt parti inte kan friskrivas:-)
Själv pekade jag på hur livsmedelslagstiftningen (och dess tillämpning) tycks lida av samma sjuka bl.a. angående Oaxens Skärgårsdskrog i april. Regleringen kring djurhållning är andra exempel.
Merit Wager börjar emellertid sin artikel med att angripa Journalistförbundets varsel/konfliktåtgärder som om dess konsekvenser för Wager personligen också skulle handla om absurda konsekvenser av lagstiftning. Så är naturligtvis ingalunda fallet. Merit Wager skriver:
En fackförening som jag inte är medlem i och som jag inte har något alls med att göra (Journalistfacket) tänkte i förra veckan ta sig rätten att beröva mig, en egenföretagare som bland annat försörjer mig på att skriva, min inkomst! Detta för att medlemmarna skulle ”tas ut” (OBS inte ”gå”) i konflikt.
Nu blev det i slutänden ingen konflikt, men enligt de fackliga direktiven skulle tidningens anställda inte få befatta sig med min text efter ett visst klockslag en viss dag. Journalistförbundets ledning krävde att jag skulle vara solidarisk med deras medlemmar, men var fanns deras solidaritet med mig?
Rätten att vidta stridsåtgärder är grundläggande för att åstadkomma åtminstone en liten utjämning av maktförhållande mellan arbetsköpare och arbetare (oavsett om vi nu också kan kalla de senare för tjänstemän). När arbetare vidtar stridsåtgärder är förstås dessa enbart verksamma om de negativt påverkar arbetsköparens möjlighet att upprätthålla produktionen. Vid varje sådan åtgärd kommer arbetsköparens leverantörer och/eller kunder att drabbas.
Som det verkar på Wagers beskrivning så innebar Journalistförbundets varsel att hennes frilansartikel inte skulle kuna tryckas i tidningen. Vet inte säkert men förmodligen kunde väl tidningen i sin godhet ändå ha betalt Wager för beställt material – om inte borde hon kanske införa en sådan klausul i sina avtal vid framtida beställningar. Detta har ingenting med solidaritet att göra utan är en konsekvens av att Merit Wager valt/tvigats att driva sin verksamhet i egen regi och alltså inte är varken anställd eller medlem i facket.
Hittar ingen kommentarsfunktion på Merit Wagers egen blogg – därav kritiken här.
Ägandeform är frågan – segregation är svaret
Uppsalaforskare föreslår skolnedläggningar: “Lägg ned storstadsskolor med de sämsta resultaten och sprid eleverna till skolor med de bästa resultaten. Det kontroversiella förslaget läggs fram av forskaren Anders Lindbom.”
När mina partikamrater hakar upp sig på ägandet och argumenterar mot friskolor så har jag invänt att det inte är ägandet/huvudmannskapet som är problemet utan valfriheten (och förstås segregerade upptagningsområden). När jag för ett antal år sedan satt i utbildningsnämnden i Södertälje försökte jag i samband med skolprogrammet (ny-, om- och tillbyggnad av grundskolor) föra in denna dimension i planeringen av den kommunala skolan – lyckades dock inte. Min idé var att helt enkelt placera skolor så att de får naturligt integrerande upptagningsområden.
Ser nu, som framgår av citatet ovan från Aftonbladet som rapporterar om en ny bok “Friskolor och framtiden – segregation, kostnader och effektivitet”, att jag föga förvånande har stöd hos åtminstone någon/ra forskare. I detta fall är det alltså Ander Lindbom i Uppsala som förespråkar en rätt drastisk metod – lägg ner skolor med de sämsta resultaten (i klartext de i de minst välbeställda ytterområdena). Nu tror jag inte att detta stöd hjälper – alltför många av mina partikamrater tycks tro att just ägandet i fallet skolor är en ideologisk principfråga och förstår dessvärre inte att den ideologiska frågan gäller alla barns rätt till en bra. likvärdig utbildning.
