Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Schori om Irak
Ingen bör utvisas hit: " Skulle Bushadministrationen erkänna det uppenbara, att inbördeskrig råder, vore detta lika med att medge ett strategiskt och militärt misslyckande med stora politiska konsekvenser.
Skulle svenska myndigheter förklara att krig råder, vilket är ännu mera uppenbart, skulle detta få konsekvenser för asylpolitiken.
I båda fallen, om än på vitt olika nivåer, ägnar man sig åt ett illusionsmakeri som undergräver allmänhetens förtroende för den offentliga makten och förorsakar omfattande mänskligt lidande.
Sverige borde hålla sig för god för dylikt taskspeleri. Vi talar om ett land där var femte irakier antingen dödats eller sårats, fördrivits ur landet eller blivit flykting i sitt eget land. Ett land som är i snabbt förfall och där inga statliga institutioner kan garantera någons säkerhet och där all fiktion om nationell samling är bortblåst eller bortsprängd. Där finns dessutom krigförande utländsk trupp som av de allra flesta uppfattas som ockupationsmakt. De amerikanska soldaterna i Irak är nu långt flera än antalet soldater i samtliga 18 av FN:s fredsmissioner och vars kostnad också vida överstiger FN:s totala budget för fredsbevarande operationer."
Pierre Schori skriver i dagens Aftonblad. Artikeln borde förstås också ha undertecknats av Mona Sahlin. Den uppfattning som Schori ger uttryck för borde också Yilmaz Kerimo, s-märkt riksdagsman från Södertälje också ta till sig – jag kritiserade hans uttalanden i LT beträffande just denna situation häromdagen. Schori kallar Sveriges officiella hållning för taskspeleri, det gäller för herr Kerimo också!
Att vi absolut skall ha fullständigt öppna gränser för folk som flyr från ockupationens Irak är solklart! Att börja dribbla om att bara vissa (icke-muslimer får man anta) skulle vara hotade av de konflikter som blossat upp i kölvatnnet till denna ockupation är oförsvarligt. Schori refererar bl.a. till systematiska våldtäkter som Diane King rapporterat i en artikel i International Herald Tribune den 8 juli (Schori uppger som framgår att den publicerats i New York Times den 9 juli):
“Än mera upprörande är den amerikanska antropologen Diane Kings artikel (”Using rape as a weapon”, NYT 9/7) om systematiska våldtäkter av samma typ som i Balkan, Rwanda och Darfur. King har forskat i Irak sedan 1995, framför allt i irakiska Kurdistan.
Hennes bärande tes är att när en medlem av en folkgrupp våldtar en kvinna från en annan folkgrupp, och hon menar att dessa brott begås av representanter från alla folkgrupper, så är detta våldförande förutom ett enskilt vidrigt övergrepp också en systematisk krigsmetod. Genom att ”så sitt frö i en fiendes sköte” förstärks övergreppet och leder till kvinnans stigmatisering och utstötning från den egna gruppen men också till att hennes barn kan ses som en potentiell fiende i hennes egen kropp. King avslutar sin artikel med en vädjan om att alla makthavare i Irak bär ett ansvar för att så slut på denna galenskap.”
Men det är väl bara muslimer som skall skickas tillbaka?
Splittra och härska!
Den endimensionella klasskampen: “I längtan efter att förenkla och skapa några gemensamma punkter för feminismen glömmer man att kvinnan man kämpar för också är en invandrad lesbisk tjej på rullstol. Men hon passar inte in i ramen, hon står i vägen för regeringsskifte så vi rullar helt enkelt bort henne, verkar man tänka i de led som vill ha klass först sen modeorden. Och kontentan av denna iver att hålla sams och prioritera klass med en slight touch av jämställdhet blir i bästa fall att vita heterotjejer får leka med de vita heterokillarna i samma hage och njuta av smaskiga maktprivilegier”
(Hittat via PromeMorian.)
