Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Detta med främlingsfientligheten
Europa förgiftas | Katrine Kielos | Ledarkrönika | Ledare | Aftonbladet: “Ola Larsmo nämner i en lysande text på DN Kultur den tyske lingvisten Victor Klemperer. Klemperer var övertygad om att språket formade den som använde det. Främlingsfientliga ord leder till främlingsfientliga tankar. Klemperer skrev dagbok om den språkkamp som utspelade sig i trettiotalets Europa. I miljoner repetitioner, mekaniskt och omedvetet svaldes hatet tills det inte fanns något annat.”
Har gått och burit på en tanke några dagar. Den rör just orden och ordens betydelse som t.ex. Ola Larsmo skriver bra om. Det ord som fastnade var
främlingsfientlighet
, ett begrepp som oftast används för att beskriva en mild form av rasism, inte riktigt men nästan. Ordet är uppenbarligen en sammansättning av
främling
(som väl är någon vi inte känner, någon som inte hör hemma här) och
fientlig
(som är något vi hyser aggressiva antipatier mot). För att begreppet ska vara meningsfullt bör det finnas något som kallas främlingsvänlig, dvs fientlighetens motsats. Det senare har jag dock inte stött på (begreppet alltså).
Vanligtvis används begreppet främlingsfientlighet för att definiera personer/organisationer som har kritiska synpunkter på invandrare i allmänhet och/eller invandrarpolitiken. Det är intressant eftersom det var mycket länge sedan vi hade en invandring av någon nämnvärd omfattning och följdaktligen knappast kan sägas ha varken invandrare eller en invandrarpolitik. Det vi dock har/haft under de senaste decennierna är ett relativt omfattande flyktingmottagande (alldeles oavsett hur vi uppfattar de skäl som accepterats så har de allra flesta människor som kommit till Sverige getts asyl alternativt utgjort anhöriga till sådana). Sen har vi skaffat en i många stycken rätt misslyckat integrationspolitik för att hantera en del av de frågor som aktualiseras när relativt många har anledning att fly (varifrån de nu kommer) och därför får asyl (här).
Visst kan man definiera den asylsökande som en främling – i den meningen att det är en individ som vi inte känner och som inte bor här. När vederbörande fått asyl blir den ju bosatt här och upphör såvitt jag förstår därmed att vara en främling. Denne har ju blivit en granne, en arbetskamrat, en kund, en anställd, en hyresgäst, en elev osv. Använder vi då begreppet främlingsfientliga som beteckning på personer som hyser aversioner mot människor bosatta i vårt land men som eventuellt kan identifieras baserat på etnicitet, hudfärg, religion eller liknande accepterar vi ju de fientligas absurda verklighetsuppfattning.
Att det finns människor i vårt land som är fientliga till andra människor är väl helt klart. Vi kan väl alla känna så mot enstaka individer. När denna känsla övergår till att gälla utpekade grupper, baserat på föreställningar om gruppmedlemmarnas egenskaper är det en form av rasism, även om vi numera av vetenskapliga skäl har svårt att särskilja raser/inte använder det begreppet och istället ofta talar om etnicitet. Hur t.o.m. ledarskribenter banar väg för sådan på förmenta (gärna statistiskt baserade och därmed till synes sakliga) gruppegenskaper baserade fördomar/fientlighet utgör ju Gudmundsson på SvD ett bra exempel på:
Den absoluta majoriteten av alla brott begås av norrmän. 90 procent av gärningsmännen bakom de brott som begicks under den uppmätta perioden, 2001 till 2004, var infödda norrmän. Det är dock vissa invandrargruppers överrepresentation i brottsstatistiken som väcker intresse.
Låt oss fortsatt vara mycket tydligare med hur vi använder orden. Utmänstra begreppet främlingsfientliga och kalla rasister för rasister dvs de som tillskriver grupper (av typ etniska) negativa egenskaper. Ta varje tillfälle i akt att “ta debatten” dvs låt inga om än “oförargerliga” yttranden, artiklar, bloggar m.m. stå oemotsagda. Stäng inte ute någon form av åsikter utan se till att det är möjligt att bemöta, att avslöja, att vederlägga. Det är när konspirationsteorierna bekräftas genom märklig lagstiftning (inskränkt yttrandefrihet), dunkelt tänkta förslag (språktest) och de får utrymme att odlas (exempelvis hos Bruce Bawer utan tillräckligt motstånd det blir farligt.
Technorati Tags:
Aftonbladet, Katrine Kielos, SvD, Yttrandfrihet, Ola Larsmo, Bruce Bawer, Rasism, Främlingsfientliga
Unni Drougge » Emanuel Karlsten » Joakim Jardenberg
Unni Drougge » THE BIG iFAMILY: “Och medan alla dessa internetfantaster samlas på seminarier och häckar på webcamps minskar den frihet på nätet som jag en gång drogs med av. Är det något som bör diskuteras idag är det just hur marknadskrafterna och de stora spelarna alltmer tar över och avdemokratiserar internet. Och det är bland oss, vi som hade visionerna om en demokratisk jätteorganism, som denna diskussion bör föras, inte från den hänsynslösa och idiotiska upphovsrättslobbyn. Men inte heller kan man vänta sig något från pajasar inom internetexpertisen som fortfarande börjar sina anföranden med: Hej, jag heter X och jag älskar internet. Bättre vore att frankt säga: Hej, jag heter X och jag älskar alla pengar jag tjänar på att säga att jag älskar internet.”
