Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Till kritiken av En ny skolpolitik (4)
Avsnittet 3 En skola med valfrihet och mångfald – åtgärder för en sammanhållen skola adresserar ett av problemen som ligger i kombinationen stor valfrihet för elever (och föräldrar) och en sammanhållen skola. Jag har länge funderat på detta och diskuterat det en del bl.a. hos Erik Laakso (där jag hamnade i polemik med en Johan som använde sin egen högst personliga erfarenhet som argument).
Rådslagsgrupens förslag utvecklar ett rätt bra resonemang om behovet av en sammanhållen skola för alla där faktiskt elever med olika bakgrund möts i det dagliga arbetet. Jag tror faktiskt att det är viktigt och vi vet ju att det är precis som framhålls i materialet:
Skolsystem som inte tidigt sorterar eleverna efter bakgrund når i internationella jämförelser bättre resultat för alla elever.
Generellt är ansatsen i detta avsnitt ytterst sympatiskt – lika vilkor, inga hinder egentligen för skolor med annan huvudman än kommunen (förstår inte varför också vi skall envisas med att kalla dem fria – ingår man i en skolkoncern är man oftast inte ett dugg friare än en kommunal skola). Alla skolor skall tillhöra det “gemensamma nationella svenska (tautologi? min anm.) skolsystemet”.
Men och det finns förstås några sådana. När man skriver att
“Vi vill, oavsett framtida system, genomföra ett antal omedelbara åtgärder; det handlar om tydliga regler som reglerar enskilda kommuners möjlighet att sälja ut kommunala skolor, att alla friskolor ska vara skyldiga att återinvestera sin vinst tillbaka till skolan,….”
tycker jag att man demonstrerar en märklig syn eftersom man ju alltså därmed hävdar att någon som vill starta en skola och därför investerar i lokaler m.m. inte skall kunna få avkastning på sin investering. Då borde ju kommuner vara förbjudna att lånefinansiera skolbyggnader (för att ta ett exempel). En skola som kan bedriva verksamhet uthålligt och till lägre kostnad än vad bidraget från kommunen ger skall naturligtvis vara fri att göra vad de önskar med eventuellt överskott.
Det hela blir än mer ologiskt när man skriver att
“Vi vill se en särskild lagstiftning som reglerar hur skolor får marknadsföras. Att locka till sig elever genom att erbjuda fri dator och gratis fjällresor är inte acceptabelt. ”
Alltså en skola som är förhindrad att göra vinst (eller i alla falla att dela ut den till ägarna) skall heller inte få göra det som rimligen alla skolor kommer att göra inom 5 år, nämligen förse sina elever med det för alla andra i samhället mest naturliga arbetsredskapet (eller i alla fall inte tala om at man gör det). Lite tidigare har man också sagt att “Det är inte acceptabelt att elever tvingas gå i skolor med undermåliga skollokaler där det exempelvis saknas utegårdar, idrottshallar, bibliotek eller moderna läromedel.” Man skulle sålunda inte få ha någon alternativ modell för idrottsundervisning, man får inte bedriva utomhuspedagogik för då riskera man antagligen att klassa ssom havandes undermåliga lokaler, man måste ha ett skolbibliotek (duger inte folkbiblioteken) och man måste ha moderna läromedel, dock inte datorer till alla elever.
Till kritiken av En ny skolpolitik (3)
Avsnittet, som rubriceras 2. En skola som ger alla chans – åtgärder för att bryta segregation och skillnader i skolresultat, är av stort intresse eftersom det adresserar ett av de allra viktigaste politikområdena som kan kallas integrationspolitik men som förstås i första hand handlar om att motverka den segration vi låtit växa sig allt för stor. Den har sitt tydligaste uttryck i bostadssegrationen som propagerar direkt in i skolans värld eftersom närhet fortsatt är och kommer att vara viktig när det gäller val av skolan. På arbetsmarknaden syns förstås segregationen också tydligt.