Ramlar över inlägget ur vilket citatet ovan är hämtat och blir bara alltmer förundrad efter läsning av detsamma och av den ganska omfattande diskussion det tydligen ledde till (se kommentarerna i anslutning till inlägget). Min förundran grundar sig på följande: Som väl de flesta människor som definierar sig som vänster torde inse så lever vi inte i ett klasslöst samhälle. Klass förstås här främst inte som en indelning efter levnadsstandard (en del tycks ju få problem med att en rörmockare kan tjäna mer än en lärare) utan utifrån gruppens förhållande till den rådande produktionsordningen och därmed till den grundläggande maktordningen i samhället. Vi lever dessutom i i ett land som i realiteten är en del av en världsordning som i stor utsträckning styrs av den amerikanska imperialismens intressen. För oss vanliga svenskar innebär detta vissa fördelar i termer av levnadsstandard etc.
Upprätthållandet av denna värdsordning liksom av maktstrukturen i vårt land baseras på idéer som vi normalt accepterar utan vidare men som ibland används som motiv för att med våld upprätthålla/vidga kapitalets intressesfär. Det intressanta är att den mest effektiva metoden för att upprätthålla en maktstruktur är att härska genom att splittra. Den strategin har arbetarklassen i alla länder utsatts för – något som fackliga organisatörer ofta brutalt fått känna på. I ett välfärdssamhälle som vårt krävs emellertid mer sofistikerade metoder – motsättningar växer fram mellan grupper som egentligen har samma intressen baserat på sin roll i produktionsapparaten. Så håller sig alltså ett kapitalistiskt system med orättvisor som skapar underlag för motsättningar som sedan blir idéer som är mindre farliga ur systemets synpunkt. Härur hämtar vi t.ex. grunden för rasism. Det är oerhört viktigt att se hur de materiella faktorerna påverkar vårt tänkande. Som exempel kan man ta jämställdhetsfrågan (detta skall inte ses som ett argument mot jämställdhet som ju bara är en funktion av jämlikhet):
Under 50-talet ökade produktionen kraftigt och efterfrågan på arbetskraft översteg tillgången. Frågan blev var det fanns en arbetskraftsreserv och den befanns finnas dels inhemsk i form av kvinnor, dels i fattigare länder inom Europa. Ur detta har utvecklats – med utveckla avses här fått masspridning – några idéer; kvinnans rätt till självförsörjande (bara för att det inte längre räckte med en lön för att försörja en familj), det mångkulturella samhället, förskolans hegemoni som förvaringsplats för barn m.fl. Samtidigt skapade det ett skiktat arbetsliv där kvinnor och invandrare kom att tillhöra de mindre priviligierade “arbetarna” och alltså sedan dess har kunnat utgöra underlag för motsättningar inom arbetarklassen. Därmed utmanas inte längre makten utan “kampen” fokuserar på dessa inomklassliga motsättningar som dessutom ideologiseras (och akademiseras!).
Morgondagens skola
"1: Hur ser det samhälle ut som vi lever idag i?
2: Vilka krav ställer detta samhälle på dagens unga?
3: Hur kommer morgondagens samhälle att se ut?
4: Vilka krav kommer detta samhälle att ställa på våra unga?
5: Hur rustar vi våra unga så att de kommer att stå väl förberedda för det samhället?"
(Hittat via s-info.)
Roger Jönsson från Ystad ställer betydligt mera relevanta frågor än de som nu gått ut inom ramen för rådslaget om skolan/utbildningen. Man undrar faktiskt hur de rådslagsansvariga tänkte, skall vi konkurera med Björklund genom att ha en skolpolitk där man lär sig tidigare och under mer “ordnade” former eller skall vi faktiskt skapa en socialdemokratisk skolpolitik för 2010-talet?
Jämför gärna själv – detta är rådslagsfrågorna:
1. Bör alla barn lära sig läsa och skriva redan i förskolan?
2. Hur kan vi bryta klassamhället så att alla elever, oavsett föräldrarnas bakgrund, verkligen kan nå målen?
3. Går det att förena valfrihet med en gemensam skola där elever med olika bakgrund lär sig tillsammans?
4. Varför anser många väljare att (s) inte står för en kunskapsskola?
5. Hur ser en socialdemokratisk politik ut för ordning, reda, trygghet och studiero i skolan?
6. Kan vi vara nöjda med att 25 % inte når målen i gymnasieskolan?
7. Behövs nya grepp för att anpassa vuxenutbildning till framtidens krav?
8. Är socialdemokraterna lärarnas vän?
