Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Svära i kyrkan eller öka frihet för föräldrar
Ett bidrag som kommer att öka utanförskapet: “Tomas Eneroth var befriande tydlig på kvällens teve-nyheter. Vinner (s) valet 2010 kommer Sverige att göra som exempelvis våra norska grannar och avskaffa vårdnadsbidraget. Argumenten för detta är många, och de allra flesta har att göra med jämställdhet och utanförskap. Ett vårdnadsbidrag kommer att urholka resurserna till förskola, vilket försvårar för de föräldrar som faktiskt vill kombinera familj med yrkesliv. Bidraget blir helt självklart till en kvinnofälla, och det kommer dessutom skapa ett utanförskap i verklig mening då fler kommer längre bort från arbetsmarknaden och i den vevan dessutom blir allt mer beroende av sina män.”
Johan Sjölander, från vilken jag hämtat citatet ovan, tillhör dagisfunamentalisterna i partiet. För honom och tyvärr många av mina partikamrater existerar ingen annan modell för omsorg om det uppväxande släktet än dagis. Föräldrar skall så fort som möjligt börja jobba heltid båda två. Denna inställning uppfyller inte mina krav på en socialdemokratisk familjepolitik. En sådan skall baseras på att öka människors frihetsgrad, öka människors möjligheter att själva välja sin väg inte bara när det gäller utbildning och yrkesval utan också i det “lilla” – samlevnadsform, familjestruktur och organisation.
Jag är inte alls säker på att vårdnadsbidrag är lösningen på problemet, i synnerhet som vi nu riskerar ett system som kreerar betydande skillnader mellan medborgarna beroende på i vilken kommun de råkar bo. Det jag däremot är helt säker på är att grunden för kritiken mot det vårnadsbidrag som högeralliansen nu tänker införa inte är att öka föräldrars/familjernas möjligheter att själva bestämma hur de vill göra under barnsens uppväxt. Tvärtom så innebär ju den politk vi varit med att forma i kombination med att det numera inte går att leva drägligt med familj och en lön reelt att möjligheten att själv ta större del i barnens småbarnstid i stort sett eliminerats.
Skillnaden mellan de som förspråkar dagens modell av ytterligt begränsad egen kontroll över den egna familjens organiserande och oss få som fortfarande envisas med att svära i kyrkan är att vi inte vill ha ett system som på något sätt hindrar föräldrar att välja att jobba. Vi kritiserar heller inte förskolan eller tror att barn far illa. Vi vill bara ha en faktiskt möjlighet att själva spela en mera aktiv roll i just våra familjer och med just våra barn.
Vi saknar dock stöd för detta särskilt från dagisfundamentalisterna. Detta är mcket framträdande hos oss socialdemokrater där man i stort sett inte kan föra ett vettigt samtal kring ökad frihet för människor att själva forma sina liv utan omedelbart klassas som suspekt. Trots att många i realiteten kämpar för att, genom att dela dygnets timmar, kunna erbjuda sina barn en uppväxt i huvudsak inom familjen respekteras inte detta. Man får intryck att tesen är att bara för att de flesta vill eller i praktiken tvingas till att – när föräldradagarna börjar ta slut – börja jobba och därmed följande inskolning av barn på dagis (som jag förstås kallar det bara för att retas) så skall ingen annan modell tillåtas.
Konsekvensen av detta är förstås att många barnfamiljer får en fullständigt orimlig livssituation. Den sm varit hemma med några stycken barn vet att det å ena sidan är mer jobb än de flesta arbeten men å den andra sidan gör det att familjelivet förenklas något dvs man hinner med lite tvätt och städning också vilket väsentligt underlättar de mer logistiska delarna av familjelivet och kanske också lite relationsvård:-)
Själv är jag stolt far till sex barn varav väl egenligen bara den yngsta spenderat en del tid inom barnomsorgen (dagmamma). Det har kostat familjen en hel del i förlorad inkomst förstås men har varit värt också ett antal år av riktigt slitande med att få pengarna att räcka till.
