Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Partidistriktets skolgrupp
Thomas Johansson vald att leda partidistriktets skolgrupp – www.socialdemokraterna.se : “Thomas Johansson från socialdemokraterna i Södertälje har blivit utsedd till att leda gruppen ” Ett Stockholm där alla kan”, som ska ta fram en ny skolpolitik för hela Stockholmsregionen. Redan på torsdag ska hela gruppen samlas för att ta fram skarpa politisk förslag till socialdemokraternas centrala rådslag.”
Kul – bara att gratulera Thomas till ett spännande uppdrag. Att formulera en socialdemokratiskt skolpolitik särskilt för Stockholmsregionen är en inte helt enkel uppgift. Här finns den högsta andelen friskolor i landet och – tror jag – också exempel på skolor vars rekryteringsunderlag påverkas oerhört starkt dels av boendesegregationen, dels av rätten att välja skola. Här finns också en mycket stor skillnad i hur modern teknik för lärande utnyttjas och resultatet av de socioekonomiska klyftorna också vad avser tilgång till sådan teknik utanför skolan är märkbart.
Det finns några särskilda poänger med att just Thomas valts. Han är en skulle jag hävda ivrig förespråkare för friskolor och han har också ett stort intresse för utvecklingen av undervisningen i naturvetenskap och teknik, det senare bland annat demonstrerat genom att han drivit frågan om att Tom Tits i Södertälje skall få en grundskola (friskola) vilket skulle vara en naturlig fortsättning för de barn som nu går i Tom Tits förskola.
Hade varit kul att vara med:-(
Regeltyranni – vems fel?
Rökförbud i egen trädgård – absurditetens gräns kan vara nådd: “En kvinna i skånska Åkarp är anmäld till miljödomstolen av en granne med känslig näsa. Han, en advokat, vill att kvinnan ska beläggas med rökförbud i hennes egen trädgård eftersom rök kommer in i hans trädgård när hon blossar. Det hela är så absurdt att det är svårt att kommentera utan att hemfalla till glåpord.”
Vännen Laakso kommenterade denna i sanning uppenbara stolligheten fredagen den 24 augusti. Tyvärr är det ju bara ett övertydligt exempel. Merit Wager har fångat upp tråden och skriver i dagens SvD under rubriken Återinför eget ansvar och sunt förnuft om flera andra exempel där hon utgår från miljöbalken som tydligen möjliggör att föra upp frågor om flagglinor som slår mot flaggstången till prövning i miljödomstolen. Så långt allt gott och väl – riksdagen har uppenbarligen stiftat tokiga lagar, det bör våra företrädare ta ansvar för och åtgärda! – och jag antar att mitt parti inte kan friskrivas:-)
Själv pekade jag på hur livsmedelslagstiftningen (och dess tillämpning) tycks lida av samma sjuka bl.a. angående Oaxens Skärgårsdskrog i april. Regleringen kring djurhållning är andra exempel.
Merit Wager börjar emellertid sin artikel med att angripa Journalistförbundets varsel/konfliktåtgärder som om dess konsekvenser för Wager personligen också skulle handla om absurda konsekvenser av lagstiftning. Så är naturligtvis ingalunda fallet. Merit Wager skriver:
En fackförening som jag inte är medlem i och som jag inte har något alls med att göra (Journalistfacket) tänkte i förra veckan ta sig rätten att beröva mig, en egenföretagare som bland annat försörjer mig på att skriva, min inkomst! Detta för att medlemmarna skulle ”tas ut” (OBS inte ”gå”) i konflikt.
Nu blev det i slutänden ingen konflikt, men enligt de fackliga direktiven skulle tidningens anställda inte få befatta sig med min text efter ett visst klockslag en viss dag. Journalistförbundets ledning krävde att jag skulle vara solidarisk med deras medlemmar, men var fanns deras solidaritet med mig?
Rätten att vidta stridsåtgärder är grundläggande för att åstadkomma åtminstone en liten utjämning av maktförhållande mellan arbetsköpare och arbetare (oavsett om vi nu också kan kalla de senare för tjänstemän). När arbetare vidtar stridsåtgärder är förstås dessa enbart verksamma om de negativt påverkar arbetsköparens möjlighet att upprätthålla produktionen. Vid varje sådan åtgärd kommer arbetsköparens leverantörer och/eller kunder att drabbas.