9. Lär sig eleverna mer om de också får vara med och bestämma?
Nu saknar ju förstås inte dessa frågor helt mening, tvärtom. Möjligen kan man ju betrakta dem så som Roger Jönsson gör som underfrågor men fundera t.ex. på svaret till fråga 6 – 9!
Det vi bör tala om är ju förstås frågan om hur skolan (om vi nu skall behålla den institutionella ramen) skall vara uppbyggd och vilket innehåll den skall ha för att ge alla elever rimliga förutsättningar att kunna leva och verka i 2020-talets Sverige. Dit är det ca 13 år.
För 13 år var det bara de mest teknikintrsserade som använde Internet. För 13 år sedan hade ingen hört talas om en Ipod. För 13 år sedan var det relativt få vuxna som hade mobiltelefon. För 13 år sedan fanns inga bloggar. För 13 år sedan hade ingen platt TV. För 13 år sedan använde vi bank och/eller postkontor för att betala räkningar (om än med post). För 13 år sedan fanns inte mycket bredband. För 13 år sedan fanns inte Google. För 13 år sedan hade vi precis gått med i EU. För 13 år sedan hade inte USA ockuperat vare sig Afganistan eller Irak. För 13 år sedan…………fanns inga bloggar:-)
Min far fyller 81 och Myrdal blir 80
I morgon åker flaggan upp igen – för att celebrera min fars 81-årsdag!
Samma dag fyller Jan Myrdal (som nog inte alls tillhör mina föräldrars favoriter) 80 år och det finns många goda skäl att också gratulera honom. Man behöver inte vara ense med herr Myrdal i allt för att respektera hans utomordentliga intellektuella gärning. Som Åsa Linderborg konstaterar i dagens Aftonblad:
Aftonbladet: Var tid har sin strid: “Myrdals obestridliga kunskaper rör 1800-talet. Som marxist har han förstått vikten av att tränga in i den revolutionära borgerlighetens fysionomi och tankevärld. Härur har han hämtat det i god mening liberala stråk som präglar hans socialistiska hållning – ideologierna är ju i många avseenden tvillingsystrar. Långt mer konsekvent än dem som kallar sig liberaler har Myrdal genom åren försvarat åsiktsfriheten, yttrandefriheten etc, ofta i bitter polemik med liberalerna.
Jan Myrdal är nämligen något så ovanligt som yttrandefrihetsfundamentalist. Förintelseförnekare som Robert Faurisson ska bemötas i öppen debatt menar han i sann upplysningsanda, hur ska vi annars kunna argumentera för att det han säger inte är sant? Denna hållning har lett till absurda beskyllningar om antisemitism, men den som vill kan ”gå till läggen”, som Myrdal själv brukar säga. I sagda antologi återfinns bland annat en rasande uppgörelse med Lars Hillersbergs ”antisemitism”, liksom en upprörd artikel om den grasserande judeförföljelsen i Brezjnevs Sovjet.”(Hittat via knuff.se.)
Enn Kokk har, kanske inte så förvånande, en del invändningar mot Myrdal men konstaterar/de (i AiP 1983)
" Värd att läsa i än högre grad är Jan Myrdals självbiografiska roman “Barndom” (Norstedts). Med “Barndom” placerar sig Jan Myrdal nämligen bland de främsta skönlitterära barndomsskildrarna på svenska."
Kokks invändningar tycks i huvudsak emanera från att Myrdals uppfattningar sammanföll med SKPs och därför kan antas dölja något. Min erfarenhet från den tiden talar emot Kokks invändning – det han egentligen verkar ha svårt med är enhetsfrontsidén, att man försöker skapa enighet kring t.ex. motstånd mot USAs ockupation av Irak bland folk som i och för sig kan ha helt olika önskemål om hur Irak ska se ut efter att ockupationen upphört. Så måste alla former av motståndsrörelser arbeta om de har en tillräckligt stark motståndare.
Efter att ha läst Linderborgs artikel och även Ali Esbatis kommentar till densamma känner jag att jag måste sätta mig in i Myrdals syn på feminism och kritiken av densamma. Skall börja leta.
En intressant intervju med Myrdal finns (till viss del översatt I FIB/Kulturfront) i Hizbollahs tidning Al-Intiqad:
“Palestinierna kämpar för en demokratisk stat, och också islamisterna ser en sådan framför sig; en stat med lika rättigheter där muslimer, kristna och judar kan leva. Israel är inte för en demokratisk stat. Kan det accepteras? Skall palestinierna helt enkelt kapitulera till den starkare och acceptera en apartheidstat?