(Hittat via knuff.)
Eftersom texten innehåller ett exempel på hur en internetevangelist säger ”Hej, jag heter X och jag älskar internet”, och eftersom tajmingen stämmer väl så är väl rimligen då jag en del av det problem hon beskriver. Jag skickade nämligen exakt en sådan tweet inför ett seminarium som jag skulle hålla under rubriken ”opinionsbildningens nya infrastruktur”. Via bambuser kan man följa vår diskussion.
Det finns inget som gör mig så trött, som skapar sådan ängsliga metadiskussioner, som frågan om vem som tillhör en ”elit” på Twitter.
Så i dag har jag beslutat att klä mig i en ny identitet, bekänna mig som en del av Twittereliten.
Jag är antagligen den första i Sverige som erkänner detta. Och vill därmed också klä skott för varje diskussion som i framtiden kommer att hållas om Twittereliten. När du funderar över vem det är – tänk på mig.
Vet inte – behöver så mycket mera sägas?
Technorati Tags:
Integritet, Internet, Unni Drougge, Emanuel Karlsten, Joakim Jardenberg, Elit, Elitism
Så får lärare högre lön (i USA)
America’s biggest teacher and principal cheating scandal unfolds in Atlanta – Yahoo! News: "Ten states now use test scores as the main criterion in teacher evaluations. Other states reward high-scoring teachers with up to $25,000 bonuses – while low scores could result in principals losing their jobs or entire schools closing. Even as the number of scandals grows, experts say it remains fairly easy for teachers and principals to get away with ethical lapses.
–In response to cheating scandals, some states and school districts have instituted tougher test-auditing standards, employing software that analyzes erasure rates and patterns. Meanwhile, the Obama administration is reforming NCLB to reduce pressure on teachers and principals. Education Secretary Arne Duncan said in June that NCLB “is creating a slow-motion train wreck for children, parents, and teachers.” On the other hand, an Obama administration proposal – to pay bonuses to teachers who improve test scores in their classes – may shift the stakes without lowering them."
Det är lätt att se att det ökade användandet av s.k. high-stake tests riskerar att frammana en undervisning som fokuserar på proven, fast då kallar vi det ju inte fusk oaktat vilka konsekvenser det får. När testerna som i USA har avgörande betydelse för elevernas betyg/möjlighet att gå vidare frestas förstås lärare att “hjälpa till”. Fullständigt katastrofalt blir det förstås när samma resultat ska användas för att avgöra lön/bonus till lärare och skolor. De förbättrade resultaten i Atlanta har gett skolchefen gott ryckte och utmärkelser och skolväsendet där extra resurser från t.ex. Gates Foundation. Hur tänkte man då?
Många kriminella invandrare blir det – Magnusson, Marie, Gudmundsson
Hanna om Gudmundson om rapport om invandring om kriminalitet om samband « Avva: "Så Gudumndson tycker att det var intressant att berätta att det finns en norsk studie som undersöker människors ursprungsland kontra brottsstatistik. Varför begår människor brott? Innan vi kan svara på det måste vi definiera brott, vilka brott då? Våldsbrott säger vi, de allvarligare. Nå varför begår man våldsbrott? Vilken typ va våldsbrott, oftast sker ju våldsbrott fortfarande i hemmet mellan två bråkande vänner eller släktingar, ofta med alkohol. Så ta oprovocerade våldsbrott ute mot okänt offer. Ofta vill man nog komma över rånbyten, sådant som fattigdom, utslagning kan spela in. Även medfödd eller upptränad aggressivitet, vilket i sin tur kan bero både på hormonnivåer och att personen i fråga är uppfostrad i våldskultur. OSV.
.
Man fattar ganska fort varför det blir svårt att skriva en vettig ledarkrönika om ämnet right? Det är helt enkelt för många olika parametrar som spelar in. På ett begränsat utrymme blir det svårt att föra metodkritiska, statistiska resonemang. Om vi tittar vidare på undersökningen i fråga så tycker jag det känns ganska tydligt att siffror som är så oklara också blir svåra att dra slutsatser ifrån som man där försöker göra"
(Hittat via Knuff.)
Hanna Marie beskriver ganska väl problemen som gjorde att också jag reagerade på Gudmundssons text (och ifrågasatte dess försvarare). Hon uttrycker sig dock på ett kanske något mindre konfrontatoriskt sätt:)
Summa sumarum, nej, Gudmundson eller den norska studien, eller SD eller någon annan har fortfarande inte bevisat att man blir kriminell av att födas med vissa gener eller att växa upp i vissa kulturer. Det finns inte en förklaringsmodell eller en variabel som kan sägas förklara allt eller förutse med perfektion, människor är fortfarande för varierande och samtidigt för homogena för att man ska kunna dra enkla raka sträck om ”ras” och beteende. Däremot finns det mer eller mindre utsatta grupper i samhällen och de kommer alltid att vara i riskzon för en mängd olika beteenden. Vi kan prata om den frågan, men låt oss inte göra det så vansinnigt infantilt.