För att fortsätta ordmärkeriet så kan man notera att i detta avsnitt möter vi plötsligt begreppet hemspråk. Vid en snabb kontroll i Wikipedia finner man att det begreppet användes
“Hemspråk, det språk eller de språk som talas i hemmiljö, när detta skiljer sig från det språk som i huvudsak talas ute i samhället. Termen användes i det svenska utbildningsväsendet från 1968 (då hemspråksundervisning infördes) fram till 1996, då regeringen beslutade att begreppet skulle ändras till “modersmål” for att “lyfta fram betydelsen av undervisningen och markera att denna måste kunna genomföras som annan språkundervisning i skolan” (Utbildningsutskottets betänkande 1996/97:UBU12). Därför används idag termen modersmålsundervisning istället för hemspråksundervisning.”
Termen hemspråk används också senare i texten omväxlande med modersmål – ger ett lite märkligt intryck.
Bra är att man tydligt markerar att det är skolor med de “största problemen” som skall prioriteras t.ex. när det gäller resurser. Hur man skall kunna säkra detta med bibehållande av kommunalt huvudmannaskap framgår inte:
Vi vill ha nationellt styrande regler som garanterar att resurserna i alla kommuner fördelas efter behov så att elever som går i skolor med svåra förutsättningar ges lika chanser att nå målen.
Målet instämmer jag i, men frågan är hur ett sådant regelverk skall kunna konstrueras som inte fråntar skolhuvudmannen ansvaret.
Det är mycket detaljer med införande av samverkansbonus, läxhjälpsutbildning introduktionsskolor m.m. Just när det gäller läxhjälpsutbildningen så skal den tydligen riktas till föräldrar och här blir förslaget plötsligt personligt och riktar sig med direkt tilltal till mig som förälder – också lite märkligt i en plattform. Överhuvudtaget känner jag mer och mer at detta inte alls är en plattform som vår skolpolitik kan byggas på. Det är i bästa fall ett slags valmanifest med en närmast oändlig uppräkning av vad vi vill göra i mer eller mindre konkret form.
Därmed blir dokumentet mycket svårt att diskutera eftersom de grundläggande principerna är av en sådan karaktär att ingen (socialdemokrat) kan tänkas ha några invändningar och vi vill”-listorna allt för spretiga, varierande i nivå och inriktning att de inte låter sig diskuteras annat än en och en vilket ju naturligtvis är ogörligt vare sig i skrift så här eller på det förtroenderåd som väl förväntas lägga fast inriktningen för skolpolitiken.
Till kritiken av En ny skolpolitik (2)
En Skolpolitisk Framtid: “Ansatsen i den nya plattformen är god och följer en socialdemokratisk idétradition om livslångt lärande och ett osvikligt krav om att varje elev oavsett bakgrund och ekonomiska förutsättningar ska kunna förverkliga sina drömmar och nå sina mål.”
Äve vännen Erik Laakso intresserar sig för den nya skolpolitiska plattformen (förslaget därtill). Han uppmärksammar den retorik som förslaget innehåller och den är precis som han noterar väl i linje med vad jag uppfattar som omistliga delar i den mer ideologisk baserade värdegrund vår skolpolitik måste stå på. Så långt är vi nog alla överens och parollen En skola för alla håller, en skola som ger alla oavsett bakgrund och andra förutsättningar lika möjligheter.
Sen blir förstås både Laakso och även rådslagsgruppens förslag inte helt fokuserade på hur detta skal uppnås – jag kallar det ett teknokratiskt perspektiv. Man blandar lätt ihop förslag som pekar ut den önskade riktningen på skolans utveckling för at säkerställa allas lika möjligheter med läsårsdata och/eller nationella råd eller andra rätt detaljerade förslag kring hur saker skall organiseras.