JM: Vad det palestinska folket bör göra, är ett beslut som måste fattas av det palestinska folket. Man kan få stöd utifrån, också från oss i Europa, men man måste själv besluta. Kravet på en demokratisk stat med lika rättigheter, där muslimer, kristna och judar kan leva är ett krav som före 1948 hade starkt stöd i de kretsar jag växte upp i. För mig framstår det fortfarande som den enda lösningen för en fredlig utveckling i regionen. Men hur det målet skall nås, hur avgöra vilka strider som är nödvändiga, det måste vara en sak för det palestinska folket att besluta."
Grundlagen igen
Viktigt med enighet om grundlagar: "Till uppmaningen om enighet har Pettersson fogat en lista med förslag som han själv vill få in i grundlagen. Som punkt tre på listan återfinns ett konstitutionellt skydd av offentligt ägande och nummer fyra handlar om att skriva in fackets rätt att teckna kollektivavtal i grundlagen.
Det är inga dåliga förslag Peterson presenterar.
Men hur kan han tro att det ska gå att vinna politisk enighet kring förslag som i realiteten handlar om att upphöja socialdemokratisk politik till svensk grundlag?"
(Hittat via Joel Malmqvist.)
Nu har också Joel Malmqvist upptäckt det lite märkliga förhållandet att Tage G. Pettersson tycks tro att det skulle gå att få konsensus till at skydda det offentliga ägandet i grundlagen, som jag skrev om tidigare. Det är ju utmärkt. Herr Malmqvist tar också upp ett annat av Petterssons önskemål, det om rätten att teckan kollektivavtal. Vet inte om det skulle tillföra något eftersom rätten att vidta stridsåtgärder redan finns:
17 § Förening av arbetstagare samt arbetsgivare och förening av arbetsgivare äger rätt att vidtaga fackliga stridsåtgärder, om annat ej följer av lag eller avtal. Lag (1976:871). (Regeringsformens 2 kap)
I övrigt så regleras ju också övriga friheter som åsikts- mötes, demonstrations och föreningsfrihet, så långt är grundlagen rätt bra. Det är ju främst valordningen som nu aktualiseras men jag tycker stor vikt bör läggas vid yttrandefrihetsfrågan. I nu gällande grundlag står att
13 § Yttrandefriheten och informationsfriheten får begränsas med hänsyn till rikets säkerhet, folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhet, enskilds anseende, privatlivets helgd eller förebyggandet och beivrandet av brott. Vidare får friheten att yttra sig i näringsverksamhet begränsas. I övrigt får begränsningar av yttrandefriheten och informationsfriheten ske endast om särskilt viktiga skäl föranleder det.
Vid bedömandet av vilka begränsningar som får ske med stöd av första stycket skall särskilt beaktas vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet i politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och kulturella angelägenheter.
Som begränsning av yttrandefriheten och informationsfriheten anses icke meddelande av föreskrifter som utan avseende på yttrandes innehåll närmare reglerar visst sätt att sprida eller mottaga yttranden. Lag (1976:871). (Regeringsformen 2 kap)
Det sista stycket borde förstås strykas helt. Det finns ingen anledning varför man skall ha långtgående möjligheter att inskränka på vilket sätt yttranden får spridas/mottagas. Det bör vara fritt och bara kuna begränsas av tekniska hinder såsom antalet möjliga kanaler i marknätet osv. På något sätt borde man också förhindra att politiskt misshagliga åsikter såsom rasism och liknande kan drabbas av inskränkningar av yttrandefriheten. Alla sådana åsikter bemöts bäst genom att de får komma fram och därmed kan diskuteras.
Karin Rebas har förresten en riktigt bra krönika i DN idag med anledning av polisens uppenbart otillbörliga användande av hemliga (sekretessbelagda) listor i överenskommelser med Internet-leverantörer för att spärra åtkomst till vissa sajter. Anses vara brottsförebyggande men det är såvitt jag vet inte ens olagligt att besöka sajterna, dessutom är listan uppenbart godtycklig. För övrigt vill jag särskilt uppmärksamma att ytterligare en partikamrat yttrat sig (med anledning av den senaste tidens debatt) vilket jag uppskattar mycket!