Lisa Magnusson som jag refererat till i tidigare inlägg söker förtydliga sin ståndpunkt i frågan. Till de som tycker hon var för hård i sitt omdöme om Gudmundsson riktar hon frågan:
Varför gjorde han det egentligen?
Och i den frågan hittar vi kanske pudelns kärna. Att man såväl i den “vanliga” nationella statistikinsamlingen finner allt möjligt som kan redovisas för olika kategorier, att man ibland nyttjar de nationella statistikorganen för att samla in särskilda uppgifter om specifika grupper, att man i forskningssammanhang behöver statistiska uppgifter där samband kan kartläggas innebär inte att sådant material med självklarhet blir användbart i andra sammanhang, tillåter vilka slutsatser som helst – helt enkelt inte att man har fått fakta att lägga på bordet. Allt sådant måste problematiseras när det ska användas i det offentliga samtalet.
Technorati Tags:
Kriminalitet, Lisa Magnusson, Per Gudmundsson, Hanna Marie
Ännu fler kriminella invandrare – Widham, Gudmundsson, Persson, Johansson, Ericsson och Magnusson
Fördomar fördummar | Sagor från livbåten: “De människor som kommer till Sverige är människor med samma rättigheter som de som redan bor här har. En av dessa är rätten att anses oskyldig till motsatsen bevisats. En annan är rätten att bara behöva dömas efter sina egna handlingar. Att klumpa ihop dem under rubriker som invandrare eller muslimer eller under deras respektive nationaliteter och på grundval av generaliseringar om dessa grupper utöva makt mot dem – avvisa, utvisa eller anvisa särskilda åtgärder är inte värdigt en demokratisk rättsstat.”
(Hittat via Knuff.)
Göran Widham gör något jag inte riktigt förstår. Först bygger han upp ett försvar för Per Gudmundssons ledare i SVD för att avsluta det hela med att deklarera att just det användande Gudmundsson gör av gruppbaserad statistik inte kan ligga till grund för generaliseringar (dvs just det Gudmundsson gör). Och det anknyter till det som jag uppfattade som mest problematiskt med Gudmundssons skriverier. T.o.m. Louise Persson ägnar sig åt att försvara Gudmundsson med den något märkliga argumenteringen att det inte är hans siffror utan norska SCBs. Lysande – vi kan alltså använda vilka uppgifter som helst och överlåta ansvaret för användandet på den vi hämtat dem från.
Via Göran Johansson hittar jag ett citat från Bengt Ericsson som jag tycker rätt väl illustrerar hur man bör förhålla sig till statistik, dvs faktiskt problematisera den och inte ta för givet att den beskriver verkligheten.
Vad händer om vi bryter ner statistiken? Vilka siffror får vi om vi jämför illitterata, arbetslösa unga norrmän med motsvarande invandrargrupp? Är brottsbenägenheten bland iranska överläkare högre än hos de norska kollegorna? Vad betyder det att bland lika många åtalade, så fälls procentuellt fler invandrare än infödda. Vilken betydelse har det att unga män alltid är överrepresenterade i brottstatistiken och att unga män är överrepresenterade i invandringen? Hur ser statistiken ut när det gäller skatte- och förmögenhetsbrott? Kan man överhuvudtaget dra några slutsatser av detta? Naturligtvis inte.
Så – även om det nu går att visa att människor med utländsk härkomst är överrepresenterad i statistiken över begångna brott (eller är det misstänkta för/dömda) om man redovisar det för vissa länder vad kan vi utnyttja denna “fakta” till. Lisa Magnusson frågar:
Så hur kommer det sig då egentligen att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken?
Det skulle ju utmärkt väl kunna bero på en rad olika saker som inte har så mycket med invandrarna att göra som med främlingsfientlighet. Till exempel kan man tänka sig att människor blir mer benägna att begå brott om de inte är delaktiga i samhället utan systematiskt misstänkliggörs och utestängs. Vidare kan det också vara så att rättsväsendet faktiskt tenderar att diskriminera mot invandrare. Per Gudmundson själv är emellertid ointresserad av den sortens förklaringar.
Bengt Ericsson väcker frågor, Lisa Magnusson gör detsamma medan Gudmundsson bara refererar “fakta”. Kanske har man rätt att ställa lite högre krav på ledarskribenter?
Technorati Tags:
Invandring, Kriminalitet, Per Gudmundsson, Bengt Ericsson, Louise Persson, Lisa Magnusson
Gudmundsson, Jerlerup, Demirbag-Sten och kriminella invandrare
Absurd twitterdebatt om brottslighet och invandring! « Sverige är inte världens navel!: “Twitterdebatter kan vara lugna och givande. Men ibland övergår twitterdebatter till krig och pajkastning. Så var det igår när en diskussion kom igång om något per Gudmundsson skrivit i SvD. Per hade nämligen skrivit ”http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/brottslighet-bland-invandrare-borde-oroa-alla-partier_6272110.svd">om invandring och brottslighet. Och om något är känsligt så är det det. Varför antar så många att om man vill prata om invandring och brottslighet så är man rasist eller främlingsfientlig? "
(Hittat via Knuff.)