Som det verkar på Wagers beskrivning så innebar Journalistförbundets varsel att hennes frilansartikel inte skulle kuna tryckas i tidningen. Vet inte säkert men förmodligen kunde väl tidningen i sin godhet ändå ha betalt Wager för beställt material – om inte borde hon kanske införa en sådan klausul i sina avtal vid framtida beställningar. Detta har ingenting med solidaritet att göra utan är en konsekvens av att Merit Wager valt/tvigats att driva sin verksamhet i egen regi och alltså inte är varken anställd eller medlem i facket.
Hittar ingen kommentarsfunktion på Merit Wagers egen blogg – därav kritiken här.
Ägandeform är frågan – segregation är svaret
Uppsalaforskare föreslår skolnedläggningar: “Lägg ned storstadsskolor med de sämsta resultaten och sprid eleverna till skolor med de bästa resultaten. Det kontroversiella förslaget läggs fram av forskaren Anders Lindbom.”
När mina partikamrater hakar upp sig på ägandet och argumenterar mot friskolor så har jag invänt att det inte är ägandet/huvudmannskapet som är problemet utan valfriheten (och förstås segregerade upptagningsområden). När jag för ett antal år sedan satt i utbildningsnämnden i Södertälje försökte jag i samband med skolprogrammet (ny-, om- och tillbyggnad av grundskolor) föra in denna dimension i planeringen av den kommunala skolan – lyckades dock inte. Min idé var att helt enkelt placera skolor så att de får naturligt integrerande upptagningsområden.
Ser nu, som framgår av citatet ovan från Aftonbladet som rapporterar om en ny bok “Friskolor och framtiden – segregation, kostnader och effektivitet”, att jag föga förvånande har stöd hos åtminstone någon/ra forskare. I detta fall är det alltså Ander Lindbom i Uppsala som förespråkar en rätt drastisk metod – lägg ner skolor med de sämsta resultaten (i klartext de i de minst välbeställda ytterområdena). Nu tror jag inte att detta stöd hjälper – alltför många av mina partikamrater tycks tro att just ägandet i fallet skolor är en ideologisk principfråga och förstår dessvärre inte att den ideologiska frågan gäller alla barns rätt till en bra. likvärdig utbildning.
Vad är en diskussion?
Fritt fram att tycka till om vår skolpolitik!: “- Vi är glada att vi har öppnat den här diskussionssidan. Den kommer att vara ett viktigt redskap i vårt fortsatta rådslagsarbete. Dina åsikter är jätteviktiga, då det är du som är elev, lärare, förälder eller annan engagerad person som är expert, säger Marie Granlund och Ulla Lindqvist, ledare för rådslagsgruppen om skolan.”
Jag retar mig på sånt här. Enligt partiets webb har alltså de två ledarna för rådslaget om skolpolitiken med en mun sagt ovanstående (bara det är ju märkligt – att tillskriva två personer ett citat). Alltså kastar man sig in i ett febrillt klickande för att hitta denna diskussion – dock utan framgång. Vad som finns är däremot information om hur man skickar in synpunkter – för säkerhets skull uppdelat på folk som jobbar i skolan, sådana som går i skolan och sedan övriga. Hur diskussionen skal uppstå framgår inte.
Dessbättre finns det ju andra som tar detta med diskussion som en process i vilken man utbyter tankar, tar intryck av andra. utmanas mera seriöst. Jag har själv skrivit om relaterade frågor och senast hittade jag via Jonas Morian fram till Marta Axners försök att bidra till en öppen, alla inbjudande, diskussion.
Det finns fler som har kloka synpunkter, inte minst om upplägget av rådslagen dvs de frågor man styr med. De handlar om fel saker – i alla fall om man skall ta saker i rätt ordning. Om det skrev jag under rubriken Morgondagens skola. Fick dock då inga svar av kamrater diskussionsledare Granlund och Lindqvist. Att ge sig in och kommentera/diskutera på olika bloggar borde varit en självklarhet. Att samla upp den diskussionen och tillgängliggöra den för de som inte är så digitala borde vara en självklarhet.
Wikikongress (länk finns uppe till vänster) hade också varit ett utmärkt verktyg. Partiets som det verkar hemmasnickrade envägskommunikationsplats (CMS) är det inte.
I grunden alltså – att skicka ut ett antal frågor som underlag för folks synpunkter och sedan samla in de senare är ingen diskussion, att göra samma sak digitalt via webben är heller ingen diskussion. Ett demokratiskt samtal förutsätter att vi alla får del av allas synpunkter utan filtrering och möjlighet att diskutera dessa!
