Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Maktkupp eller folkrörelsedemokrati
Henrik Brors: Betygsfrågan en fräck maktkupp av Mona Sahlin: “I SIN INLEDNING PÅ förtroenderådets möte spelade därför Mona Sahlin ut hela sin position som partiledare:
– Som partiordförande har jag alltid partiets mandat, sade Sahlin och utmanade förtroenderådets delegater:
– Jag vill få ett tydligt uppdrag med ett uttalande, sade Sahlin och dikterade vad det skulle stå om “betyg tidigare än i dag” och “nationella prov vart tredje år”.
Den politiska signalen var mycket tydlig för partimedlemmarna och ingen utmanade partiordföranden i debatten efter den salvan.
Mona Sahlin kanske hoppas att den borgerliga regeringen ska vara beredd att förhandla fram en uppgörelse med henne om betygsättningen i skolan, även om regeringspartierna redan fastställt sin politik.
MED EN SÅDAN UPPGÖRELSE i bagaget skulle hon sedan först kunna åka till partikongressen 2009 och avvisa alla krav på ändringar, och sedan ta med den till eventuella regeringsförhandlingar med vänsterpartiet och miljöpartiet efter valet 2010 och hävda att det var ett långsiktigt åtagande som hon inte kan bryta.”
(Hittat via Johanna Graf under rubriken Påstådd strid om vidöppna dörrar.)
Johannna Graf har reagerat mot Henrik Brors beskrivning av gårdagens beslut när det gäller skolpolitiken. Hennes bild är som jag skrev i en kommentar hos henne
“rosenskimrande i synnerhet om man jämför den med Jonas Morian som hörde en del floskler, Sanna Rayman som såg ett uttalande materialisera sig som om det arbetats med i ett parallellt universum och Peter Gustavsson som tyckte sättet som beslutet pressades fram gav en fadd eftersmak.
Jag letar vidare efter vad och hur det egentligen gick till och finner att det tydligen går att ha varit närvarande under en och samma debatt och få helt olika bilder. Monica Green bekräftar t.ex. Johanna Grafs bild och går ett steg längre – enligt Green så var det en lång, spänstig debatt och hon rubricerar sitt inlägg
“Vadå kupp? Ett folkrörelseparti som debatterar i 5 timmar och sedan beslutar=demokrati”
Alex Tahir refererar debatten i rätt positiva termer på ssk-bloggen (de socialdemokratiska studenternas blogg) men kommenterar Henrik Brors artikel så här:
DN uppmärksammar partiledningens tvivelaktiga maktmetoder. Ett pinsamt bakslag för oss, men bra att det kommer fram ändå.
Från min horisont – Söräng på Mörkö – förefaller det som om partiledningen med underförstått hot om att frågan är av misstroendekaraktär styrt förtroenderådet att fatta beslut om ett uttalande som bland annat avhandlade betygsfrågan – ett uttalande som redan var klart innan debatten började. Men jag har ju säkert missuppfattat alltihopa.
Sahlin och Östros i parallellt universum
Sanna Rayman: S konfunderar i tid och rum: “Det jag just nu funderar på mest är dock följande. Tidigare i förmiddag valdes en grupp som hette “redaktionsutskottet”. Då sades också att densamma kallades till möte mellan 12 och 13 för att under en arbetsam timme skapa ett förslag till uttalande som sedermera skulle antas av församlingen och utgöra det mandat som Mona Sahlin ville ha för att få fria händer att bland annat föra samtal med regeringen om betyg, nationella prov och annat.
Sen drog debatten igång och plötsligt var klockan runt ett och det var dags för lunch. I den vevan meddelar presidiet att förslaget till uttalande från det där “redaktionsutskottet” ska delas ut om tio minuter.
Då blir jag konfys.
Innan debatten började valdes denna grupp.
Nu säger de att gruppen har jobbat klart och att uttalandet är klart för utdelning. Det enda jag vet är att Mona Sahlin var ordförande för och Thomas Östros var med i gruppen. Jag går till olika diskar med namn som “Information” eller “Press”. Inte där heller vet de vem som är med utöver dessa.
Jag är dock övertygad om att det måste vara fler med i gruppen. Sahlin och Östros har nämligen suttit här inne i lokalen och lyssnat på debatten hela tiden. Så det kan definitivt inte vara de som under en arbetssam timme skrivit förslag med redaktionsutskottet.