Vem skriver historia
Det här med vilken historieskrivning som dominerar aktualiseras genom att Forum för levande historia nu också (nazismen har man redan gjort) skall granska kommunismen. Det handlar alltså om ismer som begått brott mot mänskligheten (så som vi nu definierar dem) trots att alla förstås egentligen förstår att själva ismen bara är den ideologiska överbyggnaden i vars namn dessa brott begåtts. Så har ju t.ex. omfattande övergrepp genom historien begåtts i kristendomens namn men om detta skriver den nye intendenten Eskil Franck ingenting.
Historieskrivning som dominerar är kanske ett lite illa valt uttryck. Här är det inte frågan om vilken historiesyn som genom “vanlig” forskning och fri debatt kommer att dominera utan här förefaller det vara en av staten föreskriven syn som är uppgiften. Jag är dock lite kluven till detta, å ena sidan som Blogge Bloggelito träffande skriver
Givetvis kommer ett antal av dessa kristna imperialister att finnas i den grupp som ska granska kommunismen (ty kristendomens representanter ingår av någon anledning alltid i statliga kommittéer), och resultatet kommer att bli därefter. Problemet är att kristendomens motgångar i exempelvis Kina inte har med kommunism att göra, utan med den kinesiska kulturen. Sedan 1600-talet har kristendomen försökt sprida sin enfaldiga lära i landet, men den har alltid tagits emot med skepsis; den är inkompatibel med kinesisk kultur och dess två ateistiska livsfilosofier konfucianism och buddism, och den är även inkompatibel med den polyteistiska kinesiska folkreligion av pseudobuddistiskt slag som är helt dominerande.
så är förståelsen av skeenden, även avskyvärda brott mot mänskligheten beroende av sin kontext, sitt sammanhang, sin egen historia.
Å den andra sidan så vet vi att avståndet mellan forskning och den kunskap som förmedlas av våra skolböcker i historia ofta kan vara stort. Vi vet också att kunskap om historien är ett bra verktyg för människor som vill förstå också sin samtid. Den stora frågan kvarstår dock – vem tillåts skriva den bild vi avser indoktrinera våra barn med?
Istället för att fokusera på ismers i vars namn övergrepp begåtts vore det betydligt intressantare att studera vilka underliggande faktorer (ekonomiska, kulturella, historiska, sociala) som möjliggör uppkomst av repressiva stater/organ och vilka mekanismer som gör det möjligt att använda ismer, religioner etc. för att ideologiskt skapa acceptans för övergrepp hos alltför stora delar av en befolkning. Det senare t.ex. höggradigt aktuellt i tider av ökad övervakning, avlyssning, hot mot yttrandefrihet och andra mänskliga rättigheter, ockupation och krig i “demokratins” namn etc.
Jinge tar förresten och påminner om kritik som riktats mot Forum för levande historia. Åsa Linderborg har skrivit en betraktelse över borgerlighetens stalinister som är rätt bra.
Vad är en diskussion?
Fritt fram att tycka till om vår skolpolitik!: “- Vi är glada att vi har öppnat den här diskussionssidan. Den kommer att vara ett viktigt redskap i vårt fortsatta rådslagsarbete. Dina åsikter är jätteviktiga, då det är du som är elev, lärare, förälder eller annan engagerad person som är expert, säger Marie Granlund och Ulla Lindqvist, ledare för rådslagsgruppen om skolan.”
Jag retar mig på sånt här. Enligt partiets webb har alltså de två ledarna för rådslaget om skolpolitiken med en mun sagt ovanstående (bara det är ju märkligt – att tillskriva två personer ett citat). Alltså kastar man sig in i ett febrillt klickande för att hitta denna diskussion – dock utan framgång. Vad som finns är däremot information om hur man skickar in synpunkter – för säkerhets skull uppdelat på folk som jobbar i skolan, sådana som går i skolan och sedan övriga. Hur diskussionen skal uppstå framgår inte.
Dessbättre finns det ju andra som tar detta med diskussion som en process i vilken man utbyter tankar, tar intryck av andra. utmanas mera seriöst. Jag har själv skrivit om relaterade frågor och senast hittade jag via Jonas Morian fram till Marta Axners försök att bidra till en öppen, alla inbjudande, diskussion.