Currently playing in iTunes: The Other Night Blues by B.B. King
Silfverstrand, Morian, Nordström…….
Socialdemokraterna (Bengt Silfverstrand): "1. Skolområdet. Ska socialdemokratin fortsätta att mer eller mindre passivt åse den pågående privatiseringen av den svenska skolan med allt vad detta innebär i bl a en allt tydligare skiktning av elever – ekonomiskt, socialt och begåvningsmässigt? Ska skolor på etnisk och religiös grund beviljas bidrag av skattemedel? Ska bidrag av skattemedel utgå till skolor som delar ut överskott genererade av dessa skattemedel till aktiägare?
2. Saknar drift- och ägarformen betydelse på skolans, äldreomsorgens och sjukvårdens
områden?
3. Hur ska välfärden i framtiden finansieras? Är skattevägen stängd och måste välfärden framöver delfinansieras med egenavgifter och försäkringar?
4. Ska socialdemokratin ligga lågt i skattedebatten eller ska vi utmana borgarna
och våga säga att den demografiska utvecklingen, d v s ett ökat antal äldre-äldre med
ty åtföljande ökade behov inom sjukvård och äldreomsorg, kan komma att kräva framtida skattehöjningar?"
(Hittat via s-bloggar.se.)
Bengt Silverstrand vill konkretisera debatten om förnyelse (konstigt ord förresten jag skulle säga utveckling) av partiets politik. Han adresserar detta genom att avkräva herrar Lundberg, Morian, Nordström besked aftersom de enligt Silverstrand använder svepande formuleringar och därmed undviker att precisera
“hur politiken ska omprövas, vilka områden den ska omfatta, d v s vad förnyelsen i mera konkreta innebär.”
Jag skall förstås inte svara å de adresserade herrarnas vägnar men tycker att det hela är värt en kommentar. Viktigast är kanske att konstatera att såsom Silverstrand ställer sina frågor blandas finansiering och driftsform samman, vilket innebär att den solidariska grunden för tillhandahållandet av en del tjänster via skatter och/eller obligatoriska försäkringar också blir grunden för val av driftsform. Enklare formulerat – det tycks vara så att bara driftsformer med offenligt ägande uppfyller det ideologiska kriteriet. Visst stämmer det med vår praktik under lång tid men solidariteten ligger väl t.ex. i att alla har likvärdig tillgång till vård inte i att all vårdpersonal har samma arbetsköpare?
Uppdaterat lite senare: Om några lärares bild av verksamheten vid Walthers gymnasium ABs skolor stämmer kan man ju undra vilka föräldrar/elever som väljer dessa skolor – relativt snart borde ju ryktet vara fullständigt nedsvärtat.
Intressant är också retoriken kring eventuella överskott från skattefinansierad verksamhet såsom skolor. Såvitt jag förstås angrips här rätten att i bolag disponera överskottet i enlighet med ägarnas beslut om verksamheten alltså är skattefinansierad. Gäller det om verksamheten till 100% är skattefinansierad eller finns det en skala. Det finns massor av företag som har hela eller delar av sina inkomster från skatttemedel – skall alla dessa omfattas av “förbud”?
Det förefaller som om det är ok att göra vinst på alla typer av försäljning till skolor, sjukhus m.fl. (mat, böcker, utrustning, läkemedel) men inte på själva vårdgivandet, skolverksamheten etc. Utifrån antagandet att ingen kommer att efterfråga tjänster som är undermåliga och givet att verklig valfrihet för den enskilde finns så har jag svårt att se evntuella vinster från sådana verksamheter som ett egentligt problem.
Betydligt allvarligare är de segregerande effekter som sannolikt är ett resultat av ökade valmöjligheter inom t.ex. skolområdet – skillnaderna mellan kommunals akolor har också ökat. Viktigt att notera här är dock att just konfessionella skolor har starkt stöd i internationella överenskommelser liksom föräldrars rätt att fatta beslut å sina barns vägnar när det t.ex. gäller religionsutövning. Detta är reella problem som sannolikt inte längre kan lösas med “traditionella” metoder såsom förbud, indragna bidrag.