Idag är det bara det t.ex. bara de allra starkaste föräldrarna som vågar hävda rätten att tillbringa mer tid med barnen än föräldraförsäkringsnormen.
Idag är det bara de allra starkaste kvinnorna som vågar hävda rätten att själva ta hand om sina barn.
Partidistriktets skolgrupp
Thomas Johansson vald att leda partidistriktets skolgrupp – www.socialdemokraterna.se : “Thomas Johansson från socialdemokraterna i Södertälje har blivit utsedd till att leda gruppen ” Ett Stockholm där alla kan”, som ska ta fram en ny skolpolitik för hela Stockholmsregionen. Redan på torsdag ska hela gruppen samlas för att ta fram skarpa politisk förslag till socialdemokraternas centrala rådslag.”
Kul – bara att gratulera Thomas till ett spännande uppdrag. Att formulera en socialdemokratiskt skolpolitik särskilt för Stockholmsregionen är en inte helt enkel uppgift. Här finns den högsta andelen friskolor i landet och – tror jag – också exempel på skolor vars rekryteringsunderlag påverkas oerhört starkt dels av boendesegregationen, dels av rätten att välja skola. Här finns också en mycket stor skillnad i hur modern teknik för lärande utnyttjas och resultatet av de socioekonomiska klyftorna också vad avser tilgång till sådan teknik utanför skolan är märkbart.
Det finns några särskilda poänger med att just Thomas valts. Han är en skulle jag hävda ivrig förespråkare för friskolor och han har också ett stort intresse för utvecklingen av undervisningen i naturvetenskap och teknik, det senare bland annat demonstrerat genom att han drivit frågan om att Tom Tits i Södertälje skall få en grundskola (friskola) vilket skulle vara en naturlig fortsättning för de barn som nu går i Tom Tits förskola.
Hade varit kul att vara med:-(
Regeltyranni – vems fel?
Rökförbud i egen trädgård – absurditetens gräns kan vara nådd: “En kvinna i skånska Åkarp är anmäld till miljödomstolen av en granne med känslig näsa. Han, en advokat, vill att kvinnan ska beläggas med rökförbud i hennes egen trädgård eftersom rök kommer in i hans trädgård när hon blossar. Det hela är så absurdt att det är svårt att kommentera utan att hemfalla till glåpord.”
Vännen Laakso kommenterade denna i sanning uppenbara stolligheten fredagen den 24 augusti. Tyvärr är det ju bara ett övertydligt exempel. Merit Wager har fångat upp tråden och skriver i dagens SvD under rubriken Återinför eget ansvar och sunt förnuft om flera andra exempel där hon utgår från miljöbalken som tydligen möjliggör att föra upp frågor om flagglinor som slår mot flaggstången till prövning i miljödomstolen. Så långt allt gott och väl – riksdagen har uppenbarligen stiftat tokiga lagar, det bör våra företrädare ta ansvar för och åtgärda! – och jag antar att mitt parti inte kan friskrivas:-)
Själv pekade jag på hur livsmedelslagstiftningen (och dess tillämpning) tycks lida av samma sjuka bl.a. angående Oaxens Skärgårsdskrog i april. Regleringen kring djurhållning är andra exempel.
Merit Wager börjar emellertid sin artikel med att angripa Journalistförbundets varsel/konfliktåtgärder som om dess konsekvenser för Wager personligen också skulle handla om absurda konsekvenser av lagstiftning. Så är naturligtvis ingalunda fallet. Merit Wager skriver:
En fackförening som jag inte är medlem i och som jag inte har något alls med att göra (Journalistfacket) tänkte i förra veckan ta sig rätten att beröva mig, en egenföretagare som bland annat försörjer mig på att skriva, min inkomst! Detta för att medlemmarna skulle ”tas ut” (OBS inte ”gå”) i konflikt.