Men först med anknytning till avsnitt 1 av min kritik: En mer noggrann läsning av förslagets första del “1 Kunskap för en ny tid – åtgärder för att förbättra resultaten” gör att jag upptäcker at man visst tar upp frågan om informationsteknik. Man gör det dock genom att använda en anglisism som nog är tillåten isvensak men som jag alltså missade att söka efter; informationsteknologi. Teknologi är läran om teknik. Dock, detta kan förstås ses som ordklyveri (men det finns flera sådana inte oväsentliga språkligheter att fundera överi med anledning av förslaget), och långt viktigare är förstås att fundera över vad som avses och på vilket sätt det behandlas. Rådslagsgruppen skriver:
Vi vill ge alla barn gedigna kunskaper i att läsa, skriva och räkna. Samtidigt kräver kunskapssamhället så mycket mer. Insikter om globalisering, klimathot och informationsteknologins utveckling är exempel på ny kunskap som bör få större utrymme i skolan tillsammans med ”nyckelkompetenser” som självständigt tänkande, kreativt skapande, arbete i grupp, kommunikativ förmåga och entreprenörskap.
Det här är lite kul. Norrmännen beslutade 2004, om jag minns rätt, att digital kompetens skulle ingå bland de basfärdigheter ett barn skall få möjlighet at utveckla under sin skoltid – alltås helt jämställt med läsa, skriva, räkna. Dit har inte rådslagsgruppen nått utan stannar vid att man behöver insikter om. Det här tror jag är ytterst allvarligt och bristen på insikt i partiet på detta område (om nu rådslagsgruppens förslag får antas vara representativt) gör att vi faktiskt inte befinner oss på banan. Det är inte bara norrmännen som ordentligt slår oss på fingrarna. Inom Eu har man också definierat nyckelkompetenser som ala medborgare behöver, det blev 8 stycken varav förstås digital kompetens är en, men vi står vid sidan om! Och då har jag inte ens berört frågan om informationsteknikens betydelse för lärandet och måluppfyllelsen utan bara som kompteensområde i sig.
Nu lämnar i och för sig rådslagsgruppen öppet för fortsatt diskussion kring innehållet i skolan:
Vi vill ge den nya 10-åriga grundskolan en ny läroplan och nya kursplaner anpassade till dagens och morgondagens samhälle. Vi vill öppna upp för nya ämnen och nya kunskaper men behålla de grundläggande värden som präglar dagens läroplan.
Det är förstås mycket bra men det hade behövts mycket mera utvecklade resonemang om utgångspunkterna för detta. Man kan inte överlåta detat till ett nationellt expertråd med de främsta forskarna (som vi ju vet slåss med näbbar och klor för just sitt ämne/områdes traditionella plats och innehåll på skolschemat) att tillsammans med företrädare för arbets- och samhällsliv utarbeta förslag.
Av materialet framgår att man gärna ser ett tydligare professionellat ansvar för måluppfyllelsen, dvs att politken skall fokusera på resultaten och professionen på metoderna. Det låter ju bra. Det skall dock inte ske hur som helst utan under ledning av ett av någon obestämd inrättat nationellt råd för vetenskapsbaserad metodutveckling som skall – likt Socialstyrelsen verkar det, ge ut tydliga riktlinjer och rekommendatioer om vilka metoder som ger dokumenterat resultat. Engagerad lärare (inte nödvändigtvis utbildad) som tror på sin egen metod tror jag brukar vara det vi vet ger bäst resultat – kanske en första rekommendation:-)
Själv tror jag betydligt mera på en lokalt driven skolutveckling som baserar sig på självvärdering (som kan stödjas av nationellt framtagna instrument), reflektion, kollegialt samarbete i form av utbyte av kunskap, ett vad man skulle kunna kalla forskande arbetssätt där man mera systematiskt, gärna i form av forskningscirklar eller liknande, kollektivt utvecklar metodkunskap. allt detta förstås med en relation till forskningen men inte i form av riktlinjer och rekommendationer utan i form av utbyte av kunskap och erfarenheter – men så tror jag ju på människors egen förmåga, också lärarnas.
I samband med 1994 års läroplan fanns en rätt spännande diskusion kring bildningsbegreppet. Det känns som om man borde damma av den och kanske särskilt läsa Broadys bidrag till läroplanskommittens betänkande igen. Rådslagsgruppen föreslår nämligen att
“Vi vill ge det klassiska bildningsbegreppet en tydligare plats i en modern och framtidsinriktad skola. Att kunskaper och bildning ger oss möjlighet till personlig utveckling, självförtroende, makt och frihet att styra våra liv. Att skolan är en del av det vi valt att ha gemensamt för att hålla ihop vårt samhälle och som står upp för värderingar om allas lika värde, demokrati och delaktighet.”