Till skillnad från Torbjörn Jerlerup förstår jag reaktionerna på Per Gudmundssons skriverier (se t.ex. Dilsa Demirbag-Sten). Det är ju snarast så att man uppfattar att Gudmundsson faktiskt är ute efter att visa att vissa invandrargrupper är mer benägna till kriminalitet än andra – alltså inte att visa att vissa invandrargrupper av olika skäl har svårare än andra att etablera sig – hitta jobb, bostad etc. För gör man det senare kan man ju hitta lösningen i den politik som bedrivs/har bedrivits och kanske också i strukturer i majoritetssamhället. Detta förstår ju Jerlerup och det är hans drivkraft för att medelst statistik över brottslighet fördelat på ursprungsland (vilket ju rätt väl sammanfaller med etnicitet/hudfärg) presentera fakta och utifrån det hitta möjliga åtgärder.
Själv har jag försökt få Jerlerup att förstå att själva ansatsen att presentera statistik fördelat på nationalitet/etnicitet bygger på ett antagande om att det föreligger skillnader baserat på denna typ av härkomst (eller möjligen på idén om att sådana skillnader inte föreligger vilket man vill visa). Det är ju nämligen så att vi numera utan nya undersökningar vet att socioekonomiska förutsättningar förklarar det vi behöver veta och därmed också ger oss utgångspunkt för hur man minskar brottsligheten på sikt (även om nu Gudmundsson tycks hävda att den norska statistiken skulle visa att sambandet inte är så stort). Att alltså bara lista vilka nationaliteter/etniciteter som har vilken andel i brottsstatistik utan att samtidigt placera samma grupper på en socioekonomisk skala är rätt ohederligt och understödjer fördomar mer än hjälper. Vilka människor (och var de bor, var deras barn går i skolan etc) det gäller kan man åtminstone i lokalsamhället (kommunen) enkelt identifiera. Behövs ingen nationell/etnisk gruppering för detta.
Jerlerup visar dock att människor med samma nationella/etniska bakgrund förkommer i olika hög grad i brottsstatistik om man jämför olika länder (exempelvis är somalier inte alls lika kriminellt belastade i USA). Därmed bekräftas ju att nationalitet/etnicitet inte är en förklarande faktor och det visar ju att statistik baserat på det egentligen inte behövs. Den mest rimliga förklaringsmodellen baserat på detta faktum är ju att det är människors förutsättningar att etablera sig – försörja sig, skaffa barnen en bättre framtid – som spelar roll.
Att sedan all statistik baserad på nationalitet/etnicitet (som ju för de flesta bara är en omskrivning av hudfärg som i sin tur ligger nära det rasbegrepp vi tidigare använde) kommer att präglas av den strukturella diskrimineringen gör ju det hela än svårare.
Technorati Tags:
Statistik, Kriminalitet, Dilsa Demirbag-Sten
Kontanthandel är pengatvätt och Götblad
”Så ska vi stoppa den grova brottsligheten i Södertälje” – DN.SE: "Väldigt stora penningsummor är i omlopp i Södertälje vid fastighets- och företagsköp. Det finns tillfällen då köparen velat betala med flera tiotals miljoner kronor i kontanter.
Men svarta pengar måste bli vita. Penningtvätt görs på många sätt. En väg är branscher som omsätter mycket pengar i kontanter: krogar, kaféer, nätpoker, frisörer, med flera.
Företag som drivs av kriminella ställer till stor skada. Skatter och avgifter betalas inte. Samhället förlorar många miljarder i intäkter och konkurrensen snedvrids naturligtvis och hederliga företagare kan tvingas lägga ned sin verksamhet.
I Södertälje kan vi se att den organiserade brottsligheten är uppbyggd som en triangel med tre nivåer.
I triangelns bas, nivå 3, finns de som misshandlar, säljer narkotika, mördar, eller vad som krävs av praktiskt arbete. Omskrivna ledaregestalter är oftast personer på den här nivån. De flesta finns i polisens register.
Nivå 2 i triangeln består av människor som underlättar den illegala verksamheten. Där kan principiellt finnas en kamrer på en bank, en offentlig tjänsteman, någon jurist och kanske rent av någon politiker. De finns sällan i brottsregistret..
I triangelns topp, nivå 1, sitter de som styr, planerar och hämtar hem de stora pengarna. De kommer aldrig i närkontakt med brotten utan har stort avstånd till morden, narkotikahandeln och annat som lägger basen för deras förmögenhet. De förekommer inte i polisens register.
Verksamheten är svår att tränga igenom. Det är än svårare när personerna också tillhör andra slutna kretsar, där lojaliteten är viktigast och problem löses internt. Många upplever sig inte som direkt kriminella, men kraven på lojalitet är starka.