Såvida de inte gjorde det under en helt annan timme förstås. Typ valfri timme igår, eller förra veckan…”
Jag skrev tidigare ikväll baserat på Peter Gustavssons beskrivning om att själva formen för förtroenderådets uttalande föreföll lite märklig, odemokratiskt om man så vill. Då hade jag inte läst Sanna Rymans betraktelse. I ljuset av Raymans ord blir själva förfarandet inte bara lite klandervärt utan fullständigt oacceptabelt. Kräver att Mona Sahlin och Thomas Östros här förklarar tillkomsten av uttalandet som alldelses uppenbarligen inte kan ha tillkommit genom intensivt arbete under någon sannolikt parallell tidsföring. Ledande politiker är förstås duktiga på att hantera multipla processer men…..
Betygssätt förtroenderådet
Låt idag bli en engångsföreteelse!: “I Uppsala arbetarekommun är vi inga varma betygsanhängare. Därför lade vår representant i förtroenderådet ett förslag om att justera i förtroenderådets uttalande. Men detta gillades inte – förslaget fick dras tillbaka efter påtryckningar från partiledningen.
Jag tycker det är viktigt att diskutera hur vi förnyar den socialdemokratiska politiken. Men det räcker inte. Vi måste också förnya vår organisation.
Mona Sahlin började starkt. Hon talade om vikten av att ta tillvara partiets kärleksfulla kritiker, och rådslagsprocessen har fram tills nu varit mycket positiv.
Dagens händelser ger dessvärre en fadd eftersmak. Den skolpolitiska plattformen är i huvudsak bra, men det sätt varpå partiledningen tvingade på partiet ett beslut i betygsfrågan är inte ett exempel på hur beslut bör fattas i ett modernt folkrörelseparti. Mona Sahlin gav inte partiorganisationen något val – hon skulle ha ett mandat att förhandla med regeringen om betygen kosta vad det kosta vill.”
Detta oroar mycket. Bilden av hur debatt förs och beslut tas i partiet har mycket stor betydelse, ofta betydligt viktigare faktiskt än det faktiska beslutet. Men det är väl som med själva partiledarvalet – det fanns bara en kandidat och alltså i realiteten inget val. Här verkar det som om man gjort allt för att få igenom ett enigt beslut när det gäller betygsfrågan och något utrymme för ledamöterna i förtroenderådet (som någon påpekat inte kan/får upphäva kongressbeslut) att tycka annorlunda gives icke. Så sköter man inte den interna demokratin, så för man inte det demokratiska samtalet framåt.
Enligt DN har Mona Sahlin efter denna händelse sagt följande:
– Jag känner mig stärkt, jag har fått ett mandat som inte hade varit möjligt för några år sedan. Nu ska jag omgående ringa skolminister Jan Björklund och testa allvaret i det han sedan länge sagt att han efterlyser: en långsiktig blocköverskridande överenskommelse om skolan, som gör att betygssystemen inte rivs upp mellan varje mandatperiod.
Intressant metodval när det gäller att skaffa sig mandat om man alltså får tro herr Gustavsson!
Alla är förstås inte kritiska, så rapporterar Anders Löwdin om det hela utan att med ens en liten kommentar diskutera formerna utan är bara nyfiken på hur borgarna skall hantera inviten????
Mona har fått mandat att försöka nå en blocköverskridande överrenskommelse. Det ska bli intressant att se borgarna hantera denna invit.
Uppdaterat kl. 20.11: Jonas Morian har också samma “okritiska” förhållningssätt:
Detta har beskrivits som att Mona Sahlin vill ha fria händer i frågan. Det känns inte rättvisande. Av det jag uppfattat av debatten här så förefaller enigheten om att ompröva bland annat synen på betyg i skolan vara tämligen stor. Man verkar också vara beredd att ge partiledningen långtgående handlingsutrymme.
Dock skall sägas att Morian åtminstone förhåller sig lätt kritisk till flertalet debattörer ty från talarstolen tycks floskler duggat tätt.
Enligt SvD tog förtroenderådet beslut utan strid:
Från talarstolen vädjade Mona Sahlin om förtroenderådets stöd för tidigare betyg, och bad om ett omedelbart och tydligt mandat för att kunna göra upp med regeringen om det framtida betygssystemet.
- Det här är inte för Jan Björklunds skull, utan det är för ungarnas skull.