Drogbruk – en kulturfråga
Blogge Bloggelito tar under rubriken Du ska dricka alkohol, neger! upp en rad aspekter på drogbruk och argumenterar väl för en förändring av vår (svenska) syn på olika typer av droger. Alldeles särskilt tänkvärd är följande rätt provocerande tankegång:
Den svenska staten har det drogfria samhället som mål. Det är en social renhetsutopi som saknar motstycke i resten av världen, där man istället ofta förnuftigt konstaterar att människan nyttjar droger och försöker begränsa skadeverkningarna av detta nyttjande. I exempelvis Holland och Storbritannien ser man ingen poäng med att förbjuda kat, då skadeeffekterna är minimala.
Men den svenska staten har också det multikulturella samhället som mål. Multikultur är uppenbarligen bra så länge det handlar om tillskott som kebab och falafel, men hur man egentligen har tänkt vad gäller andra kulturella uttryck är mer tveksamt. Det gamla synsättet var att invandrarna ska anpassa sig till svenska normer, men detta har successivt kommit att ändras – anpassningen ska ske ömsesidigt.
För droger gäller dock den svenska linjen orubbad. Flyktingar och andra invandrare från exempelvis Somalia ska inte få tugga sitt kat. Istället ska de fogas in i den svenska alkohol- och nikotintraditionen. Negern ska läras att supa och röka, att bruka vodka istället för att missbruka den mycket mildare drogen kat – ty med svenska statens språkbruk, som medierna gärna använder av någon anledning, är all hantering av de droger staten anser olagliga missbruk per definition. Samma resonemang gäller andra kulturella subgrupper, inklusive inhemska sådana (till exempel ravekulturen med dess milda hallucinatoriska preparat).
Att den svenska politiken när det gäller narkotiska preparat är misslyckad torde vara uppenbart för var och en. Magnus Linton skrev 2002 en utmärkt artikel om densamma där han försöker härleda uppkomsten av den “massiva politiken” ur vilket jag citerar en liten bit:
Självfallet måste den massiva politiken också ses i ljuset av de höga ambitionerna med det svenska välfärdsprojektet som sådant. Viljan att vara en förebild för andra länder präglar denna mer än kanske någon annan fråga och under 80-och början av 90-talet blir narkotikafrågan ett område där partierna bjuder över varandra i att visa handlingskraft. Bevekelsegrunderna skiftar, men frågan är användbar för alla: socialdemokraterna vill visa att ”i vårt Sverige tillåts ingen falla ur”, vänster- och miljöpartiet gör inför folkomröstningen 1994 drogliberalism synonymt med EU, kristdemokraterna ser ”knarkets utbredning” som ett tecken på att skolan svikit i kristen fostran, moderaterna som ett bevis för att polisen behöver mer resurser, för folkpartiet ligger en fortsatt absolut politik i linje med folkpartiets rötter i nykterhetsrörelsen medan centern pekar på urbaniseringens förfärande konsekvenser. Ny demokrati, som väljs in i riksdagen 1991, är kanske de som har allra störst användning av frågan: knarket väller in med invandrarna.
Missbruksforskaren Leif Lenke söker den absoluta politikens rötter i religion. Framväxten av västvärldens nykterhetsrörelser under förra seklet fick en snabb uppdelning i två grenar – en radikal och en moderat – där den förra sprang ur de frikyrkliga väckelserörelserna. Hos dem fanns ett starkt etiskt element i alkoholkritiken och därför krävde de, skriver Lenke, ”total avhållsamhet från alla alkoholhaltiga drycker och förespråkade med en terminologi från drogdebatten ’ett alkoholfritt samhälle’” (Sociologisk Forskning 4/91). Den moderata grenen – för vilka problemen gällde folkhälsa och inte moral – hade inga invändningar mot öl och vin utan menade att det var starkspriten som skulle bekämpas. Länder i den frikyrkliga grenen – som Sverige, Finland och USA – prövade senare drastiska åtgärder som totalförbud eller motbokssystem medan den moderata – typ Holland, Västtyskland och Danmark – försökte hantera alkoholproblemen via skatter och andra restriktioner.