En sluten krets kan lappa över en annan. Intressegrupper, föreningar och företag går ihop. Det är svårt att skilja det ena från det andra.
"
Carin Götblad skriver i DN om hur grov organiserad brotslighet bekämpas i Södertälje i en unik och omfattande insats där massiv polisinsats kompletteras med samarbete med andra myndigheter. Artikeln nämner inte någon specifik grupp men några företrädare för Assyrian-Chaldean-Syriac Association (ACSA), Özcan Kaldoyo och Olle Wiberg uppfattar att Götblads artikel pekar ut och i polemik skriver de
Det som är oroande är att Carin Götblad drar in hela kollektivet av framåtsträvande kristna invandrare från Mellanöstern, assyrier-kaldéer-syrianer – och hela yrkeskategorier som de ofta tillhör – i den kriminella gruppen.
Precis som i sina ursprungsländer är människorna från den här gruppen påfallande ofta dynamiska och aktiva i att bedriva affärsverksamheter. Det förekommer givetvis stora penningsummor i fastighetsaffärer och vid företagsköp. I det här fallet gör inte Carin Götblad någon skillnad mellan den överväldigande majoriteten seriösa affärer från de affärer som även de kriminella givetvis gör.
Carin Götblad pekar ut de branscher och yrkesgrupper som just ägs av personer från de grupperna i Södertälje, som krogar, frisörer och caféer.
Götblad svarar med att beskriva Kaldoyo/Wibergs artikel som märklig. I sanning en märklig debatteknik använd av en hög statlig tjänsteman. Än märkligare är faktiskt att hon försöker friskriva sig genom att peka på att hennes ursprungliga artikel inte nämner någon specifik grupp vid namn – för det är just det enda hon inte gör. I övrigt är det för varje läsare uppenbart vilka folkgrupper hon beskriver och artikeln är sannolikt ett aktstycke som applåderas främst av ND och SD, alldeles oaktat att vi förstås alla vill se grov brottslighet bekämpad.
“Alla vet” ju nämligen vilka folkgrupper som äger krogar, frisörsalonger, fastigheter, nätpoker etc i Södertälje. Alla vet ju vilka som mördats, vilka som utsatts för mordförsök, vilka som polisen misstänkar för än det ena, än det andra. Kaldoyo/Wiberg drar bara exakt samma slutsats som de flesta andra och finner det oacceptabelt att hela grupper pekas ut. Jag håller med.
Götblad insinuerar/antyder och döljer det bakom t.ex. formuleringar som ovan citerat:
Där kan principiellt finnas en kamrer på en bank, en offentlig tjänsteman, någon jurist och kanske rent av någon politiker.
Det är riktigt obehagligt men tyvärr inte alls ovanligt. I ett rättssamhälle är det ett grundkrav att polisen inte offentliggör misstankar riktade mot personer som enkelt kan identifieras förrän de faktiskt har grund för åtal.
Götblad tycker att vi alla ska hjälpa till i kampen mot den grova brottsligheten genom att
avstå från att nyttja svarta varor och tjänster. Begär kvitto. Undvik kontantbetalningar. Den svarta ekonomin förutsätter kontantbetalningar.
Beslutar mig för att dra mitt strå till stacken och bojkottar därför Friluftsboden Outdoor Equipment som i reklamblad jag fann i min brevlåda igår (trots att reklam undanbedes) skriver
Vi tar inte kort, endast kontant betalning.
Detta alltså i en butik som säljer dyra märkesvaror flera mil från närmaste uttagsautomat – synnerligen suspekt:)
Technorati Tags:
DN Debatt, Södertälje, Carin Götberg, Özcan Kaldoyo, Olle Wiberg, Assyrier, Kaldéer, Syrianer
EUs kris – inte Greklands
Det är dags att diskutera eurons kris – inte Greklands kris | Lena Sommestad: “Den historia som inte berättas i svenska media är den historia som borde berättas: historien om hur euro-projektet skapade den grekiska krisen och nu förhindrar Grekland att ta sig ur den. Grekland är förvisso ett land som brottas med stora interna problem i form av korruption och en illa fungerande statsförvaltning, men det är inte dessa problem som har drivit den grekiska nationen mot konkursens rand. Det är dags för svenska media och svenska politiker att lyfta den fråga som nu måste diskuteras: hur ska Europa ta sig ur ett penningpolitiskt system som driver enskilda länder in i social och politisk kris och som skapar allt skarpare konflikt mellan unionens medlemmar?”
(Hittat via Knuff.)
Har funderat sedan i morse på Lena Sommestads artikel. Är förstås helt överens med henne om att detta inte är en grekisk kris men föredrar att kalla det Europas kris då den borde ägas och hanteras av alla Europas stater och inte bara de som ingår i euro-zonen. Den överhettning som Sommestad tillskriver euron som skapare av har också andra bidragsgivare bland annat i form av de regionala stöden inom EU. Är förstås också överens om att det penningpolitiska system i vilket euron är symbolen är otillräckligt och enligt min mening aldrig utformades så att det kunde hantera de stora skillnader mellan de ingående staternas ekonomier.
