Inte Perssons fel!

Så här på säker distans från den svenska verkligheten känns det ändå viktigt att påbörja en valanalys:

Jag tillhör förstås dem som beklagar utgången av valet. Nu är ju finessen med demokrati att väljarna är suveräna attt rösta som de finner för gott – det gäller faktiskt också palestinier! Regeringar utsedda direkt eller indirekt baserat på fria, hemliga val är i den demokratiska traditionen alltid legitima och måste respekteras som sådana oavsett på vilket program de gått till val.

Lite svårare blir det när man skall försöka analysera ett valresultat. Man kan välja att utgå från ett mera neutralt perspektiv och då konstatera att den sidan vann som presnterade ett trovärdigt alternativ som tilltalande flertalet. Det kan ju jag då tycka är lite förbluffande – hur kan så många ha köpt högeralliansens budskap. Det finns förstås flera förklaringar till detta – ett torde vara själva alliansen – ett relativt snillrikt drag som säkert planerats väl och som skapade intryck av ett faktiskt regeringsdugligt alternativ. Detta trots att alla väljare borde ha reagerat på den utslätning mot mitten som blev följden och att flera ingående partiers egen plitik i viktiga frågor strök med (Maud, centern och kärnkraften kanske det tydligaste exemplet.

Ett annat torde vara det socialdemokratins fullständigt obegripliga uppgivande av kontrollen över frågan om kampen mot arbetslösheten. Detta uttryckt just på detta sätt för att illustrera att den passivitet som trots allt speglat politiken ända fram till valmanifestet är ofattbar i ljuset av den bild som människor har av problemet. Problemet gäller såväl unga som människor med någon form av utländskt påbrå och existerar i människors medvetande oaktat statistiken – ändå kan Reinfeldt “hävda” arbetslinjen med framgång för att inte vi täppt till det politikområdet.

Technorati Tags:
Demokrati, Stockholm, Södertälje, Bodström, Kontrollsamhälle, Palestine, Rättssäkerhet, Politik, Socialdemokraterna, Övervakning, Intellectuell property, Annika Billström

Och detta leder förstås över till ett annat perspektiv – nämligen självransakan:

Det finns flera områden där det vi gick till val på haltar. Människor är t.ex. mycket mer bekymrade över tillgång till sjukvård (inte så bra med turbulensen runt Södertälje sjukhus under mandatperioden) än vem som äger/driver densamma. Så länge de tror på budskapet att även privatiserade sjukhus skall skattefinansieras är de flesta inte särskilt bekymrade – att det finns en möjlig mindre attraktiv förlängning av privatiserandet är för abstrakt för att oroa. Personligen har jag heller inget till övers för “principer” i detta sammanhang – alltså när det gäller driftsform.

Överhuvudtaget fick man en bild av att vi – socialdemokrater – inte tog människors problem på allvar. Det gäller som jag tidigare nämnt arbetslösheten men i lika hög grad elpriserna, fastighetsskatten, bensinpriset osv. Hela 1900-talet har vi ägnat åt att förbättra folks levnadsstandard särskilt för de sämst lottade. Varje steg på den vägen har inneburit att fler fått del av det som tidigare var förbehållet de härskande klasserna. Vi har inte nått vägs ände!

Den omställning som behövs när det gäller energiförbrukningen borde vi t.ex.stimulera fram – med mp som samarbetspartner har vi tagit fram piskan. Den s.k. gröna skatteväxlingen slår mot många då den bara i ett nationellt perspektiv balanseras av skattesänkningar – för många med små marginaler blir det inget kvar! Lappkast såsom i frågan om biltullar borde vi i demokratins namn avhålla oss ifrån oavsett hur väl de kan tänkas falla ut i praktiken.

På område efter område har vi låtit andra sätta agendan. Vi svarar på högerns krav om skärpta straff just med att fylla våra fängelser – istället för att gå till botten med de problem som gynnar brottsligheten och satsa på en fungerande kriminalvård. Vi svarar på högerns krav på ordning i skolan just genom att stifta fåniga lagar om ordningsregler – istället för att slå vakt om och vidareutveckla flumskolan (som ju är ett föredöme när det gäller de egenskaper som arbetsmarknaden efterfrågar typ samarbetsförmåga, initiativförmåga etc). Vi svarar på ropen om bekämpande av grov brottslighet och terrorism med att inför integritetskränkande okontrollerbar övervakning – istället för att utnyttja moderna brottsbekämpningsmetoder under 100%tig kontroll mot att oskyldiga övervakas. Vi svarar på påtryckningar från USA – oaktat om det gäller att ta ifrån enskilda deras mänskliga rättigheter eller att attackera fildelar med att helt rättsvidrigt beröva människor möjlighet till försörjning eller genomför (uppenbarligen sanktionerade) övergrepp mot företag där servrar som används vid fildelning finns.

Vill man sedan hårdra kritiken så fanns det en tendens att “köpa” röster. Billström m.fl. med gratis förskola som ett bra exempel. Jag tycker att vi har hamnat i en mycket underlig position. Vi har – igen under 1900-talet kämpat hårt för att folk skall få det bättre, högre lön, bättre bostad, minskad arbetstid. Nu har vi en politik som inte andas ett ord om fortsatt arbetstidsförkortning, som inte utlovar några radikalt höjda löner (ens för lågavlönade kvinnliga kommunalanstälda – vilket i sig är ynkligt) och som utgår från att både män och kvinnor – oavsett om de har familj eller inte – skall jobba 8 timmar om dagen. Vi accpeterar också att det inte längre går att leva drägligt på en lön om man har familj (vilket det gjorde för 50 år sedan). Vi lyckas t.o.m. göra vissa, men bara vissa, tjänster som folk skulle kunna tänkas efterfråga för att hantera denna “tröstlösa” tillvaro till något avskyvärt, föraktligt.

Vem/vilka är då ansvariga för den förda politiken som uppenbarligen inte förmådde attrahera flertalet? Att reducera det till en fråga om en enskild person faller på sin egen orimlighet. Alla vi som är aktiva partimedlemmar delar förstås ansvaret men det vilar tyngre ju högre upp i hierarkierna vi kommer. De som verkligen har anledning att ompröva både sitt uppdrag och kanske framförallt sin politik återfinner vi i partiets verkställande ledning nationellt, regionalt och lokalt!

För övrigt vill jag tillägga att jag möjligen kan tänka mig Margot Wallström som partiledare men det förutsätter ju att hon ger tillkänna sina åsikter som partimedlem, är dessutom inte säker på hennes ledaregenskaper. Thomas Bodström bör återgå till sin advokatpraktik för vilken jag tror han passar:-)

Så här på säker distans från den svenska verkligheten känns det ändå viktigt att påbörja en valanalys: Jag tillhör förstås dem som beklagar utgången av valet. Nu är ju finessen...