Traditionerna lever. Dels har de radikala länderna i dag en lägre total alkoholkonsumtion men ett mer problematiskt dryckesmönster medan den moderata grenen har en högre totalkonsumtion men ett mindre problematiskt dryckesmönster. Och dels, vilket är Lenkes huvudpoäng, lägger traditionerna ett tydligt raster över dagens europeiska narkotikadebatt; i de länder vars alkoholkritik bottnade i folkhälsa är skadelindring (harm reduction) en självklarhet medan varje sådan tanke är mycket kontroversiell i länder vars alkoholkritik tog avstamp i moral.
Vi har alltså skapat ett problematiskt dryckesmönster som vi vill tvinga på människor som kommer från andra kulturer där ett sådant inte finns – givet förstås att vi accepterar premissen att människor har och kommer att ha behov, vilja att i rimlig omfattning bruka droger. Missbruk har som de flesta också förstår andra orsaker än bara bruk – sociala problem brukar vara de mest uppenbara.
Muslimer saknar skyddsvärde
Nya asylregler välkomnas av Kerimo: "Yilmaz Kerimo, riksdagsledamot (s) menar att det nya beslutet är bra och att även om läget i Irak inte är bra så är det bättre än för några år sedan.
– Det är fortfarande grupper som är utsatta, såsom de kristna irakierna, och de kommer under det nya beslutet att få uppehållstillstånd. Vi kan bara inte längre ta emot alla som vill komma för vi har helt enkelt inte plats, säger Yilmaz Kerimo.
I stället tycker han att EU och resten av världen också ska ta sitt ansvar och menar att det är demokratiförebyggande på plats som man ska satsa på."
Uttalandet görs alltså efter att Migrationsverket beslutat det inte längre pågår en inre väpnad konflikt i Irak – hur vettlöst det beslutet var har jag komenterat tidigare. Samma dag som man alltså kan läsa att Kerimo bara nämner kristna irakier bland de utsatta grupperna kan man i samma tidning, LT, läsa om den 13-årige Milad som kidnappats i Bagdad (Milad är såvitt jag förstår från en kristen irakisk familj) vars släkt krävs på 100 000 dollar i lösensumma.
Då blir alltså frågan om det bara är kristna som behöver skydd i Irak?
I SvD kunde man i söndags läsa att
"En del vittnesmål visar hur soldater förlorat sin moraliska kompass till den grad att de hånar eller skändar dem de dödat. Ett foto visar en soldat som om han är på väg att använda sin bruna armésked av plast för att äta av den utspillda hjärnsubstansen från en död irakisk man.
“Ta en bild av mig och den här idioten” sade en soldat och höll armén om den döda kroppen, berättar 31-årige sergeanten Camilo Mejia som var med.
Allt detta skedde medan den döde mannens bröder och kusiner såg på."
Samma dag är DNs rubrik “USA-soldater har dödat tusentals civila i Irak” Igår rapporterades att
“Minst 85 människor har dödats i två bombdåd i Kirkuk i norra Irak. Över 180 personer har skadats, och dödssiffran väntas stiga. De två självmordsattentaten var samordnade, uppgav polisen i Kirkuk.”
Senare visar det sig att en av de döda är svensk:
Informationen om att en svensk man dödades i attentatet kom från den svenskkurdiske debattören Kurdo Baksi, som har goda kontakter i Kirkuk och den kurdiska stadsdelen Imam Qassem där självmordsbombaren slog till.
Uppgifterna bekräftades vid 18-tiden av utrikesdepartementet.
Jag har ytterligt svårt att förstå att någon irakier skulle kunna känna sig säkrare än andra. Här finns en ockupationsmakt främst i form av USas trupper som inte direkt sätter irakiers liv och hälsa högst på dagordningen, här finns ett antal olika grupper som strider mot ockupationen och sins emellan. Detta räcker emellertid inte för Yilmaz Kerimo. Som socialdemokrat borde han skämmas!!
Han har dock åsiktsbröder. En intressant debatt, rapporterad av Peter Gustavsson, har försts i Skånska Dagbladet som har två ledarsidor en islamofobisk, förlåt centerpartistisk, och en socialdemokratisk:
Tony Johansson (s) har redan skrivit det mesta som finns att skriva i den här frågan i den hårda debatten mellan Skånska Dagbladets centerpartistiska och socialdemokratiska ledarsidor. Här kan du hitta vidare till de första tre inläggen. Tonys andra inlägg hittar jag inte, men Lars J Erikssons svar finns här och Tonys avslutande inlägg hittar du här. Mycket läsvärt!