Är också helt överens med Sommestad när hon skriver att
Det är socialdemokraternas ansvar att förklara vad som händer i Europa och plädera för en ekonomisk politik som skapar jämlikhet, välstånd och social sammanhållning, inte ojämlikhet, fattigdom och konflikt.
I ett avseende skiljer sig dock min och Sommestads bild av verkligheten. Åtminstone uppfattar jag att hon pläderar för att den gemensamma valutan skrotas, det gör inte jag. Som jag ser det innebär just denna Somestads ståndpunkt att hon pläderar för något helt annat än den solidaritet jag menar skall styra vänsterns/socialdemokratins politik. Ett skrotande av valutaunionen innebär såvitt jag förstår att var och en lämnas åt sig själv – i Greklands fall till att devalvera (och vi talar inte om några futtiga procents justeringar av växelkursen. Vem som betalar för en devalvering genom urholkad köpkraft – det vet vi. Utomstående långivare har och kommer förstås fortsatt att skydda sig mot sådant genom att t.ex. ge lån i andra mer stabila valutor, skuldberget växer ändå.
En vanlig tämligen traditionell socialdemokratisk ståndpunkt är att man ska investera sig ur kriser. Den politiken kan ju också sägas ha fungerat även om vi svenskar också sett våra reallöner urholkas med jämna mellanrum genom devalveringar/flytande växelkurs och rätt kraftiga besparingar av och till. Om vi kunde föra en europeisk socialdemokratisk politik med samma ledstjärna skulle förstås åtminstone vår del av världen se annorlunda ut. Då skulle vi (dvs Europa) investera oss ur de obalanser som just nu råder i delar av kontinenten. Se där ett embryo till en vänsterstrategi för att hantera kriser i Europa:)
Technorati Tags:
ekonomi, EU, Euro, Lena Sommestad, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Solidaritet
Bra att veta om Grekland
Dagens rekommenderade länk direkt från Grekland | Nemokrati: "Som en motvikt till Expressens grekrasism i ”artikeln” med det förledande namnet ”Därför är grekiska folket rasande” tackar jag bloggen Cornucopia för länken till Sturdy blogg – direkt från Grekland – och inlägget ”Democracy vs Mythology: The Battle in Syntagma Square”. Läs det!"
(Hittat via Knuff.)
Många myter har ju sitt ursprung i Grekland. Numera tycks dock de nya myterna främst handla om Grekland. Hos Cornucopia läser jag
Finns även en del intressant statistik i blogginlägget, t ex att greker i snitt går i pension senare än tyskarna, arbetar näst flest timmar om året av alla OECD-länderna. Och de som fuskar med skatten är inte vanligt folk, utan alla egna företagare. Mutorna man måste betala för att få allmän sjukvård beror inte på korruption, utan på desperation då lönearbetande läkare inte får ihop pengar till att leva på annars, medan privata läkare stoppar alla pengar svart rakt ner i fickan. Och det mesta av underskottet i statsbudgeten består i räntebetalningar på statsskulden, inte på obalanser i den dagliga ekonomin. Det hela kallas med all rätt för ett angrepp och en invasion av en suverän stat med avsikt att ta dess riktiga tillgångar för att finansiera räntebetalningarna till de som tar över tillgångarna. Asset grab.
Och mycket riktigt (för den som inte själv orkar läsa hela Sturdyblog-inlägget även om det rekommenderas) så får man sig en hel del siffror redovisade:
Greeks are lazy. This underlies much of what is said and written about the crisis, the implication presumably being that our lax Mediterranean work-ethic is at the heart of our self-inflicted downfall. And yet, OECD data among its members show that in 2008, Greeks worked on average 2120 hours a year. That is 690 hours more than the average German, 467 more than the average Brit and 356 more than the OECD average. Only Koreans work longer hours. Further, the paid leave entitlement in Greece is on average 23 days, lower than most EU countries including the UK’s minimum 28 and Germany’s whopping 30.
Greeks retire early. The figure of 53 years old as an average retirement age is being bandied about. So much, in fact, that it is being seen as fact. The figure actually originates from a lazy comment on the NY Times website. It was then repeated by Fox News and printed on other publications. Greek civil servants have the option to retire after 17.5 years of service, but this is on half benefits. The figure of 53 is a misinformed conflation of the number of people who choose to do this (in most cases to go on to different careers) and those who stay in public service until their full entitlement becomes available. Looking at Eurostat’s data from 2005 the average age of exit from the labour force in Greece (indicated in the graph below as EL for Ellas) was 61.7; higher than Germany, France or Italy and higher than the EU27 average. Since then Greece have had to raise the minimum age of retirement twice under bail-out conditions and so this figure is likely to rise further.
Greece is a weak economy that should never have been a part of the EU. One of the assertions frequently levelled at Greece is that its membership to the European Union was granted on emotional “cradle of democracy” grounds. This could not be further from the truth. Greece became the first associate member of the EEC outside the bloc of six founding members (Germany, France, Italy and the Benelux countries) in 1962, much before the UK. It has been a member of the EU for 30 years. It is classified by the World Bank as a “high income economy” and in 2005 boasted the 22nd highest human development and quality of life index in the world – higher than the UK, Germany or France. As late as 2009 it had the 24th highest per capita GDP according to the World Bank. Moreover, according to the University of Pennsylvania’s Centre for International Comparisons, Greece’s productivity in terms of real GDP per person per hour worked, is higher than that of France, Germany or the US and more than 20% higher than the UK’s.
