Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Förtroende och avgångar – fattar de ingenting
”Wanja höll i yxan” | Nyheter | Aftonbladet: ”Officiell version: Håkan Juholt valde själv att gå.
Sanningen: partiledaren kämpade in i det sista, men fälldes av partiets innersta krets.– Det var Wanja Lundby- Wedin som höll i yxan, säger en källa med god inblick i det verkställande utskottet.
Klockan 16.30 i går inledde Carin Jämtin presskonferensen på Socialdemokraternas partihögkvarter i Stockholm.
Hon gjorde det genom att beklaga Håkan Juholts avgång och försökte till och med låta överraskad av beskedet.”
Gillar inte metaforer för att beskriva politik – betraktar idrottsmetaforer som enfaldiga. Här gör jag dock ett undantag:
Håkan Juholt var ett symptom på de sjukdomar som drabbat partiet. En del av dessa är dessvärre av nästan kronisk karaktär och de flesta har partiet lidit av länge. Den allvarligaste är förstås den bristande sjukdomsinsikten – som så väl demonstrerats av alla de som skyller problemen på media. Det finns också många som tror att vi har en bra politik men misslyckas med att föra ut den – hörde t.ex. Reepula uttala sig i den riktningen i radion häromdagen. Självbilden är helt enkelt förvrängd. Internt tycks man uppträda som snarstuckna primadonnor, agera som om man inte vuxit ifrån barndomens problemlösningsstrategier (som var fel redan då). Lojalitet förväxlas med tystnad och lydighet.
Vi lever i en tid med krav på ökad (total enligt min mening) öppenhet. Partiet envisas med att utveckla strategi och taktik inklusive val i nästan total slutenhet. Resultatet ser vi när Carin Jämtin i fredags uttalar VUs förtroende för Juholt trots att detta med största sannolikhet är en lögn. Obegripligt korkat och rubbar ju förtroendet också för henne och kamraterna i VU.
Sammantaget skulle detta kunna beskrivas som paranoid organisationsstörning – VU, andra partistyrelseledamöter och en hel del andra partimedlemmar borde göra testet.
Ibland krävs faktiskt symptombehandling för att kunna behandla själva sjukdomen. Att Juholt nu tvingats avgå är en del av symptombehandlingen. Att resterande del av partiledningen som inte anser sig kunna offentligt stå för sina handlingar och åsikter bör ta samma väg kommer nog att bli nödvändigt men behöver inte ske så snabbt. Oerhört viktigt nu dock att de inte stressar fram ett nytt partiledarval utan sätter fokus på partiets grundläggande problem – avsaknaden av svar på frågor om vilken utveckling av samhället vi vill ha i framtiden. Vi har inte en bra politik bara för att vi använder skattepengarna lite annorlunda än högerregeringen gör. Vi har bara en bra politik när vi också kan besvara frågor om vart vi är på väg. Den diskussionen måste vi föra under det närmaste året – öppet och ärligt – baserat på en fördjupad analys av vad människor i vårt land upplever som problem. Först då kan vi utifrån vår ideologi ge svar som kan vinna stöd.
Till detta behövs inga konsulter. Vi behöver bara återknyta till den folkrörelsetradition som partiet härstammar från, ta fram bra studie/diskussionsmaterial och låta tusen blommor. Inga utrensningar, ingen häxjakt – istället basera också partiarbetet på våra ideologiskt baserade värderingar. Alla människor kan, alla människor vill om de får chansen. Släpp diskussionen fri, respektera och hjälp varandra att utvecklas – frihet, jämlikhet och solidaritet tror jag det heter.
Några konkreta förslag:
Förlägg val av ny partiledning till ordinarie kongress 2013
Webbsänd alla partimöten
Börja producera studie/diskussionsunderlag (exempel inom utbildningsområdet: vilka kompetenser behöver samhället och dess medborgare ha 2030 – på det kan vi bygga en utbildningspolitik)
Förena de analoga och digitala arenorna – se båda som fora för kommunikation mellan människor, inte som informationskanaler
Technorati Tags:
Carin Jämtin, demokrati, Håkan Juholt, Johan Westerholm, Partiledare, Paul Ronge, På Uppstuds, Peter Högberg, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Solidaritet, Wanja Lundby-Wedin, VU
Inga besked
Inga besked om Juholts framtid | Juholts kris | Nyheter | Aftonbladet: ”Få av VU:s ledamöter ville stanna och prata med pressuppbådet efter mötet. Sven-Erik Österberg hänvisade till att mötet fortsätter i morgon. Flera andra VU-ledamöter – så som Wanja Lundby-Wedin och Veronica Palm – valde en tyst strategi.