De borgerliga gick till val på att införa betyg från årskurs sex, i stället för dagens årskurs åtta, medan det i socialdemokraterna finns ett utbrett motstånd mot betyg i tidiga åldrar. Men utan strid fick Mona Sahlin gehör för sin linje. I ett uttalande slår förtroenderådet, partiets näst högsta beslutande organ, fast att socialdemokraterna är “beredda att sluta en överenskommelse om betyg tidigare än i dag”. Motkravet är att lärare inte ska få ge betygsliknande skriftliga omdömen under de första skolåren.
Själv tycker jag att det är rätt patetiskt att det som nu verkar vara den viktigaste omsvängningen av den socialdemokratiska skolpolitiken under mandatperioden (alltså fram t.o.m. nästa partikongress) tycks vara betygsfrågan. Inte vad jag skulle kalla en ny skolpolitik, verkar ju företrädesvis vara en återgång till den syn på skola, kunskap och lärande som var förhärskande när jag var barn vilket nu är rätt länge sedan. Vad och hur vi mäter och följer upp är nämligen långt mera betydelsefullt när det gäller styrning än vad vi sätter upp som vällovliga mål i läroplaner.
Jag kan inte låta bli att undra hur företrädare för min arbetarekommun agerade – finns nog inga bloggande sådana dessvärre, men något mandat från mig har de inte skaffat:-(
Fascism eller bara korkade?
När ministern själv fick övervaka: Bodströms utredare bekänner färg: “Om man vore Thomas Bodström och ville få igenom den där extremvarianten av datalagring som han slogs för in i det sista i EU, hur skulle man agera? Om man alltså ville lagra information om exakt allt vi gör på nätet, om all fildelning, om allt chattande, om allt webbsurfande? Och inte bara nöja sig med det som andra länder kunde acceptera som tvång inom EU, dvs i princip information om telefonsamtal, e-post och själva uppkopplingen till nätet, men inte vad man har för sig och vilka platser man besöker?
Man skulle förmodligen beställa en utredning som såg ut som den Gudrun Antemar idag levererade till Regeringen, SOU 2007:76, Lagring av trafikuppgifter för brottsbekämpning. Hon tillsattes av Bodström och har jobbat i ett och halvt år med att föreslå hur den svenska implementeringen av EU:s datalagringsdirektiv skall se ut.”
Skulle man i all sin naivitet kunna hoppas att nuvarande justitieminister Beatrice Ask kommer att kasta denna utredning i papperskorgen elelr åtminstone låta den försvinna i en byrålåda – bara för att den tillkom på Bodströmskt initiativ? Troigen inte – Ask har hittills inte visat särskilt mycket större omsorg om den personliga integriteten. Hon har dock fortfarande chansen.
Oscar Swartz pekar på en av utredningens absolut mest skrämmande delar:
“Men som tur är har datarådet (härlig titel för vissa befattningshavare hos Datainspektionen) Hans-Olof Lindholm skrivit ett särskilt yttrande i slutet av utredningen eftersom han inte alls kunde ställa upp på förslagen. Här tar jag bara upp den fullkomligt förödande punkten han pekar på och som av juridiska amatörer lätt skulle förbises: De centrala delarna där man definierar vilka data som skall lagras har den lagtekniska formen av en förordning. Jaha? Jag är övertygad om att en mycket stor del av svenska folket inte inser allvaret i detta och jag ser inga journalister som har förstått det ännu.
Lagar stiftas av riksdagen. Förordningar beslutas av regeringen.”
Det är många som kommenterar denna fråga – dock företrädesvis i bloggar, mycket lite märks på t.ex. tidningarnas ledarsidor (kanske något för Dagens Arena att bita i, Nisha, men det kanske inte är kvinnligt nog!). Flera har börjat använda begreppet Fascism 2.0, jag tror dett emenerar från Blogge Bloggelito eller möjligen Rick Falkvinge och används av Erik Laakso.Fascism 2.0 verkar ha dykt upp som begrepp i samband med Skatteverkets helt sanslösa tolkning av sitt uppdrag när de med hot om vite kräver att s.k. service providers skall lämna ut all information om alla sina kunder. Med utredningens förslag vad avser vilka uppgifter som skall lagras och överlåtandet av definitionen av vilka uppgifter till ett regeringsbeslut har vi i alla fall tagit rätt kraftiga kliv i riktning mot det hotande Bodströmsamhället. Det är dags att säga ifrån!