The first bail-out was designed to help Greek people, but unfortunately failed. It was not. The first bail-out was designed to stabilise and buy time for the Eurozone. It was designed to avoid another Lehman-Bros-type market shock, at a time when financial institutions were too weak to withstand it. In the words of BBC economist Stephanie Flanders: “Put it another way: Greece looks less able to repay than it did a year ago – while the system as a whole looks in better shape to withstand a default… From their perspective, buying time has worked for the eurozone. It just hasn’t been working out so well for Greece.” If the bail-out were designed to help Greece get out of debt, then France and Germany would not have insisted on future multi-billion military contracts. As Daniel Cohn-Bendit, the MEP and leader of the Green group in the European Parliament, explained: “In the past three months we have forced Greece to confirm several billion dollars in arms contracts. French frigates that the Greeks will have to buy for 2.5 billion euros. Helicopters, planes, German submarines.”
The second bail-out is designed to help Greek people and will definitely succeed. I watched as Merkel and Sarkozy made their joint statement yesterday. It was dotted with phrases like “Markets are worried”, “Investors need reassurance” and packed with the technical language of monetarism. It sounded like a set of engineers making minor adjustments to an unmanned probe about to be launched into space. It was utterly devoid of any sense that at the centre of what was being discussed was the proposed extent of misery, poverty, pain and even death that a sovereign European partner, an entire nation was to endure. In fact most commentators agree, that this second package is designed to do exactly what the first one did: buy more time for the banks, at considerable expense to the Greek people. There is no chance of Greece ever being able to repay its debt – default is inevitable. It is simply servicing interest and will continue to do so in perpetuity.
And the biggest myth of them all: Greeks are protesting because they want the bail-out but not the austerity that goes with it. This is a fundamental untruth. Greeks are protesting because they do not want the bail-out at all. They have already accepted cuts which would be unfathomable in the UK – think of what Cameron is doing and multiply it by ten. Benefits have not been paid in over six months. Basic salaries have been cut to 550 Euros (£440) a month.
Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt konstaterar i Aftonbladet
Grekland kommer inte att klara att betala sina skulder. Frågan är inte om, utan när och hur, en nedskrivning av landets skulder ska göras.
Här går en konflikt mellan å ena sidan länder som Tyskland som vill att även de privata intressen som har lånat ut pengar, inte bara vi skattebetalare, ska stå för notan.
På den andra sidan finns länder som Frankrike som verkar vara beredda att låta bankerna gå skadefria medan alla bördor läggs på skattebetalarna. Denna ståndpunkt är både orättvis och orimlig. Bankerna spekulerar i statspapper för att göra vinst – ska de då inte också kunna göra förlust? När kommer bankerna att lära sig om skattebetalarna står för förlusterna medan vinsterna förblir privata?
Och visst är det sant att fler lån för att betala gamla skulder sannolikt inte har en chans att fungera. Andersson/Sjöstedts recept att tvinga bankerna att betala bygger dock på tesen att de pengar bankerna spekulerat med är bankernas egna, inte deras kunders. Om jag mins rätt gjorde Swedbank nyemissioner när Baltikum-bubblan sprack. Den täcktes till icke oväsentlig del av Folksam som alltså plöjde in försäkringstagarnas pengar i banken. Vems är de?
Som jag skrev häromdagen:
Vad som nu krävs är nog att vi med EU som instrument förverkligar drömmen om ett folkens Europa där frihet, jämlikhet och solidaritet utgör det förenande elementet. Då blir inte Greklands problem deras utan vårt, då hjälper vi alla till att skapa förutsättningar för Grekland att utan massarbetslöshet och andra nedskärningar av den lilla välfärdsapparat de har lägga grunden för en ekonomi som växer. Det är ju trots allt rätt meningslöst att fortsätta att ge Grekland nödlån på villkor som gör att de inte kommer att kunna betala tillbaka.
Vänstern/arbetarrörelsen måste återknyta till sin traditionella internationalism. För att kunna göra det måste makten över EU erövras – vilket bara kan göras av en samlad rörelse. Särskilt mycket sådant ser man inte i politiken. Istället framställs det som om lösandet av Greklands akuta kris är en börda för skattebetalarna (i andra länder som vårt) – inte en uppgift i den internationella solidaritetens land. Där finns förstås grunden för alla de myter som Sturdy avslöjar. Lata greker ställs mot arbetssamma svenskar/tyskar och så har vi fått en motsättning mellan folken.
Technorati Tags:
ekonomi, EU, Euro, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Solidaritet, Jonas Sjöstedt, Ulla Andersson, Sturdyblog, Grekland
Havererar nu EU?