Peter Hultqvist, suppleant i VU, svarade dock:
– Jag och VU har fortfarande förtroende för Juholt, sa Hultqvist innan han skyndade i väg.
Leif Pagrotsky, också suppleant i VU, uttryckte att förtroendet för Juholt efter mötet var oförändrat än vad det var innan mötet.
Vad den inställningen innebär i praktiken valde ingen av de två att inte vidareutveckla.”
Ibland undrar jag om vår partiledning fullständigt saknar kommunikationskompetens. Här samlas det, i organisationen centrala, verkställande utskottet och ingen talar om vad som står på dagordningen eller hur diskussionerna går. Hade någon frågat mig hade jag föreslagit att de skulle ha webb-sänt mötet. Som medlem borde jag ha full insyn i de överväganden som görs. Ett parti med ambitioner att leda landet borde dessutom dela dessa överväganden med hela befolkningen och helt slå undan benen på den av spekulationer drivna mediabevakningen.
Nu verkar de ha bl.a. diskuterat turerna kring arbetslöshetsförsäkringen i samband med utarbetandet av partiets budgetmotion i höstas. Fullständigt idiotiskt att ägna tid åt – överst på dagordningen enligt Aftonbladet. Men det sätt som ledningen hanterar den nuvarande krisartade situationen liknar ju mest en sandlåda så förvånad blir jag inte.
Erik Laakso tycker inte Håkan Juholt ska avgå eftersom det inte räcker. Jag tycker efter noggrant övervägande att det minsta som krävs är att han gör just det. Om han inte gör det demonstrerar han tyvärr en brist på verklighetsförankring av närmast monumentala mått. Talar man med vänner, bekanta, socialdemokratiska väljare och andra så är det uppenbart att han är en allvarlig belastning. Sen gäller förstås ändå huvuddelen av Laaksos tankar – Juholt är inte problemet utan ett symptom. Del av problemet är det många som är – inte minst alla de som försäkrar sitt förtroende och stöd för Juholt, några återfinns på s-bloggar men också bland mer ledande företrädare i t.ex. VU. Dock – relationen till LO tillhör inte problemet – där har Laakso fel.
Dagens läsning för oss som tycker det är intressant att se hur folk följer med vinden står Sven-Erland för. Det illustrerar ett av partiets verkliga problem – vi väljer ledare/ledning utan att veta något om dem politiskt annat än att de inte gjort väsen av sig (på förslag från någon valberedning), sen följer vi så länge det går bra. Händer något kan vi utan att tveka följa nästa av valberedningen de facto utsedda. Pinsam läsning för en del förstås.
Technorati Tags:
Aftonbladet, Eric Sundström, Håkan Juholt, s-bloggar, Sven-Erland, Veronica Palm, Wanja Lundby-Wedin, Sven-Erik Österberg, Peter Hultqvist, Leif Pagrotsky
Lärarnas problem
Facksamordning lärarnas problem | Daniel Swedin | Ledarkrönika | Ledare | Aftonbladet: ”Det är inte bristen på goda argument som är lärarfackens största problem i årets avtalsrörelse. Det är bristen på facklig samordning.”
Tror inte Daniel Swedin har rätt. Skälet till detta är att facklig samordning – som Swedin exemplifirar med samarbetet inom LO – inte fungerar för att åstadkomma så stora förändringar av relativa löneläget hos så stora kollektiv som lärarna utgör. Sådana förändringar måste ske ”utanför” ramarna och finansieras utanför det som ofta kallas befintligt löneutrymme. Skälet till detta är att kostnaden för en löneökning för lärarna i storleksordningen 10 000 kronor per månad kostar åtskilliga miljarder. Skulle det utrymmet finansieras genom att andra grupper avstår innebär att dessa helt får avstå löneökningar under flera år.