Här preciserar man bildningsbegreppet genom att ange att det är det klassiska man avser. Finns dock ingen precisering av vad man menar med klassisk (latin, grekiska på schemat?).
Till kritiken av En ny skolpolitik (1)
Som ett resultat av ett pågående rådslag angående skolan har Rådslagsgruppen under ledning av Marie Granlund och Ulla Lindqvist nu producerat ett förslag kallat “En ny skolpolitik – för kunskap, respekt och lust att lära”. Jag har tidigare kritiserat utgångspunkterna för rådslaget (ibland får man för sig att ansvaraiga för de senaste årtiondets visionslösa socialdemokratiska skolpolitik också medverkat både i frågeformulerandet och i författandet av förslaget men det är väl inte möjligt?) och formerna för själva rådslaget under vilket ingen diskussion förts annat än i relativt slutna grupper – inte dem emellan. Nu skall tydligen inte heller förslaget diskuteras brett utan antas av förtroenderådet om någon/ra veckor. Det presenterades faktiskt som vår nya skolpolitik i partiets monter på Skolforum de senaste dagarna – det tyckte jag faktiskt var lite uppseendeväckande men eftersom jag var där i min professionelal egenskap fanns inget utrymme att diskutera (för mig).
Partiet hade idag ordnat två minihearingar på Skolforum med mycket få lyssnande, en med Svenskt Näringsliv och en med Barnverket. För Rådslagsgruppen fanns Marie Granlund på plats och tillställningarna modererades av förre statssekreteraren Johnny Nilsson. Granlund och Svenskt näringsliv var så långt jag lyssnade rörande överens, Barnverket försvarade snarast den skola som den nu gällande läroplanen borde ha gett. Men jag lyssnade å andra sidan bara en liten kort stund på båda övningarna.
Vad finns då att säga om förslaget?
Jag har hittills bara skummat texten och tänker närma mig den på lite olika sätt. Saknade dock i mer generela termer en vision – vad vilja socialdemokraterna på skolområdet? Svaret på den frågan är förstås inte vårt sedvanliga lite teknokratiska perspektiv kryddat med lite retorik utan måste ges i ljuset av vad skola och utbildning har för roll en bra bit in på 2000-talet. När nuvarande läroplan fastställdes 1994 hade vi precis börjat se fenomenet Internet men via modem (om någon minns), inte många ungdomar hade mobil, ingen hade mobilkamera, ingen hade hört talas om iPod än mindre podcast och videocast. Ingen hade börjat blogga och Wikipedia fanns såvitt jag minns inte ens som företeelse (men där kan jag ha fel). När man i rapportens andra stycke alltså talar om att “Dagens unga lever i en ny tid.” så är det ett understatement. Vi lever alla i en ny tid och dagens unga skiljer sig från oss vuxna genom att de är digitala infödingar – och vi är de digitala immigranterna. Att så är fallet bekräftas ju t.ex. av den taffliga hanterigen av rådslaget där de digitala möjligheterna inte missbrukats för det hade man kunnat leva med utan inte brukats vilket är pinsamt.
Mot denna akgrund börjar jag min läsning/granskning. Första frågan är hur förslaget behandlar denna nya tid ungarna lever i och jag söker därför efter användandet av ordet “digital” och NeoOffice svarar “Search key not found”. Inte möjligt tänker jag och söker på “Digital” trots att jag vet att NeoOffice redan vid den första sökningen borde hittat detta – “Search Key not found) får jag igen. Försöker med IT och får samma resultat. Försöker med “teknik” och får tre träffar (och blir förstås förhoppningsfull) som dock vid närmare granskning inte alls rör skolans tillgång till, användande av den för våra barn fullständigt naturliga tekniken de omges av (och om 10-15 år säkert kommer att använda ännu mer och på för oss nu obekanta sätt i helt nya typer av produkter och miljöer).