Nu blev det i slutänden ingen konflikt, men enligt de fackliga direktiven skulle tidningens anställda inte få befatta sig med min text efter ett visst klockslag en viss dag. Journalistförbundets ledning krävde att jag skulle vara solidarisk med deras medlemmar, men var fanns deras solidaritet med mig?
Rätten att vidta stridsåtgärder är grundläggande för att åstadkomma åtminstone en liten utjämning av maktförhållande mellan arbetsköpare och arbetare (oavsett om vi nu också kan kalla de senare för tjänstemän). När arbetare vidtar stridsåtgärder är förstås dessa enbart verksamma om de negativt påverkar arbetsköparens möjlighet att upprätthålla produktionen. Vid varje sådan åtgärd kommer arbetsköparens leverantörer och/eller kunder att drabbas.
Som det verkar på Wagers beskrivning så innebar Journalistförbundets varsel att hennes frilansartikel inte skulle kuna tryckas i tidningen. Vet inte säkert men förmodligen kunde väl tidningen i sin godhet ändå ha betalt Wager för beställt material – om inte borde hon kanske införa en sådan klausul i sina avtal vid framtida beställningar. Detta har ingenting med solidaritet att göra utan är en konsekvens av att Merit Wager valt/tvigats att driva sin verksamhet i egen regi och alltså inte är varken anställd eller medlem i facket.
Hittar ingen kommentarsfunktion på Merit Wagers egen blogg – därav kritiken här.
Facebookad?
A very very dumpy thing: "Man kan lugnt säga att det finns tre grupper av svenskar just nu:
De som redan gått med i Facebook
De som inte vet vad Facebook är
De som är för fina för Facebook"
Hittar ovanstående observation hos deepedition.
Till den första kategorin hör över 160 000 svenskar, det var i alla fall antalet som finns på Facebook och som registrerat sig i det regionala nätverket Sweden (det har definitivt inte alla gjort – varför vet jag inte).
Till den andra kategorien hör förstås egentligen flertalet även om en del ju faktiskt är upplysta och ändå inte gått med:-(
Till den tredje kategorin hör Frepa:-)
Ägandeform är frågan – segregation är svaret
Uppsalaforskare föreslår skolnedläggningar: “Lägg ned storstadsskolor med de sämsta resultaten och sprid eleverna till skolor med de bästa resultaten. Det kontroversiella förslaget läggs fram av forskaren Anders Lindbom.”
När mina partikamrater hakar upp sig på ägandet och argumenterar mot friskolor så har jag invänt att det inte är ägandet/huvudmannskapet som är problemet utan valfriheten (och förstås segregerade upptagningsområden). När jag för ett antal år sedan satt i utbildningsnämnden i Södertälje försökte jag i samband med skolprogrammet (ny-, om- och tillbyggnad av grundskolor) föra in denna dimension i planeringen av den kommunala skolan – lyckades dock inte. Min idé var att helt enkelt placera skolor så att de får naturligt integrerande upptagningsområden.
Ser nu, som framgår av citatet ovan från Aftonbladet som rapporterar om en ny bok “Friskolor och framtiden – segregation, kostnader och effektivitet”, att jag föga förvånande har stöd hos åtminstone någon/ra forskare. I detta fall är det alltså Ander Lindbom i Uppsala som förespråkar en rätt drastisk metod – lägg ner skolor med de sämsta resultaten (i klartext de i de minst välbeställda ytterområdena). Nu tror jag inte att detta stöd hjälper – alltför många av mina partikamrater tycks tro att just ägandet i fallet skolor är en ideologisk principfråga och förstår dessvärre inte att den ideologiska frågan gäller alla barns rätt till en bra. likvärdig utbildning.