Technorati Tags:
Aftonbladet, Daniel Swedin, LO, Lärarförbundet, Lärarnas Riksförbund
Tänk vilka dåliga bilar vinstdrivande företag producerar
Om drivkraften är vinst blir resultatet vinst, inte god vård « Röda Berget: ”Samhället tjänar inte på att privata vårdkoncerner tar hem stora vinster i sjukvårdsbolag. Samhället tjänar däremot på en bra vård. För att ta ett konkret exempel. istället för att deta ut pengar till Caremas aktieägare kan man anställa folk som bara talar med de gamla. Det är samhällsnyttigt, i motsats till Caremas vinst, ”
(Hittat via knuff.)
Själv tillhör jag de som är lite tveksam till resonemang som utesluter att vinstdrivande företag kan erbjuda kvalitet. Ibland inbillar jag mig faktiskt att de allra flesta företag som finns faktiskt har som målsättning att erbjuda just hög kvalitet. Skälet till det är att företag som inte gör det knappast överlever under längre tid.
Till yttermera visso trodde jag att vinst i första hand handlar om avkastning på investerat kapital. Det tror inte Katrine Kielos.
I debatten frågar sig en del hur det kan vara så självklart att ett företag som utvecklar medicinsk utrustning ska få dela ut stora vinster – men inte de som levererar sjukvården. Det handlar väl om den hederliga marknadsekonomiska principen att vinst har man rätt till eftersom man tar en risk.
Den som investerar kapital vill ha avkastning, på samma sätt som vi alla förväntar oss att åtminstone få lite ränta på våra sparade pengar. Den principen är väl rätt ok – och helt avgörande för att en marknadsekonomi ska fungera. Problem uppstår förstås bl.a. när det finns aktörer som på kort tid vill ha stor avkastning på sitt kapital. Sådana finns det väl egentligen bara två typer av – skurkaktiga typer (som det ju alltid funnits) och förvaltare av fonder (ofta eftersom vi alla vill ha bra pension och förvaltaren hög bonus).
Sedan åtminstone 20 år befinner vi oss i en postindustriell ekonomi. Det innebär bland annat att en stor del av kapitalet inte binds i långsiktiga investeringar med medföljande engagemang i utvecklandet av långsiktig avkastning utan istället sker en stor del av den ekonomiska aktiviteten genom handel med finansiella instrument – från aktier till derivat m.fl. Kapitalet investeras inte i företag utan i handel med företagens aktier. Avkastningen genereras genom köp och försäljning av dessa aktier – inte genom utdelning från samma företag. Vd:n för ett börsbolag blir mer intresserad av att kortsiktigt öka aktiens värde (som ju i praktiken är betydelselöst för företaget) istället för att säkerställa bolagets långsiktiga intjänandeförmåga (lite förenklat och inte alltid en motsättning).
Oaktat detta så är argumentationen som utgår från att företag som kan/får göra vinst inte skulle vara intresserade av att erbjuda hög/god kvalitet på sina tjänster och produkter enfaldig.
Klas Eklund har förstås i huvudsak rätt i sin artikel i DN rubricerad Vi behöver en ny kapitalism som är mer ansvarstagande. I den artikeln beskriver han just spekulationsekonomin (även om han inte problematisear utvecklingen mot ett dominerande institutionellt ägande där hög avkastning är det enda saliggörande). När det gäller ungdomsarbetslösheten har dock Eklund fel – rätt så långt som att det är ett allvarligt problem men inte när det gäller lösningarna. Detta tankefel gör han förmodligen på grund av att få som resonerar om arbetslöshet tycks vilja adressera den viktigaste orsaken – brist på jobb! Istället fokuseras oftast på hur olika grupper ska få det lättare att ta sig in på ”arbetsmarknaden” som om detta inte momentant måste innebära att någon anna grupp slås ut. Det måste helt enkelt till tillväxt som genererar fler jobb.
Jonas Sjöstedt ser pensionskapitalet, en inte oväsentlig del av problemet. Lägre avkastning på det ger lägre pensioner vilket väl kan tänkas orsaka en del problem, det skriver han inte om dock.
Trodde Peter Andersson skrivit om detta, men icke. Peter Högberg kommenterar Eklund. Sven-Erland har förstås en poäng:)
Här kommer kapitalismens verkliga svek: Den levererar inte den eviga tillväxten! Den fluktuerar, den är oförutsägbar, den påverkas av faktorer vi inte räknat med. Hade bara kapitalismen levererat tillväxt så hade skulderna gradvis minskat i betydelse, i takt med ökande BNP!