Första steget i att formelera en skolpolitik borde därför baseras på att skapa förutsättningar för (och krav på) kommunerna att erbjuda kommunal skolgång som är bättre än vad alternativa skolor kan ge (och eftersom t.ex. vinstintresse saknas borde det ju vara enkelt). Även om detta är avgörande för att fortsatt kunna ge alla barn en utmärkt start i livet så är det ändå de mer innehållsliga frågorna som borde stå högst på dagordningen för skoldebatten. Redan inför de läroplansreformer som initierades i början av 90-talet borde ha haft et starkare inslag av framtidsanalys – nu är det dags att utgå från att det vi egentligen vet om framtiden är att utbildning kommer att vara än viktigare och att informationstekniken kommer att vara än mer viktig (dominerande).
För 20 år sedan drömde en del av oss om datorernas möjligheter men mycket få hade en sådan hemma – idag finns de i nästan varje hem.
För 20 år sedan hade enstaka människor mobila telefoner av släpbar typ – idag finns de i (nästan) varje unges ficka.
För 15 år sedan var vi några få som såg Internets möjligheter (inte minst för lärandet) – idag använder alla nätet.
För 10 år sedan hade ingen hört talas om Ipod – idag är det ett begrepp och återfins i podcasts m.m.
Vilka tekniker kommer vi att använda till vad 2020?
Socialdemokrater för familjen?
Råkade läsa Josefin Brinks vältaliga kommentar till Elisa Claesons kolumn i SVD och började fundera:
Hur är egentligen vårt förhållande till tradition, till historien – till de roller vi människor skapar, spelar, utvecklar och förändrar – till de åsikter, tankemönster, idéer som styr handlandet – till normer och konventioner, sociala institutioner?
Vad är det att vara modern, vilka roller kräver det, vilka åsikter förväntas, vilka normer gäller?
Ta familjen som exempel, och då inte hur den institutionaliserats i termer av juridik och rit utan som social konstruktion. Om man betraktar denna sociala konstruktion i ett historiskt perspektiv så förefaller det vi kallar kärnfamilj, dvs mamma, pappa, barn, vara den klart dominerande versionen under de senaste seklerna. Inte bara här i västvärlden med sitt kristna förflutna utan praktiskt taget i alla delar av världen oavsett religion eller andra ideologiska överbyggnader. Det går att hitta olika skäl till detta, men i grunden torde ligga det biologiska faktum att vi liksom alla andra djur har en djupt rotad reproduktionslust. Hur vi institutionaliserat detta i den traditionella familjen beror förstås på förutsättningarna att lyckas med denna reproduktion. Relativ monogamism är t.ex. sannolikt relaterat till att kunna säkra för vilka försörjningsansvaret gäller (vilket historiskt varit viktigt – idag kan det ju enkelt ersättas av DNA). Seriell monogami är väl kanske det reella förhållandet för många.
Med försörjningsansvaret menar jag här det som följer av att människors avkomma kräver lång omvårdnad. I mer stambaserade samhällen har det förstås kunnat ordnats långt mer kollektivt – väl att märka utan särskild arbetsdelning – än vad dagens boendeformer och levnadsvillkor i övrigt möjliggör. Den fortgående utvecklingen av arbetsdelningen leder emellertid fram emot en situation där det åter blir möjligt att mer eller mindre totalt församhälleliga också omvårdnaden. Familjen behöver ju redan idag inte svara för delar av barnens uppväxt (dagis, skola) och just nu återstår ju bara att också professionalisera övrig omvårdnad (tvätt, mat, städning, nattvila som nu sker i hemmet).
Om man betraktar historien som en utvecklingsprocess i vilken olika faktorer driver oss och ständigt mot en “högre” nivå (om än med bakslag) så måste man alltså ställa sig frågan om vart vi är på väg. Det finns ett antal faktorer som påverkar våra möjligheter. En sådan är att vi idag kan skilja på sexualitet och reproduktion vilket upphäver behovet av monogami som metod för säkerställande av försörjningsansvaret (tänker här mer på det personliga “naturliga” ansvarstagandet – teknik kan ju helt hantera det samhälleliga). En annan är att detta i praktiken också minskar nödvändigheten av tvåkönade relationer eftersom reproduktionen ju helt kan ske utan intim sexuell relation. En tredje är den fortgående arbetsdelningen som nämnts tidigare vilken upphäver behovet av familjen som institution också för omvårdnaden. En fjärde är att vi nått ett stadium där samlevnad baseras uteslutande på kärleksförhållande och inte (i någon större utsträckning) föräldrars/släktens val.