Everywhere, the European project is stalling. It needs a new German engine | Timothy Garton Ash | Comment is free | The Guardian: “And it’s not just the eurozone. Every major project of the European Union is faltering. France and Italy are suggesting that the achievement of the Schengen area, with no border controls, should be chipped away – just because a few thousand people from convulsed north Africa have taken refuge on the Italian island of Lampedusa. Many European countries are already in a panic about the integration of immigrants and people of migrant origin, especially those who are Muslims. Solidarity and social justice – central values of the post-1945 European project – are in retreat almost everywhere, as a result of growing inequality and spending cuts to tackle public debt.”
(Hittat via Sönderfallet fortsätter.)
Björn Elmbrandt instämmer i Timothy Garton Ash beskrivning och avslutar sin artikel i Dagens Arena med orden
Timothy Garton Ash vill se Tyskland som motorn i en nystart för EU, där man vågar ta ledningen, inte bara huka sig för finansmarknaderna. Det är rätt tänkt, men det är inte vad som nu sker. Istället ser vi snarare ett gradvist sönderfall för den europeiska unionen, ungefär som i Grekland.
Kanske blir det som så många gånger förr – man kommer återigen överens om att låna ut ännu större belopp till Grekland, som blir ännu omöjligare att betala igen. Det vill säga, man sparkar den tomma burken framför sig på gatan ännu en liten bit. Men sanningens minut kommer förstås, både för Giorgios Papandreou och för Angela Merkel.
Jag förstår inte riktigt metaforen med den tomma burken som man sparkar framför sig. Varken Grekland eller något annat land som ingår i gruppen som eurokrisar förtjänar att betraktas/beskrivas som en tom burk även om Elmbrandt kanske har en liten poäng
det som händer just nu är att det lilla av stat som ändå funnits i Grekland är på väg att falla sönder i eurokrisens spår.
Fast jag är tveksam om det är ett rimligt sätt att beskriva krisande Grekland. Jag saknar hos både Elmbrandt och Garton Ash en lite mer konkret beskrivning av hur saker och ting borde hanteras. Garton Ash saknar en stark kvinna vilket står för ett Tyskland som kliver fram och “tar hand” om den ekonomiska och finansiella återhämtningen i euro-zonen. Elmbrandt verkar inte ha någon annan lösning. Merkel ska fixa detta trots de bekymmer detta kommer att vålla henne på hemmaplan opinionsmässigt.
Elmbrandt verkar tycka att det är synd att inte Merkel stod på sig i kravet på att privata finansiärer skulle tvingas skriva ner fordringar på Grekland. Det är intressant för vad skulle ha blivit konsekvensen av det – alltså bortsett från att vi talar om summor i storleksordningar som kan välta rätt stabila finansiella institut. Alltså finns det pengar i banksystemet som inte skulle saknas, som inte skulle leda till att institutionella investerare (t.ex. pensionsförvaltande) skadas, pengar vars ägare inte skulle försöka kompensera sig med högre räntor etc.
Vad som nu krävs är nog att vi med EU som instrument förverkligar drömmen om ett folkens Europa där frihet, jämlikhet och solidaritet utgör det förenande elementet. Då blir inte Greklands problem deras utan vårt, då hjälper vi alla till att skapa förutsättningar för Grekland att utan massarbetslöshet och andra nedskärningar av den lilla välfärdsapparat de har lägga grunden för en ekonomi som växer. Det är ju trots allt rätt meningslöst att fortsätta att ge Grekland nödlån på villkor som gör att de inte kommer att kunna betala tillbaka.
Stefan de Vylder besvarar frågan
Och den gemensamma valutan är också ett problem?
– Ja. Det går att jämföra med Sverige 1991–1992. Där lekte vi ju EMU. Vi låste vår växelkurs mot ecun, (dåvarande euron). Samtidigt hade vi högkonjunktur i Sverige med mycket högre inflation än omvärlden. Följden blev att vi fick mycket stora underskott i utrikeshandeln. Så till slut var vi, tack och lov, tvungna att släppa den fasta växelkursen. Dagens krisländer i EMU, som alla har enorma underskott i sin utrikeshandel, har ingen möjlighet att förändra växelkursen. Det är det stora problemet. I dag är 17 länder medlemmar i EMU, av dem kanske fyra har hyggliga överskott i sin utrikeshandel. De övriga har stora underskott. Särskilt gäller det krisländerna. Hade de inte varit medlemmar i EMU hade de kunnat rätta till det genom att förändra växelkursen eller räntan. Men det är låst för medlemmarna i valutaunionen.
Och det är naturligtvis sant. Frågan som omedelbart inställer sig är förstås vem som får betala förändringar av växelkursen, förändringar av räntan. Och frågan är förstås också om vi nu talar valutaunion om inte handelsbalansen måste räknas gemensamt för hela unionen (och dess ev över/underskott också fördelas inom densamma) för att projektet ska fungera. Samtidigt utgör ju dock just detta med överskott/underskott i utrikeshandeln en intressant fråga i sig – måste inte den balansera globalt?
Technorati Tags:
ekonomi, EU, Euro, Solidaritet, Björn Elmbrandt, Stefan de Vylder, Timothy Garton Ash
Senaste kommentarerna