Även Jonas Morian diskuterar förslaget:
Även DN har plockat upp detta och refererar till att utredningen och dess egna experter konstaterar att den personliga integriteten inskränks genom förslaget. Experterna pekar främst på risken att uppgifter läcker till obehöriga, och att de inom kort kommer att användas också för andra ändamål. Lagen riskerar också ge en psykologisk effekt, enligt experterna, som gör att ”människor blir rädda och misstänksamma och i högre grad upplever att de lever i ett kontrollsamhälle”.
Aftonbladet versus Dagens Arena
Spiken i kistan: “Där dödade jag väl alla chanser att någonsin få komma tillbaka till Aftonbladet…”
Nisha Besara måste har uttryckt något oerhört förgripligt eftersom hon refererande till en artikel/intervju i Dagens Media verkar tro att hon blivit av med alla möjligheter att komma tillbaka till Aftonbladets ledarredaktion (varför nu någon skulle vilja skriva där?).
Jag letar dock förgäves och hittar bara detta:
– Det går upp och ner med den, nu går det mest ner tycker jag. Bland annat saknar jag kvinnliga ledarskribenter.
Jag saknar inte kvinnliga ledarskribenter på Aftonbladet (främst för att det inte är någon kvalitativ skillnad) där såvitt jag förstår 4 av 9 är kvinnor och chefen dessutom väl också är kvinna (men jag kan ju ha fel). På Dagens Arena förefaller inte proportionerna vad gäller kön särskilt annorlunda med den skillnaden att 3 av 6 är kvinnor. Det som är mer intressant kanske är att en av Dagens Arenas ledarskribenter är partistyrelseledamot i Feministiskt initiativ, någon motsvarighet till det har jag inte hittat på Aftonbladets ledarsida där religiösa griller verkar vara mer meriterande. Aftonbladets ledarsida är ju dessutom mera tydligt socialdemokratiskt orienterad – Dagens Arena försöker vara lite bredare vänster tror jag. Dagens Arena har också två skribenter vars ursprung i någon mening tycks vara Turkiet, till det har Aftonbladet heller inga motsvarigheter.
Skälet till att jag förut inte kunde hitta Dagens Arenas ledare tycks för övrigt vara att den lanseras först på måndag vilket inte framgick av den information jag fått.
Betala svart!
”Varför ska jag betala när andra inte gör det?: “– Svart arbete och skattefusk finns i alla länder och jämfört med de flesta andra så har vi faktiskt hög skattemoral i Sverige. Vi får ofta besökare från utlandet som undrar hur vi kan ha så höga skatter och så hög frivillig medverkan samtidigt. Och svaret är ju att de flesta ändå vill göra rätt för sig.”
Anders Stridh, strateg på Skatteverket, tror att skattemoralen luckras upp då ministrar och andra “framstående” personer avslöjas som fuskare. Jag tror knappast det, istället är det precis som herr Stridh också uttalar i intervju i Aftonbladet att
“För många är det ok att utföra mindre tjänster, byten etcetera, medan man ser på svart arbete i andra sammanhang mer allvarligt.”
Viktigt att komma ihåg är att denna informella ekonomiska sektor som består just av mindre tjänster, byten m.m. faktiskt finns överallt, inte är särskilt kopplad till skattenivå och till sin karaktär faktiskt är nyttig. Den möjliggör ett utbyte utan vilket rätt mycket skulle strula för många. Innebär inte heller ett egentligt problem så länge de flesta samtidigt “gör rätt för sig” dvs jobbar vitt, redovisar huvudelen av sina intäckter osv.
Jag tror dock att många ser mycket negativt på arbetsgivare som utnyttjar svart arbetskraft och lika negativt på rika eller åtminstone hyfsat välbeställda människor som alltså borde ha råd att betala lagstiftade avgifter.
Till kritiken av En ny skolpolitik (6)
Debatten om en ny skolpolitik för socialdemokraterna pågår men med alldeles för låg intensitet. Jag tyckte inte att rådslaget blev den startpunkt det borde, framför allt på grund av att man dels ställde helt fel frågor, dels för att man inte skapade förutsättningar för debatt utan snarare hanterade det som en remissomgång (där man desutom inte presenterat någon sammanstäling av svaren). En av de som redovisar sina tankar är Erik Laakso som idag tar upp både frågan om betyg och nationella prov samt frågan om friskolor. Också Nathalie Sundesten Landin har tagit upp bland annat betygsfrågan förra veckan.