Blir trött och avbryter granskningen för denna gång.
Krossa familjen!
SSU: Den heterosexuella kärnfamiljen ett antifeminsitiskt projekt: “Samtidigt är normen om kärnfamiljen ett mycket tydligt uttryck för heteronormen som råder i samhället då man i ett utgångsläge förutsätter att familjebildning är förbehållet heterosexuella, och när viss acceptans för samkönade familjebildningar uppstår är det begränsat till en mycket snäv ram. Den heterosexuella kärnfamiljen är ett antifeministiskt projekt. SSU kräver att kärnfamiljen som norm krossas.”
Kan inte avhålla mig från att raljera lite över ett annat inlägg av Anton Bergsmark på Ung mening. Ovanstående är alltså hämtat ur SSUs handlingsprogram och är citerat från Bergsmarks inlägg, samme Bergsmark som raderat sina lätt förgripliga inlägg om vilket Jonas Morian skrev:
“Det är dessutom en otäck form av historierevisionism att plocka bort inlägg från en blogg eller annat nätforum när de får kritik. Idiotin var att skriva inläggen från början – inte att låta dem stå kvar. Den skada Anton Bergsmark ådragit SSU genom sina korkade texter repareras inte genom att färre människor får chansen att läsa dem.”
Men åter till Bergsmark, SSU och det antifeministiska projektet. Själv har jag ju deltagit i detta projekt under i stort sett hela mitt vuxna liv. Jag har dessutom engagerat hela min 6-barnsskara i detsamma. Mina föräldrar deltar fortfarande liksom deras föräldrar gjorde. Detta torde avgjort vara ett av historiens utan jämförelse längsta och dessutom mest finurligt uppbyggda projekt. Torde också vara rekord vad avser andel av befolkningen på jorden som deltar. Någon borde anmäla projektet till Guinness Rekordbok.
Ingen varg – vad skall vi då skrämmas med?
Läser just nu en spännande avhandling skriven av Elza Dunkels, numera alltså doktorerad på Umeå Universitet. Avhandlingen heter Bridging the distance och är mycket lättläst faktiskt, rekommenderas därför varmt. Dock inte bara för att den är lättläst utan kanske i mycket högre grad för att den tar upp barns strategier på Internet baserat på faktisk kunskap om detta. Dunkels har nämligen frågat barnen – ett rätt revolutionerande arbetssätt när man vill närma sig frågan om hur just barn hanterar “farorna” på nätet.
Dunkels säger bl.a.
“…I suggest that it is the educational institutions rather than the students that are threatened by the consequenses of the knowledge gap between digital natives and immigrants.”
Digitala immigranter och infödda är en kategorisering hon hämtat från Marc Prinsky. Kan inte låta bli att tänka i de kategorierna när jag läser Anton Bergsmark som på bloggen Ung mening uttrycker sig så här:
“Det är därför partiet centralt är korkade som skapar sin jävla pingtjänst, partikulära åsikter av kreti och pleti om vafan som helst kommer aldrig leda någonvart, det skall vara organiserat bloggande om det skall vara. Det som partiet inte förstår är att man med denna övervärdering av bloggandet bara ger vita medelklassmän ännu mer utrymme att tolka och förstå verkligheten utifrån deras perspektiv, och hur det kan gynna våra ideologier socialismen och feminismen förstår jag inte. ( Andra bloggar som kommenterarping tjänsten 1, 2, 3 )”
Den här mannen tillhör ju rimligen de immigranter eller immigranters barn som hamnat utanför och det illustrerar ett problem som Dunkels tar upp:
“The student who have no or little access to computers and the Internet still have to rely on the educational system to be updated..”
Man får alltså här bekräftat tesen om att utbildningssystemet – i generell mening – ännu har en bra bit kvar för att uppfylla den rollen.