Martin Moberg kommenterar också Eklund – eller inte. Johan Sjölander verkar tycka att Eklund borde ha skrivit en typ fem-sidig artikel, utvecklat svar på alla frågor. Mycket begärt kanske i en debattartikel.
Technorati Tags:
Aftonbladet, ekonomi, Jonas Sjöstedt, Kapitalet, Katrine Kielos, Martin Moberg, Peter Andersson, Peter Högberg, Röda Berget, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Klas Eklund, Sven-Erland, Johan Sjölander
När högerkidsen tar över
Artikel – Moderata Ungdomsförbundet: ”På allvar inleda ett återtagande av utbildningsdepartementet så att en moderat utbildningsminister efter år 2014 kan återupprätta en kunskapsorienterad skola med mycket valfrihet blir en del av vårt nyårslöfte. Flumskolan får inte ersättas med en batongskola. Det är en moderat valfrihetsbaserad skola som bygger Sveriges framtid stark.”
Det moderata ungdomsförbundet är tydligen rätt missnöjda med Björklunds skola – batongskola kallar de den. Intressant ordval.
De två områden de vill prioritera förefaller dock rätt väl valda även om jag tror att unga människor bryr sig om en del andra frågor än de valda i synnerhet som utbildning bara tycks vara lika med skola.
Lite nyfiken blir jag på vilka döda överklassgubbar från andra århundraden de inte längre tänker grubbla över.
Technorati Tags:
Jan Björklund, Skola, Utbildning, Rasmus Törnblom, Emil Eriksson, MUF
Inte ens Benulic har alla rätt
Marxister borde bekämpa sex timmars arbetsdag – Artikel av Boris Benulic – Newsmill: ”Med ett sådant svar så har man avlägsnat sig ännu mer från marxismen och än mer närmat sig de mer märkliga och uppgivna formerna av den västerländska vänsterradikalismen, rörelser där man tvärtemot Marx tror att allt är fast och givet – det finns ett visst antal jobb, det finns en ändlig mängd naturresurser – och vi måste anpassa oss.”
(Hittat via Newsmill.)
Självklart har Boris Benulic helt rätt i det ovan citerade stycket. Det är ju också den mest fantastiska effekten av klimatfrågan – att vanligtvis rationella radikala rörelser tappat den insikten. Givet den insikten är det förstås inget problem att förespråka kortare arbetstid utan för att det är ett led i att frigöra människor ”från lönearbetets slaveri”. Det står heller inte alls i motsättning till att utveckla arbetets organisationsformer – tvärtom skapar det nog bättre förutsättningar för sådan utveckling som ju åtminstone i rätt stor utsträckning gäller mer kvalificerade arbeten.
Precis som Erik Laakso resonerar så är väl frågan snarare hur arbetstidsförkortningar (eller andra förbättringar) ska åstadkommas – han ställer facklig kamp mot politisk genom att förorda den fackliga vägen och sammanblanda lagstiftning med socialism. Problemet som behöver adresseras är att de sektorer inom vilket det finns störst behov av ganska snar förkortning av arbetstiden – tänker särkilt på omsorgssektorn – också är de sektorer som har den absolut svagaste fackliga organisationen vars kraft att genomdriva sådana förändringar är mycket begränsad i synnerhet som dominerande arbetsgivare är offentliga.
Technorati Tags:
6-timmarsdag, arbetstid, Boris Benulic, Erik Laakso, Klasskamp, Mer tid att leva, Newsmill, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Socialism
Lösningar från förr kanske inte passar men visionerna gör nog oftast det
Martin Mobergs betraktelser…: Om en bristande politisk taktkänsla eller vem glömde metronomen?: ”Men i likhet med Westerholm ser jag ingen reell möjlighet att genomföra detta på den arbetsmarknad som vi de facto har idag och som beror på att samhällsanalysen inte är så uppdaterad som den faktiskt borde vara. För ska vi i socialdemokraterna och sålunda även för vänsterpartiets och miljöpartiets vidkommande vara ett relevant och attraktivt alternativ i kommande val ja då håller det inte med att köra med lösningar som påminner om en svunnen tid.”