Accepterandet Av Betyg Och Nationella Prov:
“Att fortsätta kompromissa om betygen och de nationella proven leder till en sorteringsskola där eleverna mäts med siffror och provresultat, därför måste fortsatta kompromisser kopplas till något som ger varje elev sin individuella unika möjlighet att utvecklas. Att ge sig in på och integrera en folkpartistisk manöverpolitik som genom uppstramning och uppsträckning som metoder är inte en skolpolitik som har elevens bästa som utgångspunkt.”
Friskolor har jag redan kommenterat men frågan om betyg och nationella prov förutsätter nog en egen mässa så det återkommer jag till.
Avsnitt 5 Sverige ska ha världens bästa pedagoger – åtgärder för att stärka lärare och skolledare i förslaget till ny plattform handlar om personalens kompetens. Här gör man det lätt för sig och förespråkar att skolan skall ha bra och välutbildade lärare. För att säkerställa detta sätter man upp mål för när det bara skall finnas behöriga lärare (2015) och anvisar medel/metod för att uppnå detta (särskild utbildning av obehöriga). Visserligen finns någon mening som beskriver hur man vill göra det lättare för de som tröttnat/inte passar att få stöd för omställning men själva problemet adresseras inte. Tvärtom som överdriver man enligt min mening behörighetskravet på kvalitetens bekostnad. Kanske är det själva ansatsen som bedrar “Många är vi som kan vittna om den enskilda lärare vi mötte i tidiga år som var helt avgörande för våra vägval och möjligheter senare i livet.” Det är långt ifrån självklart att detta bara har varit behöriga lärare och det är inte uteslutet att det avgörande varit negativt.
Annars är detta avsnitt präglat av mycket goda ambitioner och en del goda idéer. AT-tjänstegöring är en sådan idé men den förutsätter ju att någon form av legitimation införs. Görs det behövs inte längre den hårda kopplingen mellan formell lärarutbildning och “kompetens” eftersom frågan om behörighet kan läggas på det organ som utfärdar legitimationer. En annan idé är forskarskolor/cirklar som stöd för den professionella utvecklingen. Kring detta finns erfarenhet och dessutom åtminstone ett embryo till en internationell “rörelse” som möjliggör forskning i arbete. Det är alltså en utmärkt idé.
Apropå AT förresten – man kan ju möjligen fundera över var tiden för mentorskap, betygssättning, utvecklingssamtal skall tas eftersom de inte kan utföras av den ännu ej färdiga läraren.
I förslaget klargörs att det bör finnas en tydlig uppdelning mellan politiken och praktiken dvs en ambition att låta de professionella göra de pedagogiska valen etc. Samtidigt förespråkas ett antal åtgärder som t.ex. fler yrkeskategrier i skolan och fler typer av tjänster som såvitt jag kan bedöma antingen är direkt detaljstyrning av organisationen av arbetet eller bara är ambitioner som ges till de professionella att välja (eller avstå från). Det är lite oklart.
I övrigt framförs önskemål om fler yrkesgrupper i skolan och stärkt skolledning bland annat genom krav på erhållen statlig certifiering. Generellt kan sägas att det med få undantag förs fram förslag som är klart kostnadsdrivande såväl nationellt som lokalt. Det är förstås helt rimligt om man verkligen kan göra gällande att en bra skola för alla barn faktiskt inte ryms inom nuvarande kostnadsram. Den genomsnittliga kostnaden för en grundskoleelev i Sverige är ca 70 000 kronor vilket ju framstår som rätt mycket pengar om man multiplicerar med antalet elever.
Makt versus maktlöshet
Katrine Kielos: Mäktiga och maktlösa: “Sveriges främsta problem är att stora grupper av människor upplever att de saknar makt över sina liv och att traditionella politiska strukturer är otillräckliga för att hjälpa dem. Dagens socialdemokrati hade kunnat finna mer av en riktning om den blev tydligare med att definiera sitt politiska projekt som en fråga om att omfördela makt och inte i första hand inkomst.”
(Hittat via I Om makt korrumperar gör maktlöshet oss moraliska? hos Katrine Kielos.)
Jag gillar verkligen det sätt som Katrine Kielos angriper frågor, ett slags intellektuell diskurs som är attraktiv därför att den tar både ämne och läsare på allvar: Innebär förstås inte att det är invändningsfritt, kanske snarare tvärt om då tanken utmanas.