Vem skriver historia
Det här med vilken historieskrivning som dominerar aktualiseras genom att Forum för levande historia nu också (nazismen har man redan gjort) skall granska kommunismen. Det handlar alltså om ismer som begått brott mot mänskligheten (så som vi nu definierar dem) trots att alla förstås egentligen förstår att själva ismen bara är den ideologiska överbyggnaden i vars namn dessa brott begåtts. Så har ju t.ex. omfattande övergrepp genom historien begåtts i kristendomens namn men om detta skriver den nye intendenten Eskil Franck ingenting.
Historieskrivning som dominerar är kanske ett lite illa valt uttryck. Här är det inte frågan om vilken historiesyn som genom “vanlig” forskning och fri debatt kommer att dominera utan här förefaller det vara en av staten föreskriven syn som är uppgiften. Jag är dock lite kluven till detta, å ena sidan som Blogge Bloggelito träffande skriver
Givetvis kommer ett antal av dessa kristna imperialister att finnas i den grupp som ska granska kommunismen (ty kristendomens representanter ingår av någon anledning alltid i statliga kommittéer), och resultatet kommer att bli därefter. Problemet är att kristendomens motgångar i exempelvis Kina inte har med kommunism att göra, utan med den kinesiska kulturen. Sedan 1600-talet har kristendomen försökt sprida sin enfaldiga lära i landet, men den har alltid tagits emot med skepsis; den är inkompatibel med kinesisk kultur och dess två ateistiska livsfilosofier konfucianism och buddism, och den är även inkompatibel med den polyteistiska kinesiska folkreligion av pseudobuddistiskt slag som är helt dominerande.
så är förståelsen av skeenden, även avskyvärda brott mot mänskligheten beroende av sin kontext, sitt sammanhang, sin egen historia.
Å den andra sidan så vet vi att avståndet mellan forskning och den kunskap som förmedlas av våra skolböcker i historia ofta kan vara stort. Vi vet också att kunskap om historien är ett bra verktyg för människor som vill förstå också sin samtid. Den stora frågan kvarstår dock – vem tillåts skriva den bild vi avser indoktrinera våra barn med?
Istället för att fokusera på ismers i vars namn övergrepp begåtts vore det betydligt intressantare att studera vilka underliggande faktorer (ekonomiska, kulturella, historiska, sociala) som möjliggör uppkomst av repressiva stater/organ och vilka mekanismer som gör det möjligt att använda ismer, religioner etc. för att ideologiskt skapa acceptans för övergrepp hos alltför stora delar av en befolkning. Det senare t.ex. höggradigt aktuellt i tider av ökad övervakning, avlyssning, hot mot yttrandefrihet och andra mänskliga rättigheter, ockupation och krig i “demokratins” namn etc.
Jinge tar förresten och påminner om kritik som riktats mot Forum för levande historia. Åsa Linderborg har skrivit en betraktelse över borgerlighetens stalinister som är rätt bra.
SIS backar
SIS ogiltigförklarar omröstning om standard: "Men efter omröstningen har det, enligt SIS VD Lars Flink kommit fram att en person vid omröstningen lämnade två röster, vilket inte är tillåtet. Varje medlem har av naturliga skäl endast en röst.
– Omröstningen skedde med handuppräckning, och vi är helt säkra på att en person har avgivit två röster, säger Flink till DN på torsdagskvällen."
SIS har nu alltså hittat en formell grund (se pressmeddelande) för att inte avge en röst för att Open Office XML skall bli internationell standard för dokumentformat. Skälet uppges vara att någon på det avgörande mötet i en arbetsgrupp inom SIS avgett två röster. Hur man gör det när omröstningen sker medelst handuppräckning har jag lite svårt att föreställa mig men SIS styrelses beslut innebär att Sverige alltså kommer att avstå i den internationella omröstningen. Det är ju förstås det enda rimliga i det läge som uppstått.