Martin Moberg köper Johan Westerholms invändningar mot arbetstidsförkortning, samma typ av invändningar som kapitalets företrädare alltid använt. För även den som bara är lite bevandrad i marxistisk teori inser ju att förhållandet mellan arbete och kapital – så som det kommer till uttryck i form av anställningsvillkor t.ex. lön och arbetstid just är uttryck för relativa positioner, maktförhållanden, klasskamp om man så vill. Man väntar sig kanske inte att resandet av krav, formulerandet av visioner kring hur lönearbetares förhållanden ska kunna förbättrats förkastats av företrädare för det socialdemokratiska arbetarepartiet.
Produktivkrafternas utveckling används som argument mot arbetstidsförkortning. Som om det faktum att produktiviteten fortsatt ökar inom nästan alla industrigrenar, ett faktum som innebär att ett ökat mervärde skapas som kan användas för såväl förbättrade löner som arbetstidsförkortningar inte betyder något. Som om ens majoriteten av alla lönearbetande skulle ha högt kvalificerade kunskapsintensiva arbeten där den enskildes alldeles unika kompetens är den avgörande. Det finns fortfarande (och kommer alltid att finnas) massor med arbeten som dels förutsätter närvaro på bestämda tider, dels innehåller betydande inslag av mer manuellt utförande av arbetsuppgifterna. Det gäller produktion av lastbilar såväl som vård av äldre, det gäller processtyrning i läkemedelsindustrin såväl som hela restaurangbranschen. Att alla arbeten kräver högre grad av kunskap (språk m.m.) idag jämfört med för 50 år sedan ändrar inte detta faktum.
Tidsandan är emellertid annorlunda nu. 6-timmars arbetsdag betydde kanske för 50 år sedan lika arbetstid för alla (fast det gäller väl fortfarande för de flesta – stämpelklocka finns ju t.o.m. i regeringskansliet) – idag tror jag det borde förverkligas genom att den enskilde ges betydande möjligheter att själv förlägga sin arbetstid så den passar övriga livsprojekt, är kanske t.o.m. så att arbetstiden normalt ska uttryckas i årsarbetstid för att ge än större flexibilitet.
Det största problemet med att minska arbetstiden föreligger faktiskt inom den offentligt finansierade sektorn – främst vård och omsorg – där behovet är störst men de möjliga produktivitetsförbättringarna mycket begränsade.
Technorati Tags:
6-timmarsdag, arbetstid, Johan Westerholm, Kapitalet, Karl Marx, Klass, Martin Moberg, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Klasskamp
Skär ner arbetstiden till max 20 timmar per vecka
Cut the working week to a maximum of 20 hours, urge top economists | Society | The Observer: ”She argued that we need to think again about what constitutes economic success, and whether aiming to boost Britain’s GDP growth rate should be the government’s first priority: ”Are we just living to work, and working to earn, and earning to consume? There’s no evidence that if you have shorter working hours as the norm, you have a less successful economy: quite the reverse.” She cited Germany and the Netherlands.
Robert Skidelsky, the Keynesian economist, who has written a forthcoming book with his son, Edward, entitled How Much Is Enough?, argued that rapid technological change means that even when the downturn is over there will be fewer jobs to go around in the years ahead. ”The civilised answer should be work-sharing. The government should legislate a maximum working week.”
Tydligen inte bara Vänsterpartiet och undertecknad som uppmärksammar frågan om arbetstidsförkortning i dagarna. Hittar (med lite hjälp från vänner på Facebook) artikeln ovan. I den beskrivs hur the New Economist Foundation (NEF) argumenterar för detsamma. Och NEF nöjer sig inte med 6-timmars arbetsdag, de argumenterar för 20-timmars arbetsvecka. Gillar.
Technorati Tags:
arbetstid, ekonomi, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Guardian
Har alltid haft lite svårt med karriäristerna
Rollbytenas tidsålder | Näringsliv | SvD: ”Att Håkan Juholt hade svårt att värva ’the best and the brightest’ stod klart redan de första veckorna. Den typ av högerstämplade elitsossar som Göran Persson lutade sig på känner sig inte längre hemma i S. Förre finansministern Pär Nuder jobbar idag för Wallenbergarnas riskkapitalbolag EQT, hans statssekreterare Jens Henriksson var en sväng på Swedbank innan han blev chef för Stockholmsbörsen.