Vems är grundlagen?
Skydda det offentliga ägandet: "Kanske kan getingar och knott få någon att tänka högt om de viktiga författningsfrågorna. Varför är det så tyst? Varför sipprar inget ut från den sittande ”Grundlagsutredningen”? Varför säger dess ledamöter ingenting? Vad bär den nye ordföranden Per Unckel på för tankar? Har riksdagens talman Per Westerberg inget att komma med?
Det viktigaste dokumentet i en demokrati är grundlagarna. Därför är det viktigt att varje förändring diskuteras noga. Man ändrar inte en grundlag hur som helst. Och när man ändrar så bör det ske i full eller åtminstone i mycket långt gående politisk enighet. De politiska partierna bör vara överens om demokratins spelregler.
"
(Hittat via knuff.se.)
Det är förstås bra att någon tar till orda i debatten om grundlagen. Uppseendeväckande dock att lyckas förbigå den gångna veckans viktigaste fråga – yttrandefriheten – och andra för en demokrati grundläggande rättighetsfrågor. Dessutom tycks Tage Pettersson se grundlagsfrågor som en fråga för det politiska etablissemanget – det är där enigheten skall uppnås, när det i själva verket är så att grundlagen bör vara ett uttryck för en mer beständig folklig vilja när det gäller vårt styrelseskick. De, dvs grundlagarna, skall inte användas för att bevara de nuvarande partiernas ställning utan för att reglera grundläggande förutsättningar för ett demokratiskt Sverige t.ex. medborgarnas rättigheter, bygga in skydd mot det framväxande övervaktningssamhället och ge folket reella möjligheter att styra sig självt genom att enklare kunna utkräva ansvar av de folkvalda på alla nivåer.
En annan fundering uppstår kring en höggradigt politiskt kontroversiell fråga – utförsäljning av statligt och kommunalt ägd egendom. Som framgår av citatet ovan menar Tage Pettersson att det är viktigt att ändringar av grundlagen sker “i full eller åtminstone långtgående enighet”. Just nu har vi en majoritet i riksdagen som är i full färd med att sälja statlig egendom och som inte ser några hinder för försäljning av kommunal sådan. Väl medveten om detta så för herr Pettersson ändå upp just denna fråga som en av de punkter han tycker skall regleras/förhindras genom grundlagen
“3. Det gemensamma ägandet är hotat i Sverige. Risk föreligger för att våra naturtillgångar säljs ut till det internationella kapitalet. Utredningen bör överväga att grundlagsskydda det offentliga ägandet.”
Johan Hellström har också uppmärksammat detta logiska lappkast. Peter Hultqvist har däremot inte uppmärksammat problemet men applåderar herr Petterssons ståndpunkt. Vad som skall ägas av stat ock kommun är själv fallet en politisk fråga som dessutom måste avgöras från tid till annan beroende på vad man vill uppnå – knappast en fråga för grundlagen.
Polisen, brottsförebyggande och yttrandefrihet
Polisen talar ut om Pirate Bay – IDG.se: "Varför blockerades då The Pirate Bay?
– Vi vidtog åtgärder efter att vi har fått ett antal påpekanden från allmänheten, samt från polisen i ett annat nordiskt land. På grundval av det har personalen hos oss gjort kontroller, och då har vi kunnat dokumentera att det som enligt rättspraxis bedöms som barnpornografi har funnits i de här filerna. Det är åtminstone den redovisning jag har fått."
(Hittat via knuff.se.)
Det är den nu rätt kände polisen Stefan Kronqvist som intervjuats av IDG. Han bekräftar att polisen alltså tillhandahåller en för övriga medborgare hemlig lista som ett antal Internet-operatörer använder för att spärra vissa url:er, Kronqvist ser inga problem med detta “brottsförebyggande” arbete. Det gör jag och tror jag många med mig.