Däremot kvarstår de mycket allvarliga misstankarna om att ett företag (Microsoft) i detta fall manipulerat arbetet i en standardiseringsgrupp genom att “köpa” in röster inför det avgörande beslutet. Det är oacceptabelt och måste (tyvärr) betraktas som korruption. Microsoft har ju dessutom allvarligt skadat sitt goda namn och rykte liksom förtroendet för SIS arbetsorganisation. Detta kommer att kräva lång tid och ordentliga åtgärder för att reparera.
Hittar inga kommentarer från Microsoft om detta.
Vad är en diskussion?
Fritt fram att tycka till om vår skolpolitik!: “- Vi är glada att vi har öppnat den här diskussionssidan. Den kommer att vara ett viktigt redskap i vårt fortsatta rådslagsarbete. Dina åsikter är jätteviktiga, då det är du som är elev, lärare, förälder eller annan engagerad person som är expert, säger Marie Granlund och Ulla Lindqvist, ledare för rådslagsgruppen om skolan.”
Jag retar mig på sånt här. Enligt partiets webb har alltså de två ledarna för rådslaget om skolpolitiken med en mun sagt ovanstående (bara det är ju märkligt – att tillskriva två personer ett citat). Alltså kastar man sig in i ett febrillt klickande för att hitta denna diskussion – dock utan framgång. Vad som finns är däremot information om hur man skickar in synpunkter – för säkerhets skull uppdelat på folk som jobbar i skolan, sådana som går i skolan och sedan övriga. Hur diskussionen skal uppstå framgår inte.
Dessbättre finns det ju andra som tar detta med diskussion som en process i vilken man utbyter tankar, tar intryck av andra. utmanas mera seriöst. Jag har själv skrivit om relaterade frågor och senast hittade jag via Jonas Morian fram till Marta Axners försök att bidra till en öppen, alla inbjudande, diskussion.
Det finns fler som har kloka synpunkter, inte minst om upplägget av rådslagen dvs de frågor man styr med. De handlar om fel saker – i alla fall om man skall ta saker i rätt ordning. Om det skrev jag under rubriken Morgondagens skola. Fick dock då inga svar av kamrater diskussionsledare Granlund och Lindqvist. Att ge sig in och kommentera/diskutera på olika bloggar borde varit en självklarhet. Att samla upp den diskussionen och tillgängliggöra den för de som inte är så digitala borde vara en självklarhet.
Wikikongress (länk finns uppe till vänster) hade också varit ett utmärkt verktyg. Partiets som det verkar hemmasnickrade envägskommunikationsplats (CMS) är det inte.
I grunden alltså – att skicka ut ett antal frågor som underlag för folks synpunkter och sedan samla in de senare är ingen diskussion, att göra samma sak digitalt via webben är heller ingen diskussion. Ett demokratiskt samtal förutsätter att vi alla får del av allas synpunkter utan filtrering och möjlighet att diskutera dessa!
Currently playing in iTunes: The Other Night Blues by B.B. King
Bananrepublik
Bananrepubliken SIS: “Microsofts agerande har i alla fall väckt upprörda känslor i både dagspressen och på webben.”
Frepa fortsätter att hugga på det märkliga förfarandet vid beslutet om Sveriges inställning till ett standardförslag avseende dokumentformat. Jag skrev också om det igår. Frepa har uppdaterat sitt inlägg idag med en länk till IDG av vilken framgår att Microsoft i mail till sina partners (som sedan alltså mot en avgift på 17 000 gick och röstade) skriver bland annat följande:
Microsoft satte ordentlig press på sina partners att rösta ja i frågan. Det framgår av kommunikation mellan svenska Microsoft och dess partners som CS har tagit del av.
I ett informationsmejl som, enligt Microsoft, gått ut till ”ett fåtal” partnerföretag skriver mjukvarujätten bland annat att partners ”förväntas” anmäla sitt deltagande till SIS och ”deltaga på mötet den 27/8 för att rösta ja till Open XML”.