I artikeln i Fokus pekar Kielos på en grundläggande skillnad mellan höger och vänster, mellan moderater och socialdemokrater.
Socialdemokratins syn på makt handlar inte som högerns enbart om att politiken bör bekämpa formella hinder. Socialdemokratins syn på makt handlar om att alla människor ska kunna ta sig över glappet mellan vad de är i dag och vad de har möjlighet att bli i morgon. Politikens svåra uppgift är att frigöra den kraften. Detta har varit socialdemokratins ambition. En ambition som man ofta har misslyckats med och ibland även frångått.
Så långt är resonemanget lysande. Lite mindre lysande blir det när Kielos i ambitionen att belysa de mer praktiska konsekvenserna väljer lövkrattning som exempel. Hon gör sig då skyldig till samma misstag som så många ledande partikamrater gör – att nedvärdera vad man brukar kalla okvalificerade arbeten, att förrringa dem som ovärdiga som avlönat arbete, att definiera dem som slutstation för människor som hellre borde ägnat sig åt sysslor som bidrar till tillväxt.
Det här har förstås med frågan om makt versus maktlöshet att göra. I ett samhälle behövs alla människor och alla människor bör ha närmast total makt att forma sina egna liv. I det ingår en djupt känd respekt för dessa människors faktiska val oaktat om dessa passar in i mer idealistiska bilder av verkligheten. Därmed hyser man respekt för både att det finns behov av “okvalificerade” tjänster och att det finns människor som i kortare eller längre perioder kan tänka sig att av olika skäl (men deras skäl!) välja att utföra sådana, att försörja sig så. Det socialdemokratin hittills varit hyfsat bra på är att definiera vari hindren ligger för att “alla människor ska kunna ta sig över glappet mellan vad de är i dag och vad de har möjlighet att bli i morgon” och därför utvecklat t.ex. ett utbildningsssystem i vilket möjligheterna har varit viktigare än effektiviteten (alltså att alltid kunna återvända, reparera). Med en sådan politik är det ju ständigt möjligt för den som hellre vill utveckla sin kompetens för att få ett mer kvalificerat arbete att göra så. Då utgör lövkrattning ingen föraktlig syssla utan kan vara både ett livsval för den som så önskar och ett steg på vägen, en parantes, för den som så vill.
Jag lämnar medvetet frågan om skatteregler för hushållsnära tjänster utanför denna diskussion. Problemet med kostnadsbilden för produktion av mindre kvalificerade tjänster är en stor men annan diskussion och har bara relevans i detta sammanhang om det bidrar till att begränsa människors möjlighet att faktiskt ha makt över sitt liv.
Kamrat Gramsci och skolan
“Inom utbildning har man att göra med barn i vilka man måste inpränta vissa vanor, som uthållighet, noggrannhet, balans (även fysisk balans), förmåga att koncentrera sig på särskilda ämnen, något som inte kan tillägnas utan det mekaniska upprepandet av disciplinerade och metodiska handlingar.”
I kampen mot det gamla, mekaniska, “jesuitiska” skolsystemet befinner sig den nya pedagogiken fortfarande i en “romantisk” fas, menar Gramsci, vilket innebär att man betonar skillnader mot den gamla skolan på ett “ohälsosamt överdrivet” sätt.”
(Hittat via knuff.se.)
Även jag gillar Gramski:-) Det innebär dock inte att man mekanistiskt kan lägga hans skrifter och däri uttryckta åsikter till grund för en kritik av den svenska skolan år 2007. Gramskis tankar nedtecknades under hans fängelsetid och publicerades första gången 1949. Särskilt det ovan citerade avsnittet tål att diskutera – det skulle väl kunna sagts av en företrädare för de åtminstone till namnet liberala folkpartisterna idag. Är de verkligen arbetarklassens främsta företrädare när det gäller skolpolitiken?
Jag tror att man måste ha helt klart för sig vilken tid som Gramsci verkade i, en tid där just frågan om fysisk fostran, disciplin, kollektivet var framträdande element i flera ideologiska strömningar. Det kan kanske vara värt att beakta. Gramski var också medlem i och och några år ordförande för det kommunistiska partiet i Italien. Han fängslades av fascisterna 1926 och spenderade i stort sett resten av sitt liv i fängelse.