Mot detta kan anföras att vi under lång tid faktiskt försökt öka människors förmåga att försörja sig själva och ta hand om sin familj, åtminstone fram t.o.m 50-talet. Därefter har vi accepterat att det i praktiken krävs två (heltids) arbetsinkomster för att kunna hålla sig med en dräglig levnadsstandard om man valt att ha familj (barn). Därav följde att vi församhälleligat omvårdnaden av barnen under arbetstid. Vi har samtidigt skapat en föräldraförsäkring som ger människor stora möjligheter att själva ta hand om sina barn under deras första år – då har man också tid att tvätta. laga mat, städa etc. Kampen för arbetstidsförkortning för alla kan ju också ses som en kamp för att få mer tid för familj, hem m.m.
I allmänhet tycks vi nu ha accepterat att heltidsarbete av just “8-timmar om dagen-typ” är det optimala ur effektivitetssynpunkt. Vi tycks också ha accepterat att familjen i sin traditionella form inte är optimal ur socialistationssynpunkt varför omvårdnaden av barnen under en rätt stor del av deras vakna tid – bortsett från baby-stadiet – bör handhas av professionella människor. Vi har också accepterat att den traditionella familjen inte är nödvändig som sanktionerad samlevnadsform ur reproduktionssynpunkt.
Innebär detta att vi utdömt den traditionella familjen som dominerande samlevnadsform? Innebär detta att vi vill upphäva den traditionella familjen som grund för reproduktionen? Innebär det att vi är beredda att också församhälleliga resterande delar av omvårdnad och socialisering av avkomman? Innebär det att vi vill upphäva sambandet mellan kärleksförhållande, samlevnad och reproduktion?
Bilder från familjedagen på Wij
Hölö S-förening höll familjedag: “Peter Karlberg från Hölö S-förening hälsade alla välkomna till årets tack vare PRO välbesökta familjedag på Wij Gammelgård i Hölö.”
På arbetarekommunens hemsida fins nu bilder från årets familjedag. Dessutom finns PRos invigning av boule-banorna vid Wij-backen också med (Mörkö PRO fick första inteckningen i det nyinstiftade vandringspriset).
Beskatta vinster!
Fastighetsskatten flyttar inte till Monaco: “Sanningen är ju den, att inget hushåll behöver betala mer än 4 procent av hushållets totala inkomst i fastighetsskatt. Det gynnar de med låga inkomster och med låga taxeringsvärden, det vill säga de allra flesta utanför storstäderna. Självklart finns det undantag där, men fortfarande gäller det: Max fyra procent av hushållets totala inkomst.”(min fetmarkering)
Erik Laakso har tillsammans med två andra partikamrater (Bengt Silfverstrand, Höganäs,
Christina Meltin Westerlund, Härnösand) publicerat en artikel om fastighetsskatten. De tar upp en rad frågor men kan väl sägas i huvudsak försvara den nuvarande konstruktionen som varandes rättvis, solidarisk, stabil etc.
Jag tycker emellertid att de missar en (hel) del. Skatteverkets generaldirektör Mats Sjöstrand tar t.ex. i dagens SvD upp nivån på reavinstbeskattningen och regelverket kring uppskov. Svenska folket resterar med 220 miljarder kronor i uppskjuten skatteskuld. 80% av alla uppskov är mindre än 500 000 kronor. Sjöstrands förslag är att reavinsten beskattas lägre men att uppskovsmöjligheten tas bort samtidigt som “skulden” betalas av under lång tid. Verkar vettigt. Dessutom slår Sjöstrand hål på den myt Laakso och kamraterna odlar, nämligen att fastighetsskatten inte kan flytta till Monaco – uppskovsreglerna ger just den möjligheten! Själva fastigheten kan förstås inte flytta (enkelt) varför de förstås ändå i viss utsträckning har rätt, de dvs fastigheterna är stabila skatteobjekt.
Vi (socialdemokrater) brukar hävda att bostaden är en social rättighet. En mycket stor andel av befolkningen (arbetare såväl som bönder, borgare och adel) bor i bostäder de äger. Trots att denna alltså skall betraktas som en social rättighet (eller gäller det bara hyresgäster) så anses själva bostaden vara en kapitalplacering. Ur skattesynpunkt har det dessutom ingen betydelse om den är belånad. Laakso och hans kamrater tycker att det är som det skall vara trots att det innebär ett skattessytem som beskattar en, i vissa fall dessutom helt fiktiv, värdestegring som inte motsvaras av någon inkomst. De missar dessutom att det finns ett antal möjliga investeringsobjekt som är befriade från motsvarande beskattning – vi har inte alls ett skattesystem som beskattar kapital likvärdigt. Köp t.ex. en tavla eller båt.