Partnerföretagen ombeds även att delta på ytterligare något möte efter omröstningen, detta för att ”visa sitt goda deltagande”.
För de partners som inte känner sig tillräckligt insatta i frågan erbjuder Microsoft även färdiga argument för varför Office Open XML bör accepteras av SIS.
”[Partnerföretagen] behöver inte diskutera det tekniska innehållet i specen men vara beredd att ge några argument för varför de röstar ja – dessa kommer ni att få av Microsoft,” skriver företaget.
Anmälningsavgiften på 15 000 kronor får partnerföretagen stå för själva, men mjukvarujätten lovar ”marknadsbidrag” och ”extra stöd i form av Microsoftresurser” till de företag som anmäler sig och deltar i omröstningen.
Detta är inte klokt, fullständigt oacceptabelt och (för att använda populär terminologi) kränkande för alla de som seriöst deltar i standardiseringsarbetet. Enligt min uppfattning måste SIS omedelbart dra tillbaka Sveriges röst i denna fråga och till ISO anmäla förfarandet som ju placerar hela processen i bananrepublikklass.
Två frågor skulle jag vilja ha besvarade: Agerar Microsoft på liknande sätt i övriga länder och borde inte detta agerande klassas som korruption och följdaktligen vara åtalbart?
Vad kostar en standard?
Currently playing in iTunes: My Baby Don’t Love Me by The Charles Burton Blues Band
SIS Sålde sin röst rörande OOXML: "Väl på mötet bokstavligen vällde det in personer. Jag blev väldigt osäker. Vilka var det som kom? Det stod klart när de presenterat sig att vi inte hade en chans. Det skulle bli ett “Ja”. Väldigt många av de som kom är Microsoft Partners (Se nedan). Det skulle visa sig att det var förutom oss 23 nya medlemmar precis innan mötet.
Det blev ett sorl i rummet och ansvariga längst fram såg bekymrade ut. Johan Westman, teknisk talesman på IBM, reste sig upp och sade att IBM inte ställde upp på denna fars och meddelade att han lämnar mötet. Straxt därefter gjorde jag och några till samma sak.
Så gick det till när Sveriges röst i ISO köptes."
(Hittat via knuff.se.)
Stämmer Marcus Rejås beskrivning av förloppet så undermineras ju förtroendet för den officiella stadardiseringsprocessen fullständigt. Själv är jag ordförande i en teknisk kommitté inom SIS (TK450) som sysslar med lärteknologi. I den gruppen deltar tyvärr inga av de företag som uppenbarligen tyckte det var rimligt att lägga minst 17 000 kronor bara för att kuppa igenom ett beslut när det handlade om Office Open XML – man blir faktiskt lätt upprörd.
Olle Axenborg, informationschef på SIS, uttalar sig enligt IDG på följande sätt:
– Många som uttalar sig som att de fäster för stor vikt vid att Sveriges röst nu har fallit. Men det är inte mer än en hundradels röst i det som nu ska sammanställas. Jag vill säga åt Microsoft att inte ropa hej och åt andra att loppet inte är kört.
Vilken betydelse den svenska rösten kommer att få är enligt min uppfattning fullständigt irrelevant. Det som är relevant är huruvida deltagarna i omröstningen också har varit aktiva i arbetet – även om slutliga beslut avgörs i en omröstning är standardiseringsarbetet i första hand ett koncensusbyggande. Det har uppenbarligen ett antal personer inte fattat – man vinner respekt genom kunskap i sådana processer inte genom förmåga att mobilisera röstboskap, man får igenom förslag genom att dessa är väl utformade och väl genomdiskuterade.
Joakim Jardenberg tar också upp detta under rubriken "Ska pengar avgöra standarder i framtiden?“. Patrik Fältström har skrivit bra om detta på engelska på bloggen med den roliga adressen ”http://stupid.domain.name" target="_blank">stupid.domain.name, så har också vännen Frepa.
Senaste kommentarerna