Det finns fler som har kloka synpunkter, inte minst om upplägget av rådslagen dvs de frågor man styr med. De handlar om fel saker – i alla fall om man skall ta saker i rätt ordning. Om det skrev jag under rubriken Morgondagens skola. Fick dock då inga svar av kamrater diskussionsledare Granlund och Lindqvist. Att ge sig in och kommentera/diskutera på olika bloggar borde varit en självklarhet. Att samla upp den diskussionen och tillgängliggöra den för de som inte är så digitala borde vara en självklarhet.
Wikikongress (länk finns uppe till vänster) hade också varit ett utmärkt verktyg. Partiets som det verkar hemmasnickrade envägskommunikationsplats (CMS) är det inte.
I grunden alltså – att skicka ut ett antal frågor som underlag för folks synpunkter och sedan samla in de senare är ingen diskussion, att göra samma sak digitalt via webben är heller ingen diskussion. Ett demokratiskt samtal förutsätter att vi alla får del av allas synpunkter utan filtrering och möjlighet att diskutera dessa!
Currently playing in iTunes: The Other Night Blues by B.B. King
Silfverstrand, Morian, Nordström…….
Socialdemokraterna (Bengt Silfverstrand): "1. Skolområdet. Ska socialdemokratin fortsätta att mer eller mindre passivt åse den pågående privatiseringen av den svenska skolan med allt vad detta innebär i bl a en allt tydligare skiktning av elever – ekonomiskt, socialt och begåvningsmässigt? Ska skolor på etnisk och religiös grund beviljas bidrag av skattemedel? Ska bidrag av skattemedel utgå till skolor som delar ut överskott genererade av dessa skattemedel till aktiägare?
2. Saknar drift- och ägarformen betydelse på skolans, äldreomsorgens och sjukvårdens
områden?
3. Hur ska välfärden i framtiden finansieras? Är skattevägen stängd och måste välfärden framöver delfinansieras med egenavgifter och försäkringar?
4. Ska socialdemokratin ligga lågt i skattedebatten eller ska vi utmana borgarna
och våga säga att den demografiska utvecklingen, d v s ett ökat antal äldre-äldre med
ty åtföljande ökade behov inom sjukvård och äldreomsorg, kan komma att kräva framtida skattehöjningar?"
(Hittat via s-bloggar.se.)
Bengt Silverstrand vill konkretisera debatten om förnyelse (konstigt ord förresten jag skulle säga utveckling) av partiets politik. Han adresserar detta genom att avkräva herrar Lundberg, Morian, Nordström besked aftersom de enligt Silverstrand använder svepande formuleringar och därmed undviker att precisera
“hur politiken ska omprövas, vilka områden den ska omfatta, d v s vad förnyelsen i mera konkreta innebär.”
Jag skall förstås inte svara å de adresserade herrarnas vägnar men tycker att det hela är värt en kommentar. Viktigast är kanske att konstatera att såsom Silverstrand ställer sina frågor blandas finansiering och driftsform samman, vilket innebär att den solidariska grunden för tillhandahållandet av en del tjänster via skatter och/eller obligatoriska försäkringar också blir grunden för val av driftsform. Enklare formulerat – det tycks vara så att bara driftsformer med offenligt ägande uppfyller det ideologiska kriteriet. Visst stämmer det med vår praktik under lång tid men solidariteten ligger väl t.ex. i att alla har likvärdig tillgång till vård inte i att all vårdpersonal har samma arbetsköpare?
Uppdaterat lite senare: Om några lärares bild av verksamheten vid Walthers gymnasium ABs skolor stämmer kan man ju undra vilka föräldrar/elever som väljer dessa skolor – relativt snart borde ju ryktet vara fullständigt nedsvärtat.