Problemen hänger först och främst samman med att Interentoperatörerna lånar sig till ett s.k. frivilligt samarbete med polisen i vilket polisen har fullständigt bestämmande utan att detta och dess konsekvenser kan granskas på ett rimligt sätt. De dvs polisen anser sig ju också utan domstolsprövning kunna avgöra vad som är brottsligt material – det är oanständigt. Jag har visserligen aldrig själv råkat ut för att söka efter något som spärrats på detta vis men ingen vet ju vilka andra typer av material som på detta sätt görs otillgängligt. The Pirate Bay (TPR) är ju ett bra exempel eftersom en ev spärrning av dem ju inte bara skulle gälla material som polisen självsvåldigt definierat som brottsligt (obs polisen skall utreda brottsmistanke, inte avkunna dom och utföra bestraffning) utan allt som man kan hitta den vägen. Alltså ett väsentligt övergrepp på medborgares rätt att sprida material/information – vanligen benämt yttrandefrihet.
Kronqvist tycks ju också lida av vanföreställningen att material funnits tillgängligt hos TPR vilket ju inte varit fallet. TPR kan mest liknas vid en sökmotor och själva åtkomsten sker från en eller ofta flera andra datorer som inte står undet TPRs kontroll. I den meningen kan TPR bäst beskrivas som en sökmotor. När polisen ger sig på sökmotorn så kan det väl snarast beskrivas som ett uttryck för oförmåga att ge sig på de som verkligen tillhandahåller skiten. Det blir ju sannolikt inte särskilt många färre som lagrar och delar ut barnporr på detta sätt, bara svårare att hitta (särskilt för brottsbekämpande myndigheter). Rätt använt borde väl snarast TPR varit en lysande källa för polisen i arbetet med att spåra brottslingar!
Louise Persson har skrivit ganska bra om just detta med yttrandefrihet som generell princip i förhållande till de allt vanligare förespråkarna för en inskränkt sådan, alltså att censurera för tillfället misshagliga bilder, artiklar som barnporr idag, xxx i morgon. Hon refererar också till ett citat från Sörmlands Nyheter ledarskribent Johan Folin som jag tycker förtjänar att återges även här:
Precis som med den planerade blockeringen av Pirate Bay så är Rikskriminalpolisens senaste tilltag helt missriktat. Målet med att bekämpa barnpornografibrott måste vara att skydda barn från att bli utnyttjade för sexuella syften, inte att godtyckligt censurera sökmotorer på internet. De som utnyttjar barn för att framställa barnpornografi drabbas inte för att man bara spärrar en webbplats. Rikskriminalpolisens agerande blir därmed ett slag i luften.
Bonsai barnporr enligt RKP
Jag har inte tillgång till polisens hemliga lista över censurerade sajter (som ju är hemlig). Det finns det tydligen andra som har – här från Oscar Swartz beskrivning av två uppnbart barnporrfria sajter som polisen spärrat:
: “”http://koreabonsai.com/" target="_blank">http://koreabonsai.com/ finns på listan. Sajten tillhör Korean Bonsai Association. Bonsai, denna fantastiska östasiatiska konst som innebär att man skapar miniatyrträd genom åratal, ja decenniers, tukt av riktiga trädplantor. De riktiga mästarnas verk kan vara värda förmögenheter. På sajten finns gallerier med oerhört vackra plantor.
Men det har väl förstås legat gallerier av barnporr på den där domänen tidigare då? Och polisen har bara inte hunnit ta bort länken? Nej!! 1999 satte den där mycket aktade föreningen i Korea upp sin sajt. Den har alltid tillhört dem. Ni kan själva kolla exakt hur den har utvecklats genom the Way Back Machine. Även ni som sitter hos operatörer som litar på polisens uppfattning om att träd är barnporr bör kunna kolla där. Träd så långt ögat når. Hur hamnade sajten på listan? Anser någon att träd är barn och att de torteras på ett sexuellt vis eller vad är det frågan om? Polisens talesman Sten Warmland skall idag ha bekräftat för brokep att de känner till att sajten finns på listan och vad den innehåller."
Alldeles bortsett från de invändningar av mer pricipiell natur man måste ha mot polisens agerande förundras man ju över den kompetens (eller snarare brist på) som verkar prägla verksamheten. Ställs det inga krav? Eller finns det en agenda som vi alla hittils missat? Några av de poliser jag känner har betydligt bättre omdöme och några får nog anses närmast besjälade av sitt demokratiska uppdrag – så verkar tyvärr inte vara fallet här.
Senaste kommentarerna