Rådslagsarbetet – skola
Currently playing in iTunes: Hands On It by The Smokin’ Joe Kubek Band
Socialdemokraternas rådslagsgrupp om skolan presenterar i dag en plattform för ny socialdemokratisk skolpolitik.: “Plattformen lyfter fram fem huvudprioriteringar som grund för det fortsatta förnyelsearbetet av den socialdemokratiska skolpolitiken.
– Kunskap för en ny tid – åtgärder för att förbättra resultaten i grundskolan
– En skola som ger alla samma chans – åtgärder för att bryta segregation och skillnader i skolresultat
– En skola med valfrihet och mångfald – åtgärder för att nå en sammanhållen skola
– En ny gymnasieskola för morgondagens arbetsliv – åtgärder för att förnya gymnasieskolan
– Sverige ska ha världens bästa pedagoger – åtgärder för att stärka lärare och skolledare”
I fredags presenterade rådslagsgruppen om skolan en plattform för en ny socialdemokratiskt skolpolitik.Listningen ovan är kanske inte så upphetsande och det gick heller inte att få tag på själva texten vare sig på partiets hemsida eller på den mer interna Sosserian. Lite kontaktande runt bland partivänner gav dock resultat så jag bifogar här dokumentet i sin helhet. Först och främst förstås i ett öppet standardiserat domumentformat, som pdf eftersom det är läsbart för alla men också i en ordinalversion (Word). Varför partiet använder ett proprietärt format är obegripligt och hänsynslöst.
Skolrådslagsrapport.odt
Skolrådslagsrapport.pdf Skolrådslagsrapport.doc
Eva Rundkvist har, liksom jag, en del kritiska synpunkter kring hur man agerar i rådslagsarbetet:
Förresten apropå Kielos som lyckades bli lite Beckettsk´ häromsistens med en annan träffsäker formulering om “I väntan på rådslaget” så är jag just nu sur på partajet.
Endera har man rådslag. Eller inte. Har man rådslag så betyder det lyssna. Ge feedback, förankra och lite sånt. Inte kasta in ett utbildningspolitiskt program i fredags eftermiddag som ingen vet vad det handlar om och påstå att man lyssnat till ett rådslag och att det är liktydigt med förnyelse. Och som man får sitta och gissa sig till innebörden av eftersom huvuddokumentet tydligen inte ska vara lätt tillgängligt. Jag hittar det i alla fall inte!
Duger inte. Duger verkligen inte. Bakläxa. IG. Underkänt. Också i det är fallet behöver vi tycka om. Fast på riktigt den här gången.
Här i min lokala verklighet har jag (minst) tre rektorer som engagerat sig och skrivit direkt till partiet. Har de fått svar? Och om det nu är så bråttom, åtminstone en reaktion av typen; Tack för ditt engagemang, här får du våra slutsatser, vad tycker du om dem? Och kanske en enkel förklaring till den forcerade takten i skolrådslaget.
Det går att åtgärda. Gör det, och gör det snabbt.
Varför skulle man annars engagera sig i några rådslag? Slagkraften i rådslagen avgörs av råden. Inte av slagen.
Detta är en grundregel som borde vara självklar: Man ska vara det man säger.
Öppenheten avgörs inte av hur rummen möbleras utan av attityden i en hel organisation. Om den attityden styrs av hemligheter, så blir organisationen sekteristisk.
Om organisationen styrs av öppenhet, så blir det roliga offentliga bataljer, men intrycket som består är det öppna, välkomnande.
Jag tar mig friheten att citera hela stycket om rådslaget från Eva Rundkvist. Hennes blogg är ofta synnerligen läsvärd och hon skriver också (i samma inlägg) om sin Kami Kaze-grupp – fyndigt får man säga.
Hitta sossebloggar
Bloggar – www.socialdemokraterna.se : "Var med och påverka!
Politik handlar om att tillsammans lösa gemensamma problem. På så sätt tar vi ansvar för varandra och för framtiden. Det är på oss det beror. Vad du tycker och gör spelar roll. Vi presenterar här på Agera! en rad olika sätt för dig att engagera dig på. Här hittar du verktyg att använda för att påverka politiskt. Vi socialdemokrater tror på engagemanget och på folkrörelsen. Och på människors deltagande i demokratin. För oss är Internet ett av verktygen för detta. Vi kommer kontinuerligt att uppdatera dessa funktioner och komplettera med fler verktyg."