Intressant är också retoriken kring eventuella överskott från skattefinansierad verksamhet såsom skolor. Såvitt jag förstås angrips här rätten att i bolag disponera överskottet i enlighet med ägarnas beslut om verksamheten alltså är skattefinansierad. Gäller det om verksamheten till 100% är skattefinansierad eller finns det en skala. Det finns massor av företag som har hela eller delar av sina inkomster från skatttemedel – skall alla dessa omfattas av “förbud”?
Det förefaller som om det är ok att göra vinst på alla typer av försäljning till skolor, sjukhus m.fl. (mat, böcker, utrustning, läkemedel) men inte på själva vårdgivandet, skolverksamheten etc. Utifrån antagandet att ingen kommer att efterfråga tjänster som är undermåliga och givet att verklig valfrihet för den enskilde finns så har jag svårt att se evntuella vinster från sådana verksamheter som ett egentligt problem.
Betydligt allvarligare är de segregerande effekter som sannolikt är ett resultat av ökade valmöjligheter inom t.ex. skolområdet – skillnaderna mellan kommunals akolor har också ökat. Viktigt att notera här är dock att just konfessionella skolor har starkt stöd i internationella överenskommelser liksom föräldrars rätt att fatta beslut å sina barns vägnar när det t.ex. gäller religionsutövning. Detta är reella problem som sannolikt inte längre kan lösas med “traditionella” metoder såsom förbud, indragna bidrag.
Första steget i att formelera en skolpolitik borde därför baseras på att skapa förutsättningar för (och krav på) kommunerna att erbjuda kommunal skolgång som är bättre än vad alternativa skolor kan ge (och eftersom t.ex. vinstintresse saknas borde det ju vara enkelt). Även om detta är avgörande för att fortsatt kunna ge alla barn en utmärkt start i livet så är det ändå de mer innehållsliga frågorna som borde stå högst på dagordningen för skoldebatten. Redan inför de läroplansreformer som initierades i början av 90-talet borde ha haft et starkare inslag av framtidsanalys – nu är det dags att utgå från att det vi egentligen vet om framtiden är att utbildning kommer att vara än viktigare och att informationstekniken kommer att vara än mer viktig (dominerande).
För 20 år sedan drömde en del av oss om datorernas möjligheter men mycket få hade en sådan hemma – idag finns de i nästan varje hem.
För 20 år sedan hade enstaka människor mobila telefoner av släpbar typ – idag finns de i (nästan) varje unges ficka.
För 15 år sedan var vi några få som såg Internets möjligheter (inte minst för lärandet) – idag använder alla nätet.
För 10 år sedan hade ingen hört talas om Ipod – idag är det ett begrepp och återfins i podcasts m.m.
Vilka tekniker kommer vi att använda till vad 2020?
Socialdemokrater för familjen?
Råkade läsa Josefin Brinks vältaliga kommentar till Elisa Claesons kolumn i SVD och började fundera:
Hur är egentligen vårt förhållande till tradition, till historien – till de roller vi människor skapar, spelar, utvecklar och förändrar – till de åsikter, tankemönster, idéer som styr handlandet – till normer och konventioner, sociala institutioner?
Vad är det att vara modern, vilka roller kräver det, vilka åsikter förväntas, vilka normer gäller?
Ta familjen som exempel, och då inte hur den institutionaliserats i termer av juridik och rit utan som social konstruktion. Om man betraktar denna sociala konstruktion i ett historiskt perspektiv så förefaller det vi kallar kärnfamilj, dvs mamma, pappa, barn, vara den klart dominerande versionen under de senaste seklerna. Inte bara här i västvärlden med sitt kristna förflutna utan praktiskt taget i alla delar av världen oavsett religion eller andra ideologiska överbyggnader. Det går att hitta olika skäl till detta, men i grunden torde ligga det biologiska faktum att vi liksom alla andra djur har en djupt rotad reproduktionslust. Hur vi institutionaliserat detta i den traditionella familjen beror förstås på förutsättningarna att lyckas med denna reproduktion. Relativ monogamism är t.ex. sannolikt relaterat till att kunna säkra för vilka försörjningsansvaret gäller (vilket historiskt varit viktigt – idag kan det ju enkelt ersättas av DNA). Seriell monogami är väl kanske det reella förhållandet för många.