Gramsci har utvecklat begreppet kulturell hegemoni som en del av hur det kapitalistiska systemet upprätthålls. Det sker bl.a. gneom utbildningssystemet där de unga matas med (fostras) till de värderingar som upprätthåller klassamhället. I det ljuset går det utmärkt att se att just de disciplinerande dragen i de tidiga årens drillande och genomgående i form av det regelverk som omgärdar elevernas vardag – uppstyckningen av världsbilden i delar kallade ämnen, extrem uppdelning av dagen i konstlade tidsenheter, regler och sanktioner utgör viktiga beståndsdelar i detta upprätthållande av det bestående. Klassificeringar via betygsssytem och uppdelning av utbildningssystemet i yrkes- respektive studieförberedande linjer/program utgör modeller för samma dolda läroplan.
Till kritiken av En ny skolpolitik (5)
Avsnittet om gmnasieskolan heter 4 En ny gymnasieskola för morgondagens arbetsliv – åtgärder för att förnya gymnasieskolan. Här slår några grundläggade ståndpunktr fast t.ex att det krävs gymnasieutbildning för att få jobb, att gymnasieutbildningen skall förbereda för arbetsliv, samhällslivet i övrigt och för vidare studier. Detta är mycket bra i en tid när man kan få för sig att en del skolpolitiker verkar vilja ha tillbaka en sorteringsskola som inte ger de som väljer mer traditionellt yrkesinriktade program en tillräcklig kompetens inom områden som språk.
Det här avsnittet innehåller också mer av “Vi vill pröva” vilket representerar ett något öppnare förhållningssät. Det gäller t.ex. dimensioneringen av utbudet (av program får man anta) och organiseringen av gymnasieskolan där man ser dagens KY-utbildning sok en möjlig förebild. Sammantaget försöker man balansera individens valfrihet och arbetsmarknadesn behov utan att för den skull införa ett väldigt reglerat nationellt system. Här finns altså inte fördiga förslag och det är nog bra.
Det skrivs en hel del om samverkan mellan gymnasieskolan och arbetsliv/högskola och man föreslår inrättande av råd på lite olika nivåer. Även här finns en motsättning mellan den goda ambitionen att effektivisera resursutnyttjandet genom att “styra” eleverna att välja inriktningar som ger jobb och å den andra sidan mer generella ambitioner både att tillgodose individens valmöjligheter och mer specifikt att konstruera utbildningar som är mer könsneutrala. Det är ju inte helt säkert att de senare ambitionerna ledewr till de förra resultaten.
Det finns för övrigt gott om goda ambitioner som att elever på yrkesprogram skall erbjudas praktik utomlands och så öppnar man för nya konstellationer för huvudmannaskap. Det är ju lite roligt när man t.ex. skriver:
Vi vill exempelvis se en kraftig satsning på ”Vårdcollege” som också ska kunna ägas gemensamt av skola, sjukvård och omsorgsförvaltning.
Vet inte exakt men i min kommun är det väl mellan fem och tio år sedan huvudmannaskapet för vårdgymnasiet överfördes från landstinget (alltså sjukvården) till kommunen (som ju är både skola och omsorgsförvaltning. En förändring som för övrigt åtminstone avseende kvaliteten på maten var väldigt negativ:-(
Sett i backspegeln torde väl det faktum att landstinget(n) lämnat gymnasieskolan ha inneburit att de nedrustats kompetensmässigt inom utbildningsområdet och man undrar om inte andra former än delat huvudmannaskap skulle kunna ge lika mycket när det gäller att förbättra kvaliteten genom närmre samband mellan utbildning och arbetsliv.
I övrigt kan man utan vidare hålla med om det mesta i detta avsnitt. Det jag saknar – inte helt för man skriver
“Vi vill pröva nya former av utbildning och praktik för den grupp ungdomar som har mycket stora kunskapsluckor från grundskolan som kommer att få stora problem om de inte fångas i tid.”
– ärr ett mera radikalt grepp kanske motsvarande Not school i Storbrittanien som representerar en både framgångsrik och kostnadseffektiv modell för att ta hand om de ungdomar som skolan (både grund- och gymnasie) misslyckats med. Not school skall verkligen tolkas bokstavligt, det är inte något modiferat program man erbjuder dessa ungdomar utan ett lärande som utgår från deras intressen, ingen kursplan kommer i närheten av att styra aktiviterna. Förbluffande (för många) är att dessa ungdomar sedan i mycket hög utsträckning klarar examina och fortsätter att studera, då med mycket hög kompetens t.ex när det gäller skapande och användande av olika uttrycksmedel.
Senaste kommentarerna