Äntligen har partiets officiella pingtjänst för s-märkta bloggar kommit igång. Den presenterar mest lästa, senaste och vilket förstås är riktigt bra ett taggmoln. Jag saknar egentligen mest en redaktionell tjänst knuten till denna sida – skule vilja ha en slags kommenterande blogg i ansltning till pingtjänsten som lyfter fram diskussioner, synar argumentering etc. Undrar förresten om man riskerar att bli utslängd. Man skall tydligen hålla sig till följande regler:
• Pornografiska, rasistiska eller sexistiska yttranden.
• Hot, trakasserier eller lögner.
• Personliga angrepp eller ärekränkande inlägg.
• Inlägg som kan kränka berörda personer.
• Uppmaningar till brott eller annat som bryter mot svensk lag.
• Spam och annat oönskat material.
• Svordomar eller obscena ord.
• Kommersiella budskap.
Det händer ju att jag finner anledning att publicera bilder som av någon skulle kunna upplevas som pornografiska, vet inte heller riktigt säkert var gränsen för personliga angrepp går – jag har t.ex. angripit kamrat Bodström rätt hårt. Vad som är "oönskat material" känns ju lite gummipragrafaktigt. Svordomar händer det väl att man känner behov av att använda liksom obscena ord (vilka det nu är när vår vardag fyllts med amerikaniserade uttryck just på det temat. Om jag t.ex. berättar att jag skriver detta på en MacBook Pro som i kväll uppdaterats till Leopard och att jag tycker upplevelsen är närmast himmelsk – blir det ett kommersiellt budskap (det är ju i alla fall god reklam för Apple). Svårast har jag dock för "inlägg som kan kränka berörda personer". Numera blir ju folk kränkta av vad f-n som helst. Man kan ju t.ex. inte, som någon organisation nyligen gjorde på reklamskyltar hos SL, argumentera för att vi skall behålla nuvarande äktenskapslagstiftning utan att det studsar upp ett antal kränkta personer.
Rätt att skilja kyrka från stat! Dagen.se
Göran Persson ångrar skilsmässan från staten: "Göran Persson berättar i boken “Min väg, mina val” (Albert Bonniers förlag) om hur han – vid den här tiden finansminister – tillsammans med förre försvarsministern Thage G Peterson kämpade emot de förändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan, som genomfördes 1 januari 2000. De båda brukade kalla sig regeringens ”kyrkvaktmästarfalang”.
– Det stämmer, säger Thage G Peterson, som minns att Marita Ulvskog i egenskap av kyrkominister var pådrivande för reformen.
– Men vi som var emot var nog i minoritet. Vi fann det ganska meningslöst att ta striden, säger Thage G Peterson, i telefon på väg till Södertörns högskola där han numera studerar religion."
(Hittat via knuff.se.)
Fantastiskt, i denna fråga verkar det inte ha funnits ett ideologiskt, närmast principiellt tänkande hos förre statsministern Göran Persson. Bedrövligt milt uttryckt. Jag har all respekt för att en medlem i ett samfund kan vilja att detsamma skall uppfattas som en folkkyrka, men mycket liten respekt för åsikten att det finns något rimligt i en statskyrka. Och detta gäller oaktat den traditionella, nationella roll en sådan har eller kan haft. Vill så här i efterhand ge en stor mängd cred till Marita Ulvskog som tydligen spelade en stor roll!
Bevara äktenskapet
Aftonbladet: “Osmakligt” : “RFSL rasar mot affischerna mot homoäktenskap
Budskapet i reklamen i tunnelbanan är ”Bevara äktenskapet: Mamma, pappa, barn”.
– Kampanjen är osmaklig och stötande för homo- och bisexuella, säger Jerry Adbo på RFSL.”
(Hittat via knuff.se.)