Med försörjningsansvaret menar jag här det som följer av att människors avkomma kräver lång omvårdnad. I mer stambaserade samhällen har det förstås kunnat ordnats långt mer kollektivt – väl att märka utan särskild arbetsdelning – än vad dagens boendeformer och levnadsvillkor i övrigt möjliggör. Den fortgående utvecklingen av arbetsdelningen leder emellertid fram emot en situation där det åter blir möjligt att mer eller mindre totalt församhälleliga också omvårdnaden. Familjen behöver ju redan idag inte svara för delar av barnens uppväxt (dagis, skola) och just nu återstår ju bara att också professionalisera övrig omvårdnad (tvätt, mat, städning, nattvila som nu sker i hemmet).
Om man betraktar historien som en utvecklingsprocess i vilken olika faktorer driver oss och ständigt mot en “högre” nivå (om än med bakslag) så måste man alltså ställa sig frågan om vart vi är på väg. Det finns ett antal faktorer som påverkar våra möjligheter. En sådan är att vi idag kan skilja på sexualitet och reproduktion vilket upphäver behovet av monogami som metod för säkerställande av försörjningsansvaret (tänker här mer på det personliga “naturliga” ansvarstagandet – teknik kan ju helt hantera det samhälleliga). En annan är att detta i praktiken också minskar nödvändigheten av tvåkönade relationer eftersom reproduktionen ju helt kan ske utan intim sexuell relation. En tredje är den fortgående arbetsdelningen som nämnts tidigare vilken upphäver behovet av familjen som institution också för omvårdnaden. En fjärde är att vi nått ett stadium där samlevnad baseras uteslutande på kärleksförhållande och inte (i någon större utsträckning) föräldrars/släktens val.
Mot detta kan anföras att vi under lång tid faktiskt försökt öka människors förmåga att försörja sig själva och ta hand om sin familj, åtminstone fram t.o.m 50-talet. Därefter har vi accepterat att det i praktiken krävs två (heltids) arbetsinkomster för att kunna hålla sig med en dräglig levnadsstandard om man valt att ha familj (barn). Därav följde att vi församhälleligat omvårdnaden av barnen under arbetstid. Vi har samtidigt skapat en föräldraförsäkring som ger människor stora möjligheter att själva ta hand om sina barn under deras första år – då har man också tid att tvätta. laga mat, städa etc. Kampen för arbetstidsförkortning för alla kan ju också ses som en kamp för att få mer tid för familj, hem m.m.
I allmänhet tycks vi nu ha accepterat att heltidsarbete av just “8-timmar om dagen-typ” är det optimala ur effektivitetssynpunkt. Vi tycks också ha accepterat att familjen i sin traditionella form inte är optimal ur socialistationssynpunkt varför omvårdnaden av barnen under en rätt stor del av deras vakna tid – bortsett från baby-stadiet – bör handhas av professionella människor. Vi har också accepterat att den traditionella familjen inte är nödvändig som sanktionerad samlevnadsform ur reproduktionssynpunkt.
Innebär detta att vi utdömt den traditionella familjen som dominerande samlevnadsform? Innebär detta att vi vill upphäva den traditionella familjen som grund för reproduktionen? Innebär det att vi är beredda att också församhälleliga resterande delar av omvårdnad och socialisering av avkomman? Innebär det att vi vill upphäva sambandet mellan kärleksförhållande, samlevnad och reproduktion?
Bilder från familjedagen på Wij
Hölö S-förening höll familjedag: “Peter Karlberg från Hölö S-förening hälsade alla välkomna till årets tack vare PRO välbesökta familjedag på Wij Gammelgård i Hölö.”
På arbetarekommunens hemsida fins nu bilder från årets familjedag. Dessutom finns PRos invigning av boule-banorna vid Wij-backen också med (Mörkö PRO fick första inteckningen i det nyinstiftade vandringspriset).
Senaste kommentarerna