Eftersom taxeringsvärdets utveckling är omöjlig att förutse (över tid) bidrar nuvarande konstruktion till svårigheterna att planera sina boendekostnader. Att det nuvarande systemet har måst kompletteras med en begränsningsregel (max 4% av inkomsten) demonstrerar ju tydligt denna svaghet. Som framgår av citatet från Laakos ovan så är kamraterna dessutom nöjda med att detta gynnar låginkomsttagare med låga taxeringsvärden utanför storstäderna – solidarisk skattepolitik kallar de detta. Man undrar var de tror att stora delar av landets befolkning bor. Får man tro vår värdade ledare, partiordförande Mona Sahlin, så är det ju just folket i storstäderna vi borde uppmärksamma.
Visst skall vi fortsatt beskatta fastigheter. Huvuddelen av densamma bör tas ut i samband med försöljningen (då man har pengar i handen). Jag tror Sjöstrands idé´om att ta bort uppskovsmöjligheten är riktig. Vår politik bör utgå från att göra det möjligt också för folk med låga inkomster att ha råd att köpa en egen bostad (även i storstadsområdena)!
S anklagas bryta mot yttrandefrihet
S anklagas bryta mot yttrandefrihet – sr.se: “Mona Sahlins utflykt till Botkyrka för drygt en vecka sedan förde med sig problem för partiet. Närvarande assyr-syrianer tvingades plocka ner ett plakat som retade de närvarande turkiska gästerna. Nu anklagas socialdemokraterna för att bryta mot yttrandefriheten.”
(Hittat via knuff.se.)
Jag blir så förbannad. Inte för att några assyruer/syruaner velat demonstrera sitt krav på att folkmordet skall erkännas – fast jag inte förstår riktigt varför något som hände för flera generationer sedan skall erkännas av världssamfundet nu. Inte på turkar som av någon anledning tydligen uppfattar detta krav som provocerande – de turkar som lever i Sverige nu har ju absolut inget ansvar för det så m utspelade sig i början av förra seklet i Turkiet. Jag blir förbannad på de idioter som agerar i samband med detta – dvs på alla som medverkat till att assyrierna/syrianerna ombads ta bort sitt plakat. Eftersom jag var där och tyvärr inget märkte är jag lite besviken på att jag inte kunde ställa mig på deras sida.
Min irritation späds på när folk börjar yra om yttrandefrihet. Med denna har naturligtvis inte denna händelse något att göra. Yttrandefriheten betyder att staten garanterar din rätt att yttra din åsikt och att du inte kan åtalas, fängslas eller förfäljas på grund av denna din åsikt (av staten väl att märka). På ett socialdemokratiskt arrangemang bestämmer förstås socialdemokraterna villkoren fullständigt självsvåldigt och har naturligtvis rätt att bestämma vilka budskap/plakat som får finnas.
Att det sedan är fullständigt korkat att bjuda in andra organisationer och reglera vad de får säga är ju uppenbart och får man väl säga ytterst pinsamt för de ansvariga. Jens Sjöström verkar vara den som får påta sig ansvaret för detta – enligt Ekot var det han som agerade. Finns det fler bör förstås också de räknas ansvariga och gärna erkänna sitt dåliga omdöme.
Den unge piraten Stefan Flod har hakat upp sig på ett mindre lyckat uttalande av Yilmaz Kerimo
“– Yttrandefriheten ska gälla så länge det framförda budskapet inte går emot partilinjen.”
där det ju är uppenbart att den gode Kerimo inte använder begreppet yttrandefrihet i dess mer juridska mening utan talar om vad som får/bör framföras på ett möte av det slag som Mona Sahlins tal i Fittja var. Sammalunda har förresten också Wille gjort. Den något infama rapporteringen på Politikerbloggen är ju rätt patetisk eftersom den enda vettiga reaktionen efter att ha läst den är att undra – av vem?
Solen lyser över sossar
Familjedagen på Wij begåvades med bra väder och periodvis ganska många besökare. Clownerna lockade både stora och små till mycket skratt och alla kaffedrickande gäster underhölls av den utomordentlige Rolf Jenner. Enda plumpen i protokollet var den dåliga uppslutningen när RaceWay spelade – var håller alla rockälskare vägen en söndagseftermiddag?
Mer bilder från familjedagen hittas inom kort på arbetarekommunens sida.
Senaste kommentarerna