I individualismens och värdeförskjutningarnas tidevarv är det precis lika tänkbart för en S-karriärist att börja jobba på en storbank som för en finansfurste att prisa Per-Albin Hanssons folkhem. Problemet för Håkan Juholt är att han varken har makt eller pengar att locka med i kampen om de mest eftertraktade rollbytarna.”
(Hittat via knuff.)
Jag har inga problem med att människor går från vanliga jobb till politiken och tillbaka. Finner det tvärtom önskvärt, politiska uppdrag bör man bara ha under en begränsad tid. Har egentligen bara ett krav – nämligen att den som får ett politiskt uppdrag (förtroendevald eller anställd av partiet) accepterar detta driven av ideologisk övertygelse.
Tyvärr så förekommer det ju – precis som tesen är i Olle Zachrisons artikel – dels att partiet städslar medarbetere vars huvudsakliga intresse är den egna karriären, dels att förtroendevalda parkera på sina poster. Båda fallen är problematiska då andra intressen än partiets då blir överordnade. Man skulle ju kunna tänka sig att det utvecklades en alldeles särskild professionalism, och visst tillägnar sig en del en slags politisk färdighet. Det avtagande avståndet till vardagen utanför politiken motverkar dock oftast denna.
Kunskap från livet utanför politken är viktig, avgörande. Partiet är dock ganska dåligt på att ta tillvara den vilket gör att många med kompetens från olika områden utanför politiken tröttnar.
Technorati Tags:
Håkan Juholt, Kommunalråd, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Olle Zachrison
Vem/vilka har problem
Valstatistiken för de senaste 50 åren visar hur otroligt homogent som stödet för det röda blocket S+V har varit. Under åren 1960 – 2002 noterade de två socialistiskt inspirerade partierna med ett enda undantag valresultat i spannet 47,5 – 53,1 procent.
I Alliansens segerval 2006 gick både S och V kraftigt tillbaka och fick inte mer än 40,8 procent ihop, vilket var all time low. Och ändå var det betydligt mindre lågt än det gemensamma resultatet för Mona Sahlins S och Lars Ohlys V 2010: 36,3 procent. Detta gemensamma resultat var svagare än vad Göran Perssons S ensamt lyckades skrapa ihop i partiets ”katastrofval” 1998 (36,4 procent)
via Den svenska socialismens kris | Ledarredaktionens blogg | SvD.
Fastnar för ovanstående två avsnitt ur P J Anders Linders inlägg av två skäl. Det första handlar om att siffrorna i sig åskådliggör att socialdemokratins problem till stor del handlar om att politiken kommit i ofas med väljarna (verkligheten) och det andra att ”fel” partiledare nog inte ska se som orsak utan som symptom. Detta är kanske inga ny revolutionära slutsatser men de förtjänar att reflekteras över.
Om medborgarna säger ”jag kan själv”, naturligtvis baserat på att de numera har en betydligt bättre kunskapsnivå än för 50 år sedan (vem har möjliggjort det?), så kan ju knappast svaret vara ”vi vet bättre”, om detta ska vi lagstifta. Svaren hittar vi snarare i den frihetliga traditionen där människor bemyndigas – vare sig det handlar om spontandans på krogen, lösningar på familjelivets område eller livsstil i övrigt.
Ur samma tradition hämtar vi förstås viktiga principer när det gäller privatlivets helgd, respekt för den personliga integriteten och teknisk övervakning ersätts med fungerande sociala miljöer/sammanhang för människor att leva och verka i.
Peter Högberg skriver
Oppositionspolitik kan man bedriva på två sätt. Antingen det enkla som innebär att säga nej, eller det mer konstruktiva att visa på alternativ. Om man gör det senare framgångsrikt så kan man till och med få den sittande majoriteten att agera som om de vore i opposition.
Om man har en egen väl formulerad politik – och när det gäller konkreta frågor – med genomarbetade (diskuterade) förslag så löser sig detta med oppositionsrollen av sig självt. Idag saknas denna politik och istället ägnar sig många åt en eländesbeskrivning som alltför få känner igen sig i.
Senaste kommentarerna