Så är de kränkta ute på krigsstråt igen. Denna gång kränks tydligen homo- och bisexuella av förekomsten av en reklamkampanj som förspråkar nu gällande svensk lag. Ligger vi verkligen så illa till när det gäller det demokratiska samtalet att man ens kan tänka tanken att det i sig är kränkande för någon att uttrycka en åsikt????
Jan Myrdal, en av undertecknarna av det upprop som ligger bakom kampanjen, argumenterar i SvD för att behålla äktenskapet som en institution förbehållet tvåkönad samlevnad. Läs gärna den argumentationen som jag tycker håller rätt långt. Själv har jag bland annat skrivit:
Försöker man särskilja dessa frågor får man en tydligare bild av vad det handlar om. Vi lever i en kultur (och detta tycks vara gemensamt för de flesta kulturer) där samlevnadsformerna reglerats av staten i första hand med utgångspunkt i reproduktionsperspektiv och därmed sammanhängande ägande- och arvsfrågor. Historiskt sätt har det inneburit att monogama förhållanden föredragits framför andra former – ett sätt att “garantera” faderskapet och att lägga försörjningsfrågan för avkomman på rätt personer. Tidigare var det förstås nödvändigt på grund av avsaknad av andra metoder för att fastställa det senare. Bara i områden där av olika skäl betydande kvinnoöverskott uppkommit är det vanligt med andra former av typen månggiften.
Historiskt har för övrigt oftast funnits en blandning av statlig och religiös sanktionering av dessa former – därav det faktum att vi nu kan tala om äktenskapslagstiftning (alltså själva användandet av begreppet äktenskap) där den religiösa uppfattningen om äktenskapets natur sammanblandats med de mer civilrättsliga aspketerna på samlevnad. Så har det alltså inte alltid varit och behöver förstås inte heller vara fortsättningsvis
.
En intressant aspekt av den för dagen gällande likriktningen av åsikter just kring äktenskapet – man blir ju nästan idiotförklarad om man ens vill diskutera i termer av att vi inte skall ha könsneutral äktenskapslagstiftning – är ju frågan om heteronormen. Ett sådant begrepp kan ju naturligtvis analyseras utifrån olika utgångspunkter – t.ex. bara som en bestämning av vad som är det normala i betydelsen vanligast. Man kan också betrakta det som uttryck för en konvention, inte nödvändigtvis sanktionerad norm, som det råder varierad grad av konsensus kring. Det finns ju en mängd normer som i någon mening reglerar våra liv – just för att efterföljandet av normen betraktas som normalt. I olika sammanhang får brott mot sådana normer konsekvenser, allt från viss uppmärksamhet eller stillsamt tolererande till kraftfullt avståndstagande och då normen kodifierats i lag eventuellt straff.
Frågan är altså enkel – är det fel att det finns normer i samhället som helt enkelt utgår från vad som är vanligast och därför av flertalet uppfattas som normalt? Blir sådana normer automatiskt kränkande för den som av olika skäl inte passar in? Hur långt är vi i så fall beredda att driva tesen om att norm som bygger på vanligast och mest accepterade per definition är felaktiga/kränkande och alltså bör bekämpas?
För att ta ett exempel som ligger nära detta område – sexualiteten – så har vi ju en norm som säger att kvinnor som säljer sex är horor och som sådana föraktliga, mindre vetande, offer. För dessa kvinnor är det naturligtvis så att de drabbas av det s.k. horstigmat – en mycket kraftfull reaktion från den normföljande majoriteten. Det är ju t.o.m. så att sådana som uttnyttjar sådana sexuella tjänster också drabbas av en statlig sanktion, dvs gör sig skyldiga till brott också i lagens mening. Uthängda som torskar blir de ju i den normföljande majoritetens ögen. Här har vi alltså ett exempel på en grupp som bryter mot normen (monogam sexualitet inom eller i rimlgt nära anslutning till någon slags kärleksförhållande) – är det alltså då fel på denna norm, som ju egentligen om vi bortser från moraliska övertoner bara är uttryck för vad som är vanligast och accepterat av de flesta?
Senaste kommentarerna